NORDISKT OCH INTERNATIONELLT
Finlands lagstiftning 19611
En ny hyreslag utfärdades d. 10 febr. (82).2 Genom den nya lagen upphävdes lagen om lega av hus av d. 12 maj 1925. Hyreslagen berör alla avtal, varigenom byggnad eller del därav upplåtes till annans uteslutande nyttjande mot vederlag. Även om avtalet tillika omfattar upplåtelse av jordområde skall hyreslagen tillämpas på avtalet, förutsatt att jorden är avsedd att användas för annat ändamål än lantbruk eller i större omfattning bedriven trädgårdsodling. Hyresavtal skall upprättas skriftligen, om hyrestiden är ett år eller längre eller om någondera kontrahenten fordrar skriftligt avtal. Den längsta tillåtna tiden för ett muntligt hyresavtal är alltså ett år. För skriftliga avtal fastställer lagen maximitiden till 25 år, men skriftligt avtal kan ingås för en tid av ända upp till 50 år, då det gäller utrymmen, som erfordras för flera fastigheters gemensamma behov (t. ex. värmecentral, skyddsrum o. dyl.). Har hyrestiden lämnats obestämd, anses den vara en månad. Uppsägningstiden är beroende av hyrestidens längd och varierar mellan en dag och tre månader. Kontrahenterna kan dock avtala om annan uppsägningstid. Om uppsägning inte har skett inom lagstadgad eller avtalad tid, anses avtalet förnyat för tidigare överenskommen hyrestid, dock högst för ett år i sänder. — Huvudregeln är, att hyresgästen inte får överlåta sin hyresrätt på annan utan hyresvärdens samtycke. Från denna regel finns dock vissa undantag. Sålunda stadgas, att hyresgäst, som i den förhyrda lägenheten utövar rörelse under inregistrerad firma, är berättigad att vid överlåtelse av rörelsen överlåta även hyresrätten, förutsatt att lägenheten i sin helhet eller huvudsakligen är uthyrd för detta ändamål. Likaså är hyresgäst i regel berättigad att överlåta hyresrätt till bostadslägenhet till sina föräldrar eller barn. I vartdera fallet fordras dock, att hyresvärden kan skäligen nöjas med den nya hyresgästen. Under samma förutsättning får också sådan hyresgäst, som på grund av sitt arbete, sina studier eller av annan sådan orsak nödgas övergående uppehålla sig på annan ort, upplåta sin lägenhet åt annan person. Hyresgästen är också berättigad att upplåta en del av sin lägenhet att begagnas av annan, om detta inte medför avsevärt men för hyresvärden. Utan hyresvärdens samtycke får hyresgästen dock inte upplåta mer än hälften av lägenheten åt andra underhyresgäster än sina nära anförvanter. — Hyran skall erläggas senast andra dagen efter hyresbetalningsperiodens början, om inte annat har avtalats. Såsom betalningsperiod anses kalendermånad eller annan tidrymd, för vilken hyran enligt avtalet betalas. Hyran skall erläggas på den ort, där lägenheten är belägen, i hyresvärdens bostad eller affärslokal eller på annan av honom bestämd plats. Hyresbetalningen får dock alltid ske även medelst postanvisning eller genom post- eller bankgiro. Om betal-
ningen sker på detta sätt, skall den anses ha ägt rum den dag, då postanvisningen inlämnades för postbefordran eller inbetalningen genom inbetalningskort gjordes på hyresvärdens postgirokonto eller bankgiroordern ingavs till banken. Om åter hyresgästen har eget postgirokonto och betalar hyran från detta, anses betalningen ha skett, då utbetalningskortet inkom till postgirokontoret. — Uppsägning av hyresavtal skall ske i vittnens närvaro eller eljest bevisligen, om inte skriftligt erkännande av uppsägningen kan erhållas. I vissa fall kan uppsägningen ske per post i rekommenderat brev, varvid uppsägningen anses ha skett, då brevet inlämnats till postbefordran. Också kungörelse i officiella tidningen kan komma i fråga som form för uppsägning. En intressant nyhet utgör stadgandet, att make inte utan den andra makens samtycke får uppsäga hyresavtal rörande bostadslägenhet, som är avsedd för deras gemensamma bruk. Andra makens samtycke är dock icke erforderligt, om det alls icke eller endast med avsevärd olägenhet eller tidsutdräkt kan inhämtas. — Till nyheterna i lagen hör också de stadganden om hyresgästs rätt till ersättning i vissa fall för hyresförhållandets upphörande och om framskjutande av flyttningsdagen, vilka ingår i lagens 10 kap. Stadgandena innehåller i korthet följande: Om hyresvärden har uppsagt hyresavtalet av annan orsak än hyresrättens förverkande och hyresgästen inom en vecka från uppsägningen meddelar hyresvärden, att han för sin del önskar fortfarande hyra lägenheten, så skall hyresvärden utan dröjsmål skriftligen uppge, på vilka villkor han är villig att förlänga hyresförhållandet, eller, om han vägrar förlängning, orsaken till sin vägran. Om hyresvärden underlåter att svara eller uppställer oskäliga villkor för en förlängning av hyresförhållandet eller vägrar förlängning av orsak, som måste anses strida mot god sed i hyresförhållanden, så är hyresgästen berättigad till skälig gottgörelse för flyttningskostnaderna, för sådana av honom utförda reparationer, som ökar lägenhetens värde som hyreslägenhet, och för de kostnader, som är förenade med anskaffandet av ny hyreslägenhet. Om hyresgästen har brukat lägenheten för handel, hantverk, industriell rörelse eller annan förvärvsverksamhet i minst två års tid och hyresvärden eller annan omedelbart efter hyresgästens avflyttning i lägenheten utövar förvärvsverksamhet av väsentligen samma slag, så är hyresgästen dessutom berättigad till skälig ersättning för den ökning av lägenhetens hyresvärde, som hans verksamhet kan anses ha medfört. Då hyresförhållandet har avsett bostadslägenhet, kan rätten på orten i vissa fall på hyresgästens yrkande framskjuta avflyttningsdagen med högst sex månader. Förutsättning för sådant förordnande är, att avtalet har uppsagts av hyresvärden av annan orsak än hyresrättens förverkande och att hyresgästen eller hans familj komme i nödställt läge, om de vore tvungna att avflytta på flyttningsdagen. Flyttningsdag, som redan en gång har framskjutits, kan »på synnerliga skäl» ånyo framskjutas, dock med högst tre månader. — Den nya hyreslagen innehåller även bestämmelser om lägenhetens skick och hinder för hyresrättens utövning, om hyresgästens skyldigheter vid lägenhetens nyttjande, om verkan av äganderättens övergång samt av konkurs och utmätning mm., men dessa stadganden kan av utrymmesskäl inte närmare presenteras i denna översikt. Den intresserade läsaren hänvisas i stället till prof. BERNDT GODEN-
HELMS uppsats »Den nya hyreslagen», publicerad i Finlands advokatförbunds tidskrift Defensor legis 1961 sid. 142—167 och 225—239.
Upphovsrätten reformerades helt och hållet genom en lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (404) och en lag om rätt till fotografisk bild (405), givna d. 8 juli. Till lagarna ansluter sig en tilllämpningsförordning av d. 25 aug. (441). Genom denna lagstiftning upphävdes lagarna d. 3 juni 1927 om upphovsmannarätt till alster av andlig verksamhet och om rätt till fotografiska bilder. Enligt den nya upphovsrättslagen tillkommer upphovsrätten den, som skapat verket. Upphovsrätten innefattar, med vissa inskränkningar, uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav och genom att göra det tillgängligt för allmänheten. Den, som har översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan litteratur- eller konstart, har upphovsrätt till verket i denna gestalt, men han har inte rätt att förfoga över verket på sådant sätt, som kränker upphovsrätten till originalverket. Om någon genom att sammanställa verk eller delar av verk har åstadkommit ett litterärt eller konstnärligt samlingsverk, så har han upphovsrätt till detta, men hans rätt inskränker inte rätten till de förstnämnda verken. Om ett verk har två eller flera upphovsmän och deras bidrag inte utgör självständiga verk, tillkommer upphovsrätten dem gemensamt, men envar av dem är berättigad att ensam beivra intrång i rätten. Av offentliggjort verk får enstaka exemplar framställas för enskilt bruk utan upphovsmannens tillstånd, men sådana exemplar får inte utnyttjas för annat ändamål. Denna inskränkning i upphovsrätten berör dock inte bruksföremål, skulptur eller annat konstverk och inte heller byggnadsverk. Ägare av byggnad eller bruksföremål är emellertid berättigad att utan upphovsmannens lov utföra sådana ändringar, som tekniska skäl eller ändamålsenlighetssynpunkter kräver. Ur offentliggjort verk får, i överensstämmelse med god sed, citat göras i den omfattning som betingas av ändamålet. I kritisk eller vetenskaplig framställning är det också tillåtet att i anslutning till texten återge offentliggjorda konstverk. Om man i en populär vetenskaplig framställning återger två eller flera konstverk av samma upphovsman, så är han berättigad till ersättning. Om eftertryck inte har förbjudits, får man i tidning eller tidskrift ur annan tidning eller tidskrift inta artikel i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga. Sedan ett litterärt eller musikaliskt verk har utgivits, får exemplar, som omfattas av utgivningen, spridas vidare och visas offentligt. Noter till musikaliskt verk får dock inte uthyras till allmänheten utan upphovsmannens samtycke. Enahanda rätt att sprida eller visa verket gäller beträffande konstverk, sedan upphovsmannen överlåtit exemplar av verket eller detta utgivits. Upphovsrätten kan i regel överlåtas, helt eller delvis, men om inte annat avtalats, får inte den, till vilken rätten överlåtits, ändra verket eller överlåta rätten vidare. Överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt, men då fråga är ombeställd porträttbild får upphovsmannen dock inte utöva sin rätt utan tillstånd av beställaren eller dennes rättsinnehavare. Avtal, varigenom rätt att framföra ett verk offentligt överlåtes, skall gälla för en tid av tre år och icke medföra ensamrätt. Om längre giltighetstid än tre år har bestämts och ensamrätt avtalats, är upphovsmannen likväl berätti-
gad att själv framföra verket eller överlåta rätten därtill åt annan, såframt rätten under en tid av tre år inte har tagits i bruk. Då förlagsavtal har ingåtts rörande litterärt eller konstnärligt verk, har förläggaren rätt att utge en upplaga om högst 2 000 exemplar, då det gäller ett litterärt verk, högst 1 000 exemplar, då fråga är om ett musikaliskt verk, och högst 200 exemplar, då avtalet avser ett konstverk. Förläggaren är pliktig att utge verket inom skälig tid, på sedvanligt sätt sörja för dess spridning och fullfölja utgivningen i den omfattning, som betingas av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter. Om verket inte har utgivits inom två (musikaliskt verk fyra) år från det upphovsmannen avlämnat fullständigt manuskript eller annat exemplar, som skall mångfaldigas, är upphovsmannen berättigad att häva avtalet och behålla uppburet honorar, även om försummelse inte ligger förläggaren till last. Samma rätt har upphovsmannen i det fall, att verket är utgånget och förläggaren har rätt att utge ny upplaga men inte gör det inom ett år efter det upphovsmannen begärt sådan utgivning. Om framställningen av ny upplaga påbörjas senare än ett år efter det föregående upplaga utgavs, skall upphovsmannen före framställningen erhålla tillfälle att göra sådana ändringar i verket, som kan vidtas utan oskälig kostnad och som inte ändrar verkets karaktär. Beträffande avtal om rätt till filmning av litterärt eller musikaliskt verk stadgas, att upphovsmannen har rätt att häva avtalet, om filmverket inte är inspelat inom fem år från det upphovsmannen fullgjort vad på honom ankommer. Upphovsrätten gäller intill utgången av femtionde året efter (den sist avlidne) upphovsmannens död. För verk, som offentliggjorts utan att upphovsmannen blivit angiven, gäller upphovsrätten intill utgången av femtionde året efter det år, då verket offentliggjordes. I lagen om upphovsrätt ingår även bestämmelser om vissa upphovsrätten närstående rättigheter, bl. a. om grammofonskivor, radio- och televisionsutsändningar, kataloger, tabeller, program och pressmeddelanden. Dessutom innehåller lagen stadganden om straff och ersättningsskyldighet.— Enligt lagen om rätt till fotografisk bild har den, som framställt sådan bild (fotografen), med vissa inskränkningar uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller annat förfarande framställa exemplar av bilden och att visa den offentligt. En fotografisk bild anses offentliggjord, då den lovligen utgivits, utställts offentligt eller eljestgjorts tillgänglig för allmänheten. Rätten till fotografisk bild, som har utförts på beställning, tillkommer beställaren, om inte annat uttryckligen har avtalats. Fotografen är dock berättigad att på sedvanligt sätt ställa ut bilden i reklamsyfte, om inte beställaren förbjuder detta. Rätten till fotografisk bild gäller intill utgången av tjugofemte året efter det år, då bilden offentliggjorts. Också i lagen om rätt till fotografisk bild ingår stadganden om straff och ersättningsskyldighet.
Av stor social betydelse är den lag om pension för arbetstagare (395), som gavs d. 8 juli. Någon motsvarighet till denna lagstiftning har inte tidigare funnits i Finland. Minimipensionsskyddet enligt den nya lagen innefattar rätt till ålders- och invalidpension. Ålderspension är arbetstagare berättigad till, då han uppnått 65 års ålder. Invalidpension beviljas arbetstagare, som fyllt 18 år och som på grund av sjukdom, lyte eller skada erhåller folkpension. Då mottagare av invalidpension
uppnår 65 års ålder, förändras invalidpensionen till ålderspension. Ålderspensionens storlek är beroende av tjänstgöringstidens längd och av den sista lönens storlek. Full pension utgör 40 % av den pensionsgrundande lönens belopp, men pensionen får dock icke tillsammans med folkpensionen och eventuella andra pensioner, som arbetstagaren lyfter, överstiga 60 % av den pensionsgrundande lönen. Skulle så vara, skall avdrag göras från den pension, som utgår enligt lagen om pension för arbetstagare. I den pensionsgrundande tjänstgöringstiden inräknas alla de minst sex månader långa arbetsförhållanden, som arbetstagaren stått i under lagens giltighetstid. Under vissa förutsättningar får arbetstagaren räkna sig till godo också tidigare tjänstgöring. För att pensionsskyddet vid invaliditet skall bli tillräckligt effektivt stadgas, att arbetstagaren i regel får tillgodoräkna sig även den förtjänst han skulle ha erhållit från tiden för invaliditetens inträde till uppnåendet av pensionsåldern, om han hade förblivit arbetsför. Kostnaderna för det obligatoriska pensionsskyddet (ålders- och invalidpensionen) bestrids av arbetsgivarna ensamma och beräknas komma att uppgå tillca 5 % av löneutgifterna. Pensionsskyddet anordnas i form av pensionsförsäkring, som arbetsgivaren bör teckna i försäkringsbolag, pensionskassa eller pensionsstiftelse. Det obligatoriska pensionsskyddet kan kompletteras med olika slag av tilläggsförmåner, bl. a. familjepension och begravningsbidrag. Kostnaderna för tilläggsförmånerna fördelas lika mellan arbetsgivare och arbetstagare, om annat inte har avtalats. Ansökan om pension skall riktas till arbetstagarens sista arbetsgivare eller till den pensionsanstalt, där denna arbetsgivare har tecknat pensionsförsäkring för sina anställda. Besvär över pensionsanstaltens beslut får anföras hos den nyinrättade pensionsnämnden, som verkar i anslutning till den likaså nyinrättade pensionsskyddscentralen. I pensionsnämndens beslut sökes ändring genom besvär till försäkringsdomstolen. Pensionerna enligt den nya lagen är bundna vid löneindex.
D. 19 maj gavs en ny vattenlag (264), som i grund reformerade och moderniserade Finlands vattenrätt. Någon detaljerad presentation av den nya lagen kan det icke bli fråga om i en framställning av detta slag; lagen innehåller nämligen 22 kapitel om sammanlagt 512 §§ och upptar nästan 90 tvåspaltiga sidor i författningssamlingen. En kort översikt över lagens innehåll skall dock lämnas. — Lagen inleds med ett antal definitioner, bl a. av sådana begrepp som vattenområde, vattendrag, grundvatten, älv, bäck o. s. v. Vidare ges stadganden om allmänna inskränkningar i nyttjandet av vatten samt om allmännyttjande och övriga rättigheter med avseende å annan tillhörigt område. Ett särskilt kapitel ägnas allmänna stadganden om byggande i vattendrag; i detta kapitel regleras frågorna om byggandet och dess förutsättningar, om anläggares skyldigheter, byggnadsarbetets inledande, ändring av tillståndsvillkoren, anläggningens underhåll och avlägsnande samt de rättigheter och skyldigheter, som berör tidigare byggda anläggningar. Följande kapitel behandlar tillgodogörandet av vattenkraften och innehåller stadganden om byggande av kraftverk, om nyttjande av samfälld vattenkraft och om rättigheter för bibehållande av kraftverk. Särskilda kapitel i lagen ägnas dessutom bl. a. följande frågor, nämligen farleder och andra områden för samfärdsel i vatten, virkesflottning (lagens längsta
kapitel, som ensamt för sig omfattar exakt 100 paragrafer), dikning, vattenståndsreglering, vattenreglering, avledande av vatten för användning såsom vätska och tagande av grundvatten, avledande av avloppsvatten och andra ämnen som förorenar vattendrag samt straff- och ersättningsfrågorna. De största förändringarna jämfört med tidigare lagstiftning torde den nya vattenlagen ha infört på förfarandets område. Enligt den nya lagen skall vattenmål i regel handläggas av vattendomstol som första instans och såsom högre rättsinstanser av vattenöverdomstolen, högsta förvaltningsdomstolen eller högsta domstolen. Av dessa domstolar är såväl vattendomstolen som vattenöverdomstolen helt och hållet nyskapade inrättningar. Vattendomstolarnas antal och verksamhetsområden bestäms genom förordning. Envar vattendomstol består av en vattenrättsdomare såsom ordförande och av två vattenrättsingenjörer såsom ledamöter. Vattenrättsdomaren skall äga behörighet för domarämbete och erfarenhet i domarvärv. Av vattenrättsingenjörerna skall den ena vara specialist på byggnadsteknik och den andra på lantbrukets vattenbyggnad. Såväl vattenrättsdomare som vattenrättsingenjörer utnämnes av högsta domstolen. På förfarandet vid vattendomstol skall i tillämpliga delar tillämpas de stadganden, som gäller för rättegången vid allmän underrätt. Vattenöverdomstolen, som utövar sin verksamhet såsom en division av Vasa hovrätt, består av en vattenöverdomare såsom ordförande och erforderligt antal hovrättsråd och ingenjörsråd såsom ledamöter. I regel är vattenöverdomstolen domför med ordföranden och två ledamöter, av vilka den ena är ingenjörsråd. Kompetenskraven för vattenöverdomare och ingenjörsråd är desamma som för vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer. Vattenöverdomare och ingenjörsråd utnämns av republikens president. Förfarandet vid vattenöverdomstolen regleras i tillämpliga delar av de stadganden, som gäller för förfarandet vid hovrätt. Ändring i vattendomstols utslag kan, beroende av ärendets art, sökas antingen direkt hos högsta förvaltningsdomstolen eller hos vattenöverdomstolen. I det sistnämnda fallet kan målet därefter, med vissa begränsningar, föras vidare till högsta domstolen. Vid behandlingen av vattenmål i högsta förvaltningsdomstolen skall, förutom domfört antal ledamöter, i handläggningen delta två överingenjörråd, som förordnas av republikens president för tre år i sänder. — Den nya vattenlagen har också tillskapat ett nytt kommunalt organ, vattennämnden. En sådan nämnd skall i regel finnas i varje kommun. Nämnden består av ordförande, viceordförande och tre ledamöter samt nödigt antal ersättare och utses av kommunens fullmäktige för fyra år i sänder. Vattennämnden har främst att handlägga och besluta i vissa frågor om dikning, om avledande av vatten för användning såsom vätska, omtagande av grundvatten samt om avloppsvatten och förorening av vatten. Vattennämnden skall dessutom på sitt verksamhetsområde övervaka efterlevnaden av vattenlagen och i stöd av denna givna utslag och föreskrifter samt därvid bl. a. se till, att olaglig uppdämning inte företas i vattendrag, att bedrivande av samfärdsel eller flottning i vattendrag inte hindras och att i vattendrag inte bedrives olovlig flottning eller eljest olovligen utförs företag eller vidtas åtgärd, som enligt vattenlagen kräver utverkande av tillstånd. — Slutligen kan nämnas, att den nya vattenlagen har infört den »nyheten», att paragrafnumreringen i varje
kapitel börjar från 1 (på samma sätt som i balkarna i 1734 års lag). Förfarandet har motiverats med, att det underlättar genomförandet av eventuella partiella reformer i framtiden.
Genom en lag av d. 10 febr. om vården av dem, som missbruka berusningsmedel (96) upphävdes lagen d. 17 jan. 1936 om alkoholister och viss till densamma ansluten lagstiftning. Med berusningsmedel avses i den nya lagen förutom alkoholhaltigt ämne även sådant läkemedel eller annat ämne, som kan försätta den som använder det i berusat eller därmed jämförligt tillstånd. De vårdåtgärder, som kommer i fråga enligt lagen, är i första hand rådgivning och handledning, därnäst uppsikt och slutligen vård i vårdanstalt eller annan inrättning. Syftet med vårdåtgärderna skall vara att hjälpa den vårdbehövande att avstå från missbruket och bli fri från de vådor, som det medför för honom själv och för andra. Lagen inskärper, att vårdmyndigheterna skall fästa särskild uppmärksamhet vid följande omständigheter: 1) vårdåtgärder, som grundar sig på att den vårdbehövande frivilligt söker vård, 2) orsakerna till vårdbehovet och individuella synpunkter samt rådgivning åt och stödjande av familjens medlemmar, 3) väckande och främjande av förtroende och ansvarskänsla hos vårdtagaren samt av självverksamhet och en positiv inställning och 4) användande av medicinska vårdmetoder och samarbete med medicinalmyndigheterna. För vissa grupper av missbrukare, nämligen de unga (d. v. s. missbrukare i åldern 18—25 år), de som önskar frivilligt underkasta sig vård, de farliga och de eljest brådskande fallen innehåller lagen vissa specialregler, som medger ett smidigare eller snabbare ingripande än lagens huvudregler skulle tillåta. Den främsta platsen bland verkställighetsmyndigheterna intar den kommunala socialnämnden, men särskilt då det gäller mera långtgående ingripanden tillkommer beslutanderätten länsstyrelsen, som även i övriga fall i regel utgör besvärsinstans i vårdfrågor av nu berört slag. Högsta instans utgör högsta förvaltningsdomstolen. Kostnaderna för den öppna vården (rådgivning och handledning samt uppsikt) bestrids av kommunen medan kostnaderna för den slutna vården (i anstalt eller annan inrättning) i regel fördelas mellan staten och kommunen sålunda, att staten svarar för 2/3 och kommunen för 1/3.
Genom en lag av d. 20 jan. (20) ändrades de flesta av kommunallagens stadganden om mellankommunalt samarbete. Dessa stadganden är av stor praktisk betydelse, då Finland inte — såsom Sverige — har någon landstingsinstitution. Enligt de nya stadgandena kan mellankommunalt samarbete sägas förekomma i tre olika former. För det första kan kommuner med stöd av avtal eller överensstämmande beslut samfällt utföra gemensamma uppgifter, som hör till deras verksamhetsområde. För det andra kan kommunernas gemensamma angelägenheter behandlas och beslut om dem fattas vid mellankommunal ombudsstämma. För det tredje kan kommunerna grunda kommunalförbund för skötseln av gemensamma uppgifter av varaktig natur (t. ex. sjukvårdsinrättningar, utbildningsanstalter o. dyl.). Då mellankommunal ombudsstämma anses nödig, skall initiativet tas av fullmäktige i någon av de berörda kommunerna. Initiativtagaren gör framställning i saken tillfullmäktige i de övriga kommunerna, vilka sedan beslutar, huruvida deras kommun skall delta i stämman eller icke. Om fullmäktige beslutar
delta, skall 1—3 ombud jämte suppleanter utses. Kommuns ombud har vid stämman lika många röster som det finns medlemmar i fullmäktige i den kommun ombudet företräder. Om kommunen har utsett flera ombud, fördelas rösterna jämnt mellan kommunens närvarande ombud. Då fråga uppkommer om grundande av kommunalförbund, skall en plan utarbetas angående förbundets uppgifter, förvaltning och kostnader. Planen kan uppgöras antingen av ombudsstämma eller av de berörda kommunernas styrelser. Planen skall därefter föreläggas kommunernas fullmäktige, som fattar avböjande eller tillstyrkande beslut. Sedan ärendet slutbehandlats i samtliga kommuner, sammankallas en ombudsstämma för de kommuner, vilkas fullmäktige fattat tillstyrkande beslut. Vid denna ombudsstämma skall slutligt beslut fattas om kommunalförbundets grundande. Blir beslutet positivt, skall samtidigt en grundstadga för förbundet godkännas. Grundstadgan skall innehålla bestämmelser om förbundets organisationsform, förvaltning och ekonomi. Stadgan bör underställas länsstyrelsen för fastställelse. Beslutanderätten i kommunalförbundet utövas av förbundsfullmäktige, vilkas medlemmar och suppleanter utses av medlemskommunernas fullmäktige för en tid av fyra år. Kommunalförbundets förvaltning handhas av förbundsstyrelsen, som väljes av förbundsfullmäktige.
Henrik Grönqvist