FRÅN PRAKTISKA ARBETSLIVET

 

Ett problem vid tillämpningen av 104 § försäkringsavtalslagen

    Frågan om tillämpningen av 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal (FAL) har många gånger varit uppe till debatt bl. a. i denna tidskrift. Nu senast har i årets februarinummer (s. 81 ff) influtit en uppsats av jur. kand. SVEN-OLOF LODIN, där denne mycket ingående och på ett skickligt sätt tar upp ett problem som sammanhänger med förmånstagareinstitutet och dess återverkningar, när det gäller fördelningen av bobehållningen.
    Det problem som Lodin huvudsakligen behandlar kan i korthet belysas genom följande av honom anförda exempel.

 

Exempel 1

En man avlider. Han efterlämnar giftorättsberättigad hustru och son. Egendomen uppgår till 180 000 kr. Den består dels av en livförsäkring 60 000 kr med systern som oåterkallelig förmånstagare, dels av en bobehållning 120 000 kr. Fördelningen sker på följande sätt: systern får försäkringen 60 000 kr, hustrun får sin giftorätt, beräknad till hälften av bobehållningen 60 000 kr, sonen erhåller som arvslott återstående hälft 60 000 kr.

180 000 kr.

 

    Eftersom förordnandet var oåterkalleligt påverkar försäkringen icke fördelningen av boets tillgångar. Förhållandena blir desamma som om mannen under sin livstid genom gåva avhänt sig egendom till 60 000 kronors värde. Regeln i Ärvdabalken 7 kap. 4 §, som bereder skydd för laglotten gentemot vissa gåvor, får ingen aktualitet i detta fall, eftersom sonen ur bobehållningen erhåller mer än sin laglott, även om försäkringen skulle medräknas.

 

Exempel 2

    Om man antar, att förordnandet till förmån för systern inte var oåterkalleligt utan återkalleligt, skulle vid beräkningen av giftorätt och laglott försäkringen enligt 104 § andra stycket FAL sammanläggas med bobehållningen och behandlas som om den tillagts systern genom testamente. Fördelningen blir då följande: systern får med hänsyn till giftorätten och laglotten bara behålla 45 000 kr, hustrun får i giftorätt 120 000 + 60 000/2 = 90 000 kr, sonens arvslott begränsas till laglotten 120 000 + 60 000/4 = 45 000 kr. 

180 000 kr

    Både sonen och förmånstagaren får alltså avstå 15 000 kr för att tillgodose hustruns giftorätt.
    Sonen erhåller alltså mindre ur bobehållningen då förmånstagareförordnandet är återkalleligt än när det är oåterkalleligt. Detta förefaller Lodin egendomligt, då skyddsbestämmelsen i 104 § andra stycket FAL, som gäller vid återkalleligt förordnande, tillkommit för att skydda sonens intresse.
    Lodin vill nu skapa en regel, som ger sonen lika stor del av bobehållningen vid återkalleligt som vid oåterkalleligt förordnande, d. v. s.i bägge de anförda exemplen 60 000 kr. Fördelningen i exempel 2 borde enligt Lodin ske på följande sätt:

systern erhåller på grund av de övrigas giftorätts- och laglottsanspråk liksom i senast anförda exempel 45 000 kr, sonen får lika mycket som då förordnandet var oåterkalleligt i exempel 1, dvs 60 000 kr, hustruns giftorätt nedsättes till vad som återstår 75 000 kr.

180000 kr

 

    Lodin anser, att en sådan fördelning i de flesta fall måste vara åsyftad av försäkringstagaren, när han icke uttryckligen föreskrivit annorlunda. Detta resultat skulle enligt Lodin kunna åstadkommas genom att man förser 104 § andra stycket FAL med ett tillägg av följande lydelse. »Dock skall bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge ej, såframt ej annat med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett, på grund av efterlevande makes giftorätt eller vederlagsanspråk lida inskränkning i vad han enligt lagstadgade arvsregler skulle ha erhållit med tillämpning av första stycket av denna paragraf.»
    Som Lodin själv anför i slutet av sin uppsats kan man ha delade meningar om den ifrågasatta reformen bör genomföras.
    Lodin uttrycker sin förvåning över att sonen i de anförda exemplen kommer i ett sämre läge, då förordnandet var återkalleligt och detta just till följd av en regel, som tillkommit med syfte att skydda honom. Detta kan onekligen vid en första anblick förefalla egendomligt, men förklaringen ligger däri att skyddsregeln i 104 § andra stycket ju samtidigt även avser att skydda efterlevande make. Denne erhåller skydd för sin giftorätt under det att skyddet för bröstarvinge är begränsat till laglotten.
    Lodin utgår från det antagandet, att syftet med skyddsregeln icke varit att gynna hustrun på sonens bekostnad så att denne kommer i en sämre ställning vid ett återkalleligt förordnande än vid ett oåterkalleligt.
    Detta antagande kan icke vara riktigt. Att sonens ställning försämras blir en naturlig följd av att skyddsregeln tillämpas i hela sin utsträckning. Hustruns giftorätt är ju dubbelt så stor som laglotten. Ett skydd för giftorätten måste därför verka dubbelt så effektivt som laglottsskyddet. Det kan då inte undvikas, att faderns arvsrättsliga dispositioner går ut över sonens arvslott i den mån denna icke är laglottsskyddad. Att lagstiftaren också tänkt sig denna påföljd framgår av det sifferexempel, som försäkringsavtalskommittén anför i sitt betänkande

på s. 199 SOU 1925: 21. Se även EKLUND-HEMBERGS kommentar till lagen om försäkringsavtal, tredje upplagan, s. 188.
    Exemplet gällde en dödsbobehållning på 35 000 kr och en livförsäkring på 25 000 kr med systern insatt som förmånstagare genom återkalleligt förordnande. De efterlevande var en giftorättsberättigad hustru samt ett barn. Fördelningen skedde enligt exemplet 2 här ovan, d. v. s. hustrun erhöll 30 000 kr i giftorätt, barnets laglott beräknades till 15 000 kr och systern fick som förmånstagare behålla 15 000 kr. Om fördelningen skett på det sätt som Lodin anser vara andemeningen bakom stadgandet i 104 § andra stycket, skulle resultatet tydligen ha blivit, att barnet erhållit 35 000 : 2 kr, d. v. s. 17 500 kr, att systern erhållit 15 000 kr och att hustruns giftorätt begränsats till återstoden 27 500 kr.
    Lodin reagerar mot att försäkringstagaren för att undvika den för barnets del ofördelaktiga påföljden skall nödgas använda oåterkalleligt förmånstagareförordnande i stället för återkalleligt. Detta är i och för sig ingenting märkligt. Samma skillnad i rättsverkningarna måste beaktas, då någon önskar överföra medel till annan och står inför valet att ge gåva eller upprätta testamente.
    Följande exempel må anföras. Efterlämnar någon en behållning av 180 000 kr erhåller, om han har giftorättsberättigad make och ett barn, var och en 90 000 kr. Om han under livstiden skänkt bort 60 000 kr, minskas behållningen till 120 000 kr, varvid var och en erhåller 60 000 kr. Var och en får alltså till lika delar bära konsekvensen av gåvan. Väljer han i stället möjligheten att testamentera bort 60 000 kr, förändras situationen helt. Maken får möjlighet att göra sin giftorätt gällande, vilket påverkar icke blott testamentstagarens andel utan även barnets arvslott. Maken erhåller i giftorätt 90 000 kr, testamentstagaren får 45 000 kr och barnet får finna sig i att hans arvslott reduceras till laglotten 45 000 kr. Denna olikhet i rättsverkningarna för bröstarvinges del vid gåva och testamente har mig veterligen icke tidigare varit föremål för kritik.
    Eftersom enligt vedertagen uppfattning ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande är att jämställa med gåva under det att ett återkalleligt förordnande — åtminstone när det gäller giftorätt och laglott —likställes med testamente, är det naturligt, att rättsverkningarna också blir desamma som vid gåva respektive testamente.
    Även om Lodins åsikt om bobehållningens rätta fördelning vid återkalleligt förmånstagareförordnande knappast kan anses ha något stöd i förarbetena till FAL, finns naturligtvis ingenting som hindrar att frågan om en lagändring i av honom föreslagen riktning tas upp till diskussion. En ändring bör emellertid då bedömas med utgångspunkt från skälighets- och lämplighetssynpunkter.
    För att bibehålla den förmenta grundtanken i 104 § andra stycket, som skulle tillförsäkra bröstarvinge minst lika mycket vid ett återkalleligt förordnande som vid ett oåterkalleligt, anser Lodin det vara en god lösning att inskränka den ökning av giftorätten för maken, som regeln i 104 § andra stycket nu medför. Detta skulle emellertid i praktiken vara detsamma som att makens giftorätt i försäkringen inskränktes. Fråga är om en sådan lösning tillfredsställer kraven på rättvisa.

 

Premiebetalningen för försäkringen har dock bestridits av medel som varit giftorättsgods. Eftersom försäkringssumman uppkommer genom inbetalda sparpremier och riskpremier, måste det vara riktigt att försäkringssumman i sin helhet omfattas av giftorätten. Att helt eller delvis utesluta försäkringen från giftorätten skulle innebära ett åsidosättande av efterlevande makes rätt. Vid en avvägning mellan makes och bröstarvinges intressen bör i detta sammanhang särskilt beaktas, att makes giftorättsanspråk ytterligare förstärkes därigenom att en försäkring ofta är en produkt av makarnas gemensamma sparande, vari efterlevande make oavsett giftorätten bör äga del, under det att bröstarvinges arvsanspråk helt vilar på benefik grund.
    För min egen del kan jag inte finna något skäl att förorda den ändring som Lodin föreslår. En sådan ändring skulle för övrigt ytterligare komplicera den redan förut så svårtillämpade bestämmelsen i 104 § andra stycket. Att försäkringstagarna i allmänhet skulle åsyfta en sådan fördelning som Lodin föreslår finner icke stöd i försäkringsbolagens erfarenheter.
    Om man vill ha till stånd en reform på detta område, bör denna snarare gå i motsatt riktning än vad Lodin föreslår, så att efterlevandemake ges skydd mot vissa oåterkalleliga förmånstagareförordnanden. Enligt ÄB 7 kap. 4 § åtnjuter bröstarvinge skydd för laglotten, när det gäller gåvor som till syftet är att jämställa med testamente. Praxis visar, att bröstarvinge åtnjuter samma laglottsskydd när det gäller oåterkalleliga förmånstagareförordnanden som har samma syfte. Det borde vara en angelägen uppgift för lagstiftaren att tillse, att samma skydd bereddes även efterlevande make.
    För närvarande föreligger icke samma skydd för giftorätten. Vederlagsreglerna i GB 13 kap. 6 § gäller endast gåvor, som kan betraktas som omotiverade eller stå i missförhållande till makarnas förmögenhet. Jämkningsreglerna i GB 6 kap. 6 a § är med sin nuvarande formulering sällan användbara vid oåterkalleligt förmånstagareförordnande. Preskriptionsregeln i nyssnämnda lagrum anknyter till tidpunkten för gåvans fullbordan, vilken vid oåterkalleligt förordnande ansesinträffa redan vid förordnandets tillkomst och ej först vid försäkringstagarens dödsfall.¹
    Lodin är väl medveten om att hans förslag innebär en inskränkning i giftorätten sådan den utformats enligt nuvarande regler. Han anser emellertid att detta kan försvaras, eftersom undantag från regeln om giftorättens oangriplighet göres i andra sammanhang, nämligen vidtillämpningen av GB 13 kap. 11 a § och ÄB 6 kap. 1 §. Häremot kan invändas, att ett genomförande av den reform som Lodin föreslår skulle strida mot de strävanden, som för närvarande pågår på familjerättens område och som syftar till att stärka och förbättra efterlevande makes ställning.

Erik Lindman