FRÅN GÅNGEN TID

 

Notarieminnen från sekelskiftet

IV

    Min första kontakt med Göta hovrätt hade jag på hösten 1897, då jag inlämnade ansökan att bliva antagen till e. o. notarie. I samband därmed uppvaktade jag, iförd frack och vit halsduk, dåvarande presidenten friherre O. W. Staël von Holstein. Han var en ståtlig man i sextioårsåldern, vänlig och lätt att tala med. Han frågade mig först, i vilken domsaga jag skulle tjänstgöra. Då han erfor, att det var i Åse,Viste, Barne och Laske, höll han en liten föreläsning om Västergötland och dess befolkning. Han talade om den stora skillnaden mellan, å ena sidan, den bördiga del av Skaraborgs län, dit jag skulle — han kallade den havrebygden — och, å andra sidan, den i Älvsborgs län liggande mera magra sjuhäradsbygden, där västgötaknallarna hade hört hemma. Det föreföll som om han hade särskilt intresse för dem. Han yttrade att, då man i andra landsdelar talade om västgötar, menade man inte skaraborgarna utan sjuhäradsbygdens knallar, som genom sin gårdfarihandel gjort sig kända i hela landet. Sedan han uttalat några uppskattande ord om min häradshövding, önskade han mig lycka till.
    Av hovrättssekreteraren Fagerberg fick jag en vänlig klapp på axeln.
    Nästa direkta beröring med hovrätten inträffade fem år senare på nyåret 1903. Emedan min yngre kamrat i Kindsdomsagan, där jag var notarie, skulle få de förordnanden, som under ett halvt år framåt kunde utfalla i domsagan, anmälde jag mig för tjänstgöring i hovrätten.
    President var då Hjalmar Hammarskjöld. Säkerligen uppvaktade jag honom, men jag har intet minne av vad därvid förekom. Jag såg honom sedan nästan dagligen i flera månader, men talade icke med honom. Han närmade sig icke de yngre och såg alltid högtidlig ut. Han verkade, tyckte jag, »noli me tangere».
    Jag hade hoppats att få amanuensförordnande, vilket skulle givit mig 4 å 5 kronor om dagen. Dessa förhoppningar grusades helt. De notarier, som siktade på att stanna i hovrätten och som börjat tjänstgöringen där tidigare än jag, placerades före mig, även om jag var äldre jurist och hade vida mera domaremeriter. Det fanns för övrigt för tillfället inne i hovrätten även tingshästar, som voro äldre än jag och som bara väntade på ledigheter bland häradshövdingarna. De gingo naturligtvis också före mig. Amanuensförordnandena blevo på så sätt upptagna. Hovrättssekreteraren anvisade mig en helt oavlönad tjänstgöring som undersittare åt ordinarie notarien, vice häradshövdingen Gustaf Hägerström. Denne var knuten till hovrättsrådet Swalanders division. Ledamöter i denna voro hovrättsråden Sundstedt, v. ordf., och Ramsay (sedermera borgmästare i Linköping), assessorn Guldstrand (justitieråd) och adjungerade ledamoten Bergelmer (senare häradshövding i Södertörns domsaga).
    Arbetet som undersittare varade hela våren med undantag av ett par dagar, då jag verkligen fick amanuensförordnande. Mitt intryck var, att de ordinarie notarierna voro mycket litet betungade av sina tjänstegöromål. Det fanns två notarier på varje division och sålunda

740 C. V. S.inalles åtta i hovrätten. De flesta av dem hade en eller flera bisysslor. Hägerström idkade advokatverksamhet i betydande omfattning. I fråga om det mest tidsödande åliggandet, nämligen att föra protokoll under sessionerna, fick notarien stor lättnad genom undersittaren. Före sessionens början kl. 11 telefonerade jag till Hägerström och meddelade, att jag var på min plats. Kort före kl. 15, då sessionen skulle sluta, infann han sig och inhämtade då dels av mig och dels av den yngste i divisionen vad som förekommit. Han kontrollerade i sammanhang därmed, att jag i formulärboken hittat de riktiga paragraferna. Sedan satte jag upp protokollet, som Hägerström undertecknade och överlämnade till ordföranden för justering.
    Då jag började min tjänstgöring, hyste jag djup vördnad för ordförandens och ledamöternas erfarenhet och juridiska skarpsinne. Det var mycket intressant att åhöra diskussionerna dem emellan. Så småningom fann jag emellertid, att åtskilligt av vad som yttrades icke var särdeles väl genomtänkt. För en av ledamöterna, hovrättsrådet Sundstedt, fick jag dock en allt djupare aktning. Jag tyckte, att han alltid talade mycket klokt. Emedan jag var angelägen att få lära så mycket som möjligt, bad jag honom att få skriva förslag till rubriker i hans mål. Till min ledsnad avböjde han det. Han uppgav, att han prövat dylikt samarbete med andra notarier, men funnit, att det i stället för att vara honom till nytta snarare förvillade honom. Sedan många år skrev han därför sina rubriker helt och hållet själv. Jag vände mig då med samma begäran till hovrättsrådet Ramsay och assessorn Guldstrand och fick av dem flera mål, i vilka jag skrev rubriker. Det fyllde ut arbetstiden och var troligen nyttigt.
    Ett mål, som föredrogs av fiskal, fick jag särskild anledning att intressera mig för. Det kom från Kåkinds häradsrätt och rörde jakt. På detta område ansåg jag mig själv ganska sakkunnig, men kom snart underfund med, att divisionens ledamöter voro oerfarna som jägare.
    Godsägaren Röhss på Munkeberg hade under jakt förlorat en stövare. En man vid namn Lundqvist, som på åtal av Röhss tidigare blivit dömd för olovlig jakt, var åtalad för att ha skjutit hunden. Häradsrätten hade i brist på bevis frikänt Lundqvist. Utredningen i målet var mycket dålig, och vittnesmålen i häradsrättens protokoll voro grumliga. Hovrätten fastställde häradsrättens utslag.
    Nu gjorde jag något, som jag vid närmare eftertanke funnit icke vara korrekt. Jag hade blivit övertygad om Lundqvists brottslighet och var såsom jägare upprörd över nidingsdådet mot hunden. Jag erbjöd mig därför att hjälpa målsägaren med överklagande av hovrättens utslag. Erbjudandet antogs, och jag besökte Munkeberg, skaffade kartskiss över den ifrågavarande jaktmarken samt lät de hörda vittnena komplettera sina berättelser medelst intyg. Resultatet blev, att Högsta domstolen återremitterade målet till häradsrätten, som förelade Lundqvist värjemålsed. Han brast åt eden och blev dömd.
    Jag har sedan kommit att tänka på att, då jag såsom tjänsteman närvarit vid hovrättens handläggning av målet, jag icke bort biträda en av parterna med överklagandet. Jag tror visserligen, att det vid denna tid icke fanns något uttryckligt lagbud, som förbjöd det, men förfarandet generar mig ändå.

NOTARIEMINNEN FRÅN SEKELSKIFTET 741    Arbetet i hovrätten gav mig icke full tillfredsställelse. Så småningom fick jag för övrigt allt mera den uppfattningen, att jag passade bättre vid en underrätt än i hovrätten. Helst ville jag tillbaka till Svenljunga. Skälet härtill var framförallt, att jag fått ett starkt intresse för en ung dam i Södra Kind, ett intresse, som senare utvecklade sig till ett mer än femtioårigt äktenskap. Jag blev under dessa förhållanden mycket glad, då jag fick brev från häradshövding Wærn med erbjudande att återinträda som förste notarie hos honom.
    Jag skildes från hovrätten utan saknad. Där rådde ingen kamratlighet bland de yngre juristerna. Orsaken härtill tror jag väsentligen var, att det fanns ett par av dem, som alltför påtagligt försökte armbåga sig fram. Det gjorde stämningen tryckt. Överallt rådde för övrigt en högtidlighet, som inte riktigt passade mig. Det fanns, såvitt jag nu kan minnas, endast en person, som alltid lade i dagen ett glatt humör. Det var den Visingsö födde notarien Ludvig Ohlin, allmänt kallad »Koffen» och mycket populär både i hovrätten och i det övriga Jönköping.
    På hösten 1905 blev jag, efter korta förordnanden dels i Skaradomsagan och dels i Marksdomsagan, arbetslös och anmälde mig ånyo för tjänstgöring i hovrätten. Hjalmar Hammarskjöld — då nybliven fader till Dag — var alltjämt president men var starkt upptagen av förhandlingarna med Norge i anledning av unionsupplösningen. T. f.president var hovrättsrådet Swalander. Ej heller nu kunde jag omedelbart få något annat arbete än som undersittare. Denna gång blev jag hänvisad till notarien David Sjögren, som var knuten till hovrättsrådet Ståhlbergs division. Det blev mycket roligare att samarbeta med Sjögren än det var med Hägerström. Sjögren var en sympatisk man och enligt min mening också en god jurist. Min tjänstgöring i hovrätten blev dock helt kortvarig, endast några veckor. Jag var förlovad och längtade efter en position, som kunde möjliggöra giftermål. Jag sökte ett par dåliga rådmanstjänster, men fick dem, Gudskelov, inte. En afton blev jag kallad till telefon. Det befanns vara en vän från Borås, som sökte mig för att meddela, att han fått i uppdrag av styrelsen för den nybildade handelskammaren därstädes att fråga mig, om jag ville komma till Borås och hjälpa kammaren med ett yttrande rörande textilindustrins inställning till de förhandlingar, som pågingo med Tyskland om en handelstraktat. Min vän uppgav att ärendet var mycket brådskande. Utan att ha en aning om vad en handelstraktat borde innehålla, svarade jag: »Hälsa gubbarna, att jag kommer i morgon!»
    I Borås fick jag göra bekantskap med mängder av olika sorters garn, trikåvaror och tyger, för vilka ett stort antal direktörer och disponenter ville föreslå lämpliga tullsatser, ty det var sådant det var fråga om. Det samarbete, som därunder ägde rum med Axel Vennersten, en förtjusande man, som sedermera blev talman i Första Kammaren och till sist riksmarskalk, var lärorikt för mig och skapade en vänskap oss emellan, som beredde mig stor glädje. Sedan handelskammarens yttrande blivit expedierat, blev jag antagen till sekreterare i kammaren från den 1 januari 1906. Samtidigt startade jag i bolag med notarien Karl Fägerström advokatverksamhet under firma Fägerström & Spens.
    Tidpunkten härför var synnerligen lämplig. Borås gick framåt med

742 C. V. S.stormsteg. Sedan advokaten, vice häradshövding Georg von Zweigbergk, blivit tullfiskal i Göteborg, fanns i Borås ingen mera praktiserande jurist än en gammal vice häradshövding Svante Hjertén, som för kort tid sedan flyttat dit från Norrland. Enär Fägerström suttit ting i Ås och Gäsene samt jag haft tjänstgöring i Kind, Redväg, Mark, Veden och Bollebygd, hade vi tillsammans goda förbindelser i alla de sju häraderna.
    Vi började med var sitt kvinnligt skrivbiträde, det ena tillika kassörska. Den kvinnliga arbetskraften var vid denna tid mycket billig— c:a 3 kr. om dagen. Snart strömmade emellertid inkasseringsärenden in i sådana mängder, att vi måste anställa en man, som helt fick ägna sig åt dem. Själva fingo vi fullt upp att göra med konsultationspraktiken och uppvaktningar vid domstolarna. Det ligger ingen överdrift i att vårt förrum stundom såg ut som en eftersökt läkares väntrum. Men konsultationerna gav inte mycket behållning. Av en »patient» från landsbygden kunde man i regel inte ta mer än 2 kr. Som väl var, fingo vi en mängd rättegångar, flera aktiebolagsbildningar och andra uppdrag, vilket gav goda inkomster.
    Jag vill berätta om ett par mål, som voro i viss mån egenartade.
    Carlsson och Lindgren, ägare av var sin hemmansdel i Finnekumla, voro grannar men sedan gammalt ovänner. Då Lindgren en dag höll på med dikningsarbete vid en ägoväg, kom Carlsson körande ett lassgödsel. Det blev ordväxling. Lindgren gick emot Carlsson, enligt dennes uppgift, med dikesspaden i hotfullt läge. Carlsson griper tag i gödselgrepen, som låg på åkdonet. Inom några ögonblick faller Lindgren ned på vägen död. En av grepens spetsar hade trängt in i hans öga. Carlsson åtalades för dråp. Han anlitade mig såsom försvarare. Häradsrätten dömde honom för nödvärnsexcess. Carlsson hade på mig inte gjort något synnerligen tillförlitligt intryck. Då han emellertid ville klaga över domen, måste jag hjälpa honom så gott jag kunde. Ett par ansedda kommunalmän i socknen lämnade mig intyg, att Carlsson alltid visat sig lugn och sansad, under det att Lindgren varit hetlevrad till lynnet. Såsom kommissionär i hovrätten anlitade jag min tidigare omnämnde vän David Sjögren. Han var en utmärkt kommissionär. Han läste de handlingar, som passerade genom hans händer, och gjorde flera gånger påpekanden, som voro mig till stor nytta. I målet mot Carlsson ansåg han, liksom jag, att det fanns ringa utsikt till ändring. Plötsligt får jag från Sjögren ett telegram, så lydande: »Carlsson ren som en ängel.» Utgången av detta mål, som hade väckt stor uppmärksamhet, blev en god reklam för advokatbyrån.
    Ingenjör Hugo Gerlach i Varberg hade åtalats vid Himle häradsrätt för att ha skjutit rapphöns under tid, då dessa fåglar varit fridlysta. Gerlach, som var ansedd som en lojal jägare, bestred åtalet under uppgift, att det varit en kull ungorrar, som han vid det ifrågavarande tillfället skjutit på. Orren var då tillåten. Till förhistorien hörde, att åtalet skett i anledning av angivelse av en man, som efter åtal av Gerlach dömts för olovlig jakt. Angivaren hade såsom åsyna vittnen till Gerlachs förmenta brott åberopat två äldre kvinnor, som bebodde en stuga i den ifrågavarande jaktmarken. Vid polisförhör hade dessa bekräftat angivarens uppgifter. Jag blev av Gerlach anmodad att föra

NOTARIEMINNEN FRÅN SEKELSKIFTET 743hans talan. Jag medförde vid häradsrätten i min portfölj tre uppstoppade fåglar, nämligen en orrhöna, en rapphöna och en järpe. Sedan de åberopade vittnena blivit hörda, varvid de bestämt intygade, att det varit rapphöns Gerlach skjutit på, plockade jag fram fåglarna. Då jag meddelade, att dessa voro av tre olika slag, blevo vittnena fullständigt förvirrade och medgåvo på domarens förnyade frågor, att det lika gärna kunnat vara orrar som rapphöns, som Gerlach skjutit på.
    Gerlach avled, innan häradsrätten hann döma. Målet avskrevs.
    Advokatverksamheten gick fort framåt. Tjänsten som handelskammarsekreterare måste jag efter ett och ett halvt år avsäga mig på grund av bristande tid. Jag fick ändå mer att göra än jag orkade med. Det värsta var, att jag engagerade mig så djupt i mina mål, att jag inte kunde sova om nätterna utan låg och tänkte på huru problemen bäst skulle lösas. I detta läge, fick jag i flera ärenden god hjälp av min vän Torsten Nothin, som var notarie hos assessor Wold.
    Så småningom insåg jag, att jag för min hälsas skull måste ändra mina arbetsförhållanden. Advokatbyrån gav dock så goda inkomster, att det ej var lätt att finna en ersättning härför. Då borgmästaretjänsten i Ulricehamn 1908 blev ledig, fick jag av vänner uppmaning att söka tjänsten, men avböjde, enär jag visste, att den icke ansågs giva innehavaren högre inkomst än c:a 5 à 6 000 kr. om året. Det blev ändå inte mindre än elva sökande till tjänsten, däribland några ganska välmeriterade. En av dem blev senare borgmästare i Lidköping, en borgmästare i Motala och en länsassessor.
    Efter ansökningstidens utgång hölls ett valmöte i Ulricehamn. Därvid föreslogs av flera talare, att man skulle göra försök att, oaktat jag ej sökt, få mig till borgmästare. Mötet uppdrog åt kronofogden Wilhelm Svensson att fråga mig, om jag ville mottaga utnämning, därest jag vid valet finge majoritet. Det blev ett viktigt avgörande för mig. Min hustru ville emellertid, att jag skulle tacka ja, och då gjorde jag det.
    För Ulricehamn gällde en valordning vid borgmästareval, som av Kungl. Maj:t fastställts 1873. Varje valsedel skulle upptaga namn på tre behöriga personer. En av de tre, som erhållit de flesta rösterna, utnämndes av Kungl. Maj:t. Röstberättigad var varje i Ulricehamn mantalsskriven man, som taxerats till minst 800 kronors inkomst. Taxering till belopp mellan 800 och 1 600 gav en röst, mellan 1 600 och2 400 två röster och över 2 400 tre röster. Det kan vara lustigt att nämna att Ulricehamns Tidning i sammanhang med ett tidigare borgmästareval framhöll valordningen såsom »mycket demokratisk».
    Borgmästarevalet fick stor tillslutning. 90 procent av de röstberättigade deltogo. Antalet röstande var 302. Mitt namn förekom på 284 röstsedlar. För att man icke skulle riskera, att namnen å de sökande utnyttjades såsom fyllnadsnamn i så stor utsträckning, att någon av dem fick majoritet, upptog man som fyllnadsnamn jurister, som i verkligheten inte kunde komma i fråga t. ex. borgmästarna Lindhagen i Stockholm, Petersson i Södertälje, Lindholm i Karlstad m. fl. Till och med statsminister Staaff fick röster.
    Den 29 juni 1908 utnämndes jag till borgmästare i Ulricehamn. Jag var då 35 år. Ämbetet fick jag behålla i nära 40 år eller till den 1 januari 1948, då staden förenades med Kinds och Redvägs domsaga.
 

C. V. S.