FRÄMMANDE RÄTT
Nya former för straffrättskipning i Sovjetunionen
I Sovjetunionen har som bekant under de senaste åren ägt rum ett omfattande reform- och kodifieringsarbete på straffrättens område.1 Härvid torde klyftan mellan den sovjetryska och den västerländskdemokratiska rättsuppfattningen ha minskats i vissa avseenden (avskaffande av analogiprincipen, anslutning till satsen »nulla poena sine foro», m. m.), även om tendenser i motsatt riktning icke saknats (bl. a. avsevärt utökat användningsområde för dödsstraffet).
Det är därför intressant att notera, att vid sidan av denna utvecklingslinje har framkommit en annan, som delvis står i motsatsförhållande till den förstnämnda utvecklingslinjen inom straffrätten. Jag syftar här på de former för »folklig» rättskipning vid sidan av det reguljära domstolsväsendet, som utvecklats med början omkring år 1959. Startsignalen kan sägas ha givits av Krustjev i ett tal på XX. partikongressen i januari 1959, i vilket han yttrade att övergången från socialism till kommunism skulle fordra lång tid när det gällde »statens bortdöende» men att vissa statliga funktioner under övergångsskedet skulle överföras till medborgerliga sammanslutningar såsom fackföreningar och kulturella organisationer. Självfallet skulle kommunistiska partiets kontroll över dessa organisationer bestå och dessa sålunda fungera såsom »transmissionsbälten» mellan partiet och folket. Vissa ansatser i denna riktning har dock kunnat observeras tidigare. Sålunda sades i en artikel i »Sovjetskoje Gosudarstvo i Pravo» nr 2/1956: »Företrädarna för straffrätten och straffprocessrätten måste på det allvarligaste sysselsätta sig med studiet av formerna och metoderna för offentlighetens deltagande i kampen mot brottet samt låta sig ledas av SUKP:s centralkommittés anvisningar, vilka påvisar att det utan deltagande av massorna själva är omöjligt att genom enbart lagstiftningsåtgärder göra ett slut på överträdelserna mot reglerna för den socialistiska samlevnaden.»
I det följande skall ges en kort översikt över några av formerna för denna nya straffrättskipning, nämligen kamratdomstolar, »folkmilis» och allmänna medborgarförsamlingar med domsrätt.
Kamratdomstolarna
I oktober 1959 publicerades i sovjetpressen utkast till en lag om s. k. kamratdomstolar. Detta lagförslag hade förebådats av Krustjev i hans ovan nämnda tal till partikongressen: »Tiden är nu mogen för att ägna ökad uppmärksamhet åt kamratdomstolarna, vilkas huvudsakliga uppgift måste vara att förebygga alla sorters förseelser. De måste handlägga inte endast produktionsfrågor, utan även moralfrågor och frågor rörande den dagliga livsföringen, liksom fall av felaktigt uppförande av medlemmar i ett kollektiv vilka har tillåtit sig att avvika från den allmänna ordningen.» Någon nyhet var lagförslagets kamratdomstolar
i och för sig icke. Liknande domstolar hade funnits i Sovjet sedan 1930-talet men sedan delvis förlorat sin betydelse.
I den största av unionsrepublikerna, RSFSR, blev förslaget icke lag förrän den 3 juli 1961, då RSFSR:s högsta sovjets presidium utfärdade en »Förordning om kamratdomstolar». Innehållet i denna förordning (som i tysk översättning finnes återgiven i »Osteuropa-Recht» nr 3/1961) är i korthet följande.
Kamratdomstolar kan inrättas vid fabriker, myndigheter, kolchoser, hyreshus och liknande kollektiv med minst 50 medlemmar. Bl. a. fackföreningar och de lokala sovjeternas exekutivkommittéer kan taga initiativ till bildandet av kamratdomstolar. Ledamöterna väljes genom öppen omröstning för en tid av ett år men deras mandat kan återkallas dessförinnan, om de »icke motsvarar det visade förtroendet». Antalet ledamöter fastställes av den väljande församlingen, dock till minst tre. Kamratdomstolens kompetensområde omfattar bl. a. förargelseväckande beteende, fylleri (en omfattande kampanj häremot har på sista tiden förts i Sovjet), förseelser mot arbetsdisciplinen, ärekränkning (vid förstagångsförseelse) samt mindre skadegörelse i hyreshus och parker m. fl. kommunala inrättningar. Vidare äger kamratdomstol handlägga tvister om lös egendom där tvistesumman ej överstiger 50 rubel och parterna är överens om att målet skall handläggas av domstolen.
De åtgärder som kamratdomstolen kan vidtaga mot den felande är bl. a. följande: offentlig tillrättavisning, böter upp till 10 rubel samt att föreslå arbetsledningen att degradera vederbörande. Vidare kan kamratdomstol hos behörig myndighet hemställa, att en hyresgäst vräkes, bl. a. »för det fall sammanlevnaden med honom visat sig vara omöjlig» (en åtgärd som torde vara mycket kännbar vid den bostadsbrist som fortfarande förefinnes i Sovjet). Slutligen kan kamratdomstolen överlämna ett ärende till de reguljära domstolarna, om det enligt kamratdomstolens mening är lämpligt att målet handlägges på detta sätt. Förhandlingen som föregår beslutets fattande äger rum antingen på vederbörandes arbetsplats eller i det hus där han bor.
Kamratdomstolens beslut kan ej överklagas. Fackförening eller en sovjets exekutivkommitté kan dock på eget initiativ återförvisa målet till kamratdomstolen, därest beslutet strider mot fakta i målet, allmän lag eller förordningen om kamratdomstolar. Jämlikt 10 § i RSFSR:s år 1961 antagna nya lag om rättegång i brottmål kan, då brottet anses ringa, allmänne åklagaren eller folkdomstolen överlämna ett mål till kamratdomstol för handläggning där, även om målet normalt faller under folkdomstolens kompetens, ett förfarande som för oss förefaller betänkligt, eftersom rättssäkerhetskraven icke tillgodosetts i samma utsträckning vid kamratdomstolarna som vid de reguljära domstolarna. En annan ganska märklig bestämmelse återfinnes i 7 § förordningenom kamratdomstolar: »Ett disciplinstraff, som utmätts av förvaltningsmyndighet, utesluter icke att samma förseelse behandlas inför kamratdomstolen på begäran av en samhällsorganisation eller domstolen själv.»
Hur man från officiellt håll ser på kamratdomstolarnas uppgifter framgår av följande uttalande av en biträdande åklagare i Moskva, citerat i »Komsomolskaja Pravda» den 28 aug. 1960: »Det är otvivelak-
tigt nödvändigt att förbättra kamratdomstolarnas . . . arbete . . . Vilka vet bättre än grannarna, vicevärden och portvakten hur en person arbetar och huruvida han arbetar eller icke? Kamratdomstolarna bör få klart uttalade maktbefogenheter och rätt att underställa stadssovjeten frågan om att vidtaga administrativa åtgärder mot dagdrivare, så att de senare förstår att samhället inte intar en välvillig attityd mot deras parasitära och asociala uppförande.» Även ett uttalande om kamratdomstolarnas förhandlingssätt av RSFSR:s vice justitieminister (i»Trud» den 7 jan. 1961) är av intresse i sammanhanget: »Ordförandenöppnar förhandlingarna. Han ger en kort översikt över saken som skall behandlas . . . Därefter får den skyldige ordet, varvid frågor kan ställas till honom, både av domstolens medlemmar och hans kollegor i salen. Därefter höres vittnena. När vittnesförhöret är avslutat, kan var och en yttra sig i fallet, varvid talarnas antal icke är begränsat.»
»Folkmilisen» (»narodnaja drushina»)
Denna tillskapades genom en gemensam förordning från Sovjetunionens ministerråd och kommunistiska partiets centralkommitté den 10 mars 1959. Dess uppgift angavs däri vara »upprätthållande av allmän ordning och bekämpande av ligistuppträden ävensom att deltaga i det av de samhälleliga organisationerna bland befolkningen bedrivna upplysningsarbetet rörande iakttagandet av reglerna för den socialistiska sammanlevnaden.» Till medlemmar (»drushinniki») i dylika under fritid arbetande folkmilisgrupper kan efter ansökan antagas personer över 18 år. Ansökan beviljas av fackförenings- eller Komsomolkommittén på vederbörandes arbetsplats eller bostadsort efter diskussion på fackföreningsmöte el. dyl. Antalet medlemmar i grupperna varierar. Som exempel kan nämnas, att folkmilisgruppen vid Kirov-fabrikerna i Leningrad år 1959 bestod av 190 medlemmar, indelade i tre kompanier under ledning av en stab (dessa folkmilisstaber består enligt uppgifter i sovjetpressen oftast av partimedlemmar och medlemmar i Komsomol även som av fackföreningsfunktionärer). Enligt en annan uppgift fanns i Kazakstan i november 1959 4 320 folkmilisgrupper med mer än 120 000 medlemmar och i Kiev fanns i februari 1960 22 000 medlemmar i dylika grupper. I hela Sovjetunionen fanns enligten artikel i »Kommunist» nr 10/1960 då mer än 80 000 folkmilisgrupper med sammanlagt över 2,5 miljoner medlemmar. »Drushinniki» åtnjuter enligt nyligen antagen ändring i de olika unionsrepublikernas strafflagar polismans skydd (varvid dödsstraff kan förekomma).
Enligt den sistnämnda tidningsartikeln fullgör folkmilisen sina uppgifter inte enbart genom patrullering o. dyl., utan den tillverkar även»väggtidningar» med fotografier och karikatyrer (med angivande av namn och adress), i vilka man »gisslar suputarna, bråkstakarna och andra som förbrutit sig mot den allmänna ordningen». I den sovjetryska pressen har förekommit vissa klagomål över maktmissbruk från folkmilisens sida. Sålunda rapporterades i »Komsomolskaja Pravda» i november 1959 att några medlemmar av Moskvas folkmilis pryglat upp en student för att han bar i deras ögon förargelseväckande trånga byxor!
Folkmilisen har haft en föregångare, de s. k. »polisförstärkningsbri-
gaderna» (»brigadmil»), som inrättades 1932 men som under efterkrigstiden icke varit verksamma. Folkmilisens inrättande torde delvis sammanhänga med att den vanliga ordningspolisens (»milisen») personalstyrka reducerats under senare tid (enligt uppgift av RSFSR:s justitieminister har personalstyrkan i RSFSR:s milis minskats med 40 % sedan 1956). Dessutom har det allunionella inrikesministeriet (MVD) upplösts i början av 1960 och dess funktioner överflyttats till unionsrepublikernas inrikesministerier. Säkerhetspolisen (KGB) har dock behållit sin centrala ställning (organisatoriskt såsom en kommitté ansluten till ministerrådet) och ingalunda förlorat i betydelse, även om den minskat i numerär. Detta framgår bl. a. av det tal som dess chef, Scheljepin, höll inför XXII. partikongressen i oktober 1961.
Allmänna medborgarförsamlingar med domsrätt
Den mest omdiskuterade formen för allmänhetens insats i kampen mot lagbrytare utgör lagen rörande »åtgärder för skärpt kamp mot samhällsfientliga, parasitära element». Utkasten till dessa bestämmelser publicerades under år 1957 och i de lettiska, kirgisiska, armeniska, aserbeidjanska, tadzjikiska, usbekiska samt turkmeniska unionsrepublikerna har bestämmelserna numera fått gällande kraft. Däremot är detta ej fallet i RSFSR, Ukraina och Vitryssland.
Jämlikt 1 § i denna lag kan förvisning, kombinerad med tvångsarbete på förvisningsorten, under en tid av två till fem år »ådömas»»vuxna, arbetsföra medborgare, som för ett samhällsfientligt parasitliv, liksom medborgare, som lever på inkomster som inte härrör från ordnat arbete». Jämlikt 2 § skall beslut härom fattas av en »allmän medborgarförsamling», som i städerna sammankallas av kvarters- eller huskommittén och på landet av bysovjeten. Beslutet fattas med enkel majoritet och den anklagade kan »dömas» i sin frånvaro. Beslutet skall stadfästas av räjong- eller stadssovjetens exekutivkommitté. Dennas beslut kan icke överklagas. Skulle det vid överläggningen komma fram, att vederbörande gjort sig skyldig till ett i strafflagen upptaget brott, skall ärendet överlämnas till folkdomstol.
Följande citat ur tidningen »Rigas Balss» den 9 juni 1958 ger en föreställning om hur dessa medborgarförsamlingar arbetar: »Marija Bogdanova, boende Auseklja-gatan 2, våning nr 6, arbetade ingenstans, missbrukade starka drycker och sysslade med spekulation. Innevånarna i huset beslöt på allmänt möte enhälligt att förvisa henne från Riga för en tidrymd om 5 år. Exekutivkommittén i Stalinskijräjongen har konfirmerat beslutet.»
Dessa lagbestämmelser har uppväckt en livlig diskussion bland sovjetjuristerna. De har påpekat riskerna för trakasserier mot oskyldiga samt frånvaron av möjligheter att överklaga »domen». Sålunda uttalade vice ordföranden i RSFSR:s högsta domstol enligt »Sovjetskaja Rossija» den 12 okt. 1959, att judiciella organs arbetsuppgifter icke bör överföras till andra organ och att bestämmelserna stred mot principen att ingen må arresteras utom efter beslut av domstol eller allmän åklagare. Sannolikt är det här fråga om en åtgärd som partiledningen funnit opportunt att genomdriva trots att den står i motsats till den i gällande strafflagstiftning uttalade grundsatsen »ingen kan . . . under-
kastas straff annat än efter domstols utslag». En bidragande orsak torde — enligt vad icke-ryska författare påpekat — ha varit att man ville tillskapa en möjlighet att ingripa mot sådana kolchosbönder, som helt ägnar sig åt sin privata jordlott i stället för att arbeta på kolchosens ägor. (Se närmare A. BOITER, Das neue sowjetische Gesetz gegen Parasiten, »Ost-Europa» nr 1/1958.)
Delvis samma syfte som ovan refererade bestämmelser torde den förordning ha, som utfärdades av RSFSR:s högsta sovjets presidium den 4 maj 1961 med titeln »Om intensifiering av kampen mot personer som vägrar utföra samhällsnyttigt arbete och som för ett asocialt, parasitiskt liv». Jämlikt förordningen kan personer, som »vägrar att utföra samhällsnyttigt arbete, förskaffar sig arbetsfri inkomst eller begår andra asociala förseelser» av folkdomstol dömas till förvisning till »härför speciellt avsedda områden» och tvångsarbete på förvisningsorten för en tid från två till fem år. Domen kan icke överklagas (se dock nedan).
Samma tvångsåtgärder kan även i vissa fall beslutas av ett »kollektiv av arbetande». Det rör sig här om sådana fall där den anklagade formellt är anställd vid ett företag eller kolchos men i realiteten för ett i förordningens mening asocialt liv. Beslutet måste härvidlag fastställas av vederbörande sovjets exekutivkommitté, vars utslag är slutgiltigt (se dock nedan).
Den ovan berörda kritiken mot 1957 års »parasitlagar» har man i denna förordning i viss mån beaktat i det att beslut om åtgärder fattas även av folkdomstol, alltså en reguljär domstol, och genom att anklagelseakten skall granskas av milisen samt allmän åklagare ge sitt tillstånd innan beslutet får fattas av domstolen eller kollektivet. Detta beslut skall även föregås av en varning, förenad med en frist, under vilken vederbörande har chans att bättra sig. Enligt en kommentar tilllagstiftningen (P. F. PASCHKEVITJ »Na zatschite sotsialistitjeskovo pravoporjadka», Moskva 1961) kan dessutom åklagare inlägga s. k. protest (ett slags ändringsyrkande) i enlighet med gällande uppsiktsförfarande. Detta är dock ej direkt utsagt i lagtexten.
Den framtida utvecklingen
Huru de två ovan berörda utvecklingslinjerna inom den sovjetryska straffrätten — reformeringen av det reguljära domstolsväsendet m. m.med förstärkning av rättssäkerheten samt den »folkliga» straffrättskipningen med dess summariskt angivna processregler — skall kunna förenas, kan endast den framtida utvecklingen visa. Den officiella sovjetryska synen på problemet framgår emellertid av följande citat fråndet år 1961 antagna nya partiprogrammet: »De arbetandes stigande välstånd, kultur och medvetenhet skapar alla förutsättningar för att avskaffa brottsligheten och sist och slutligen helt ersätta domstolsstraffet med påverknings- och fostringsåtgärder som vidtas av allmänheten själv.»
E. Lindell