FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET

 

Lagstiftningsfrågor vid 1962 års riksdags vårsession

    Traditionellt lämnas här en översikt över de lagstiftningsfrågor, som behandlats under vårsessionen av riksdagen. Liksom tidigare år ha endast sådana ärenden medtagits, som kunna antagas särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skattelagstiftning och annan med den ekonomiska politiken sammanhängande lagstiftning ha sålunda icke berörts.— Till höstsessionen har uppskjutits ett flertal ärenden, de flesta föranledda av motioner i skilda ämnen. Bland uppskjutna propositioner märkes förslaget till brottsbalk. Utskottsbehandlingen av detta omfattande ärende har emellertid påbörjats och hittills kunnat fortskrida planenligt.

 

    Familjerätt. Genom lagen den 6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag bestämdes, att familjerättsliga periodiska underhållsbidrag med hänsyn till penningvärdets fall skulle utgå med förhöjning efter vissa angivna procentsatser. År 1957 beslöts en ytterligare höjning av dessa belopp. Med giltighet från d. 1 juli 1962 har nu ännu en förhöjning genomförts. Enligt de nya reglerna skall den sammanlagda förhöjningen utgöra för bidrag, vilket blivit bestämt genom dom som meddelats eller avtal som slutits under år 1940 eller tidigare 110 procent av beloppet, under något av åren 1941—1946 85 procent, under något av åren 1947—1950 70 procent, under år 1951 45 procent, under något av åren 1952—1955 30 procent, under något av åren 1956 och 1957 20 procent samt under något av åren 1958 och 1959 10 procent. Det sålunda höjda beloppet skall avrundas till närmaste lägre hela krontal.
    1931 års nordiska konvention om indrivning av underhållsbidrag har varit föremål för en översyn, som syftat till att uppnå vissa förenklingar i indrivningsförfarandet. Riksdagen har godkänt den nya konventionen, som är dagtecknad d. 23 mars 1962. I anslutning härtill har antagits ny lag om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge. Den nya lagen skall ersätta motsvarande lag av d. 29 maj 1931 och träda i kraft den dag Konungen förordnar.
    Genom lagen den 28 februari 1958 om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente tillskapades möjlighet att hos domstol utverka förlängning med högst fem år av de preskriptionstider, som eljest skulle gälla enligt 16 kap. 1—3 §§ ärvdabalken. Enligt ny lagstiftning, som blir gällande från d. 1 jan. 1963, kan sådan förlängning ske med ytterligare högst fem år.
    I en motion yrkades, att riksdagen måtte anhålla, att det inom K.M:ts kansli måtte utarbetas förslag till vissa ändringar i lagstiftningen rörande adoptants och adoptivbarns rättsliga ställning. De i motionen upptagna problemen gälla de stadganden, genom vilka möjlighet öppnas att förvandla äldre adoption till adoption enligt den nya lagstift-

ningen av år 1958. Vid remissbehandlingen bekräftades från olika håll motionärernas uppgifter om att övergångsbestämmelserna medfört olägenheter i skilda hänseenden. Första lagutskottet fann, att de påtalade svårigheterna till väsentlig del torde kunna undvikas, om domstolarna och barnavårdsmyndigheterna vid den praktiska tillämpningen handla i överensstämmelse med utskottets uttalande vid behandlingen av 1958 års lagstiftning (se härom NJA II 1958 s. 208 f). Reglerna hade hittills fått en snäv tolkning. Utskottet hade därför övervägt, om icke berörda myndigheter borde närmare informeras om innebörden av 1958 års lagstiftning. Någon sådan åtgärd påkallades emellertid icke av utskottet. Av vissa skäl kunde det nämligen antagas, att praxis, i den mån den hittills avvikit från intentionerna vid 1958 års lagstiftning, komme att ändras i överensstämmelse med motionens syfte.

 

    Fastighetsrätt. Behovet av lagstiftning för att begränsa giltigheten av privata jorddelningar är sedan länge erkänt. Under vårsessionen har riksdagen antagit ett förslag till lag angående förbud mot sämjedelning av fast egendom. Lagen innefattar förbud mot den form av privat jorddelning, som med vedertagen terminologi betecknas såsom sämjedelning, och innebär, att all sämjedelning av fast egendom, som sker efter lagens ikraftträdande, den 1 juli 1962, skall vara utan verkan.
    På grund av de speciella och svåra fastighets- och äganderättsförhållandena inom den s. k. storskiftesbygden i Kopparbergs län gäller där sedan flera år särskild lagstiftning inom olika delar av fastighetsrätten. Speciella förfaranden för äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter ha stadgats dels då laga skifte till rubbning av storskifte äger rum med tillämpning av bestämmelserna i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, den s. k. dalalagen, dels då förrättning företages enligt lagen den 4 juni 1943 med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län (1943 års lag). På sådan äganderättsutredning och sammanläggning kan, med tillämpning av lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län (särskilda lagfartslagen), följa ett lagfartsförfarande rörande all den egendom utredningen omfattar.
    De angivna instituten ha emellertid ej befunnits tillräckligt effektiva, för att man skulle komma till rätta med de tilltrasslade äganderätts- och fastighetsförhållandena i länet. Genom lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län, som trätt i kraft den 1 juli 1962, har därför öppnats möjlighet till ett mera radikalt förfarande för äganderättsutredning beträffande ej blott områden, där den äldre lagstiftningen kunnat tilllämpas, utan över huvud å sådant område inom länet, där äganderätten till fastigheter är oviss eller fastighetsägarna i betydande omfattning sakna lagfart. Lagens tillämpning beror av K. M:ts förordnande för varje fall. Utredning enligt de nya bestämmelserna förutsätter samverkan mellan förrättningsmannen och sakägarna och utmynnar i en s. k. äganderättsförteckning. Redovisningen däri får grundas på

en jämförelsevis fri prövning av föreliggande fång och hävdeförhållanden. Utredningen avses i princip skola leda till en konkretisering av de redovisade äganderätterna till bestämda jordområden på marken eller kvotdelar av sådana. Genom förrättningen legaliseras därför med viss begränsning sämjedelningar och liknande privata åtgärder, företagna före den 1 juli 1962. Vidare skall i regel på grund av äganderättsutredningen meddelas lagfart för de däri upptagna ägarna, oberoende av ansökan från deras sida. Lagfartsstämpel skall ej utgå. —Redovisningen innebär i sig intet civilrättsligt avgörande av äganderättsfrågor men kan givetvis leda till att i förteckningen angiven äganderätt blir fri från klander genom tjugoårig hävd. — För vinnande av lämpligare fastighetsindelning inom förrättningsområdet skall sammanläggning i viss omfattning kunna ske oberoende av sakägarnas initiativ.
    Genom förrättningar enligt den nya lagen kan tillgodoses behovav äganderättssanering såsom underlag för fastighetskredit. Förrättningarna torde emellertid främst komma att skapa en bättre utgångspunkt för kommande jordrationaliseringsåtgärder, bl. a. i form av laga skifte. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över lagförslaget har tredje lagutskottet framhållit som angeläget, att laga skifte företages i så nära anslutning som möjligt till äganderättsutredningsförrättning. Enligt utskottets mening har därför den nya lagstiftningen aktualiserat frågan om upphävande av de restriktiva omröstningsregler, som enligt dalalagen gälla, för att laga skifte skall komma till stånd. Utskottet har emellertid ansett utvecklingen böra få visa, om behov av sådan lagändring föreligger, och har jämväl hänvisat till att frågan om initiativ till laga skifte i sin helhet kan komma i nytt läge, sedan 1954 års fastighetsbildningskommitté framlagt resultatet av sitt arbete.
    Genom den nya lagen har upphävts 6 § dalalagen, 1943 års lag, särskilda lagfartslagen samt förordningen den 26 juni 1933 med särskilda bestämmelser om stämpelavgift i samband med ansökan om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län. I den mån ej Konungen annorledes förordnar, skola emellertid äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning beträffande förrättning, som påbörjats före den 1 juli 1962, samt beträffande lagfart på grund av sådan förrättning och stämpelavgift i samband med ansökan om dylik lagfart.
    I samband med framläggande av förslag till den lag, för vilken nu redogjorts, har K. M:t jämväl uttalat sig rörande de av 1961 års riksdag ifrågasatta ändringarna i den för Kopparbergs län gällande särlagstiftningen (se SvJT 1961 s. 603). Då önskemålen om ändringar i den nu gällande lagstiftningen befunnits ha genom den nya lagen i stort sett förlorat sin aktualitet, har något ändringsförslag i anledning av riksdagens hemställan ej framlagts.
    Riksdagen har avgivit yttrande över en proposition med förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612); dessa ha trätt i kraft den 1 juli i år. — I syfte att något förenkla förfarandet i samband med utställande av förslag till tomtindelning har byggnadsnämnds underrättelseplikt upphävts i förhållande till sådan markägare inom ett kvarter, vilken uppenbarligen inte beröres av förslaget. — Byggnadslov har hittills gällt utan tidsbegränsning. Möjlighet

har nu införts att, när särskilda skäl därtill föreligga, tidsbegränsa byggnadslov för skyltar och ljusanordningar. Avsikten härmed har varit att kunna vidga tillståndsgivningen i förhållande till vad förut varit möjligt. Vad som erfordrats har enligt departementschefen varit en möjlighet att vid behov kunna i framtiden förordna om borttagande eller ändring av större och mera iögonenfallande skyltar, som tendera att dominera stadsbilden, samt av vissa ljusskyltar och andra ljusanordningar, vilka i framtiden bli till olägenhet för trafiken eller från annan synpunkt.
    Riksdagen har medgivit K. M:t att förordna, att den sedan länge föreliggande skyldigheten för köpare av viss jord, förut tillhörig stiftelsen Danviks hospital, att till hospitalet erlägga s. k. rekognitionsavgift, skall upphöra beträffande fång, för vilka fångeshandling upprättas d. 1 jan. 1963 eller senare.
    För att motverka vissa missförhållanden i Stockholms yttre skärgård har 24 § lagen om rätt till fiske så ändrats att, där fiske hör till allenast en fastighet, vilken ej utgöres av enbart fiske, och fastigheteninnehaves med samäganderätt, delägare får möjlighet att utverka länsstyrelsens föreskrifter, huru fisket må nyttjas.

 

    Vattenrätt. Bestämmelserna i vattenlagen om s. k. bygdekraft— d. v. s. kraftverksägares skyldighet att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd — ha kvarstått oförändrade sedan lagens tillkomst. De ha i praktiken fått ytterst ringa tillämpning. En reformering av bygdekraftsinstitutet har sedan mycket lång tid varit aktuell. I proposition till innevarande riksdag har framlagts förslag till nya bestämmelser, åsyftande en modernisering och rationalisering av institutet. För närvarande omfattar användningsområdet för bygdekraften hantverk, småindustri och lantbruk samt belysnings- och uppvärmningsändamål. Enligt de nya bestämmelserna, som träda i kraft den 1 januari 1963, vidgas kretsen av bygdekraftsberättigade till att omfatta all industri. Vidare ha, bl. a. i förenklande syfte, reglerna om det pris, som skall betalas för bygdekraft, omarbetats. I anslutning härtill har föreskrivits, att prisfrågan, som nu behandlas av vattendomstol, i första hand skall överlämnas till parterna själva; om uppgörelse dem emellan inte kan träffas, hänskjutes frågan till statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

 

    Privaträtt i övrigt. I aktiebolagslagen, lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse och lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse givna regler i fråga om aktiebrevs form ha ändrats. Ändringarna innebära ett slopande av det hittillsvarande kravet, att aktiebrev skall underskrivas egenhändigt av minst en styrelseledamot. Efter ändringarnas ikraftträdande d. 1 juli 1962 gäller sålunda, att samtliga styrelseledamöters namnteckningar få återges genom tryckning eller på annat liknande sätt. — De nya reglerna gälla också interimsbevis, teckningsbevis, teckningsrättsbevis och delbevis.
    I växellagen, checklagen, skuldebrevslagen och lagen om beräkning av lagstadgad tid vidtogos år 1961 sådana ändringar, att lördagarna under juni, juli, augusti och september likställdes med bankfridagar. Ytterligare ett steg på den sålunda inslagna vägen har nu tagits, i det

att även lördagarna under april och maj likställas med bankfridagar.— I propositionen berördes frågan, huruvida icke årets samtliga lördagar borde likställas med bankfridagar. Departementschefen ansåg emellertid tiden ännu icke vara mogen för en sådan lagstiftning.

 

    Straffrätt. Enligt konventionen d. 4 jan. 1960 ang. upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen, den s. k. EFTA-konventionen, har Sverige i likhet med övriga medlemsstater åtagit sig att straffbelägga lämnande av oriktiga uppgifter i vissa i konventionen närmare angivna ursprungsbevis. Vid konventionens ikraftträdande utfärdades provisoriska straffbestämmelser (se kung. d. 13 maj 1960 om ursprungsbevis enligt konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen). Dessa ha nu ersatts genom lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m., vilken trätt i kraft d. 1 juli 1962. Med dagsböter eller fängelse i högst ett år straffas den, som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift, ägnad att vid införsel av vara i annan stat än Sverige inom frihandelssammanslutningens område leda till frihet från tull eller annan motsvarande avgift. Vidare straffbelägges bl. a. gärning, som begås av grov oaktsamhet.
    Lagen om utlämning för brott bygger på grundsatsen, att utlämning från Sverige kan ske oberoende av traktat med vederbörande främmande stat. Detta utesluter icke, att utlämningsavtal kunna befinnas ändamålsenliga för Sverige. Så är fallet i förhållande till stater, vilkas interna lagstiftning såsom villkor för utlämning kräver, att en ömsesidigt förpliktande överenskommelse föreligger. Till denna grupp av länder hör Amerikas Förenta Stater. Den 24 oktober 1961 har undertecknats en konvention om utlämning mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater. Riksdagen har nu godkänt denna konvention. I samband härmed har en jämkning vidtagits i utlämningslagen. Hittills har gällt, att utlämning medges endast för gärning som helt eller delvis har förövats utom riket eller ombord på utländskt fartyg eller luftfartyg, eller för medverkan därtill. Den nu vidtagna ändringen, som trätt i kraft d. 1 juli 1962, innebär, att utlämning må ske till främmande stat för gärning, förövad här i riket av den, som var ämbets- eller tjänsteman hos den främmande staten och medborgare i samma stat.
    Livlig debatt uppstod kring K. M:ts proposition med förslag till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning. Resultatet av den stundtals hetsiga diskussion, som förekom i ärendet, blev, att riksdagen antog lagförslaget. Lagen anknyter till den internationella telekonvention, som slöts i Genève år 1959. Lagen innebär, att den som på öppna havet eller i luftrummet däröver bedriver rundradiosändning på sådant sätt, att radiomottagning i Sverige, Danmark, Finland eller Norge störes eller kan störas, straffas med dagsböter eller fängelse. Detsamma gäller den, som på närmare angivna sätt medverkar till sådana sändningar. I fråga om andra konventionsstridiga sändningar än sådana, som störa eller innebära fara för störning i de nordiska länderna, förbjudes endast viss medverkan, som lämnas i Sverige eller av svensk utom riket.

    Lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga har avseende på brott, vilka begåtts av ungdom under 18 år och på vilka kan följa svårare straff än böter. Vid vissa brott har åklagaren att inhämta yttrande av barnavårdsnämnd, innan han beslutar, huruvida åtal skall väckas. Enligt 4 § åligger det nämnden att avgiva sitt yttrande med största skyndsamhet. — I en motion yrkades, att bestämmelserna i lagen skulle överses i syfte att garantera en snabbare reaktion mot ungdomsbrottslingarna. Första lagutskottet anslöt sig oreserverat till motionärens mening om vikten av att samhällets reaktion på brott komme så snabbt som möjligt, särskilt då fråga vore om unga lagöverträdare. Utskottet anmärkte, att avsevärd tidsutdräkt förekomme i samband med behandlingen av ärenden rörande åtalseftergift och att tidsutdräkten i väsentlig omfattning vore att hänföra till förfarandet hos barnavårdsnämnderna. Utskottet ville emellertid icke förorda några lagstiftningsåtgärder. Socialstyrelsen och riksåklagarämbetet hade nämligen uppmärksamheten riktad på problemet, och socialstyrelsen hade i ett under våren 1962 utsänt cirkulär lämnat särskilda anvisningar för barnavårdsnämndernas behandling av remissärendena. Styrelsen hade därvid framhållit, att remisstider på över en månad knappast torde behöva förekomma annat än i undantagsfall och att det ej vore uteslutet, att yttrande i många fall kunde avges inom två veckor. I anslutning till dessa anvisningar hade riksåklagarämbetet anbefallt lämpliga åtgärder från åklagarsidan för att få snabbare handläggning hos barnavårdsnämnderna av nu ifrågavarande ärenden. Enligt utskottets mening borde resultatet av socialstyrelsens och riksåklagarämbetets åtgärder avvaktas, innan riksdagen övervägde andra möjligheter.

 

    Processrätt. I lagen angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. och lagen om fri rättegång ha vidtagits sådana ändringar, att maximibeloppet för uppehälle till vittnen och därmed jämställda höjts från 10 kr. till 20 kr. för varje dag och från 18 kr. till 38kr., då vittnet åsamkats utgift för nattlogi. Ersättning till vittne för tidsspillan, hittills högst 30 kr., skall kunna utgå med högst 50 kr. om dagen. Traktamentsersättning till part med fri rättegång har höjts frånhögst 10 kr. till högst 20 kr. per dag. Ändringarna gälla från d. 1 juli 1962.
    Lagen den 21 mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål har erhållit förlängd giltighet till och med d. 30 juni 1964.
    I anledning av väckta motioner har riksdagen hos K. M:t anhållit, att förslag till ny lagstiftning rörande rättegångshjälp förelägges riksdagen.
    I samband med propositionen rörande bankfridagar yrkades i motioner, att riksdagen måtte anhålla, att K. M:t snarast måtte framlägga förslag till sådan ändring av 1 kap. 15 § rättegångsbalken, att huvudförhandling vid allmän underrätt icke behöver hållas å lördag. Första lagutskottet underströk, att olika skäl syntes tala för en ändring i överensstämmelse med motionernas syfte. Utskottet förordade emellertid icke någon ändring; från justitiedepartementet hade nämligen in-

38—623004. Svensk Juristtidning 1962

hämtats, att en proposition vore under utarbetande, vari skulle upptagas olika frågor rörande rättegångsbalken, däribland den i motionerna behandlade.

 

    Arbetsrätt. Som ett led i utvecklingen mot allt större jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden har riksdagen beslutat vissa ändringar i arbetarskyddslagen. Sålunda ha de särskilda bestämmelserna om utsträckt nattvila för kvinnor, sysselsatta i hantverks- och industriarbete slopats. I fortsättningen komma alltså samma regler i fråga om nattvila att gälla för kvinnor och män. Dessaregler, som för närvarande innebära, att tiden mellan klockan 23 och klockan 5 skall ingå i ledigheten för nattvila, ha för att möjliggöra tvåskiftsarbete även i fall, då veckoarbetstiden uttages under endast fem dagar, jämkats så, att tiden mellan klockan 24 och klockan 5 skall ingå i nattvilan. Vidare har från förbudet att använda kvinna till arbete under jord i gruva eller stenbrott undantag införts för arbetstagare i överordnad ställning, som ej utför kroppsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen har därutöver erhållit rätt att dispensera från förbudet beträffande kvinna, vilken sysslar med sjukvårdsarbete, annat socialt arbete eller tillfälligt arbete, som antingen står i samband med kvinnans yrkesutbildning eller icke är kroppsarbete.

 

    Trafiklagstiftning. Riksdagen har avgivit yttrande överproposition med förslag till bl. a. vissa ändringar i vägtrafikförordningen och mopedförordningen. Reglerna om godtagande av utländska körkort ha förenklats. För vissa tyngre fordon har högsta tillåtna hastighet höjts från 60 till 70 kilometer i timmen på vägar i allmänhet och från 80 till 90 kilometer i timmen på motorväg. Förbuden för förare av motorfordon att onödigtvis åstadkomma störande buller ha skärpts. Sålunda ålägges förare att behandla fordonet — tidigare nämndes endast motorn — så att onödigt buller inte åstadkommes eller rök eller gas utsläppes i sådan mängd att olägenhet uppkommer därav. Vid färd inom område med bostadsbebyggelse skola färdväg, hastighet och färdsätt i övrigt anpassas så, att de som bo eller vistas inom området inte onödigtvis störas. De nya bestämmelserna gälla från den 1 juli 1962. — Beträffande lagstiftningen på vägtrafikens område kan i övrigt nämnas, att riksdagen begärt utredningar om minderårigs rätt att föra traktor å allmän väg samt om bestämmelserna rörande äganderättsanmälan beträffande bil. I förra fallet har en skärpning av nuvarande bestämmelser ifrågasatts. Härvid har jämväl aktualiserats fråga om införande av körkortsplikt för motorredskap. Beträffande äganderättsanmälan har sådan effektivisering av bestämmelserna framhållits såsom angelägen, att äganderättsförhållandena verkligen kunna följas från den första registreringen fram till bilens nedskrotning.
    Riksdagen har vidare avgivit yttrande över en proposition med förslag till sjötrafikförordning. Denna förordning, som bl. a. ersätter vissa äldre författningar i ämnet, reglerar tillämpningen av 1948 års internationella sjövägsregler och omfattar de sjötrafikföreskrifter av mera allmän natur, som skola gälla i svenskt vatten. Efter mönster

från vägtrafikförordningen förekommer i sjötrafikförordningen en allmän bestämmelse om straff för vårdslöshet i sjötrafik. I avbidan på framläggande av särskilda ansvarsbestämmelser rörande onykterhet vid förande av båt torde här förevarande ansvarsbestämmelse jämväl kunna få en viss verkan för att stävja uppenbara fall av fylleri vidförande av fartyg. I fråga om mål om ansvar för brott enligt sjötrafikförordningen gälla forumbestämmelserna i 313 och 328 §§ sjölagen. Förordningen innebär vidare viss utvidgning av länsstyrelses befogenhet att meddela lokala trafikföreskrifter för vattenområde. — Förordningen har trätt i kraft den 1 juni 1962.

 

    Försvarslagstiftning. Riksdagen har antagit en förordning med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga. Enligt denna förordning kunna repetitionsövningarna vid armén, kustartilleriet och flygvapnet under tiden den 1 maj 1962—den 30 juni 1963 få differentierad längd inom värnpliktslagens ram.
    Med hänsyn till den omorganisation av civilförsvaret, som beslutats under senare år, har riksdagen antagit nya grunder för avlöning och andra ersättningar åt civilförsvarspliktiga. Bland annat skall med giltighet från den 1 januari 1963 familjebidrag kunna utgå till huvudparten av civilförsvarspliktiga, såväl manliga som kvinnliga, i den mån de fullgöra tjänstgöring före det kalenderår, under vilket de fylla 48 år.

 

    Förvaltningsrätt. En ny skollag har från d. 1 juli 1962 trätt i stället för tidigare skolstyrelselag. De i skolstyrelselagen givna bestämmelserna ha i allt väsentligt överförts till den nya lagen, som därjämte upptar bl. a. vissa grundläggande regler om den enskildes förhållande till den offentliga undervisningen och till skolor under skolstyrelses förvaltning. Hithörande frågor ha hittills reglerats inom ramen för K. M:ts administrativa lagstiftningsmakt. I lagen givas generella regler om den nioåriga skolplikt, varpå den nya obligatoriska skolan bygger. Skolpliktstiden skall normalt motsvara levnadsåldern 7—16 år; möjligheter till smärre avvikelser föreligga dock. I fråga om undervisningen fastslås förbudet mot kroppslig bestraffning och kränkande behandling av elever.
    Riksdagen har bifallit en proposition med förslag till den författningsreglering, som erfordrades med anledning av den av 1961 års riksdag beslutade överflyttningen från staten till landstingen av ansvaret för tjänsteläkarväsendet. De erforderliga bestämmelserna ha inarbetats i den gällande sjukhuslagen, som skall benämnas sjukvårdslag. I lagen har landstingens ansvar som sjukvårdshuvudmän utvidgats till att i princip omfatta även hela den öppna sjukvården utanför sjukhus. Den närmare regleringen är dock begränsad till den vård som meddelas av tjänsteläkare. I övrigt ha landstingen frihet att organisera den öppna vården på det sätt de finna lämpligast. Såsom tjänsteläkare skall i landstingskommun kunna anställas provinsialläkare, biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare. I regleringen av den öppna vården utanför sjukhus likställas landstingskommun och landstingsfri stad. Tjänsteläkare i sådan stad benämnes stadsdistriktsläkare.

Sjukvårdslagen skall träda i kraft den 1 juli 1963, då tjänsteläkarväsendet övertages av landstingen.
    1944 års brandlagstiftning skall från och med den 1 januari 1963 ersättas av en ny brandlag och en ny brandstadga. De huvudsakliga förändringarna i förhållande till nu gällande bestämmelser äro följande. Den nya lagstiftningen skall genomgående vara tillämplig inom hela riket, således utan skillnad mellan stadssamhällen och landsbygd. Åt kommunerna ges möjlighet att i större utsträckning än hittills anpassa brandförsvarets organisation efter de lokala förhållandena. De nuvarande obligatoriska reservbrandstyrkorna skola, under benämningen brandvärn, finnas kvar endast i sådana kommuner, där behov av sådana föreligger. Skogsbrandförsvaret skall i alla kommuner samordnas med bygdebrandförsvaret under brandchefens högsta befäl. Brandskyddsförfarandet rationaliseras så att brandsyn förrättas av brandchefen eller annat brandbefäl ensam samt, i fråga om eldstäder och annat som skall sotas, av den skorstensfejarmästare, som enligt de nya bestämmelserna skall finnas för varje kommun. Vidare skall brandsynen koncentreras till sådana byggnader och andra anläggningar, som innebära den största brandfaran, samt brandsynefristerna avpassas därefter.
    Genom ändring i lagen den 23 mars 1956 om tillfällig ökning av regeringsrådens antal har den tidpunkt, efter vilken det nuvarande antalet regeringsråd — uppgående till sexton — åter skall börja nedbringas till sju, framflyttats från d. 30 sept. 1962 till d. 30 sept. 1965.
    I lagen d. 26 maj 1909 om K. M:ts regeringsrätt ha även vid årets riksdag beslutats vissa jämkningar.
    Jämväl i år väcktes motioner om utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen. Denna gamla tvistefråga kunde avföras från den aktuella politiska debatten, sedan K. M:t i mars 1962 beslutat tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om den administrativa rättskipningens omfattning och organisation (jfr SvJT 1962 s. 403). Genom detta beslut torde motionärernas önskemål i alltväsentligt ha blivit tillgodosedda.

 

    Socialförsäkring. Slutstenen i de senare årens reformarbete på socialförsäkringens område kan sägas ha lagts med besluten under vårsessionen om genomförande av lagen om allmän försäkring och vissa därtill knutna författningar. I de i propositionen framlagda förslagen gjorde riksdagen ett par ändringar, varav här må nämnas, att bestämmelser om änkepension till frånskild kvinna vid den förutvarande mannens död slopades. Frågan härom borde enligt riksdagens mening bli föremål för en ny, förutsättningslös utredning. Den nya lagen, som träder i kraft d. 1 jan. 1963, ersätter bl. a. nu gällande lagar om allmän sjukförsäkring, om moderskapshjälp, om folkpensionering och om försäkring för allmän tilläggspension samt innebär ett sammanförande av de mest betydelsefulla lagarna på socialförsäkringens område i ett lagverk. I den nya lagen framträder socialförsäkringen såsom ett enhetligt system, ägnat att genom sina olika komponenter bereda den enskilde skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom, barnsbörd, ålderdom, invaliditet och försörjares frånfälle. Den all-

männa försäkringen består av sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring för tilläggspension. Därtill anslutas frivillig sjukpenningförsäkring och frivillig pensionsförsäkring.
    De viktigaste nya reglerna gälla folkpensionen i form av förtidspension. Dessa regler äro i vissa grundläggande avseenden gemensamma för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen; en av de bärande tankarna i lagen är att så långt möjligt genom gemensamma regler sammanbygga de båda pensionsgrenarna till en enhetlig pensionering, den allmänna pensioneringen. De gemensamma bestämmelserna avse bl. a. invaliditetsbegrepp, invaliditetsgräns, invaliditetsgradering, kompensationsgrad och invaliditetsbedömning. Grunden för rätt till förtidspension (invaliditetsbegreppet) skall vara en nedsättning av arbetsförmågan, som är förorsakad av en medicinsk defekt, i lagen beskriven såsom sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte. Lagen bygger alltså inte på ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp. En medicinsk defekt skall grunda rätt till pension inte i och för sig utan endast i den mån den medför en nedsättning av arbetsförmågan. Förtidspension skall således utgöra en ersättning för det inkomstbortfall, som uppstår på grund av den medicinska defekten, inte för det lyte, som denna kan innebära. Med det invaliditetsbegrepp, som lagen bygger på, är det nödvändigt, att invaliditetsbedömningen inriktas direkt på den enskilda människan och hennes situation. Enligt lagen skall därför vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt beaktas vederbörandes förmåga att vid den sjukdom eller det lyte varom är fråga bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Invaliditetsgränsen är i lagen satt till 50 procent. Den som har arbetsförmågan nedsatt med mindre än hälften blir alltså inte berättigad till förtidspension. De till förtidspension berättigade indelas i tre grupper med hänsyn till graden av nedsättning i arbetsförmågan. De vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst fem sjättedelar, hänföras till grupp I, de vilkas arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad men likväl med minst två tredjedelar till grupp II och övriga pensionsberättigade till grupp III. De som hänföras till grupp I, erhålla hel förtidspension, vilken till storleken i princip motsvarar den ålderspension vederbörande skulle ha erhållit, därest pensionsfallet icke inträffat. I grupp II utgör pensionen 2/3 och i grupp III 1/3 av helförtidspension. Det är att märka, att förtidspensionen icke skall vara inkomstprövad.
    Den möjlighet, som nu finnes inom tilläggspensioneringen, att taga ut ålderspension före 67 års ålder, dock tidigast vid 63 års ålder, eller att uppskjuta uttaget till en tidpunkt efter ordinarie pensionsålder har i lagen utvidgats till att avse även folkpensioneringen. Liksom inom tilläggspensioneringen reduceras pensionen vid förtida uttag med 0,6 procent för varje månad, som uttagets början ligger i tiden före den månad varunder den pensionsberättigade fyller 67 år, och omvänt ökas pensionen vid uppskjutet uttag med 0,6 procent för varje månad, som uttagets början ligger i tiden efter den månad varunder

den pensionsberättigade fyller 67 år. I det senare fallet skall dock hänsyn ej tagas till tid efter ingången av den månad varunder han fyller 70 år. I fråga om förtida resp. uppskjutet uttag skall gälla en sammankoppling mellan folkpensionering och tilläggspensionering på så sätt, att uttag alltid måste avse båda pensionsdelarna.
    Inom folkpensioneringen utgå vissa särskilda tilläggsförmåner. Nuvarande blindtillägg och vårdtillägg ersättas av invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning. Invaliditetstillägg utges till den, som uppbär ålderspension eller förtidspension, därest han är ur stånd att reda sig själv och på grund därav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan samt hjälpbehovet uppkommit innan han fyllt 63år, ävensom till den som uppbär partiell förtidspension, därest han utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning i kroppsorganens funktion är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet. Invaliditetsersättning utgår till dem i sistnämnda kategori, som ej äro berättigade till förtidspension. Folkpensionen kompletteras vidare med barntillägg, vilka ersätta nuvarande särskilda barnbidrag. Förutsättningarna för rätt till barntillägg överensstämma i huvudsak med villkoren för särskilda barnbidrag. I motsats till barnbidragen äro barntilläggen ej inkomstprövade; de reduceras dock då tilläggspension utgår.
    Inom tilläggspensioneringen ha vissa begränsningar i rätten till familjepension slopats. Sålunda upptar lagen ej någon motsvarighet till nu gällande bestämmelse, att familjepension från tilläggspensioneringen icke får överstiga 80 procent av den avlidnes egenpension från denna pensionering. Vidare slopas regeln, att inom tilläggspensioneringen egenpension och familjepension icke må utgå samtidigt.
    De nya reglerna ha öppnat vägen för en långtgående samordning mellan sjukförsäkring och förtidspensionering. Härigenom uppnås ett enhetligt skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom och invaliditet. Den bärande tanken i samordningen är, att förmånerna från sjukförsäkringen och från den allmänna pensioneringen skola vara i stort sett likvärdiga, så att det blir av ringa betydelse för den enskilde, om han erhåller förmånerna från den ena eller den andra av dessa försäkringar. För att uppnå denna likvärdighet har sjukpenningförsäkringen undergått en betydande utbyggnad i flera hänseenden. Den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning utvidgas i lagen till att omfatta även inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Härigenom bli bl. a. företagare sjukpenningförsäkrade för sin förvärvsinkomst på samma sätt som anställda. En viss valfrihet har dock medgivits företagare och likställda. En annan nyhet är, att grundsjukpenningen höjes från 3 till 5 kr. för dag. Sjukpenningskalan utbygges med nya klasser, så att högsta sjukpenning blir 28 kr. för dag. Detta belopp utgår till dem, som äro försäkrade för en årlig förvärvsinkomst av minst 21 000 kr. Sjukpenningskalan är för närvarande så uppbyggd, att sjukpenningen utom i de två lägsta klasserna sjunker, sedan en och samma sjukperiod varat i 180 dagar. I den nya lagen finnes icke någon motsvarighet härtill. Vidare blir sjukhjälpstiden i princip obegränsad. Sjukpenning skall alltså i allmänhet utgå med oförändrat belopp, så

länge sjukdomen varar eller till dess sjukpenningen ersättes med förtidspension.
    Av lagens övriga bestämmelser märkes föreskriften 20 kap. 7 § första stycket, att den, som är berättigad till ersättning enligt lagen, ej därav är hindrad att göra gällande anspråk på skadestånd utöver ersättningen. Vidare stadgas (andra stycket), att ersättning enligt lagen ej må återkrävas av den, som är skyldig utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade. Stadgandet i första stycket gav upphov till delade meningar bland lagrådets ledamöter rörande frågan, huru skadeståndet bör beräknas i fall då den ersättningsberättigade medverkat till skadan. Enligt en mening borde beräkningen ske efter samma grunder, som enligt stadgad praxis (jfr bl. a. NJA 1927 s. 248 och 1935 s.118) tillämpas, då den skadeståndsberättigade äger rätt jämväl till ersättning från yrkesskadeförsäkringen, d. v. s. försäkringsersättningen avräknas ej i sin helhet utan allenast till så stor del som motsvarar den utdömda andelen av skadans belopp. Företrädarna för denna mening anförde, att det med hänsyn till samordningen mellan sjukförsäkringen och förtidspensioneringen, å ena, samt yrkesskadeförsäkringen, å andra sidan, skulle vara olämpligt om skilda avräkningsmetoder tillämpades. Enligt en annan mening torde nämnda praxis, enligt vilken den skadade i nämnda fall icke får utnyttja hela försäkringsskyddet, ha samband med regressreglerna. Då regressrätten nu slopades, komme frågan i ett annat läge. Företrädarna för denna mening ansågo det ligga nära till hands, att vid avräkningen försäkringsskyddet finge verka utan begränsning, så att den skadade blir berättigad att av skadevållaren bekomma med hänsyn till eget vållande jämkad ersättning för skadan intill det belopp varmed skadan överstiger gottgörelse genom försäkringen, en tillämpning som syntes överensstämma med lagens allmänna grunder. — I anledning av meningsskiljaktigheterna i lagrådet anförde föredragande departementschefen, att det torde ankomma på de allmänna domstolarna att taga ställning till förevarande fråga samt att lagrummets avfattning icke torde hindra domstolarna att välja den lösning, som de från skadeståndsrättsliga utgångspunkter kunde finna lämplig och riktig.
    I samband med antagandet av lagen om allmän försäkring beslötsen höjning av folkpensionernas belopp fr. o. m. d. 1 juli 1962. Efter höjningen blir den årliga folkpensionen med nu utgående 12 indextilllägg 3 250 kr. för ensamstående pensionär och 5 090 kr. sammanlagt för makar, som båda uppbära pension.
    I propositionen tog föredragande departementschefen även ställning till de synpunkter, som framlagts av utredningen om s. k. beroende uppdragstagare i betänkandet Sociallagstiftningen och de s. k. beroende uppdragstagarna (SOU 1961:57; jfr SvJT 1962 s. 243). Från grupper, som anse sig vara beroende uppdragstagare, ha i flera sammanhang framställts önskemål om att den likställighet, som år 1945 genomfördes i arbetsfredslagstiftningen mellan beroende uppdragstagare och arbetstagare, måtte utvidgas till att avse även andra rättsområden. Önskemålen ha därvid i huvudsak inriktats på socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen. I likhet med utredningen ansåg departementschefen det inte kunna anföras tillräckligt starka skäl för en lagstift-

ning, som tillgodosåg dessa önskemål. Denna uppfattning vann riksdagens gillande. Andra lagutskottet påpekade, att det efter genomförande av lagen om allmän försäkring inte kan vara av någon större betydelse med hänsyn till den sociala tryggheten, om de beroende uppdragstagarna hänföras till företagare eller till arbetstagare; förmånerna från sjukförsäkringen och från pensioneringen bli nämligen desamma, vare sig vederbörande räknas till den ena eller den andra kategorien. Därtill kom, att begreppet beroende uppdragstagare ansågs alltför diffust för att läggas till grund för lagstiftning på socialförsäkringens område, där det är angeläget med så klara gränsdragningar som möjligt såväl ifråga om försäkringstillhörighet som beträffande avgiftsskyldighet. Beträffande semesterlagstiftningen framhölls, att de beroende uppdragstagarna i allmänhet torde utföra sina uppdrag under sådana omständigheter, att det inte kan anses tillkomma uppdragsgivarna att vaka över att uppdragen utföras. Därest de i detta avseende skulle likställas med arbetstagare, skulle de därför i regel komma att räknas som s. k. okontrollerade arbetstagare, vilka enligt semesterlagen äro berättigade endast till semesterlön, icke till semesterledighet. — Utredningen om s. k. beroende uppdragstagare hade också framfört vissa synpunkter på rättstillämpningen rörande arbetstagarbegreppet. Därvid förordade utredningen en något schabloniserad bedömningsmetod, som mera anknyter till vad som anses normalt för olika yrkesgrupper än till de speciella förhållandena i det enskilda fallet. Utredningens synpunkter torde innebära vissa ändringar av praxis i utvidgande riktning. Dessa ändringar ansåg utredningen utgöra endast praxisförskjutningar inom det nuvarande arbetstagarbegreppets ram. Såväl departementschefen som riksdagen kunna sägas ha givit uttryck för en välvillig inställning till utredningens synpunkter. Andra lagutskottet framhöll, att den nu tillämpade metoden för avgörande av frågor om arbetstagarbegreppet, nämligen genom prövning av samtliga omständigheter i förhållandet mellan den arbetspresterande och hans huvudman, uppenbarligen lämpar sig mindre väl inom tilläggspensioneringen, där det årligen skall ske en uppspaltning av praktiskt taget hela den förvärvsarbetande befolkningens inkomster i inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Därest administrationen på detta område skulle kunna fungera tillfredsställande, erfordrades enkla och klara gränsdragningar, som icke förutsatte inträngande analys av varje enskilt fall. Enligt utskottets uppfattning tillgodosågo de synpunkter, som utredningen anlagt på rättstillämpningen, i rimlig utsträckning önskemålen om klarhet i gränsdragningarna och enkelhet i tillämpningen. Utskottet tillade, att det största antalet frågor om arbetstagarbegreppets tolkning kunna väntas uppkomma inom socialförsäkringen. Försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket, som närmast ha ansvaret för utvecklingen på detta område, komma därför, framhöll utskottet, att intaga en ledande ställning i fråga om utvecklingen av rättspraxis rörande arbetstagarbegreppet. Eftersom dessa organ vid remissbehandlingen av utredningens betänkande givit uttryck för en positiv inställning till utredningens synpunkter på rättstillämpningen, fanns det enligt utskottets mening anledning att förutsätta, att utvecklingen kommer att gå i riktning mot enklare och klarare gränsdragningar.

    Sociallagstiftning i övrigt. Riksdagen har beslutat en omreglering av vissa ersättningar, som icke utgivas av statsmedel utan utgå på grund av obligatorisk försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag, 1937 och 1954 års krigsförsäkringslagar eller 1954 års yrkesskadeförsäkringslag. Även olycksfallsersättningar, som enligt ett flertal angivna författningar utgå helt av statsmedel, skola omregleras. Omregleringen innebär i huvudsak, att livräntorna höjas med 30 procent, om skadan inträffat 1955 eller tidigare, med 20 procent, om skadan inträffat 1956 eller 1957, och med 10 procent, om skadan inträffat 1958 eller 1959. De nya bestämmelserna träda i kraft den 1 januari 1963.

 

    Giltighetstiden för vissa i det föregående ej omnämnda lagar har förlängts. Lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen) skall sålunda gälla till och med d. 30 juni 1963 och hembiträdeslagen till och med d. 31 okt. 1965.

Sten-Erik Bergstrand¹