EFLING SELVIG. Unit limitation of carriers liability; The Hague Rules Art. IV (5). Oslo 1961. Oslo University Press. 264 s. Nkr 40,00.
    Redaransvarets allmänna begränsning till ett visst totalbelopp, den s. k. globalbegränsningen, har ägnats flera ingående studier. Den praktiskt säkerligen mer betydelsefulla s. k. kolli- eller enhetsbegränsningen vid sjötransporter har däremot icke tidigare gjorts till föremål för någon särskild undersökning. Denna brist har nu undanröjts genom en förtjänstfull avhandling på bred komparativ bas, framlagd av ERLING SELVIG för licentiatgraden vid Universitetet i Oslo.
    I arbetet framhålles först att ansvarsbegränsningen i Haaglagen inte är någon isolerad företeelse utan att den är uttryck för en allmän tendens även på andra håll än inom sjörätten. I ett historiskt avsnitt angives sedan de speciella skäl som föranlett just Haaglagens ansvarsbegränsning. Den s. k. kollibegränsningen (engelska: »package limitation») har föranletts av en önskan att redaren skall undgå omåttliga skadeståndsanspråk i de fall där godset skeppas i paket, så att redaren ej har möjlighet att se innehållet eller bedöma dess värde. Enhetsbegränsningen har däremot tillkommit endast som ett komplement utan annan motivering än att tillgodose redarnas intresse av att uppnå begränsning även där godset ej skeppas i paket. Begränsningsreglerna ha därför i stor utsträckning karaktären av en kompromiss, som ofta kan leda till ganska arbiträra resultat, något som man måste finna sig i vid deras tillämpning.
    Kapitel II är arbetets huvudavsnitt. Här definieras uttrycken »package» och »unit». Det konstateras att tolkningen ej är enhetlig i de olika ländernas Haaglagstiftningar. Språkliga skillnader — »package» och »kolli» betyda ej detsamma — förklara vissa av dessa diskrepanser. Andra förklaras av de olika utformningar som reglerna fått på olika håll; den alldeles speciella tolkningen av »package» och »unit» i amerikansk rätt förklaras sålunda av att den amerikanska Carriage of Goods by Sea Act återgivit »unit» med »customary freight unit», d. v. s. den enhet vari frakten brukar beräknas. EN särskild definition av»package» och »unit» kan vara given i avtalet, men en sådan definition blir till följd av Haagreglernas tvingande karaktär av betydelse endast där tvekan eljest skulle råda.
    Då man en gång definierat vad »package» eller »unit» innebär finner man bortfraktarens totalansvar genom att multiplicera antalet förlorade eller skadade enheter med det i lagen angivna begränsningsmaximum. Man måste emellertid här, påpekar förf., hålla i minnet att begränsningen hänför sig till var särskild enhet av godset, så att ersättning intill ansvarsmaximum icke utgår för enheter som lidit en ringare skada, även om andra enheter lidit en större skada. Vid skada på generiskt gods betraktas enheterna abstrakt: antalet förlorade eller skadade enheter bestämmer redarens totala ansvar.

    Ett intressant avsnitt behandlar de olika slag av förlust som kunde tänkas vara underkastade begränsningen. Förf. fastslår att det endast är transportansvaret — ej konossementsansvaret eller ansvaret för utlämnande av gods till olegitimerad — som är begränsat. Å andra sidan anser han att vad avser transportansvaret varje slag av förlust bör vara begränsat, således även dröjsmålsskada och förlust på grund av godsets lossning i fel hamn. En reservation göres dock för de fall att skadan eller förlusten föranletts av grov culpa hos redaren eller hans folk; en annan — åtminstone vad angår anglosachsisk rätt — för deviation och vissa andra avtalsbrott som till sin typ anses särskilt väsentliga.
    Vem är skyddad av ansvarsbegränsningen? I princip har den tillkommit endast för att skydda bortfraktaren och fartyget. Stuvare ha i regel ej ansetts kunna åberopa ansvarsbegränsningen, medan frågan för befälhavares och besättningsmäns del är tvivelaktig. Genom en klar avtalsklausul kunna dock alla dessa kategorier göras delaktiga av begränsningen.
    Vid delskada på gods kan det ha sitt intresse att avgöra om Haaglagsbegränsningen skall betraktas som en värde- eller begränsningsklausul. Förf. fastslår att den är en begränsningsklausul, vilket innebär att vid delskada alltid full ersättning utgår intill begränsningsmaximum (jfr motsatt vid underförsäkring enligt försäkringsavtalslagen).
    Haaglagen är ju i princip tvingande; mot lagen stridande klausuler bli ogiltiga i den mån de skulle föra till ett ansvar som är lägre än lagen fastställer. Denna princip upprätthålles tydligen i stor utsträckningäven där lagen tillämpas utanför sitt egentliga område på grund av särskild hänvisning i kontrakt. Däremot bli klausuler som höja redarens ansvar giltiga. En sådan höjande effekt äga framför allt de s. k. värdeklausulerna. Förf. anser att dessa äga effekt t. o. m. framför redarens allmänna globalbegränsning. Värdeklausulerna få dock i praktiken liten betydelse emedan de motarbetas av redarna genom deras fraktsättning. För att klausulen skall äga effekt måste det även vara helt klart att redaren velat underkasta sig den. I regel måste den sålunda ha intagits i konossementet eller åtminstone ha avsetts skola intagas i konossementet (som ännu ej utfärdats) då godset gått under. För avlastarna gäller det även att vara försiktiga med dessa värdeklausuler; om värdet angives för högt kunna de gå miste om hela det skydd som Haaglagen eljest erbjuder dem, ty genom felangivning förverkar avlastaren sin rätt till ersättning.
    Arbetet är utförligt och synnerligen rikt på synpunkter. De olika problemen skärskådas från alla tänkbara synvinklar och belysas med exempel från skilda håll. Framställningen är dock ställvis svåröverskådlig på grund av oklar disposition och återkommande likartade frågeställningar; det komparativa materialet har ibland inbjudit till tvivelaktiga generaliseringar.
    I sak är man i allmänhet ense med förf., men man vill på sina ställen inlägga protest. Anmälaren har sålunda svårt att dela förf:s stora intresse för deviationsbegreppet så länge man ej rör sig inom det anglosachsiska rättsområdet. Egendomligt verkar uttalandet att det totala begränsningsmaximum skulle kunna överskridas där flera personer

dela (det begränsade) ansvaret. Även påståendet att en värdedeklaration beträffande godset skulle kunna få till följd att redaren skulle gå miste om sin allmänna globalbegränsning förefaller att vara väl löstgrundat.
    En anmärkning måste riktas mot språket. I och för sig är det tacknämligt att avhandlingar inom sjörätten kunna presenteras på engelska, men i detta fall är texten så full av dunkla vändningar och egendomliga satskonstruktioner att läsningen blir ganska mödosam. Med tanke på de talrikt förekommande skandinavismerna torde inte minst infödda engelsmän och amerikanare få känning av dessa svårigheter.
    Bokens svagheter ligga således huvudsakligen i det framställningstekniska och i språkbehandlingen. Som allmänt omdöme utgör arbetet ett värdefullt tillskott till litteraturen om Haaglagen, brett till uppläggningen och synnerligen rikt på synpunkter.

H. Tiberg