Förslag till naturvårdslag. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för jordbruksdepartementet i oktober 1960 numera generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen Börje Lundgren att verkställa utredning angående naturskyddslagstiftningen m. m. I juni 1961 erhöll utredningen, som antog namnet 1960 års naturvårdsutredning, därjämte uppdrag att företaga en översyn av 1952 års strandlag. Utredningen har nu väsentligen slutfört ifrågavarande uppdrag genom ett d. 21 aug. 1962 avlämnat betänkande med titeln »Naturen och samhället» (SOU 1962:36).
    Utredningen konstaterar att det nuvarande beståndet av skyddade naturområden ur kulturell synpunkt är föga representativt för svensk natur och ur social synpunkt regionvis klart otillräckligt. Ett planmässigt avsättande av naturområden för kulturella och sociala behov samt en aktivare landskapsvård framstår som dominerande arbetsuppgifter inom den praktiska naturvården.
    Förslag framlägges till ny naturvårdslag, som innefattar en sammanarbetning av naturskyddslagen, strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen och därutöver upptager åtskilliga nyheter.
    Nationalparksinstitutet föreslås i sak bibehållas oförändrat. Område som på grund av naturens eller kulturmiljöns beskaffenhet företer en särskilt värdefull landskapsbild eller som är av särskild betydelse för friluftslivet

eller för kännedomen om landets natur föreslås kunna avsättas till naturreservat genom beslut av länsstyrelsen. Förslaget innebär en viss utvidgning av möjligheterna att säkerställa ur naturvårdssynpunkter värdefull mark i jämförelse med naturskyddslagens institut naturminne och naturpark. Naturföremål som är av särskild betydelse för landskapsbilden eller för kännedomen om landets natur skall jämte erforderligt område på marken däromkring kunna avsättas till naturminne, vilket ord utredningen med avvikelse från naturskyddslagens terminologi vill reservera för dylika objekt. Dessa skyddsformer kompletteras med möjligheter till kontroll av lokaliseringen av bebyggelsen dels vid stränderna och dels för bevarande av en värdefull natur- eller kulturmiljö — motsvarande 1 § strandlagen respektive 86 och 122 §§ byggnadslagen.
    Naturskyddslagens bestämmelser till skydd för växt- och djurarter föreslås kompletterade med en regel möjliggörande ingripande mot s. k. kommersiell blomplockning.
    Till skydd för landskapsbilden föreslås införande av tillståndstvång beträffande täkt av grus, sten, sand, jord och torv för annat ändamål än fastighets husbehovsförbrukning. Tillståndssökande kan avkrävas täktplan av lämplig omfattning samt säkerhet för återställningskostnader m. m. Om det kan antagas att arbetsföretag avseende annat än täkt skulle inom visst område komma att varaktigt skada landskapsbilden, skall länsstyrelsen kunna förordna att sådant företag ej må utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd.
    Även reklamanordningar i naturen avses bli underkastade tillståndsplikt,varvid stor restriktivitet förutsättes skola iakttagas vid prövning av dispensansökningar. Från förbudet undantages skyltar å byggnad till upplysning om å stället bedriven rörelse samt anslagstavlor för kommunala meddelanden m. m.
    Föreslagna ersättningsregler ansluter sig i huvudsak till nuvarande regler i de lagar som föreslås ersatta genom naturvårdslagen. Gjorda ändringar avser främst införande av enhetliga regler. I övrigt må särskilt anmärkas att ersättning i anledning av vägrat tillstånd till täktverksamhet i analogi med vad som gäller enligt byggnadslagen och strandlagen föreslås skola bestämmas med utgångspunkt från markens (fyndighetens) värde vid tiden för lagens ikraftträdande.
    Strandlagens regler om stängselgenombrytning föreslås utvidgade till att gälla varje område som är av väsentlig betydelse för friluftslivet.
    I övrigt framlägger utredningen på allemansrättens område vissa synpunkter och förslag angående allmänhetens rätt att färdas, tälta, förtöja båt och parkera motorfordon på annans område samt angående befogenhet för länsstyrelsen att i det s. k. invasionsfallet föreskriva för återställande av ordning och trivsel erforderliga inskränkningar i allmänhetens rätt att vistas på annans mark. Länsstyrelsen föreslås erhålla möjlighet att genom särskilt förordnande införa tillståndstvång för anläggningar för camping m. m. Avsikten härmed är främst att inom regioner där tillgången på goda badstränder eller friluftsområden i övrigt är begränsad möjliggöra en sådan lokalisering av dylika anläggningar att allmänhetens tillträde till områdena ej försvåras. Utredningen hemställer att åtgärder snarast vidtages för lagstiftning rörande allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark.

    Enligt utredningens mening bör naturvården betraktas som en integrerande del av samhällsplaneringen. För samhällets naturvård föreslås en organisation uppbyggd i tre steg med ett centralorgan, statens naturvårdsnämnd, i toppen. Regionalt bör verksamheten ledas av länsstyrelsen, där dess tyngdpunkt föreslås ligga, och lokalt av kommunens styrelse eller nämnd som fullmäktige bestämmer.
    Kostnaderna för den föreslagna verksamheten uppskattas till storleksordningen 7 miljoner kronor per år. Den dominerande utgiftsposten är ersättningar till markägare i samband med åtgärder enligt naturvårdslagen. Om avgörande svårigheter skulle föreligga att finansiera verksamheten med skattemedel, rekommenderar utredningen att kostnaderna delvis täckes genom införande av täktavgift och avgift å viss fritidsbebyggelse samt genom att viss del av regleringsavgifterna enligt vattenlagen ställes till förfogande för naturvårdsändamål.

L. D.