LITTERATUR

 

JAN HELLNER. Köprätt. Kortfattad lärobok. Sthm 1961. Norstedts. 186 s. (utom rättsfalls- och sakregister). Kr. 20,00, inb. 23,00.

    Förestående arbete är avsett som en lärobok vid den akademiska undervisningen. Förf. har, enligt förordet, ej sökt att ge något eget bidrag till det vetenskapliga studiet av köprätten utan endast velat tillhandahålla en för studenterna användbar översikt. Syftet vore att återge och förklara de grundläggande principerna, ej att taga ställning till tveksamma frågor vid rättstillämpningen. Hänvisningarna till lagstadganden, rättsfall och litteratur vore, bl. a. med tanke på den nyligen utkomna fjärde upplagan av ALMÉNS verk — där utförliga hänvisningar meddelas till material som behöves för ett mera ingående köprättsligt studium — ganska sparsamma.
    Läroboken är enligt min mening utmärkt. Förf:s skicklighet och kloka omdöme framträda snart sagt hela boken igenom. Denna ger också vida mer än vad man av det anförda skulle kunna tro; de återgivna uttalandena om arbetets intentioner äro alltför blygsamma. Icke minst gäller detta redovisningen av rättspraxis. Rättsfallen äro faktiskt talrika nog och mycket väl valda. Det är tydligt att boken till övervägande del fått sin prägel av Alméns framställning, vilket är naturligt. Men framställningen är ej alltid okritisk mot dennes resultat och motiveringar, även om kritiken blott antydningsvis kommer till synes. Det har ju hänt ett och annat i svensk juridik sedan Alméns tid.
    Några särskilda punkter må här beröras.
    I 5 § köplagen stadgas att, om köp är slutet utan att priset blivit bestämt, köparen skall erlägga vad köparen fordrar, där det ej kan anses oskäligt. Kritiken av denna regel (s. 32 f) förefaller långsökt. Det är ju erkänt, att 5 § icke träder i funktion, därest ett lägre pris allmänt tillämpas i marknaden eller eljest kan anses gängse. Men om något sådant pris icke finnes, vad är det då för fel i att säljaren, inom ramen för skäligheten, har bestämmanderätten? Däremot är det besynnerligt, att regeln enligt svensk rättspraxis (plenimålet NJA 1951 s. 1) skjutes undan, så snart köparen gentemot säljarens krav på skäligt pris kastar fram ett påstående om att priset blivit bestämt och därvid uppger ett lågt belopp — i förtröstan på att säljaren skall ställas inför den vanligen omöjliga uppgiften att bevisa, att detta låga pris icke avtalats. Det framgår ock att förf., i likhet med nyare nordisk doktrin i allmänhet,1 är skeptiskt inställd mot denna rättspraxis.
    Ett centralt köprättsligt begrepp är som bekant godsets »avlämnande». Förf. kritiserar den vedertagna bestämningen av begreppet (s.39 ff). Avlämnande definieras i stället som »den händelse vars riktiga inträffande medför att säljaren ej är i dröjsmål». Uppenbart är, att

1 Se helt nyligen KRISTEN ANDERSEN, Kjøpsrett, 1962 s. 62, med hänvisningar till USSING och HASLE-NEBELONG.

106 HJALMAR KARLGRENdetta leder i cirkel. Förf. säger också själv, att definitionen är intetsägande och avsedd att vara intetsägande. Motiveringen för att man skulle hålla tillgodo med densamma är följande: »Det tjänar inte mycket till att spekulera2 över vad avlämnande är, utan det räcker att fastställa, under vilka förutsättningar avlämnande anses ha skett i olika fall, och vilka konsekvenser avlämnande, resp. underlåtenhet att avlämna och för sent avlämnade, har.» Detta är antagligen något väldigt modernt och fint. Undertecknad har dock för sin del svårt att hänga med. Hur skall man avgöra vad som »anses» vara ett avlämnande i alla de fall då särskilda lagbud icke ge någon ledning? Att lagstiftaren här icke ville komma med en cirkelbestämning utan med avlämnande avsåg ett reellt rättsfaktum är säkert, och det är denna lagstiftarens mening man rimligen bör taga reda på, såsom ock Almén och andra författare gjort. Det är en sak för sig, att begreppet i vissa fall genom speciella stadganden (t. ex. 62 § tredje stycket köplagen) fått sin innebörd preciserad och även i viss mån förändrad.
    Liknande invändning kan göras mot det sätt, varpå begreppet »faktiskt fel» bestämmes i arbetet (s. 117). Därmed skulle förstås, att godset i fysiskt avseende är så beskaffat, att köparen äger göra påföljder gällande. Man måste dock först veta, huruvida ett fel föreligger, innan man kan uttala sig om köparens möjligheter att göra påföljder gällande. I motsats till vad förf. åtminstone i princip hävdar utgår också köplagen uppenbart från att det kan inträffa, att fel är förhanden utan att köparen drabbas av några sanktioner (se t. ex. 48 §).
    I detta sammanhang förekomma några uttalanden (s. 119 ff), som icke äro särdeles klara eller lättillgängliga. Det sägs bl. a. att, om intet är uttryckligen avtalat rörande godsets beskaffenhet, viss hänsyn kan tagas till köparens individuella syften och förutsättningar; även vid uttryckligt avtal vore dock i fall av otydlighet godsets pris eller avsedda användning ett tolkningsdatum. Det låter som om konkludent avtalade egenskaper och egenskaper som äro föremål för köparens förutsättningar kunde ställas på samma plan. Så har dock förf. förmodligen icke menat. Köparens förutsättningar spela visserligen stor roll vid avgörandet av vad som menas med (konkret) »fel». Men att de skulle ha samma betydelse som om vederbörande egenskap vore, låt vara blott konkludent, avtalad är uteslutet. — Skall man icke riskera att råka vilse i förutsättningsbedömningar av skilda slag, bör man nog i enlighet med allmänt språkbruk, men i strid mot Alméns och synbarligen även förf:s mening, taga det abstrakta felbegreppet till utgångspunkt. Detta föranleder dock för ingen del, att varje avvikelse från vad som utgör normal beskaffenhet hos gods av det slag köpet avser skulle ha till följd, att godset anses behäftat med (abstrakt) fel. Vidare skall naturligtvis jämförelsen vid den abstrakta bedömningen avse gods i motsvarande prisläge. Enligt min mening har sålunda det abstrakta felbegreppet en helt annan och viktigare funktion än den som förf. s. 122 vill tillerkänna detsamma.
    I arbetet understrykes med allt fog, att »dröjsmål» i köplagen blivit en juridisk fackterm med en helt annan mening än enligt vanligt

2 Varför denna glosa? Att fastställa innebörden av ett i lagen använt ord av central betydelse brukar icke eljest kallas att »spekulera».

ANM. AV JAN HELLNER: KÖPRÄTT 107språkbruk (s. 67). Ja, det är en mycket onaturlig begreppsbestämning, och betydelsen avviker starkt även från vad som för utländsk rätts del förstås med motsvarande ord. I stort sett torde dröjsmål kunna översättas med icke-avlämnande, icke-uppfyllelse. Det är likgiltigt, om prestationen uteblivit eller blott fördröjts, och likgiltigt, såsom särskilt betonas av förf., huruvida säljaren över huvud ansett sig skyldig att prestera eller icke. Man kan tillägga, vad uteblivande beträffar, att »dröjsmål» föreligger, såväl om det vid avlämnandets tidpunkt var omöjligt för säljaren att prestera, som ock då omöjligheten att prestera (resp. ovilligheten därtill) måste antagas bestå även framdeles, jfr nedan. Förf. vill emellertid med stöd bl. a. av lagtextens avfattning i 21 § från dröjsmål undantaga de fall, då icke-avlämnandet beror av köparen eller av händelse för vilken denne står faran, medaAlmén även här talar om dröjsmål, låt vara icke om dröjsmål »på säljarens sida». Förf:s terminologi är kanske mera lagtrogen. Men innebörden av dröjsmålsbegreppet kompliceras nog genom densamma.

    Begreppet »faran» för godset hör nämligen, trots legaldefinitionen i ämnet, till det mest besvärliga man har att göra med från pedagogisk synpunkt. Samspelet mellan reglerna om hävning och reglerna om faran är enligt min erfarenhet icke lätt att klargöra för de studerande. Det kan måhända rent av diskuteras huruvida rättsfiguren »faran» egentligen är nödvändig. Skulle icke de realiteter det här gäller kunna framställas redan inom ramen för reglerna om hävningsrätt och vad därmed är jämförligt? Spörsmålet sammanhänger med de svårigheter själva prestationsbegreppet bereder, något som det här icke är möjligt att närmare ingå på. (Om faran för gods som befinner sig i säljarens besittning övergått å köparen, har säljaren då »presterat» eller icke?) Begreppet faran för godset användes också rätt förvirrande i olika betydelser; jag hänvisar till det härom i TfR 1955 s. 373 f sagda. Av de skäl som där anförts bör man näppeligen, när det talas om att säljaren står faran, draga in frågan om dennes skyldighet att fullgöra ersättningsleverans eller att betala skadestånd. Utan säljarens fara betyder allenast, att säljaren i casusfall icke äger utkräva köpeskillingen (resp. hela köpeskillingen), vilket är detsamma som att han ej kan motsätta sig köparens hävningsrätt (eller anspråk på prisavdrag).
    Förf. har tydligen resignerat inför svårigheterna att exakt bestämma vad som menas med »hävning» av köp enligt köplagen. Det säges blott, en smula legert, att rättsverkan av hävning helt allmänt kan karakteriseras så, att parternas prestationsskyldigheter å ömse håll bortfalla och att redan uppburna prestationer skola återbäras (s. 75). Givetvis är detta icke alltid korrekt; se SvJT 1943 s. 374 samt RODHEi Festskrift för Ussing, 1951 s. 458. Då en köpare som hävt köpet framställer skadeståndsanspråk mot säljaren motsvarande godsets värde, äger han alldeles icke återfordra den av honom till äventyrs redan erlagda köpeskillingen. Om häremot invändes, att förhållandet ej beror på hävningsrätten som sådan utan på den skadeståndsrätt köparen gör gällande, kan genmälas, att det är märkvärdigt att det för hävning karakteristiska alltså skall utebliva endast därför att skadestånd tillika utkräves, och detta trots att enligt köplagens konstruktion hävningsrätt för medkontrahenten och skadeståndsskyldighet äro två av varand-

108 HJALMAR KARLGRENra oberoende sanktioner. — För husbehov torde man reda sig bäst, om det tages fasta på naturalprestationens (icke på bägge prestationernas) bortfallande eller återfordrande. Men det finns en del lägen, där man även vid dylikt bortfallande eller återfordrande icke plägar tala om hävning och lämpligen icke heller bör göra det.
    Det återstår att säga något om framställningen rörande säljarens skadeståndsansvar vid leveransavtal (s. 78 ff). Det är ett outslitligt tvisteämne.
    Undantaget från säljarens strikta ansvar enligt 24 § köplagen bygger, säges det s. 80 i överensstämmelse med vad Rodhe utvecklat, på två olika principer, den ena att skadeståndsskyldighet uteslutes vid objektiv omöjlighet,3 den andra att sådan befrielse följer av händelser av utomordentlig räckvidd, av vis-major-natur. I och för sig kan nu detta icke förebrås lagstiftaren. Ty det framgår av lagbudet, såsom förf. antyder, att skadeståndsskyldigheten bortfaller allenast då båda dessa grunder för ansvarsfrihet äro förhanden. Tillfyllest för ansvarsfrihet är ej enbart objektiv omöjlighet, ej heller och ännu mindre enbart förekomsten av ett vis-major-faktum; endast en på ett dylikt faktum grundad objektiv omöjlighet är relevant.4 Men vad som förvillar är, att i lagrummet såsom exempel på ansvarsfriande omständigheter anföres »förstörelse av allt gods av det slag eller det parti köpet avser». Här är alltså enbart den objektiva omöjligheten befriande; denna jämställes märkligt nog själv med de fakta, de vis-major-fakta, som orsaka samma omöjlighet. Detta vore kanske icke så besynnerligt, om blott halvgeneriska köp, vilka ju stå speciesköpen nära, åsyftades. Men av Alméns kommentar synes framgå, att förstörelseexemplet har stor portée därutöver, och Almén tycks även i den delen förutsätta, att något krav på förekomsten av »utomordentlig händelse» icke kan uppställas. Det är vid sådant förhållande oklart, i vad mån det överhuvud låter sig göra att upprätthålla kravet på vis-major-fakta. Förf.synes icke ha tagit ståndpunkt i detta ämne.
    En annan svårighet förbunden med 24 § köplagen är följande. Man frågar sig: varför skall ansvarsbefrielsen knytas just till (den objektiva) omöjligheten? Ja, tankegången måste, när hänsyn tages till den vid köplagens tillkomst härskande omöjlighetslärans innebörd, ha varit att säljaren, om prestationen var möjlig, icke förtjänar någon misskund, eftersom han då ej kan fritagas från culpa. Säljaren, som vid leveransavtal enligt huvudregeln skall häfta strikt, bör i varje fall icke undgå ansvar då han på grund av frånvaron av omöjlighet culpöst

3 Huruvida det är nödvändigt att vid objektiv omöjlighet driva kravet på »objektivitet» så långt, att även någon enstaka annan persons möjlighet att prestera medför att omöjligheten icke bedömes som objektiv, må i sammanhanget lämnas därhän.4 För övrigt måste även en tredje betingelse för ansvarsfrihet vara uppfylld: att omöjligheten icke in casu bort kunna av säljaren vid avtalsslutet förutses. Kravet härpå innefattas i orden: »som ej bort av säljaren vid köpets avslutande tagas i beräkning», vilka ord dock tillika och väl i främsta rummet uttrycka kravet på vis-major-fakta. Säljaren får med andra ord icke kunna påbördas culpa in contrahendo, väl att skilja naturligen från culpa vid leveransens fullgörande. På en punkt har denna som det synes rätt rimliga tredje betingelse väckt förf:s misshag; det vore olämpligt, att folk spekulerar i möjligheten att krig inträffar. Alltför moraliserande och finkänsligt?

ANM. AV JAN HELLNER: KÖPRÄTT 109underlåtit att leverera. Tankegången är givetvis angripbar. Omöjligheten kan icke tilldelas denna helt avgörande roll. Redan svårigheter att prestera kunna vara av den art, att skadeståndsskyldigheten försäljaren bör utebliva. Detta icke därför att säljaren i nämnda situation må »ursäktas» för sin underlåtenhet, frikännas från anklagelsen för culpa, utan därför att en gäldenärs förpliktelse principiellt ingalunda behöver sträcka sig ända till omöjlighetsgränsen. Det är ett överspänt krav, att en gäldenär skall göra allt som över huvud är möjligt för att borgenären skall få vad utfästelsen enligt orden går ut på.
    Någon klar insikt om denna sanning hade man väl icke vid köplagens tillkomst. Men helt kunde man icke blunda för att omöjlighetsläran i förevarande hänseende var ägnad att medföra för säljaren obarmhärtiga konsekvenser. Den utväg som då tillgreps var som bekant att visserligen bibehålla omöjlighetskravet men mixtra med dess innebörd. Vad som enligt allmänt språkbruk är möjligt blev i lämplig omfattning förvandlat till något juridiskt omöjligt. En möjlig prestation skall, t. ex. därför att den ekonomiskt sett är ytterst påkostande för säljaren, »anses» omöjlig, sc. vid bedömandet av frågan om säljarens skadeståndsansvar.5 En sådan konstruktion blev oundviklig på grund av felet i utgångspunkten: att man icke utan att åberopa omöjlighet kunde komma bort från culpaförebråelsen. Det är i princip samma metod som då man i äldre doktrin på den utomobligatoriska skadeståndsrättens område »befriar» en skadevållare från ansvar i de fall, där hans handlande är ur samhällelig synpunkt försvarligt eller t. o. m. nyttigt, under åberopande av att någon culpa då icke kan läggas honom till last; han har förfarit, kan tänka, »ursäktligt», jfr beträffande problemläget senast NJA 1962 s. 31. — Förf:s framställning ger intryck av att han tolererar berörda omöjlighetsresonemang. På en motsatt ståndpunkt tyder dock det i sammanhanget inkastade citatet från den berömde tyske författaren PHILLIPP HECK, vilken hade en annan och hållbarare tankegång.
    Mindre lyckat är ytterligare det sätt, varpå i Alméns kommentar redovisas regeln om att ett felslående av säljarens uppfyllelseföranstaltningar ej medför befrielse från ansvar enligt 24 § köplagen. Att regeln var åsyftad av köplagens författare synes uppenbart. Det finns ej ringaste anledning att föreställa sig, att Almén tillskrev lagstiftaren intentioner som denne icke hade. Och mot innehållet i regeln synes man i stort sett icke ha anledning att reagera. Starka och »realistiska» skäl,om jag nu får använda detta så ofta missbrukade modeord, ha till stöd för densamma anförts, förutom av Almén själv, av den skarpsinnige HD-ledamoten GUSTAF CARLSON (i SvJT 1922 s. 361) och av USSINGNågot av det mest centrala i lagrummet går till spillo, om regeln helt eller i större omfattning elimineras. Någon förhärskande mening inom doktrinen om att så bör ske lärer heller icke finnas. De försök som gjorts att komma Alméns ståndpunkt till livs kunna icke sägas ha varit övertygande, allra minst när till stöd för attackerna åberopas

5 Men icke under alla förhållanden eljest. Vill säljaren trots alla svårigheter prestera — t. ex. emedan han åstundar vederlaget — kan köparen icke genom att häva köpet motsätta sig detta.

110 ANM. AV JAN HELLNER: KÖPRÄTTformulärrättens inställning på området.6 Men redovisningen av ifrågavarande regel med hjälp av begreppen objektiv och subjektiv omöjlighet kan kritiseras. Anses »omöjlighet» föreligga, när det vid den tidpunkt då godset skall avlämnas var omöjligt att leverera — och det är frågan härom, som vid bedömningen av säljarens skadeståndsansvar är av avgörande intresse — kan det, såsom Almén själv framhåller, i de diskuterade fallen av felslagna uppfyllelseföranstaltningar vara omöjligt icke blott för säljaren utan för vem som helst att uppfylla prestationsförpliktelsen; omöjligheten skulle alltså vara objektiv och befria från ansvar. För att komma till det motsatta, önskade resultatet rekommenderas man då att i stället som utgångspunkt för bedömningen taga avtalsslutets tidpunkt; i så fall vore uteslutet att hävda någon allmängiltig, någon objektiv omöjlighet. Detta innebär emellertid, att åt begreppet omöjlighet gives en förändrad betydelse. Man undersöker icke längre, hurudant läget faktiskt var vid en viss förfluten tidpunkt, utan frågar sig hur detsamma vid ett i förhållande till bedömningstidpunkten senare tillfälle kan beräknas komma att gestalta sig.7 Även om denna omsvängning godtages, gör vidare distinktionen mellan objektiv och subjektiv omöjlighet i nu avsedda fall icke tjänst. Ty skall det ankomma på dylikt beräknande, bortfaller i själva verket här hela omöjligheten, jämväl den subjektiva. Vid avtalstidpunkten behövde ju säljaren icke räkna med felslåendet av uppfyllelseföranstaltningarna utan hade samma skäl som tredje man att utgå från att det hela skulle gå i lås, se USSING, Dansk Obligationsret, Alm. Del, 3 uppl.s. 142.
    Till sist. Vilseledande för juris studerande är uttalandet s. 86, att säljaren enligt 24 § köplagen befrias från skadeståndsansvar men att»i övrigt påverkas icke avtalet». Man skulle kunna tro, att force majeure aldrig medför hävningsrätt för säljaren (att köparen har sådan rätt påpekas särskilt strax i det följande). Det rätta förhållandet är naturligen, att säljaren kan sakna sådan rätt men icke behöver göra det. Understundom lär t. o. m. en särskild hävningsåtgärd vara överflödig.

Hjalmar Karlgren