GÉRARD GAVIN. Le droit moral de l'auteur dans la jurisprudence et la législation française. Paris 1960. Dalloz. (Essais et travaux de l' Université de Grenoble, 14). 313 s.
    Med sin préface av professor DESBOIS och sitt tämligen imponerande format väcker den första franska avhandlingen om upphovsmans ideella rätt efter antagandet av 1957 års upphovsrättslag åtskilliga förväntningar hos läsaren. Lagen är ju visserligen i mångt och mycket en konfirmation av drygt etthundrafemtio års praxis snarare än en reform, men kanske — kunde man hoppas — skulle kodifieringen och den åtföljande debatten ha kunnat medföra en förnyelse i fransk auktorrätt av det slag, som i nyare arbeten på den allmänna civilrättens område framför allt tagit sig uttryck i större öppenhet för sociala överväganden, en mindre formell argumentationsteknik och beaktande av utländsk, främst anglo-amerikansk, rätt. Någon sådan klimatförändring kan emellertid knappast skönjas i den anmälda avhandlingen. Den av Gavin synbarligen delade uppfattningen, att juristens främsta plikt är att hålla vakt kring upphovsmannens vingård mot alla konung Ahabs — de ekonomiska exploatörernas — anslag, är i god överensstämmelse med fransk auktorrättslig tradition. Med växlande framgång men aldrig sviktande nit har denna vakthållning bestritts av en lång rad författare. Terrängens snåriga beskaffenhet kring den ideella vingården är måhända den främsta förklaringen till att väktarkallet understundom tett sig i första hand som en uppgift för lättbeväpnade, vilka med sin arsenal av mångstaviga kastvapen — inaliénabilité, intransmissibilité, imprescriptibilité — bombarderat var och en som närmat sig farligt område.
    Till de lättbeväpnade i denna mening hör nu inte Gavin. Till skillnad från sina föregångare har han en lagtext att utgå ifrån, låt vara att han ofta nog behandlar lagstiftaren — liksom domstolarna — med

¹ Utlåtandet är tryckt i Dokument nr. 3 (1961—62) från komitén. Här finns även utlåtanden i samma ämne av prof. F. Castberg samt från utenriksdepartementets rettsavdeling och från justis- og politidepartementet. 8—633004. Svensk Juristtidning 1963

den milt docerande respektlöshet, som franska rättslärda gärna tilllåta sig i sådana sammanhang. Lagtexten konfronteras med en teori, vilken ofta framställes som en visshet, och får sitt betyg alltefter rådande harmoni med denna. Gavins teori är den dualistiska — han särhåller noga upphovsmannens ekonomiska och ideella befogenheter— men ur denna principiella uppfattning drager han försiktigtvis icke några praktiska slutsatser av betydenhet. Samma återhållsamhet i fråga om vitt svävande deduktioner ur allmänna principer visar förf. i sin framställning av den ideella rättens karakteristika: analysen av rätters oförytterlighet, eviga varaktighet, ärftlighet och »absoluta karaktär» är föga mer än en resumé av de tämligen väldokumenterade exempel på ifrågavarande egenskaper, som givits under den tidigare framställningen. Beträffande den ideella rättens motivering avvisar Gavin de eljest i fransk rätt gängse teorierna och ansluter sig till DEBOORS formel: hithörande regler äro givna till skydd för förbindelsen mellan upphovsmannen och verket. För den analys Gavin presterar i denna del är det tillräckligt, att den valda teorien »förklarar» auktors absoluta herravälde över sitt verk före offentliggörandet samt de fyra särskilda befogenheter över offentliggjorda verk som Gavin hänför till droit moral. Någon fördjupad undersökning av de sociala värderingar som kunna tänkas vara den ideella rättens verkliga underlag förekommer icke.
    Arbetets uppställning garanterar överblick men medför också risk för upprepningar. Efter ett inledande kapitel med några synnerligen kortfattade historiska anmärkningar fastslår Gavin utan närmare diskussion, att rätten till offentliggörande, droit à la paternité, droit deretrait ou repentir samt droit au respect äro den ideella rättens beståndsdelar. Till stöd för sin åsikt nöjer han sig med att åberopa MICHAELIDES NOUAROS' arbete Le droit moral de l'auteur (1935). Ett mer utförligt ställningstagande hade varit till fromma åtminstone för den systematiska klarheten; viktigare intressen lära knappast stå på spel. Framför allt kunde det finnas skäl att diskutera rätten till offentliggörande, som väl kan betecknas som den viktigaste skärningspunkten mellan ekonomiska och ideella befogenheter i författarrätten. Den nya franska lagen har här infört den neutrala termen divulgation istället för publication, som i allmänt språkbruk förde tanken främst till förlagsförhållanden. Gavin för under le droit de divulgation in en rad kända äldre rättsfall, som avgjorts, innan man börjat laborera med en enhetlig ideell rätt till offentliggörande och i vilka huvudfrågan regelmässigt varit på vilket sätt en upphovsman kan ge till känna, att han betraktar verket såsom färdigt eller godkänt. Gavins analys av dessa fall (Camoin, Whistler, Bonnard) är visserligen saklig ochgrundlig, men genom att rikta uppmärksamheten uteslutande på en specialfråga glömmer han att rätten till offentliggörande har andra, kanske viktigare problem, i synnerhet om man med förf. anser att la divulgation är det faktum som ger verket en »juridisk existens». Följderna av sistnämnda åsikt äro särskilt påtagliga vid bedömningen av ännu ej offentliggjorda verks behandling vid delning av den äktenskapliga egendoms gemenskap, som är huvudregeln i fransk rätt (s. 198 ff.). Här har den nya lagen infört en klar regel, som synes välbehöv-

lig i belysning av tidigare praxis' vacklan. Gavins tolkningsuppgift beträffande gällande rätt är därför skäligen enkel.
    Det kan icke gärna läggas en fransk författare till last, att han icke följt den väsentligen internt skandinaviska debatten om upphovsrättens grundproblem. Å andra sidan kan man icke underlåta att beklaga, att hans ställningstagande för dualismen är så ofullständigt motiverat; hade en mer ingående diskussion i denna del funnit plats i arbetet, torde synpunkter på de teoretiska grundfrågorna icke ha kunnat undvikas. Sådana utvikningar hade förefallit så mycket mer befogade som den franske lagstiftaren i 1957 års lag uttalat sig ovanligt explicit beträffande t. ex. de skyddade verkens natur o. d. (jfr art. 1, art. 29 första st. m. fl. lagrum). Debatten om verksbegreppet i skandinavisk auktorrättslig doktrin har genomgående förts med upphovsmannens ekonomiska förfoganderätt inför ögonen. När frågor angående droit moral indragas i bilden, blir denna åtskilligt mer komplicerad, även om man anser sig kunna avfärda den klassiska motsättningen mellan dualism och monism med RAESTADS träffande anmärkning, att frågor om ental och flertal äro skenfrågor då det gäller normer till skillnad från fakta. Framför allt nödgas man ställa spörsmålet om »skyddsobjektets» enhet — vilken låter sig någorlunda försvaras så länge man rör sig med verkets ekonomiska utnyttjande. Gavins framställning på s. 81 ff är i dessa hänseenden av åtskilligt intresse, framför allt genom den förhållandevis rika dokumentationen ur fransk praxis. Bland nyheter av intresse i den franska lagen, som behandlas av förf., må även nämnas art. 34, som tillåter avtal mellan upphovsman och t. ex. förläggare om företrädesrätt för den senare med avseende på upphovsmannens framtida verk (s. 156 ff). För giltigheten av en dylik pactede préférence fordras, att de framtida verken definieras åtminstone till sin genre samt att avtalet ej omfattar mer än fem verk eller fem års produktion. Med sin måhända något pedantiska detaljreglering synes regeln vara av åtskillig nytta för att skingra rättsovissheten på ifrågavarande område, där det praktiska livet i båda parters intresse kräver en viss möjlighet till bindande samarbetsavtal på längre sikt, samtidigt som det ter sig angeläget att stävja det system av slavavtal, som kanske främst inom den spekulativa konsthandeln i Paris medverkat till skapandet av »konstnärsstall» knutna till en viss konsthandlare eller ateljé.

    Skäligen förvånansvärd ter sig ovissheten om huruvida kränkningar av upphovsmans droit moral medföra straffansvar eller ej. Redan den traditionella legalitetsprincipen synes här tala starkt för Desbois' och SAVATIERS åsikt, att sådant ansvar icke kan ifrågakomma utan särskilt omnämnande i den artikel i Code pénal, som innehåller sanktioner för brott mot upphovsrättslagen. Gavin intager en motsatt ståndpunkt, som visserligen icke är oförenlig med de avsedda texternas lydelse men å andra sidan står i strid med den omfattande praxis den nya lagen enligt lagstiftarens uttryckliga avsikt skall stadfästa.
    Straffansvaret är en av de fåtaliga frågor, i vilka Gavin ställer sin åsikt mot professor Desbois'. I övrigt råder stor enighet mellan lärare och elev: det bör icke ha varit så synnerligen motbjudande för den berömde rättslärde att skriva företalet till boken, ty i de flesta frågor åberopas hans åsikter med mycken veneration som sista ordet i kvis-

tiga frågor. Sådana blomstergärder höra nu en gång till det franska universitetslivets speciella atmosfär. Debutanternas hövlighet bör, som framgår av ovanstående, icke förleda någon att tro, att de städse äro beredda att jurare ad verba magistri.

Stig Strömholm