Några märkliga rättegångsprotokoll från 1607
Under ett studiebesök i finska riksarkivet hösten 1961 påträffade jag ett 20-tal protokoll från febr.—aug. 1607, vilka hade förts vid rättegångar på Stockholms och Upsala slott. Rätten bestod med undantag för fyra rättegångar av ett varierande antal riksråd samt tillfälliga bisittare, som kunde vara krigsbefäl, borgmästare och råd, kanslitjänstemän,kamrerare eller fogdar. De mål, vari rannnsakades och dömdes, gällde uppenbart eller förmodat landsförräderi, förbrytelser av kronans tjänare eller vädjade mål. Åtalet väcktes flera gånger uttryckligen på K. M:ts vägnar och som åklagare fungerade en hovprokurator. Domstolens sekreterare var en hovnotarius.
Man har tidigare ansett, att utövandet av den kungliga rättskipningen efter avskaffandet av Erik XIV:s höga nämnd återgick till tidigare mera regellösa former; i orterna genom tillfälliga räfster, vid hovet genom konungen eller riksrådet med eller utan andra partens medverkan samt genom borgrätter över hovfolket och kronans tjänare. NILS EDLING Har vidare visat, att den kungliga rättskipningen från
Johan III:s tid påfallande ofta utövades på Stockholms rådstuga av riksrådet med borgmästare och råd som bisittare.1 Försök gjordes av Karl IX att organisera en regelbundet verkande domstol vid hovet, en högsta domstol, men hans förslag till hovrättsordning 1604 anses inte ha fått några följder.
De nyfunna protokollen låter sig inte inpassa i någon av de gängse formerna för den kungliga rättskipningen. Även om domstolen några gånger kallar sig borgrätt, kan den med hänsyn till målens art omöjligen alltid ha tjänstgjort som en sådan. De fyra tillfällen däremot, då riksråd ej ingick i domstolen, har denna uppenbart fyllt en borgrätts funktion. Men flera av förräderimålen har tidigare rannsakats inför underrätter eller borgrätter och har alltså underställts domstolen. Inte utan betydelse är att åklagaren vanligen väcker åtalet på K.M:ts vägnar och att han vid ett tillfälle på konungens vägnar hemställer om dom. Målen kan inte visas ha gått vidare direkt under konungen genom vad eller underställning; endast två gånger hänskjuts ett mål till Kungl. Maj:t. I ena fallet vädjar domstolen att konungen måtte förordna en särskild rannsakningsdomstol i ett svårutrett mål rörande fogdeförvaltningen m. m. i Österbotten, i det andra fallet —ett dombrev — tillfogas efter domen »Menn om nådenn stelles till wårnåd:te kånung och herre».
Utan tvivel har domstolen fungerat som en högsta domstol och dömt konungsdom, även om konungen ej avhänt sig benådningsrätten. På grund av antalet mål och dessas varierande art kan domstolen inte gärna anses vara en skapelse för stunden utan måste åtminstone för en kortare tid gett den kungliga rättskipningen nya och fastare former i viss anknytning till den kungliga borgrätten. Parallellen med Erik XIV:s höga nämnd understryks genom detta faktum.2 Åklagare och sekreterare fyller de uppgifter och bär de benämningar, som tilläggs dem i 1604 års förslag till hovrättsordning. Det förefaller alltså troligt, att detta förslag till viss del en kortare tid har tillämpats. Kunskapen härom är emellertid ännu fragmentarisk och kommer sannolikt att så förbli på grund av äldre tiders arkiveringsförhållanden. Protokollen har ursprungligen förvarats i det kungliga kansliet men därifrån överlämnats till Svea hovrätt till följd av ett kungl. brev den 17 juli 1662, enligt vilket alla äldre rättegångshandlingar och domböcker i kansliet skulle överlämnas till hovrätten. Från hovrättsarkivet har de före 1861 förvärvats av den finske arkivmannen E. Grönblad och med hans papper kommit till finska riksarkivet. Härigenom räddades handlingarna sannolikt från att förstöras i de våldsamma gallringarna i hovrättens arkiv under 1860- och 70-talen; det har beräknats att 9/10 av de lösa handlingarna då utgallrades.3
Det är min avsikt att fullfölja undersökningarna för att om möjligt spåra ett större material och därefter underkasta detta en mera ingående analys.4
Göran Setterkrans (†)