FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET
Några oklara punkter i fråga om kvarstad och skingringsförbud
Knappast någon annan del av utsökningsrätten har så ofta och så utförligt behandlats inom den svenska juridiska litteraturen som läran om kvarstad och skingringsförbud.1 Att jag trots detta vågar uttala mig i ämnet beror på att jag under min verksamhet som utmätningsman trott mig finna några oklara punkter och att det måhända kan vara av intresse att jag redogör för dessa erfarenheter. Det gäller särskilt två frågor.
1. Sedan rätten förordnat om kvarstad eller skingringsförbud till säkerhet för fordran, meddelas dom å betalningsskyldigheten. Föreligger något praktiskt behov av att säkerhetsåtgärden härefter äger bestånd och hur länge bör åtgärden i så fall bestå?
Beslut om kvarstad och skingringsförbud kan enligt RB meddelas både i tvistemål (se 15 kap. 1 §) och i brottmål (se 26 kap. 1 §). Då målet avgöres, har rätten att pröva, om åtgärden fortfarande skall bestå; rätten kan också i samband med domen förordna om dylik åtgärd (15 kap. 6 §, 26 kap. 6 §).
Även i lagsökningsmål kan rätten förordna om kvarstad och skingringsförbud. Därvid gäller vad i RB är för motsvarande fall stadgat (16 § lagsökningslagen).2
I motiven till RB uttalade processlagberedningen, att åtgärd av ifrågavarande slag i allmänhet torde böra hävas, därest i tvistemål den talan för vars säkerställande åtgärden meddelats ogillas, eller i brottmål den mot den misstänkte väckta talan ej bifalles, men att i annat fall åtgärden med hänsyn till syftet därmed torde böra bestå, »till dess domen vunnit laga kraft eller eljest kan verkställas eller högre rätt förordnar annorledes.»3
Någon fast, på ändamålsenlighetens krav grundad praxis synes icke ha utbildats beträffande domstolarnas avgöranden i detta avseende. I min verksamhet har jag påträffat följande typfall. A) Förordnandet om åtgärden skall omedelbart upphöra att gälla. B) Åtgärden skall bestå till dess domen vunnit laga kraft eller eljest kan verkställas eller högre rätt förordnar annorledes.4 C) Åtgärden skall bestå till dess domen vunnit laga kraft.5 D) Åtgärden skall bestå till dess två dagar förflutit
från det domen vunnit laga kraft. E) Åtgärden skall bestå till dess en månad förflutit från det domen vunnit laga kraft. F) Åtgärden skall fortfarande gälla till dess annorlunda förordnas. G) Beslutet om åtgärden skall bestå.
I regel lämnas icke någon motivering till besluten i frågan om säkerhetsåtgärdens bestånd. Jag har därför icke fått någon bestämd uppfattning om varför det kan föreligga så stora skiljaktigheter som de anförda exemplen ge vid handen.6
Två faktorer synas mig emellertid vara av särskild betydelse, då det gäller att bedöma, huruvida kvarstaden eller skingringsförbudet bör bestå, nämligen för det första huruvida det alltjämt skäligen kan befaras, att gäldenären undandrager sig att betala skulden, och för det andra från och med vilken tidpunkt det uppkommer såväl rättslig som faktisk möjlighet att med stöd av domen ingripa till förhindrande av sådant undandragande.
Endast i de fall, då rätten förordnar, att säkerhetsåtgärden omedelbart skall upphöra att gälla, synes som trolig förklaring till rättens avgörande kunna antagas, att rätten funnit, att det icke längre föreligger risk för att gäldenären skall undandraga sig betalningsskyldigheten.7 I de övriga fallen — alltså när åtgärden enligt rättens beslut skall bestå under viss tid eller för obestämd tid — får väl förutsättas, att beslutet grundats därå att utmätning ansetts icke kunna eller böra ske omedelbart utan först vid en framtida tidpunkt.
I avseende å den rättsliga möjligheten att verkställa en dom å betalningsskyldighet må först erinras, att det icke är nödvändigt att ha en lagakraftvunnen dom för att få utmätning. Jämlikt UL 39 § äger utmätningsman verkställa utmätning på grund av betalningsdom, ändå att ändring i domen sökes, men det utmätta får enligt 40 § icke säljas, förrän domen vunnit laga kraft. Tidpunkten för lagakraftvinnandet av en vanlig betalningsdom torde sålunda icke i och för sig ha någon
relevans vid bedömandet av huru länge kvarstad eller skingringsförbud bör bestå med hänsyn till den rättsliga möjligheten att erhålla utmätning.8, 9
Däremot finns anledning uppmärksamma bestämmelserna i UL 59 och 60 §§, enligt vilka som huvudregel gäller, att gäldenären måste underrättas i viss ordning, innan utmätning får ske. Uppenbarligen är det på grund av dessa bestämmelser icke rättsligen möjligt att verkställa utmätning, förrän någon tid förflutit efter det domen meddelats. Om gäldenären har sitt hemvist å den ort, där utmätningen skall ske, bör utmätningen — under förutsättning att domsutskriften finns omedelbart tillgänglig och att andra utmätningsmannens åligganden icke hindrar honom att träda i funktion i det föreliggande målet —kunna ha skett senast å andra dagen efter domens meddelande. (Underrättelsen skall, då gäldenären ej personligen anträffas, meddelas sist dagen före utmätningen.) Har gäldenären sitt hemvist å annan ort kan upp till cirka tio dagar behöva förflyta, innan utmätningen kanske. (Underrättelsen skall meddelas så tidigt, att gäldenären kan bevaka sin rätt vid utmätningen; han äger dock ej för sådant ändamålnjuta längre rådrum än åtta dagar.)
Emellertid stadgas i UL 59 § andra stycket följande: »Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant ändamål sig inställt, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen; låte utmätningsmannen, där borgenären nödig kostnad förskjuter, vårdhållas över godset till dess utmätning kan ske. » Det ligger onekligen nära till hands att fråga sig, om icke detta stadgande ger utmätningsmannen en sådan rättslig möjlighet att omedelbart ingripa, att kvarstaden eller skingringsförbudet ej längre erfordras, när domen kommit utmätningsmannen tillhanda.
Därvidlag må då först framhållas, att delade meningar råder om innebörden av att vård hålles över egendomen.10 Enligt en uppfattning kan
vårdhållningen icke ges vidare verkan än ett skingringsförbud. Enligt en annan uppfattning åter har utmätningsmannen vid vårdhållning rätt att liksom vid kvarstad omhändertaga gods och penningar och säkra fordran genom meddelande av förbud för sekundogäldenären att betala till annan än utmätningsmannen. Att det icke råder enighet om vilket ingrepp, som är tillåtet vid vårdhållning, torde i och för sig göra vårdhållningen till ett institut, som man i viss mån drar sig för att använda.
Vidare må anmärkas, att det i avseende å de förutsättningar, som måste föreligga för att utmätningsmannen skall få ingripa med åtgärden, föreligger en väsentlig skillnad mellan å ena sidan vårdhållning och å andra sidan kvarstad eller skingringsförbud. Vid vårdhållningen har utmätningsmannen att själv pröva om det föreligger fara att någon gäldenärens tillgång stickes ur vägen. Finner utmätningsmannen sådan fara icke föreligga, torde han varken vara skyldig eller berättigad att hålla vård. Föreligger det åter ett av rätten meddelat förordnande om kvarstad eller skingringsförbud, kan utmätningsmannen aldrig vägra att verkställa detta på den grund att det enligt hans uppfattning icke föreligger någon anledning antaga att gäldenären söker undandraga sig betalningsskyldigheten.
Slutligen må erinras om en betydelsefull skiljaktighet i avseende å objektet för åtgärden. Vårdhållning torde rätteligen icke kunna ske å annat än viss bestämd egendom, som utmätningsmannen har för avsikt att utmäta, sedan gäldenären underrättats. Något annat hinder för utmätningen än att gäldenären ännu ej hunnit underrättas får sålunda i princip icke föreligga.11 Detta innebär, att utmätningsmannen vid vårdhållningen icke äger frångå utmätningsordningen. När förordnande om kvarstad eller skingringsförbud skall verkställas torde däremot någon bundenhet till utmätningsordningen icke föreligga.12 En tillgångs läggande under kvarstad eller skingringsförbud behöver icke med nödvändighet utgöra inledning till en förestående utmätning av just den tillgången. Kvarstaden eller skingringsförbudet kan av borgenären, i avvaktan å ett i vederbörlig ordning genomfört utmätningsförfarande, användas på det sättet att gäldenären, genom att hans förfoganderätt över lämplig tillgång inskränkes, pressas till försiktighet med sina tillgångar i allmänhet.
Den borgenär som till säkerhet för sin fordran har kvarstad eller skingringsförbud torde sålunda ha vidare möjligheter att hävda sina
säkerhetsintressen än den borgenär, för vilken endast vårdhållning kan ifrågakomma i avvaktan å utmätning.13
Frågan hur länge kvarstaden eller skingringsförbudet behöver bestå, sedan domen å betalningsskyldighet meddelats, är dock — vare sig avlösningen skall ske genom utmätning eller vårdhållning — till sist beroende på hur snart utmätningsmannen har faktisk möjlighet att skrida till åtgärd. Att i samma ögonblick som domen meddelas upphäva kvarstaden eller skingringsförbudet i förlitande på, att utmätningsmannen nu kan ingripa med annan åtgärd, måste betecknas som verklighetsfrämmande. Uppenbarligen måste hänsyn tagas till att utmätningsmannen även har andra åligganden och att det icke är givet att just det förevarande målet skall ha förtur.
I UL 162 och 163 §§ finnas angivna vissa tidsfrister, inom vilka utmätningsmannen har att företaga utmätning och verkställa försäljning av utmätt egendom. Till följd av dessa tidsfrister, vilka räknas från exekutionsurkundens mottagande, måste utmätningsmannen i stort sett handla efter det schemat att alla hans åtgärder i och för sig äro brådskande och därför böra komma till utförande alltefter de påkallas av den turordning, som regleras av de ständigt undan för undan inströmmande och fortskridande målen. Omständigheterna i fråga om en eller annan åtgärd kunna emellertid vara så speciella att extra skyndsamhet måste iakttagas. Att uppställa någon allmän regel i fråga om under vilka omständigheter och i vad mån olika slag av åtgärder rimligen böra vidtagas med förtur framför andra låter sig icke göra. Eftersom utmätningsmannen har att ansvara för att alla sökandena i möjligaste mån får sina intressen tillgodosedda, bör det vara honom förbehållet att själv från fall till fall avgöra i vad mån han kan förtursbehandla en sökandes mål utan att därmed åsidosätta de övrigas intressen. Emellertid torde i praktiken ansökningar om verkställighet av kvarstad eller skingringsförbud regelmässigt bli behandlade med viss förtur. Att så sker faller sig naturligt, eftersom själva förordnandet omsådan säkerhetsåtgärd grundar sig på att viss fara i dröjsmål prövats föreligga. I de undantagsfall, då förordnandet om säkerhetsåtgärden av någon anledning ännu icke verkställts, när domen å betalningsskyldighet meddelas, finnes i linje härmed icke heller anledning till erinran mot sökandens framställning om extra skyndsamhet för verkställandeav kvarstaden eller skingringsförbudet, innan förordnande därom upphör att gälla.14 Vad som däremot förefaller utmätningsmannen onaturligt är när förnyad extraordinär åtgärd blir påkallad av att ett meddelat och med största skyndsamhet verkställt förordnande om kvarstad eller skingringsförbud skall upphöra att gälla. Likväl har jag flera gånger varit nödsakad beordra extra »utryckning» av förrättningsmannen först en gång för att verkställa ett av rätten, innan domen fallit,
meddelat förordnande om kvarstad och sedan ännu en gång, några dagar efter det domen fallit, för att hålla vård, enär fara i dröjsmål uppkommit genom att domen efter ytterligare någon dag förväntas vinna laga kraft, i vilket fall förordnandet om kvarstad kommer att upphöra att gälla.
Av vad jag nu anfört angående den rättsliga och den faktiska möjligheten för utmätningsmannen att ingripa, sedan domen meddelats, torde framgå, att enligt min mening icke något av de ovan under B) —E) omförmälda olika sätten att i domen angiva, hur länge kvarstaden eller skingringsförbudet skall bestå efter domens meddelande, kan anses tillfredsställande. Det under B) angivna sättet ger med sin hänvisning till olika alternativa tidpunkter i själva verket icke alls någonledning för det särskilda målet. I fallen C)—E) anknytes på olika sätt till tidpunkten för domens lagakraftvinnande. Bortsett från att lagakraftvinnandet icke har någon betydelse för utmätningsmannens rättsliga möjlighet att företaga utmätning i säkerhetssyfte, kan mot denna tidpunkt anmärkas, att den icke är på förhand känd och därför mindre lämplig, om man vill göra ett planmässigt bedömande av erforderliga mått och steg i avseende å utmätningsmannens ingripande efter domens meddelande. De under C) och D) använda sätten för tidsangivelsen kan för utmätningsmannen medföra praktiska olägenheter även därigenom att tidsutrymmet kan bli onödigt knappt tilltaget.
För egen del vill jag förorda, att kvarstaden eller skingringsförbudet— under förutsättning självfallet att risken för undandragande bedömes alltjämt kvarstå — i regel förklaras skola äga bestånd under en från dagen för domens meddelande räknad, någorlunda väl tilltagen tidsfrist, förslagsvis en månad. Vad som kommer att gälla blir då för parterna klarlagt redan från början, och utmätningsmannen får möjlighet att vidtaga utmätningsåtgärderna med normal skyndsamhet. Klarast angives tidsfristen måhända genom att helt enkelt föreskrives, att säkerhetsåtgärden skall bestå t. o. m. visst datum.
Med hänsyn till den förmånsrätt, som utmätning medför, torde den förutseende borgenären,15 sedan domen meddelats, i allmänhet vara angelägen att icke dröja alltför länge med att påkalla den utmätning, som skall ersätta den provisoriska säkerhetsåtgärden. Emellertid förekommer i praktiken ibland att kvarstaden eller skingringsförbudet använ-
des icke för att en viss bestämd tillgång skall vara tillgänglig för utmätning utan för att å gäldenären skall utövas en press, som tvingar honom till försiktighet i sina ekonomiska angelägenheter i allmänhet. Av vad jag ovan anfört angående objektet för säkerhetsåtgärden framgår, att ett dylikt syfte icke i och för sig kan anses obehörigt. Men missbruk — jag har sett fall av sådant — av detta sätt att använda kvarstaden eller skingringsförbudet kan ske. Jag vill därför ifrågasätta om icke även hänsyn till gäldenärens intressen bör föranleda, att i förordnande om kvarstadens eller skingringsförbudets bestånd efter domens meddelande regelmässigt intages en tidsbegränsning.16, 17
2. Skingringsförbud till säkerhet för fordran kan förenas med utgivningsförbud för tredje man. Bör redan i förordnandet om skingringsförbud angivas, vilken egendom utgivningsförbudet skall gälla?
Enligt allmän uppfattning skall i förordnande om kvarstad eller skingringsförbud till säkerhet för fordran icke specificeras, vilken egendom åtgärden skall omfatta.18 Såväl RB som UL innehåller emellertid för en speciell situation ett stadgande, som brukar tolkas på det sättet att en individualisering av objektet anses skola ske redan i beslutet om säkerhetsåtgärden. Jag åsyftar bestämmelsen att tredje man, hos vilken finnes lös egendom som ställes under skingringsförbud, må förbjudas att utgiva egendom (UL 180 § samt RB 15 kap. 1 § och 26kap. 1 §).19, 20, 21 När denna bestämmelse utnyttjas, brukar det ske i den
formen att i förordnandet om utgivningsförbud först som premiss —uttalat eller underförstått — konstateras, att viss angiven egendom finnes hos viss angiven person, och därefter till denne riktas förbud att utgiva egendomen.22 Såsom stadgandet om utgivningsförbud är formulerat i lagtexten lär det väl icke kunna göras gällande, att det är i strid mot lagen att på detta sätt redan vid förordnandet om säkerhetsåtgärden individualisera objektet för densamma. Men det finns anledning erinra om att det i regel först på verkställighetsstadiet är möjligtatt få kännedom om samtliga de omständigheter som måste beaktas, då det gäller att bedöma om viss tillgång lagligen kan ställas under utgivningsförbud till säkerhet för fordran.
Uppenbarligen kan såsom föremål för utgivningsförbudet icke ifrågakomma annan egendom än sådan som kan ställas under skingringsförbud till säkerhet för fordran. Detta innebär först och främst, att det måste vara fråga om gäldenärens egendom, alltså icke innehavarens eller annan tredje mans egendom. Då det är fråga om lösöre eller om fordran av enkel beskaffenhet torde väl i allmänhet icke föreligga någon svårighet att redan vid förordnandet om utgivningsförbudet avgöra vem som är tillgångens ägare.23 Är det däremot exempelvis fråga om ett banktillgodohavande i samband med en internationella ffärstransaktion med anlitande av konossement eller annat dylikt dokument — en tillgång som relativt ofta förekommer som anvisat objekt i målen om verkställighet av skingringsförbud — torde det i regel vara mycket vanskligt att utan inställelse i banken och studium av där tillgängliga handlingar fastställa om rätten till tillgodohavandet verkligen tillkommer gäldenären i målet.24
Såsom en oeftergivlig regel gäller vidare att endast sådan gäldenären tillkommande egendom, som är utmätningsbar, kan vara objekt för skingringsförbud till säkerhet för fordran.25 Då det gäller lösöre föreligger i regel ingen svårighet att avgöra om egendom, som tillhör
gäldenären, kan utmätas. Beträffande penningtillgodohavanden och fordringar är det däremot ofta svårt att utan närmare undersökning bedöma om tillgången är utmätningsbar. När överexekutor eller rätten förordnar om utgivningsförbud med angivande av visst objekt, är det likväl i praktiken så gott som undantagslöst fråga om penningtillgodohavande eller fordran.
I fråga om utmätning av penningtillgodohavande må först erinras om bestämmelserna i UL 65 och 67 §§. I 65 § stadgas, att om utväg till nödtorftigt uppehälle saknas, då skall »från utmätning undantagas av det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll för en månad tarvas, eller, där tillräckligt förråd ej finnes, av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning, så mycket som erfordras för anskaffande av det felande.» Enligt 67 § skall vid utmätning av förfallen lön undantagas vad som erfordras till nödigt underhåll åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn till nästa förfallodag. Utmätningsmannen anses skyldig att ex officio iakttaga dessa regler om undanskiftande. För detta erfordras en undersökning av gäldenärens personliga och ekonomiska omständigheter; om gäldenären finns å annan ort kan det strängt taget vara nödvändigt med en undersökning därstädes. Det må ock i fråga om avlöning — som ju enligt huvudbestämmelsen i 67 § icke får utmätas förrän gäldenären är berättigad lyfta densamma — anmärkas, att det numera är ganska vanligt att lön utbetalas genom insättning i bank. Det läge kan föreligga att lönemedlen kommit banken tillhanda men ännu icke influtit å gäldenärens konto i sådan ordning, att han blivit berättigad lyfta dem. Huruvida så är fallet kan fordra en undersökning i banken.
När det, som ofta är fallet i fråga om utgivningsförbud, har uppgivits, att gäldenären har ett »tillgodohavande» eller »medel» hos tredjeman, är det ofta omöjligt att utan förfrågan hos tredje man avgöra, om tillgången bör betraktas som kontanter, innestående i penninginrättning, eller skall behandlas som en vanlig fordran. Skillnaden är betydelsefull, eftersom undanskiftande till nödigt underhåll icke skall ske, när fordran utmätes.26
Vare sig det är fråga om penningtillgodohavande eller fordran uppkommer ofta svårighet att avgöra om tillgången skall anses härröra från ett anställningsförhållande eller ej. Sålunda kan det exempelvis i fråga om författande av artiklar, utförande av transporter eller anskaffande av kunder ibland vara vanskligt att draga gränsen mellan egen verksamhet och anställning. Utöver det hinder mot utmätning, som kan uppkomma genom att det vid undersökning å verkställighetsstadiet visar sig vara fråga om lön, må vidare erinras om att närmare undersökning hos tredje man också kan vara påkallad på grund av den mångfald olika bestämmelser i försäkringslagstiftningen och den so-
ciala lagstiftningen, som förbjuda utmätning av rätten till ersättning eller innestående fordran å ersättning.
Tillgång, som ställes under skingringsförbud till säkerhet för fordran, skall värderas (UL 185 §). Detsamma måste gälla i fråga om tillgång, som tredje man förbjudes utgiva. Utgöres tillgången av penningtillgodohavande eller fordran hos bank eller annan penninginrättning eller hos tredje man, vars betalningsförmåga kan anses notorisk, kan värderingen ske genom angivande av tillgångens nominella värde. I annat fall måste i värderingen av fordran ingå en prövning av sekundogäldenärens betalningsförmåga. Härför erforderlig undersökning torde som regel icke lämpligen kunna utföras av överexekutor eller rätten i samband med förordnandet om utgivningsförbud. Avgörande för värdet bör vara vad man kan beräkna erhålla vid en exekutiv försäljning av fordringen. Försiktigheten bjuder därför, att man betraktar fordringen som en enhet. Den erfarne utmätningsmannen utmäter icke en del av fordringen för en borgenärs räkning och en annan del för en annan borgenärs räkning. Om det inflyter betalning på en del av fordringen, så följer därav icke med nödvändighet, att den förpliktade kommer att betala jämväl den andra delen. Det är därför icke alltid tillrådligt att, såsom ofta förekommer vid förordnande om utgivningsförbud, inskränka sig till att föreskriva, att den förpliktade icke får utgiva mer å fordringen än att så mycket återstår, som svarar mot storleken av den fordran som skall säkerställas. Avgörande för värdet är icke endast vad som efter den tillåtna utbetalningen återstår av fordringen såsom en den berättigades tillgång utan jämväl vad som efter delbetalningen finnes kvar av den förpliktades tillgångar till betalning av återstoden. Den förpliktade torde efter delbetalningen kunna göra sig av med alla sina tillgångar utan att därmed överträda utgivningsförbudet. Av fordringen såsom en tillgång för den berättigade återstår ju ändock så mycket som angivits i utgivningsförbudet.
På anförda skäl vill jag som min mening uttala, att överexekutor och rätten som regel — om institutet skingringsförbud med utgivningsförbud överhuvud bör komma till användning i stället för kvarstad —bör överlåta åt utmätningsmannen att vid verkställigheten pröva vilken egendom som bör göras till föremål för objektet. Undantagsvis har jag påträffat förordnande av dylik innebörd. Förordnandet har då haft det innehåll att utmätningsmannen har att ställa så mycket av gäldenärens egendom, som svarar mot visst angivet belopp, under skingringsförbud, med rätt för utmätningsmannen, att därest sådan egendom till äventyrs skulle finnas hos tredje man, meddela denne utgivningsförbud.27
De framlagda synpunkterna ge mig till sist anledning till följande reflexioner. Kvarstad betraktas visserligen i allmänhet som en mera
ingripande säkerhetsåtgärd än det med utgivningsförbud kombinerade skingringsförbudet. I realiteten kan utgivningsförbudet emellertid ofta innebära ett så starkt ingripande, att man knappast kan säga, att förbudet har lindrigare verkan än en kvarstad. Med hänsyn härtill borde förutsättningarna för en borgenär att få ett förordnande om kvarstad i allmänhet kunna bedömas som i stort sett lika stora som förutsättningarna att få ett utgivningsförbud. Om ett utgivningsförbud, gällande viss tillgång, befinnes icke lagligen kunna verkställas, har borgenären icke möjlighet att få säkerhet i annan tillgång, icke ens om utmätningsmannen kan anträffa egendom, som är av sådan art att gäldenären kan avvara den betydligt lättare än egendom, som överexekutor eller rätten angivit i förordnandet om utgivningsförbud. Vid yrkandet om säkerhetsåtgärd kan borgenären därför ha anledning att i första hand söka få ett förordnande om kvarstad. Detta utesluter icke, att det kan vara lämpligt att som motiv för yrkandet och till ledningför verkställigheten upplysa, att hos tredje man finnes viss angiven tillgång, som kan stickas ur vägen, om den får utgivas till gäldenären.28
Olof Beck-Friis