FRÅN GÅNGEN TID
Notarieminnen från sekelskiftet
II
Då jag under sommaren 1898 lämnade Åse, Viste, Barne och Laskehärads domsaga och tillträdde tjänst som andre notarie i Kinds och Redvägs härads domsaga, fick jag som chef häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren Rolf Waern. Han var född 1847 och hade blivit utnämnd omkring ett halvt år, innan jag kom till domsagan. Domarekansliet var förlagt till Redvägs härads tingshus i Ulricehamn. Ett par år senare flyttades det till Kinds härads tingshus i Svenljunga.
Kinds härads tingshus (byggnaden till höger inom staket). Gästgivaregården eller hotellet i Svenljunga (byggnaden mittemot tingshuset)
Tidigare hade under en lång följd av år (1856—91) G. J. Stenberg varit häradshövding i domsagan. I hovrätten kallade man honom Gistenberg för att skilja honom från brodern i Alingsåsdomsagan, P. U. Stenberg, som kallades Pustenberg. Då Gistenberg nått 70-årsåldern —han var vid sitt frånfälle 81 år — förmådde han icke sköta tjänsten utan hade ständigt ledigt. Han utarrenderade domsagan till en radolika »tingshästar», därvid den hade företräde till arrendet, som erbjöd de för Gistenberg fördelaktigaste villkoren. För arrendatorn blev det framförallt angeläget att driva upp sportlerna så mycket som möjligt.
Det var tydligt, att de ganska täta ombytena av t.f. häradshövdingar
medförde ojämnheter i domsagans skötsel och icke voro nyttiga. Som väl var, fick emellertid Gistenberg till efterträdare en mycket dugande man, Carl Hellström. Denne tog med stor iver itu med att söka bota vad som brast i fråga om domsagans förvaltning. Såsom goda medhjälparehade han härvid ett par duktiga notarier, Anders Renström (sedermera hovrättsråd och divisionsordförande i Svea hovrätt) och Wilhelm Rogstadius (häradshövding i Jösse härads domsaga). Att Hellström själv var mycket verksam, kunde man se på talrika rättelser i fastighetsböckerna, där hans handstil ofta förekom.
Efter en tjänstetid som häradshövding av endast fem år blev Hellström utnämnd till justitieråd. Waern, som blev hans efterträdare, fick mottaga en i alla avseenden välskött domsaga.
Hellström hade gjort sig allmänt omtyckt såväl i staden, där han mycket snart blev stadsfullmäktiges ordförande, som inom domsagan. De tingshusbyggnadsskyldige i det lilla Redvägs härad uppförde under hans tjänstetid ett nytt tingshus i Ulricehamn. Såsom sådant var det dock icke särdeles lyckat. Det var en träbyggnad i den tidens villastil, som saknade det allvar, som man gärna vill finna hos ett tingshus. En alltför stor del upptogs också av bostad åt häradshövdingen. Sedan häradstjänare, åklagare och nämnd fått nödiga utrymmen, blev det endast ett par rum över åt domarekansliet. Tingssalen var även i minsta laget. Lämpligt rum för förvaring av häktade saknades. Häradshövdingen fick emellertid en både rymlig och vacker bostad.
Redvägs härads tingshus i Ulricehamn
Det stora Kinds härad utgjorde utan tvekan vid denna tid det mörkaste Västergötland. Där fanns ingen järnväg mer än den lilla stumpen Borås—Svenljunga. De järnvägar, som sedan genomkorsat häradet
(Borås—Alvesta, Falköping—Landeryd, Falkenbergs järnväg och Svenljunga—Axelfors), äro alla tillkomna just under den tid, varom dessa minnen handla.
Folket i Södra Kind, där man kom fram till Hallandsgränsen, talade en ganska besynnerlig dialekt, en rotvälska, som var svår för vem som helst att förstå och som särskilt ofta försatte Waern i tolkningssvårigheter. Numera har den bättre skolutbildningen och radion lärt allmogen även i dessa trakter att tala ett språk, som mera liknar rikssvenskan.
Waern var klen till hälsan och ömtålig för förkylningar. Under den kallare årstiden satt han i domstolen väl insvept i sjalar och filtar. Han gjorde ett allt annat än ståtligt intryck. De långa landsvägsresor, som ofta förekommo, plågade honom mycket. Domsagan är fjorton mil lång. I stället för att resa efter häst från Ulricehamn till Svenljunga (5 mil) föredrog han, när vädret var dåligt, att resa tågledes Ulricehamn—Vartofta—Falköping—Herrljunga—Borås—Svenljunga (omkring 16 mil), ehuru han då fick fyra tågombyten, och resan tog en hel dag i anspråk.
Att Waern var en mycket begåvad man och, så långt jag kan bedöma, även en skicklig jurist, fick jag många tillfällen att iakttaga. Jag måste ofta beundra hans förmåga att snabbt sätta sig in i inveckladeförhållanden. Att han även var en framstående stilist, vågar jag bestämt påstå. Han var på detta område före sin tid, ty han använde sällan den gamla juriststilen, utan skrev enkelt och rakt på sak, såsom man numera allmänt bemödar sig att göra. Det var ofta ett verkligt nöje att läsa utslag, som Waern skrivit. Sin dombok skrev han alltid själv.
Waern hade av Hellström övertagit Rogstadius såsom förste notarie. Denne blev alltså min närmaste chef. Såsom jag redan nämnt, var han duktig och arbetsam. Det märktes, att han gått i god skola och att han hade ett praktiskt handlag.
Ju närmare det stundade till att jag själv skulle få domareförordnande, desto oroligare blev jag, som såg huru väl Rogstadius skötte sig, att jag inte skulle kunna reda upp mötande svårigheter så väl som han. Rogstadius gjorde emellertid vad han kunde för att stärka mitt självförtroende. Jag erinrar mig, att han vid ett tillfälle, då ämnet var på tal, yttrade: »Kom i håg, att X klarade sina ting! Du är säkert inte sämre.» X var en gemensam bekant, som efter många års studier i Uppsala tagit hovrättsexamen och sedan fullgjort sin tingstjänstgöring, men som av dem, som kände honom, ansågs föga lämpad som jurist.
Jag vill nog göra gällande, att många av oss, som på 1890-talet avlade juridisk examen i Uppsala, voro ganska illa förberedda för domareverksamhet. Undervisningen inom juridiska fakulteten var illa ordnad. Det fanns inga docenter, och titeln preceptor var ju inte ens uppfunnen. Professorerna kom man i regel inte i närheten av annat än under de tråkiga föreläsningarna och vid tentamina. Det fanns ingen tryckt litteratur i ett så viktigt ämne som straffrätt och ganska litet i civil- och processrätt. I stället måste man läsa flera tusen sidor handskriven, hektograferad text, ofta otydlig och svårläst, utgörande av professorerna hållna föreläsningar. Det blev både tråkigare och vida mera tidsödande än om texten varit tryckt. Som väl var, fanns det i det störs-
ta och svåraste ämnet, civilrätten, en mycket duktig »privatdocent», den gamle västgöten Anders Kjellén (omsider advokat i Stockholm). Han gav utmärkta lektioner, och jag är viss om, att det inte var många, som vågade gå upp i tentamen för professor Nordling, utan att därförinnan ha tagit lektioner för Kjellén.
Bristen på tryckt juridisk litteratur gjorde sig minst lika starkt gällande under notarietiden. Då man tvekade i fråga om ett avgörande, sökte man efter precedensfall i N. J. A., men det misslyckades ofta och krävde för övrigt mera tid än man i regel kunde undvara.
Domaren hade att tillämpa 1734 års lag på flera rättsområden, som senare blivit reglerade genom nya lagar. Den allmänna utvecklingen hade för länge sedan gått förbi den korthuggna lagtexten, och det var ofta svårt att finna överensstämmelse mellan de föråldrade bestämmelserna och vad som i verkligheten hade hänt i det levande livet. Jag skall aldrig glömma den glädje jag kände, då jag först fick del av innehållet i köplagen. Den kom 1906. Jag hade då kort förut avbrutit domsagotjänstgöringen och blivit sekreterare i handelskammaren i Borås. Vid sidan av denna tjänst drev jag advokatverksamhet. Det är ingen överdrift, att jag stundom flera gånger om dagen ställdes inför problem, för vilkas lösning den nya lagen skulle bli mig till hjälp.
Jag har i det föregående antytt, att det fanns betydande luckor i den unge juristens utbildning. Vad jag saknade mest var kunskap i bokföring. Jag minns ännu, hur jag under ett av mina första ting våndades, då jag hade att handlägga ett ganska invecklat redovisningsmål, där parterna åberopade mot varandra stridande kontokuranter. Jag begrep inte vad kärandeombudet, en advokat Greiffe från Göteborg, menade, då han jonglerade med en del siffror mellan olika konton. Jag sökte, säkerligen förgäves, cachera min okunnighet. Den enda räddningen var att ordagrant anteckna Greiffes anförande. Då jag senare i lugn och ro skrev domboken, klarnade dock förhållandena även för mig. I Uppsala förekom ingen som helst undervisning i bokföring.
På sommaren 1899 fick jag mitt första domareförordnande. Det gällde att hålla av- och tillträdessyn på komministerbostället Högshult i Holsljunga socken. Emedan jag såsom protokollförare deltagit i flera boställssyner och därvid fått tillfälle att tillägna mig tekniken, hyste jag ingen oro för en dylik förrättning. Då det var fråga om ett komministerboställe, där underhållsskyldigheten beträffande byggnaderna helt ålåg boställshavaren, gällde det enligt den erfarenhet jag haft, att med nämndemännens hjälp vid bestämmande av husrötebeloppen skipa millimeterrättvisa mellan av- och tillträdaren, båda i regel fattiga.
Genast vid förrättningens början märkte jag, att förhållandena i det föreliggande fallet icke voro de vanliga. Avträdaren var en äldre man av prelattyp, som påtagligen var välsituerad. Han var också mycket mån om slantarna och väl förfaren i fråga om tillvägagångssättet vid av- och tillträdessyner. Han framställde omedelbart med stor bestämdhet vissa yrkanden rörande synegången. Jag fick härav den uppfattningen, att han tänkte taga ledningen över synerätten, vars ordförande troligen verkade tämligen grön. Tillträdaren, en mycket ung prästman, tycktes ha stor respekt för sin äldre kollega och tillika ringa erfarenhet i praktiska ting. Sedan jag iakttagit den olikartade beskaffenheten av de båda parterna, blev jag i tillfälle att tala med nämndemännen en-
skilt och uppmanade dem därvid att vara särskilt uppmärksamma till förekommande av att tillträdaren genom sin oerfarenhet och menlöshet kom till skada. De skötte sin uppgift med både takt och moderation, och förrättningen avlöpte enligt min uppfattning bra. På ett par punkter var avträdaren icke nöjd, men förrättningen vann laga kraft.
Nu hade jag fått blodad tand och var icke orolig för ytterligare domareförordnanden. På hösten höll jag ett litet ting i Redväg. Efter det Rogstadius vid jultiden avflyttat, blev jag förste notarie samt fick förordnande på januaritinget 1900 i Kind. Det skulle bli ett stort ting och var utsatt till fem dagar.
Kinds härads tingsställe Svenljunga ligger fem mil från Ulricehamn. Till medhjälpare vid tinget skulle jag få en alldeles nykommen notarie, en stockholmare. Jag kallar honom här B. Jag väntade mig mycket god hjälp av honom. Han hade tagit hovrättsexamen raskt, och han tillhörde en släkt, som levererat många utmärkta ämbetsmän.
Då B och jag voro sysselsatta med att packa den stora tingskappsäcken, en väldig tingest av läder, som bar tydliga spår av mångårig användning, kom Waern in på kansliet för att prata med oss. Härunder yttrade han till mig: »Jag skall ge notarien ett råd, som Ni har mycket gott av att följa.» »Jag är mycket tacksam för det. Jag skulle nog behöva många goda råd», svarade jag. »Förfar lagligen!», sade Waern skrattande.
Vid middagstiden dagen före tingets början åkte B och jag i väg i var sin enbetssläde. Det var präktigt före, hög och klar himmel samt ganska kallt. B hade glatt sig åt den långa slädfärden och nämnt, att han endast några gånger förut åkt släde. Det hade gällt kortare sträckor i Stockholms omgivningar. »Tag väl på Dig, för det blir kallt», sade jag. Då vi reste i väg, var han också till synes mycket väl påbyltad. Efter ungefär 2 1/2 mils åkning — sålunda halva vägen — gjorde vi ett uppehåll för att hästarna skulle få pusta ut. Jag steg då ur min släde för att prata med B. Till min stora förskräckelse fann jag honom så gott som stelfrusen. Han kunde nätt och jämnt tala. Jag ryckte upp honom ur släden och tvingade honom att ta en ordentlig åkarbrasa och sedan springa fram och tillbaka på vägen, tills han återfått kroppsvärmen. Sedan han även fått en av filtarna i min släde, fortsatte vi färden och framkommo sent på kvällen till Svenljunga. Där togs B genast om hand av »Tingshus Tilda», ett mycket rart fruntimmer, som i decennier plägat på det ömmaste pyssla om både häradshövdingar och notarier. Hon bäddade ned B i notarierummet på tingshusvinden och skaffade honom både starka och varma drycker från den intill belägna gästgivaregården.
När det på morgonen dagen därpå blev tid att stiga upp, förklarade B att han kände sig dålig och tillsvidare inte kunde arbeta. Han förblev sedan liggande under hela tinget och klädde sig först, då vi på femte dagen skulle åka hem till Ulricehamn. Provinsialläkaren, som konsulterades, fann, att B ådragit sig förkylning, men att inga farligare symtom förekommo.
Så gick det alltså med den goda hjälp, som jag räknat med. Jag fick utföra även notariesysslorna. Då jag själv måste föra memorialprotokollet, gick det givetvis långsamt med handläggningen av målen. Jag fick dock vara tacksam för att det ändå gick.
Då vi återkommo till Ulricehamn, frågade Waern mig, hur det hade gått för mig. Jag svarade, att det föreföll mig själv, som om det i stort sett gått rätt bra. Såvitt jag visste, hade jag dock i ett fall underlåtit att förfara lagligen. Det förargade mig i hög grad, och så berättade jag följande: En torpare på Limmareds säteri hade stämt gårdens rättare för det han misshandlat torparens son. Rättaren åberopade godsägaren såsom vittne för att styrka, att pojken burit sig mycket illa åt och att den handgripliga tillrättavisning, som han fått av rättaren, varit av så obetydlig beskaffenhet, att den inte kunde betraktas som misshandel. Torparen, som biträddes av en förutvarande nämndeman, anförde såsom jäv tjänsteförhållandet mellan rättaren och godsägaren. Jag insåg, att godsägaren hade en avgjort partisk inställning till förmån för rättaren. Utan att se i lagen biföll jag jävet, i det jag — som givetvis var trött i hjärnan — inbillade mig, att saken var klar enligt 17:7 i den då gällande rättegångsbalken. Jag är säker på, att tingsmenigheten tyckte detta var riktigt. Emellertid var ju beslutet felaktigt, vilket jag en stund senare under handläggningen av annat mål plötsligt kom att tänka på. Enligt nyssnämnda lagrum var en tjänare jävig i mål, där husbonden var part, men däremot icke husbonden i tjänarens mål. Då jag insåg, att jag gjort galet, kunde jag emellertid icke göra något för att rätta felet.
»Det skall inte notarien vara ledsen för», sade Waern. »Det finns tusentals värre grodor än så begravna i domböckerna.»
Under sommaren 1901 flyttades kansliet från Ulricehamn till Svenljunga. Anledningen härtill var, att Waern förgäves begärt, att de tingshusbyggnadsskyldiga i Redväg skulle reparera tingshuset. Det var uppfört av virke, som ej varit fullt torrt utan så småningom gistnat, så att byggnaden vid kallare väderlek var omöjlig att värma upp. Ej endast Waern själv utan även hans fru var mycket ömtålig för kyla. Även vi på kansliet tyckte kylan var hinderlig för arbetet. Det blåste nästan tvärs igenom huset. Fru Waern kallade också byggnaden »Chateau blåsis». Waern köpte egendomen Bergsäter, belägen ett kort stycke söder om Svenljunga, och flyttade dit. Notarierna fingo var sitt rum på tingshusvinden.
För notarierna var Waern en mycket behaglig arbetsgivare. Han lät dem för det mesta arbeta i lugn och ro samt infann sig långt ifrån varje dag på kansliet. Ofta fick någon av oss cykla ut till Bergsäter för att erhålla hans underskrift. Han var alltid villig att ge råd, då vi voro tveksamma i något avseende, och gjorde det på ett trevligt och instruktivt sätt, vare sig det inträffade, då han själv förvaltade ämbetet eller då någon av notarierna gjorde det. Jag har redan nämnt, att han alltid skrev sin dombok själv. Han hade emellertid inte mycket intresse över för fastighetsväsendet och annat, om vilket han kunde säga: »Det är ingen juridik.» Ekonomiskt välsituerad som han var, lade han aldrig i dagen någon närighet, när det gällde att avgöra lösenfrågor. Om stämpelredovisningen och andra ämbetet rörande ekonomiska förhållanden sade han en gång för alla till mig: »Det får notarien sköta om. Sätt in pengarna på mitt bankkonto och säg till, när det skall köpas stämplar eller eljest behövs pengar, så skriver jag en check!» Då det var fråga om inköp för kansliets behov, var det icke heller något knussel. Vi fick både en Smith Premier och en Barlock,
de båda första mera allmänt brukade skrivmaskinerna. Tingslagen lämnade icke något anslag för dylika utgifter.
I ett avseende gick Waern för långt i sitt förtroende för förste notarien. Emedan han icke hade något umgänge i domsagan, plägade han ganska ofta hälsa på en bror i Göteborg. Stundom var han borta flera dagar på bondpermission. För att domareämbetet skulle kunna fungera under hans frånvaro, hade jag i min skrivbordslåda en facsimilestämpel med »R. Waern», som jag ej sällan måste använda. Det skedde även då det var fråga om så viktiga handlingar som t. ex. gravationsbevis. Jag har sedan många gånger tänkt på, hur det skulle gått, om en sålunda stämplad handling befunnits felaktig. Då hade väl både jag och Waern råkat illa ut.
Waern var mycket hjälpsam. Då han tyckte sig förstå, att jag hade besvärligt med många utslag, som skulle vara färdiga på kort tid, hände det flera gånger, att han sade: »Har notarien någon galt, som är särskilt svårslaktad, så låt mig få papperen, så skall jag göra ett förslag.»
I ett så stort tingslag som Kinds var det sällan samma domare vid två på varandra följande tingssammanträden. Ett mål, som vid det första sammanträdet överlämnats till prövning, blev alltså ofta avgjort av en domare, som kanske aldrig handlagt målet. Han fick döma helt på papperen. Det var inte bra.
Om den som blev domare vid det senare sammanträdet hade otur, kunde det inträffa, att han måste avkunna utslag i en mängd mål, däribland svåra sådana, som krävde mycket arbete. Den härför nödiga tiden var det svårt att prestera, enär det alltid var bråttom före ett tingssammanträde. Numera lärer domaren i regel kunna koncentrera sin uppmärksamhet på ett eller några få mål i sänder — en stor fördel.
Civildomboken betungades mycket av smärre kravmål, vilka numera avgöras genom betalningsföreläggande och mycket sällan nå fram till domstolen. Vid den tid, varom dessa anteckningar handla, rådde större brist än nu på kapital, varför hushållningen vida mera var baserad på kredit. Därav följde också att det blev flera kravmål. Man fick inte heller såsom nu döma tredskovis på räkning. Det blev tillåtet långt senare. Då svaranden uteblev — och det gjorde han ofta för att vinna tid — måste målet uppskjutas.
S. k. bondmål, ofta grannelagsmål, där den ena parten eller båda voro kverulanter och där det var fråga om mycket små värden t. ex. ett stycke av en gärdesgård, ett träd i en tvistig rågång eller dylikt, förekommo ej sällan. Om det nu är för dyrt att processa, så kan man nog säga, att det förr var för billigt. Då parten förde sin talan själv, var det ju föga mera än protokollslösen han riskerade — och för den summan hade man ju nöje. I Mårdaklevs socken nära Hallandsgränsen bodde ett par gubbar, Gustaf Andersson och Claes Andersson, som ägde var sin del i hemmanet Skeppshult. De utgjorde fullkomliga motsvarigheter till Frödings Jan Ersa och Per Persa. Sedan de under en längre tid haft mål på mål mot varandra, reste jag mellan ett partingssammanträden ned till Skeppshult för att försöka förlika dem. Jag fann, att det var hyggliga karlar båda två, och det gick mycket bra med förlikningen. Det blev frid, fröjd och kafferep. Jag reste hem mycket
nöjd med min mission. Men några månader efteråt hade de ånyo stämt varandra.
I Borås fanns endast en advokat, vice häradshövdingen Georg von Zweigbergk. Han anlitades dock i ringa utsträckning. I ett och annat större mål uppträdde göteborgsadvokater, men det var sällan. Det var kantänka mycket billigare — kanske nästan lika bra — att anlitaf. nämndemannen Joh. Blomqvist i Gundboås eller f. extra tullkammarskrivaren Wilhelm Aurell. Blomqvist, som hade tillägnat sig en ganska god rättegångsvana, var det ojämförligt mest anlitade ombudet och hjälpte sina klienter ganska bra. Aurell, en gammal man med vittböljande skägg, fjäskade påtagligt för domaren och var mycket högtidlig i sitt uppträdande. Det sades, att han var stolt över att i yngredagar ha författat en i allmogekretsar vida känd och berömd roman: »Ringen med svarta stenen». Nu var han nog en smula avsigkommen, men uppträdde vid domstolen med mycken aplomb. Han skrev långa inlagor och höll även väl förberedda muntliga anföranden. Då jag var ordförande, började han alltid sitt anförande med: »Rättens högt ärade Herr Ordförande! Herr Greve!», varvid han bugade sig djupt två gånger, först mot domstolen och sedan mot allmänheten i tingssalen.
Utom de nu nämnda personerna fanns det flera andra originella typer, som försökte sig på sakförareverksamhet, men av dem hade ingen något större klientel.
Förr hade allmänheten ett mycket större intresse för rättskipningen än som, såvitt jag förstår, kommer till synes numera. Tingssalen i Svenljunga var nästan alltid fullsatt av åhörare. Nu består publiken i regel endast av dem, som ha ärende till rätten. Givetvis beror detta i hög grad av att bio, radio och TV upptar intresset. Men säkerligen sammanhänger olikheten också med, att allmänheten numera så ofta blir utkörd just då de mål förekomma, som ur dess synpunkt äro mest intressanta, såsom mål om faderskap (förr kallade barnuppfostringsmål) och andra familjerättsmål. Rättskipningen var förr helt offentlig, vilket säkert bidragit till att den trots sina brister bibehöll allmänhetens förtroende.
Jag skall nu berätta om ett fall, då domstolen var ur stånd att skipa rättvisa, men allmänheten tog saken i egen hand. Ernst K från Nittorp var förelagd värjemålsed i barnuppfostringsmål. Då målet sent en afton påropades, infann han sig, försedd med vederbörligt prästbevis, att han i enlighet med häradsrättens föreskrift av sin själasörjare mottagit undervisning om edens vikt och betydelse. Han förklarade sig vilja avlägga eden. Hans motpart, kvinnan, infann sig också och bar på armen kärlekspanten, en omkring tvåårig gosse. Dennes ansikte var så likt K:s ansikte, att det för vem som helst som såg dem bredvid varandra, med ens måste vara uppenbart, att kvinnansuppgift om faderskapet var sann. Jag uppmanade K enträget att avstå från edgången. Kvinnan bad honom gång på gång: »Svär inte Ernst! För Guds skull, jag ber Dig, svär inte!» K vidhöll likväl sitt uppsåt. Det blev dödstyst i salen, när K avlade eden, ehuru en talrik menighet var närvarande. Sedan parterna avlägsnat sig och domstolen påbörjat handläggningen av annat mål, kom plötsligt K inspringande genom tingssalen till åklagarerummet. Han var då mycket blodig i an-
siktet och uppenbarligen illa slagen. För åklagaren uppgav han, att han ute på vägen i det rådande mörkret blivit omringad av flera okända män, som överfallit honom. Vid av åklagaren nästföljande dag hållna förhör kunde icke utrönas, vilka som utövat misshandeln. Kanske var länsmannen icke mycket angelägen, att förhöret skulle ge resultat.
Brottmålsdomboken var i ännu högre grad än civildomboken belastad med bagatellmål. Ett hundratal mål om försummat vägunderhåll var ingenting märkvärdigt. Sådana mål kunna av känd orsak numera icke förekomma. Det stora flertalet andra småmål stannar hos åklagaren.
Då 4 kap. strafflagen 1938 omarbetades, fick domaren en avsevärd lättnad. När domstolen, såsom tidigare var fallet, hade att bestämma särskilda straff för varje brott och därefter verkställa den sammanläggning och förvandling, som i varje fall erfordrades, var det lätt att göra fel, helst det ofta måste ske under brådska. Att få direkt bestämma ett enda straff för flera brott, är vida bekvämare.
Förr höll man hårt fast vid »forum delicti». Den som t. ex. begått en rad inbrottsstölder inom olika domstolars domvärjo, måste rannsakas vid den ena efter den andra av domstolarna. Jag erinrar mig ett fall, då rannsakning med samme häktade skedde vid sju domstolar. Mannen det gällde hade färdats med cykel mellan de olika brottsplatserna. Det fanns inga bilar. Nu inträffar det säkerligen ej sällan, att den bilburne brottslingen ställes till ansvar för brott, begångna inom ett ännu större antal domsområden. Det är väl, att rannsakningsförfarandet förenklats.
I början av domaretjänstgöringen var åtminstone jag rädd för att tillämpa annan bevisprövning än den som rättegångsbalken uttryckligen föreskrev. I civilmål och mindre brottmål hade man möjlighetenatt döma till edgång, men det gick ju inte, då det var fråga om grövre brott. Den första rannsakningen jag höll gällde Janne Bengtsson i Mjöbäck, häktad och tilltalad för det han brutit sig in i en lokal och där tillgripit brännvin. Det förekom mycket starka indicier mot honom, i det att han bjudit på brännvin men icke kunde förklara åtkomsten. Jag frikände honom i brist på full bevisning. Då jag kom hem till Ulricehamn, fick jag förebråelser härför av Waern, som sade: »Sådana där lymlar skriver man fast». Waern tillämpade själv en ganska fri bevisprövning, och var därutinnan liksom i en del andra avseenden före sin tid.
Den brottmålsutredning, som åklagaren-länsmannen tillhandahöll häradsrätten i samband med anställande av åtal, var i regel dålig. Skillnaden mellan polisförhörsprotokollen vid den ifrågavarande tiden och nutidens utredningar är mycket stor. Ibland uppdrogs utredningen eller någon del därav åt en fjärdingsman. Dessa, som utgjordes av personer, valda på kommunalstämma, stodo i regel på låg bildningsnivå och voro inga skrivkarlar. Brottmålsutredningarna fingo därför ofta växa fram så småningom vid domstolen, vilket medförde många uppskov samt tidsutdräkt med målens avgörande. Länsmännen voro dåligt avlönade och ägnade sig därför i stor utsträckning åt privata uppdrag. Givetvis förekom härvid ett och annat undantag. Länsman Sigge
Gedda i Norra Kind höll efter bönderna i fråga om vägunderhållet så hårt, att man kunde på metern se, var gränsen låg mot angränsande länsmansdistrikt.
Jag biträdde Waern vid ganska många tingssammanträden. En gång höll det på att gå riktigt illa. I ett obetydligt bondmål, en tvist mellan ett par grannar, som tillika voro släkt, hade hörts vittnen. Då Waern höll på att skriva domboken, kom han ut på kansliet och sade till mig: »Det här har notarien fått alldeles om bakfoten. Vittnet N N sade inte så som det står i memorialet utan han sade tvärtom så.» Jag vidhöll, att jag uppfattat vittnesmålet rätt och att det upplästs för vittnet så som det stod i memorialet, men Waern var omöjlig att rubba. Han skrev domboken enligt sin åsikt. Förklaringen till våra skiljaktiga meningar var troligen, att det ifrågavarande vittnet var hemmahörande i Kalvs socken, där det mest svårförståeliga kindbospråket talades. Nästa ting i Kind skulle jag hålla. Nämndemännen i de mest avlägsna delarna av domsagan ägde befogenhet att utfärda stämningar. Det skedde emellertid mycket sällan. Om en sådan stämning fick domaren icke kännedom förrän vid tingets början. Döm om min fasa, när jag fick se, att den ene av parterna i nyssnämnda mål hade stämt det ifrågavarande vittnet för mened! Hur skulle jag, som visste, att vittnet var oskyldigt, förfara, när målet förekom, utan att försätta min chef i en ytterst obehaglig belägenhet! När jag funderat en stund, tillkallade jag häradsdomaren Albert Danielsson i Ödgerdarp, en klok och ansedd man, berättade mitt dilemma för honom och bad honom försöka att förlika både det äldre och det nya målet. Och tänk, att det lyckades! Danielsson bjöd både de ursprungliga parterna och vittnet till gästgivaregården, där det gick vida lättare än han själv trott, att åstadkomma förlikning. Waern fick aldrig veta något om detta svårartade olyckstillbud. För min del tänkte jag: Där försvannen ganska stor »groda» i domboken.
Jag fick genom en del yttranden av Waern anledning antaga, att han emellanåt lät konsultera sig i juridiska frågor. Att så var förhållandet fick jag bekräftat av att han då och då avsände brev, adresserade till kommissionärer i ämbetsverk i Stockholm och någon gång även till advokater. Säkerligen var han road av dylik verksamhet. En gång kom en skinnhandlare från Malung vid namn Liss Halvar Persson till Svenljunga och begärde Waerns hjälp i en tilltrasslad härva av rättegångar, som han förde med en förutvarande kompanjon. Waern åtog sig att hjälpa honom, men ville icke själv uppträda som ombud vid Malungs tingslags häradsrätt. Han bad mig i stället göra det. Häradshövding i Malungs och Nås domsaga var friherre Filip Ehrenkrona, en glad östgöte, av sina vänner allmänt kallad »Krischan». Jag hade flera gånger förut träffat honom, och vi hade många gemensamma bekanta. Jag minns nu inte, hur många mål jag hade att uppvakta i, endast att det var flera, och att jag och motpartens ombud, en advokat Söderlund från Falun, gingo i skytteltrafik förbi dombordet, då vi växlade från kärandesidan till svarandesidan och tvärtom. Efteråt blev det en glad samvaro med Krischan. Hur det omsider gick för min huvudman, vet jag inte, enär jag ej vidare fick med saken
att göra. Ett mera närboende ombud anlitades. Jag tror dock, att det blev förlikning. Såsom ett minne av min insats har jag en mycket värdefull vargskinnspäls, som Liss Halvar Persson skänkte mig.
Såsom torde framgå av det föregående, var mitt samarbete med Waern mycket gott. Han visade mig både vänlighet och förtroende. Jag fick mera meriter än många av mina jämnåriga. Då jag på hösten 1905 avbröt domsagetjänstgöringen, hade jag haft domareämbete under 2 år 7 månader och hållit 27 ting och allmänna tingssammanträden.
Vid denna tid rådde mycket stor trängsel bland tingshästarna i Göta hovrätt. Det fanns alltid flera inne i hovrätten, som bara väntade på tillfällen att få komma ut i någon domsaga. Man kan knappt undra på att de tittade snett på mig, som var yngre men fick ganska rikligt med förordnanden. På våren 1905 skrev en av dem, Einar Sundström, som var betydligt mera meriterad än jag, till Waern och erbjöd sig att mottaga förordnande i Kind och Redväg utan någon kostnad för Waern. Sundström var förmögen och ville framförallt ha meriter. Waern, som just då var särskilt klen till hälsan, ville gärna ha långa ledigheter. Han föll för Sundströms anbud och sparade därmed 1.800 kronor om året, som jag haft i lön.
Under den tid jag hade min huvudsakliga tjänstgöring i Kinds och Redvägs domsaga, inträffade flera avbrott för längre eller kortare perioder. År 1900 blev jag av Waern utlånad för ett halvt år till häradshövdingen i Marksdomsagan, assessor Johan Wold. Jag satt därunder ting både i Marks och Vedens tingslag. Även senare, 1903 och 1905, satt jag ting i Veden. Under 1903 tjänstgjorde jag ett halvt år i Göta hovrätt och likaledes under 1905 en kort tid. Sistnämnda år hade jag, efter att ha slutat tjänstgöringen i Kind och Redväg, ett sommarförordnande i Skånings, Valle och Vilske härads domsaga. De minnen jag har från dessa strödda sejourer få bli »en annan historia».
C. V. S.