FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET

 

Några oklara punkter i fråga om kvarstad och skingringsförbud

    Knappast någon annan del av utsökningsrätten har så ofta och så utförligt behandlats inom den svenska juridiska litteraturen som läran om kvarstad och skingringsförbud.1 Att jag trots detta vågar uttala mig i ämnet beror på att jag under min verksamhet som utmätningsman trott mig finna några oklara punkter och att det måhända kan vara av intresse att jag redogör för dessa erfarenheter. Det gäller särskilt två frågor.

 

    1. Sedan rätten förordnat om kvarstad eller skingringsförbud till säkerhet för fordran, meddelas dom å betalningsskyldigheten. Föreligger något praktiskt behov av att säkerhetsåtgärden härefter äger bestånd och hur länge bör åtgärden i så fall bestå?

 

    Beslut om kvarstad och skingringsförbud kan enligt RB meddelas både i tvistemål (se 15 kap. 1 §) och i brottmål (se 26 kap. 1 §). Då målet avgöres, har rätten att pröva, om åtgärden fortfarande skall bestå; rätten kan också i samband med domen förordna om dylik åtgärd (15 kap. 6 §, 26 kap. 6 §).
    Även i lagsökningsmål kan rätten förordna om kvarstad och skingringsförbud. Därvid gäller vad i RB är för motsvarande fall stadgat (16 § lagsökningslagen).2
    I motiven till RB uttalade processlagberedningen, att åtgärd av ifrågavarande slag i allmänhet torde böra hävas, därest i tvistemål den talan för vars säkerställande åtgärden meddelats ogillas, eller i brottmål den mot den misstänkte väckta talan ej bifalles, men att i annat fall åtgärden med hänsyn till syftet därmed torde böra bestå, »till dess domen vunnit laga kraft eller eljest kan verkställas eller högre rätt förordnar annorledes.»3
    Någon fast, på ändamålsenlighetens krav grundad praxis synes icke ha utbildats beträffande domstolarnas avgöranden i detta avseende. I min verksamhet har jag påträffat följande typfall. A) Förordnandet om åtgärden skall omedelbart upphöra att gälla. B) Åtgärden skall bestå till dess domen vunnit laga kraft eller eljest kan verkställas eller högre rätt förordnar annorledes.4 C) Åtgärden skall bestå till dess domen vunnit laga kraft.5 D) Åtgärden skall bestå till dess två dagar förflutit

 

1 Se de hos REGNER, Svensk juridisk litteratur s. 345 f. meddelade litteraturhänvisningarna och senast EKELÖF, Rättegång III s. 9 ff, s. 46, med hänvisningar.

2 I mål om betalningsföreläggande kan däremot icke förordnas om säkerhetsåtgärd.

3 Se NJA II 1943 s. 189 o. 357.

4 Till synes har här icke skett någon individuell prövning utan endast hänvisats till ett allmänt uttalande i lagens motiv.

5 Till förmån för denna lösning uttalar sig EKELÖF a. a. s. 16. Han framhåller därvid, att man icke bör ta någon hänsyn till att käranden kan få domen verkställd före lagakraftvinnandet och att det icke kan vara någon

OLOF BECK-FRIIS 59från det domen vunnit laga kraft. E) Åtgärden skall bestå till dess en månad förflutit från det domen vunnit laga kraft. F) Åtgärden skall fortfarande gälla till dess annorlunda förordnas. G) Beslutet om åtgärden skall bestå.
    I regel lämnas icke någon motivering till besluten i frågan om säkerhetsåtgärdens bestånd. Jag har därför icke fått någon bestämd uppfattning om varför det kan föreligga så stora skiljaktigheter som de anförda exemplen ge vid handen.6
    Två faktorer synas mig emellertid vara av särskild betydelse, då det gäller att bedöma, huruvida kvarstaden eller skingringsförbudet bör bestå, nämligen för det första huruvida det alltjämt skäligen kan befaras, att gäldenären undandrager sig att betala skulden, och för det andra från och med vilken tidpunkt det uppkommer såväl rättslig som faktisk möjlighet att med stöd av domen ingripa till förhindrande av sådant undandragande.
    Endast i de fall, då rätten förordnar, att säkerhetsåtgärden omedelbart skall upphöra att gälla, synes som trolig förklaring till rättens avgörande kunna antagas, att rätten funnit, att det icke längre föreligger risk för att gäldenären skall undandraga sig betalningsskyldigheten.7de övriga fallen — alltså när åtgärden enligt rättens beslut skall bestå under viss tid eller för obestämd tid — får väl förutsättas, att beslutet grundats därå att utmätning ansetts icke kunna eller böra ske omedelbart utan först vid en framtida tidpunkt.
    I avseende å den rättsliga möjligheten att verkställa en dom å betalningsskyldighet må först erinras, att det icke är nödvändigt att ha en lagakraftvunnen dom för att få utmätning. Jämlikt UL 39 § äger utmätningsman verkställa utmätning på grund av betalningsdom, ändå att ändring i domen sökes, men det utmätta får enligt 40 § icke säljas, förrän domen vunnit laga kraft. Tidpunkten för lagakraftvinnandet av en vanlig betalningsdom torde sålunda icke i och för sig ha någon

 

mening med att tvinga käranden att ersätta en säkerhetsåtgärd med en annan sådan. Jfr härom nedan.

6 Jag erinrar mig emellertid ett mål, vari till följd av ett överklagande ett motiverande uttalande framkom. I ett lagsökningsutslag hade förordnats att ett i målet meddelat beslut om kvarstad skulle upphävas. I besvär hos vederbörande hovrätt yrkades, att kvarstadsbeslutet skulle stå fast. Besvären lämnades utan bifall, enär underrättens utslag, varigenom betalningsskyldighet ålagts gäldenären, fick verkställas såsom lagakraftvunnen dom samt vid sådant förhållande den begärda åtgärden icke erfordrades för säkerställande av betalning för den ifrågavarande fordringen. Allmänt torde anses, att borgenär, som har dom eller motsvarande exekutionstitel på betalning, icke genom att på nytt ansöka hos domstol eller överexekutor kan få kvarstad eller skingringsförbud för att säkerställa betalningen; se HASSLER, Utsökningsrätt 2 uppl. s. 214 not 50, s. 374 not 37, STJERNQUIST, Om handräckningsutslag s. 189. EKELÖF, a. a. s. 16, går så långt att han ifrågasätter, om ej ett kvarstadsyrkande, som framställes först då mål om betalning överlämnas till dom eller sedan målet nått högre rätt, bör ogillas, såvida käromålet bifalles.

7 Väl kan undantagsvis tänkas, att gäldenären är betalningsovillig vid domens meddelande men att det, sedan domen vunnit laga kraft, kan förväntas, att han mister lusten att undandraga sig betalningsskyldigheten. Men någon anledning, att han i berörda avseende skall ändra sinnesinställning

60 OLOF BECK-FRIISrelevans vid bedömandet av huru länge kvarstad eller skingringsförbud bör bestå med hänsyn till den rättsliga möjligheten att erhålla utmätning.8, 9
    Däremot finns anledning uppmärksamma bestämmelserna i UL 59 och 60 §§, enligt vilka som huvudregel gäller, att gäldenären måste underrättas i viss ordning, innan utmätning får ske. Uppenbarligen är det på grund av dessa bestämmelser icke rättsligen möjligt att verkställa utmätning, förrän någon tid förflutit efter det domen meddelats. Om gäldenären har sitt hemvist å den ort, där utmätningen skall ske, bör utmätningen — under förutsättning att domsutskriften finns omedelbart tillgänglig och att andra utmätningsmannens åligganden icke hindrar honom att träda i funktion i det föreliggande målet —kunna ha skett senast å andra dagen efter domens meddelande. (Underrättelsen skall, då gäldenären ej personligen anträffas, meddelas sist dagen före utmätningen.) Har gäldenären sitt hemvist å annan ort kan upp till cirka tio dagar behöva förflyta, innan utmätningen kanske. (Underrättelsen skall meddelas så tidigt, att gäldenären kan bevaka sin rätt vid utmätningen; han äger dock ej för sådant ändamålnjuta längre rådrum än åtta dagar.)
    Emellertid stadgas i UL 59 § andra stycket följande: »Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant ändamål sig inställt, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen; låte utmätningsmannen, där borgenären nödig kostnad förskjuter, vårdhållas över godset till dess utmätning kan ske. » Det ligger onekligen nära till hands att fråga sig, om icke detta stadgande ger utmätningsmannen en sådan rättslig möjlighet att omedelbart ingripa, att kvarstaden eller skingringsförbudet ej längre erfordras, när domen kommit utmätningsmannen tillhanda.
    Därvidlag må då först framhållas, att delade meningar råder om innebörden av att vård hålles över egendomen.10 Enligt en uppfattning kan

 

just två dagar eller just en månad efter lagakraftvinnandet, kan svårligen förekomma.

8 Kan icke möjligen den tid som förflyter, innan en dom tar åt sig lagakraft, användas som ett i allmänhet lämpligt mått vid angivandet av den tidsrymd, inom vilken utmätning rimligen bör medhinnas? Denna fråga måste besvaras nekande, eftersom man vid domens meddelande icke kan veta om det dröjer en vecka eller några år, innan den vinner laga kraft.

9 Tredskodom och lagsökningsutslag å betalningsskyldighet får, enligt UL 49 § resp. 51 §, utan hinder av att återvinning sökts, verkställas såsom lagakraftvunnen dom, såvitt ej rätten, där talan om återvinning är anhängig, annorledes förordnar. Med hänsyn till det hinder för utmätning, som kan uppkomma genom dylik inhibition, kan i fråga om dessa exekutionsurkunder ett förordnande om säkerhetsåtgärdens bestånd till lagakraftvinnandet måhända ha en viss betydelse.

10 TRYGGER, Kommentar till UL II s. 186: »Hvad angår betydelsen af att vård såsom här stadgas, hålles öfver egendomen, synes oss den vara riktigt angifven i finska lagutskottets yttrande beträffande samma bestämmelse if inska utsökningslagen. Utskottet säger: 'Densamma synes ej lämna rum för annan tolkning än att gäldenären i fall, som i paragrafen avses, icke kan vara förhindrad att efter behof begagna godset i fråga, ehuru han är förbjuden att undansticka detsamma.' HASSLER, a. a. s. 218: »Lagen omnämner icke, hur vården skall vara beskaffad, men klart är, att ej längre gående mått och steg få vidtagas, än som betingas av syftet att förhindra egendomens un-

KVARSTAD OCH SKINGRINGSFÖRBUD 61vårdhållningen icke ges vidare verkan än ett skingringsförbud. Enligt en annan uppfattning åter har utmätningsmannen vid vårdhållning rätt att liksom vid kvarstad omhändertaga gods och penningar och säkra fordran genom meddelande av förbud för sekundogäldenären att betala till annan än utmätningsmannen. Att det icke råder enighet om vilket ingrepp, som är tillåtet vid vårdhållning, torde i och för sig göra vårdhållningen till ett institut, som man i viss mån drar sig för att använda.
    Vidare må anmärkas, att det i avseende å de förutsättningar, som måste föreligga för att utmätningsmannen skall få ingripa med åtgärden, föreligger en väsentlig skillnad mellan å ena sidan vårdhållning och å andra sidan kvarstad eller skingringsförbud. Vid vårdhållningen har utmätningsmannen att själv pröva om det föreligger fara att någon gäldenärens tillgång stickes ur vägen. Finner utmätningsmannen sådan fara icke föreligga, torde han varken vara skyldig eller berättigad att hålla vård. Föreligger det åter ett av rätten meddelat förordnande om kvarstad eller skingringsförbud, kan utmätningsmannen aldrig vägra att verkställa detta på den grund att det enligt hans uppfattning icke föreligger någon anledning antaga att gäldenären söker undandraga sig betalningsskyldigheten.
    Slutligen må erinras om en betydelsefull skiljaktighet i avseende å objektet för åtgärden. Vårdhållning torde rätteligen icke kunna ske å annat än viss bestämd egendom, som utmätningsmannen har för avsikt att utmäta, sedan gäldenären underrättats. Något annat hinder för utmätningen än att gäldenären ännu ej hunnit underrättas får sålunda i princip icke föreligga.11 Detta innebär, att utmätningsmannen vid vårdhållningen icke äger frångå utmätningsordningen. När förordnande om kvarstad eller skingringsförbud skall verkställas torde däremot någon bundenhet till utmätningsordningen icke föreligga.12 En tillgångs läggande under kvarstad eller skingringsförbud behöver icke med nödvändighet utgöra inledning till en förestående utmätning av just den tillgången. Kvarstaden eller skingringsförbudet kan av borgenären, i avvaktan å ett i vederbörlig ordning genomfört utmätningsförfarande, användas på det sättet att gäldenären, genom att hans förfoganderätt över lämplig tillgång inskränkes, pressas till försiktighet med sina tillgångar i allmänhet.
    Den borgenär som till säkerhet för sin fordran har kvarstad eller skingringsförbud torde sålunda ha vidare möjligheter att hävda sina

danstickande.» och i not härtill: »Penningar och värdeföremål torde utmätningsmannen vara behörig att omhändertaga, se SvJT 1938 rf. s. 8.»Jfr även ändringen år 1953 i 10 § lagen om avbetalningsköp i syfte att klargöra, att jämväl bestämmelsen i UL 59 § om vårdhållning skall äga motsvarande tillämpning med avseende å handräckning för återtagande av avbetalningsgods. (Prop 1953:3 s. 59.) En vårdhållning över avbetalningsgods, som skall återtagas, torde icke ha något större värde, om godset icke får omhändertagas. Förbud att skingra godset föreligger ju redan på den grund attgodset icke tillhör avbetalningsköparen; låt vara att detta förbud icke är sanktionerat av SL 10 kap. 12 § utan av SL 22 kap. 4 §.

11 TRYGGER a. a. II s. 186. — HASSLER a. a. s. 218.

12 TRYGGER a. a. I s. 443. — HASSLER a. a. s. 378.

62 OLOF BECK-FRIISsäkerhetsintressen än den borgenär, för vilken endast vårdhållning kan ifrågakomma i avvaktan å utmätning.13
    Frågan hur länge kvarstaden eller skingringsförbudet behöver bestå, sedan domen å betalningsskyldighet meddelats, är dock — vare sig avlösningen skall ske genom utmätning eller vårdhållning — till sist beroende på hur snart utmätningsmannen har faktisk möjlighet att skrida till åtgärd. Att i samma ögonblick som domen meddelas upphäva kvarstaden eller skingringsförbudet i förlitande på, att utmätningsmannen nu kan ingripa med annan åtgärd, måste betecknas som verklighetsfrämmande. Uppenbarligen måste hänsyn tagas till att utmätningsmannen även har andra åligganden och att det icke är givet att just det förevarande målet skall ha förtur.
    I UL 162 och 163 §§ finnas angivna vissa tidsfrister, inom vilka utmätningsmannen har att företaga utmätning och verkställa försäljning av utmätt egendom. Till följd av dessa tidsfrister, vilka räknas från exekutionsurkundens mottagande, måste utmätningsmannen i stort sett handla efter det schemat att alla hans åtgärder i och för sig äro brådskande och därför böra komma till utförande alltefter de påkallas av den turordning, som regleras av de ständigt undan för undan inströmmande och fortskridande målen. Omständigheterna i fråga om en eller annan åtgärd kunna emellertid vara så speciella att extra skyndsamhet måste iakttagas. Att uppställa någon allmän regel i fråga om under vilka omständigheter och i vad mån olika slag av åtgärder rimligen böra vidtagas med förtur framför andra låter sig icke göra. Eftersom utmätningsmannen har att ansvara för att alla sökandena i möjligaste mån får sina intressen tillgodosedda, bör det vara honom förbehållet att själv från fall till fall avgöra i vad mån han kan förtursbehandla en sökandes mål utan att därmed åsidosätta de övrigas intressen. Emellertid torde i praktiken ansökningar om verkställighet av kvarstad eller skingringsförbud regelmässigt bli behandlade med viss förtur. Att så sker faller sig naturligt, eftersom själva förordnandet omsådan säkerhetsåtgärd grundar sig på att viss fara i dröjsmål prövats föreligga. I de undantagsfall, då förordnandet om säkerhetsåtgärden av någon anledning ännu icke verkställts, när domen å betalningsskyldighet meddelas, finnes i linje härmed icke heller anledning till erinran mot sökandens framställning om extra skyndsamhet för verkställandeav kvarstaden eller skingringsförbudet, innan förordnande därom upphör att gälla.14 Vad som däremot förefaller utmätningsmannen onaturligt är när förnyad extraordinär åtgärd blir påkallad av att ett meddelat och med största skyndsamhet verkställt förordnande om kvarstad eller skingringsförbud skall upphöra att gälla. Likväl har jag flera gånger varit nödsakad beordra extra »utryckning» av förrättningsmannen först en gång för att verkställa ett av rätten, innan domen fallit,

 

13 De olikheter som föreligga i avseende å förrättningskostnaderna torde ligga i linje härmed. Verkställighet av kvarstad eller skingringsförbud kan(UL 199 § 2 st.) ske på den tappandes bekostnad endast om föreskrift därom gives, vilket sällan torde ske. Kostnad för vårdhållning kan däremot uttagas ur köpeskillningen för det utmätta godset.

14 Härmed kan ock jämställas de fall, då rätten först i samband med domen förordnar om kvarstad eller skingringsförbud.

KVARSTAD OCH SKINGRINGSFÖRBUD 63meddelat förordnande om kvarstad och sedan ännu en gång, några dagar efter det domen fallit, för att hålla vård, enär fara i dröjsmål uppkommit genom att domen efter ytterligare någon dag förväntas vinna laga kraft, i vilket fall förordnandet om kvarstad kommer att upphöra att gälla.
    Av vad jag nu anfört angående den rättsliga och den faktiska möjligheten för utmätningsmannen att ingripa, sedan domen meddelats, torde framgå, att enligt min mening icke något av de ovan under B) —E) omförmälda olika sätten att i domen angiva, hur länge kvarstaden eller skingringsförbudet skall bestå efter domens meddelande, kan anses tillfredsställande. Det under B) angivna sättet ger med sin hänvisning till olika alternativa tidpunkter i själva verket icke alls någonledning för det särskilda målet. I fallen C)—E) anknytes på olika sätt till tidpunkten för domens lagakraftvinnande. Bortsett från att lagakraftvinnandet icke har någon betydelse för utmätningsmannens rättsliga möjlighet att företaga utmätning i säkerhetssyfte, kan mot denna tidpunkt anmärkas, att den icke är på förhand känd och därför mindre lämplig, om man vill göra ett planmässigt bedömande av erforderliga mått och steg i avseende å utmätningsmannens ingripande efter domens meddelande. De under C) och D) använda sätten för tidsangivelsen kan för utmätningsmannen medföra praktiska olägenheter även därigenom att tidsutrymmet kan bli onödigt knappt tilltaget.
    För egen del vill jag förorda, att kvarstaden eller skingringsförbudet— under förutsättning självfallet att risken för undandragande bedömes alltjämt kvarstå — i regel förklaras skola äga bestånd under en från dagen för domens meddelande räknad, någorlunda väl tilltagen tidsfrist, förslagsvis en månad. Vad som kommer att gälla blir då för parterna klarlagt redan från början, och utmätningsmannen får möjlighet att vidtaga utmätningsåtgärderna med normal skyndsamhet. Klarast angives tidsfristen måhända genom att helt enkelt föreskrives, att säkerhetsåtgärden skall bestå t. o. m. visst datum.
    Med hänsyn till den förmånsrätt, som utmätning medför, torde den förutseende borgenären,15 sedan domen meddelats, i allmänhet vara angelägen att icke dröja alltför länge med att påkalla den utmätning, som skall ersätta den provisoriska säkerhetsåtgärden. Emellertid förekommer i praktiken ibland att kvarstaden eller skingringsförbudet använ-

 

15 Särskilt när i brottmål målsägande genom föranstaltande av åklagaren fått kvarstad till säkerhet för skadestånd förbises ofta, att den kvarstadsbelagda egendomen kan bli utmätt för annan skuld och att verkställd kvarstad till skillnad från verkställd utmätning icke ger någon förmånsrätt framför andra fordringsägare. Så länge dom icke föreligger i brottmålet, kan målsägaren riskera, att den kvarstadsbelagda egendomen genom utmätning tas i anspråk för andra borgenärers räkning. Ju längre det dröjer, innan dom i brottmålet meddelas, desto större blir risken för att det i annat mål framkommer en exekutionstitel, varå utmätning kan ske. Det behöver då icke vara någon skenanordning i syfte att för gäldenärens egen räkning snabbt frigöra värdet av den kvarstadsbelagda egendomen — jag har sett exempel på dylikt förfarande — utan det kan gälla verkliga fordringar, beträffande vilka gäldenären — exempelvis genom att lämna en ansökan om betalningsförelägganade obestridd — vill medverka till en enkel anordning, varigenom fordringen kan bliva betald framför skadeståndet.

64 OLOF BECK-FRIISdes icke för att en viss bestämd tillgång skall vara tillgänglig för utmätning utan för att å gäldenären skall utövas en press, som tvingar honom till försiktighet i sina ekonomiska angelägenheter i allmänhet. Av vad jag ovan anfört angående objektet för säkerhetsåtgärden framgår, att ett dylikt syfte icke i och för sig kan anses obehörigt. Men missbruk — jag har sett fall av sådant — av detta sätt att använda kvarstaden eller skingringsförbudet kan ske. Jag vill därför ifrågasätta om icke även hänsyn till gäldenärens intressen bör föranleda, att i förordnande om kvarstadens eller skingringsförbudets bestånd efter domens meddelande regelmässigt intages en tidsbegränsning.16, 17

 

    2. Skingringsförbud till säkerhet för fordran kan förenas med utgivningsförbud för tredje man. Bör redan i förordnandet om skingringsförbud angivas, vilken egendom utgivningsförbudet skall gälla?

    Enligt allmän uppfattning skall i förordnande om kvarstad eller skingringsförbud till säkerhet för fordran icke specificeras, vilken egendom åtgärden skall omfatta.18 Såväl RB som UL innehåller emellertid för en speciell situation ett stadgande, som brukar tolkas på det sättet att en individualisering av objektet anses skola ske redan i beslutet om säkerhetsåtgärden. Jag åsyftar bestämmelsen att tredje man, hos vilken finnes lös egendom som ställes under skingringsförbud, må förbjudas att utgiva egendom (UL 180 § samt RB 15 kap. 1 § och 26kap. 1 §).19, 20, 21 När denna bestämmelse utnyttjas, brukar det ske i den

 

16 Det må anmärkas, att rätten i allmänhet torde sakna kännedom om de beslut om kvarstad eller skingringsförbud, som meddelats av överexekutor, och därför icke får anledning taga någon ställning till dessa i samband meddomens meddelande. Jfr UL 190 §.

17 Enligt UL 86 § 1 st. går verkställd utmätning åter, om målet uppehållits genom anstånd utöver sex månader. Lagrummet är i allt fall efter sin ordalydelse icke tillämpligt i fråga om verkställt förordnande om kvarstad eller skingringsförbud.

18 HASSLER a. a. s. 376: »I beslut om sådan åtgärd bör åtminstone som regel icke angivas någon bestämd egendom, som skall beläggas med kvarstad. Detta är visserligen ej direkt utsagt i lagen, men lämplighetsskäl tala för att man i allmänhet först vid verkställandet av kvarstaden bestämmer vilken egendomden skall omfatta.» o. i not: »Jfr TRYGGER I. s. 435. »EKELÖF a. a. s. 17. Processlagberedningen till RB 15 kap. 1 § (NJA II 1943 s. 182): »Då kvarstad eller skingringsförbud till säkerhet för fordran avser lös egendom, skall åtgärden omfatta så mycket av motpartens egendom, som svarar mot skulden. I beslutet angives icke, vilken egendom åtgärden skall avse, utan allenast, att egendom till viss angivet värde skall beläggas med kvarstad eller skingringsförbud. Vilken egendom, som blir föremål för åtgärden, avgöres vid beslutetsverkställande.» (Motsv. till 26 kap. 1 § a. a. s. 353.)

19 TRYGGER (a. a. I s. 439) uttalar, att skingringsförbudet därigenom visserligen i själva verket blir en kvarstad till gagnet, om än ej till namnet.

20 Stadgandet fanns ej i processlagberedningens förslag utan tillkom, sedan lagrådet uttalat följande: »Om överexekutor ställer under skingringsförbud lös egendom, som befinner sig i tredje mans besittning, kan tillika enligt 180 §U.L. förbud meddelas denne att utgiva egendomen. När enligt förslaget skingringsförbudet utfärdas av rätten, bör det ock ankomma på rätten att meddela beslut rörande sådant kompletterande förbud att utgiva egendomenvarom nu nämnts. Uttryckligt stadgande härom bör inflyta i förslaget — — —» (NJA II 1943 s. 183 o. s. 353).

21 I praktiken påträffar man hos en eller annan sökande den uppfattning-

KVARSTAD OCH SKINGRINGSFÖRBUD 65formen att i förordnandet om utgivningsförbud först som premiss —uttalat eller underförstått — konstateras, att viss angiven egendom finnes hos viss angiven person, och därefter till denne riktas förbud att utgiva egendomen.22 Såsom stadgandet om utgivningsförbud är formulerat i lagtexten lär det väl icke kunna göras gällande, att det är i strid mot lagen att på detta sätt redan vid förordnandet om säkerhetsåtgärden individualisera objektet för densamma. Men det finns anledning erinra om att det i regel först på verkställighetsstadiet är möjligtatt få kännedom om samtliga de omständigheter som måste beaktas, då det gäller att bedöma om viss tillgång lagligen kan ställas under utgivningsförbud till säkerhet för fordran.
    Uppenbarligen kan såsom föremål för utgivningsförbudet icke ifrågakomma annan egendom än sådan som kan ställas under skingringsförbud till säkerhet för fordran. Detta innebär först och främst, att det måste vara fråga om gäldenärens egendom, alltså icke innehavarens eller annan tredje mans egendom. Då det är fråga om lösöre eller om fordran av enkel beskaffenhet torde väl i allmänhet icke föreligga någon svårighet att redan vid förordnandet om utgivningsförbudet avgöra vem som är tillgångens ägare.23 Är det däremot exempelvis fråga om ett banktillgodohavande i samband med en internationella ffärstransaktion med anlitande av konossement eller annat dylikt dokument — en tillgång som relativt ofta förekommer som anvisat objekt i målen om verkställighet av skingringsförbud — torde det i regel vara mycket vanskligt att utan inställelse i banken och studium av där tillgängliga handlingar fastställa om rätten till tillgodohavandet verkligen tillkommer gäldenären i målet.24
    Såsom en oeftergivlig regel gäller vidare att endast sådan gäldenären tillkommande egendom, som är utmätningsbar, kan vara objekt för skingringsförbud till säkerhet för fordran.25 Då det gäller lösöre föreligger i regel ingen svårighet att avgöra om egendom, som tillhör

 

en att om skingringsförbud ställes å fordran, så innebär detta i och för sig ett förbud för den ur fordringen förpliktade att betala till den berättigade, varför en komplettering med förordnande om utgivningsförbud är överflödigt. Detta kan icke vara riktigt, i varje fall icke om man — i likhet med vad som f. n. i allmänhet anses i praxis — förmenar, att fordran finnes hos den berättigade, därest den icke är grundad på presentationspapper eller den berättigade icke finnes i riket. (Jfr nedan not 27.) Det är visserligen vanligt, att vid verkställande av »enkelt skingringsförbud» delgivning sker även med sekundogäldenären (jfr OLIVECRONA, Utsökning II s. 212). Men delgivningen med sekundogäldenären torde då endast fylla den funktionen, att denne därefter icke kan i god tro mottaga denuntiation av en överlåtelse av fordringen och därigenom underlätta sådan överlåtelse.

22 Det förekommer ibland, att förordnandet icke alls nämner om skingringsförbud utan direkt utmynnar i utgivningsförbudet. I HASSLER a. a. s. 384 sägs härom: »Detta förfaringssätt är väl icke alldeles i överensstämmelse med lagen, men man har knappast anledning hysa några betänkligheter däremot.»

23 Man kan emellertid icke bortse från att en överlåtelse av egendomen kan ha skett under tiden mellan förordnandet om utgivningsförbud och verkställigheten.

24 Jfr SvJT 1958 rf. s. 56.

25 Till skillnad mot vad som gäller angående kvarstad (UL 183 §) finnes icke någon uttrycklig bestämmelse härom. Att egendom, som icke får ut- 

5—623004. Svensk Juristtidning 1962

66 OLOF BECK-FRIISgäldenären, kan utmätas. Beträffande penningtillgodohavanden och fordringar är det däremot ofta svårt att utan närmare undersökning bedöma om tillgången är utmätningsbar. När överexekutor eller rätten förordnar om utgivningsförbud med angivande av visst objekt, är det likväl i praktiken så gott som undantagslöst fråga om penningtillgodohavande eller fordran.
    I fråga om utmätning av penningtillgodohavande må först erinras om bestämmelserna i UL 65 och 67 §§. I 65 § stadgas, att om utväg till nödtorftigt uppehälle saknas, då skall »från utmätning undantagas av det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll för en månad tarvas, eller, där tillräckligt förråd ej finnes, av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning, så mycket som erfordras för anskaffande av det felande.» Enligt 67 § skall vid utmätning av förfallen lön undantagas vad som erfordras till nödigt underhåll åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn till nästa förfallodag. Utmätningsmannen anses skyldig att ex officio iakttaga dessa regler om undanskiftande. För detta erfordras en undersökning av gäldenärens personliga och ekonomiska omständigheter; om gäldenären finns å annan ort kan det strängt taget vara nödvändigt med en undersökning därstädes. Det må ock i fråga om avlöning — som ju enligt huvudbestämmelsen i 67 § icke får utmätas förrän gäldenären är berättigad lyfta densamma — anmärkas, att det numera är ganska vanligt att lön utbetalas genom insättning i bank. Det läge kan föreligga att lönemedlen kommit banken tillhanda men ännu icke influtit å gäldenärens konto i sådan ordning, att han blivit berättigad lyfta dem. Huruvida så är fallet kan fordra en undersökning i banken.
    När det, som ofta är fallet i fråga om utgivningsförbud, har uppgivits, att gäldenären har ett »tillgodohavande» eller »medel» hos tredjeman, är det ofta omöjligt att utan förfrågan hos tredje man avgöra, om tillgången bör betraktas som kontanter, innestående i penninginrättning, eller skall behandlas som en vanlig fordran. Skillnaden är betydelsefull, eftersom undanskiftande till nödigt underhåll icke skall ske, när fordran utmätes.26
    Vare sig det är fråga om penningtillgodohavande eller fordran uppkommer ofta svårighet att avgöra om tillgången skall anses härröra från ett anställningsförhållande eller ej. Sålunda kan det exempelvis i fråga om författande av artiklar, utförande av transporter eller anskaffande av kunder ibland vara vanskligt att draga gränsen mellan egen verksamhet och anställning. Utöver det hinder mot utmätning, som kan uppkomma genom att det vid undersökning å verkställighetsstadiet visar sig vara fråga om lön, må vidare erinras om att närmare undersökning hos tredje man också kan vara påkallad på grund av den mångfald olika bestämmelser i försäkringslagstiftningen och den so-

 

mätas, icke heller får ställas under skingringsförbud, är dock uppenbart. Se ex. HASSLER a. a. s. 383: »Föremål för skingringsförbud är när det gäller förbud till säkerhet för fordran så mycket av svarandens utmätningsbara egendom, som svarar mot fordringen.»

26 NJA 1960 s. 407.

KVARSTAD OCH SKINGRINGSFÖRBUD 67ciala lagstiftningen, som förbjuda utmätning av rätten till ersättning eller innestående fordran å ersättning.
    Tillgång, som ställes under skingringsförbud till säkerhet för fordran, skall värderas (UL 185 §). Detsamma måste gälla i fråga om tillgång, som tredje man förbjudes utgiva. Utgöres tillgången av penningtillgodohavande eller fordran hos bank eller annan penninginrättning eller hos tredje man, vars betalningsförmåga kan anses notorisk, kan värderingen ske genom angivande av tillgångens nominella värde. I annat fall måste i värderingen av fordran ingå en prövning av sekundogäldenärens betalningsförmåga. Härför erforderlig undersökning torde som regel icke lämpligen kunna utföras av överexekutor eller rätten i samband med förordnandet om utgivningsförbud. Avgörande för värdet bör vara vad man kan beräkna erhålla vid en exekutiv försäljning av fordringen. Försiktigheten bjuder därför, att man betraktar fordringen som en enhet. Den erfarne utmätningsmannen utmäter icke en del av fordringen för en borgenärs räkning och en annan del för en annan borgenärs räkning. Om det inflyter betalning på en del av fordringen, så följer därav icke med nödvändighet, att den förpliktade kommer att betala jämväl den andra delen. Det är därför icke alltid tillrådligt att, såsom ofta förekommer vid förordnande om utgivningsförbud, inskränka sig till att föreskriva, att den förpliktade icke får utgiva mer å fordringen än att så mycket återstår, som svarar mot storleken av den fordran som skall säkerställas. Avgörande för värdet är icke endast vad som efter den tillåtna utbetalningen återstår av fordringen såsom en den berättigades tillgång utan jämväl vad som efter delbetalningen finnes kvar av den förpliktades tillgångar till betalning av återstoden. Den förpliktade torde efter delbetalningen kunna göra sig av med alla sina tillgångar utan att därmed överträda utgivningsförbudet. Av fordringen såsom en tillgång för den berättigade återstår ju ändock så mycket som angivits i utgivningsförbudet.
    På anförda skäl vill jag som min mening uttala, att överexekutor och rätten som regel — om institutet skingringsförbud med utgivningsförbud överhuvud bör komma till användning i stället för kvarstad —bör överlåta åt utmätningsmannen att vid verkställigheten pröva vilken egendom som bör göras till föremål för objektet. Undantagsvis har jag påträffat förordnande av dylik innebörd. Förordnandet har då haft det innehåll att utmätningsmannen har att ställa så mycket av gäldenärens egendom, som svarar mot visst angivet belopp, under skingringsförbud, med rätt för utmätningsmannen, att därest sådan egendom till äventyrs skulle finnas hos tredje man, meddela denne utgivningsförbud.27
    De framlagda synpunkterna ge mig till sist anledning till följande reflexioner. Kvarstad betraktas visserligen i allmänhet som en mera

 

27 Det må dock framhållas, att det, så länge enighet icke råder om var enfordran skall anses finnas, kan leda till viss oklarhet, om man i förordnandet om skingringsförbud med utgivningsförbud för tredje man icke individualiserar objektet utan endast talar om egendom som »finnes» hos tredje man. Om en vid verkställigheten anträffad fordran anses finnas hos den berättigade, kan den förpliktade icke på grund av förordnandet om utgivningsförbud förbjudas att betala till den berättigade (jfr ovan s. 64 not 21). Denne

68 KVARSTAD OCH SKINGRINGSFÖRBUDingripande säkerhetsåtgärd än det med utgivningsförbud kombinerade skingringsförbudet. I realiteten kan utgivningsförbudet emellertid ofta innebära ett så starkt ingripande, att man knappast kan säga, att förbudet har lindrigare verkan än en kvarstad. Med hänsyn härtill borde förutsättningarna för en borgenär att få ett förordnande om kvarstad i allmänhet kunna bedömas som i stort sett lika stora som förutsättningarna att få ett utgivningsförbud. Om ett utgivningsförbud, gällande viss tillgång, befinnes icke lagligen kunna verkställas, har borgenären icke möjlighet att få säkerhet i annan tillgång, icke ens om utmätningsmannen kan anträffa egendom, som är av sådan art att gäldenären kan avvara den betydligt lättare än egendom, som överexekutor eller rätten angivit i förordnandet om utgivningsförbud. Vid yrkandet om säkerhetsåtgärd kan borgenären därför ha anledning att i första hand söka få ett förordnande om kvarstad. Detta utesluter icke, att det kan vara lämpligt att som motiv för yrkandet och till ledningför verkställigheten upplysa, att hos tredje man finnes viss angiven tillgång, som kan stickas ur vägen, om den får utgivas till gäldenären.28

 

Olof Beck-Friis