Värdering av börsnoterade aktier enligt arvs- och gåvoskatteförordningen

    Jämlikt arvs- och gåvoskatteförordningen 23 § B jämfört med 20 och 43 §§ i samma förordning skall, vid uttagande av arvsskatt och beskattning av gåva, aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling uppskattas, »där värdehandlingen noteras å inländsk eller utländsk börs, till det noterade värdet eller, om detta icke motsvarar vad som varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden, till pris, som vid dylik försäljning kan påräknas».
    I lagrummet talas om »det noterade värdet». När det gäller den inländska börsen torde avses de noteringar, som upptages å Stockholms fondbörs' officiella börslista. Å denna lista finnes emellertid flera noteringar. Först upptages där noteringarna under själva uppropet, varvid anges högsta och lägsta betalkurser, köpkurs och säljkurs. Vidare upptages högsta och lägsta betalkurser under efterbörsen. Slutligen anges dagens sista betalkurs. Frågan inställer sig vilken notering som avses med »det noterade värdet».
    I det kommittébetänkande, som framlades av 1938 års arvsskattekommitté (SOU 1939:18), heter det (s. 214): »Bland de å börs förekommande noteringarna — köpkurs, säljkurs samt högsta och lägsta betalkurs — synes lägsta betalkursen vara den kurs, som i första rummet bör komma i betraktande. Finnes för den dag, som är i fråga, icke någon betalkurs men väl säljkurs och köpkurs, torde den senare böra läggas till grund. I sista hand får man utgå från en näraliggande dags betalkurs eller köpkurs eller eventuellt säljkursen med de modifikationer av nämnda värden, som kunna finnas påkallade.»
    Kommittén anger alltså lägsta betalkursen som den som i första hand bör komma i fråga. Å börslistan noteras emellertid två lägsta betalkurser, nämligen dels den under uppropet och dels den under efterbörsen. Frågan blir då vilken av dessa som avses och hur den andra bör komma i förhållande till t. ex. noterad köpkurs.
    I GULDBERG-BERGENDAL »Kommentar till ärvdabalken del II» lämnas icke något svar å den uppställda frågan. Å s. 143 heter det endast: »Aktier, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar upptagas till det å in- eller utländsk börs noterade värdet (i första hand be-

talningskursen, i andra hand köpkursen; säljkursen ger uppenbarligen mindre god vägledning)».
    I kompendium »Beskattning av gåva» (Sthm 1956 s. 16) kommenterar förste byråsekreteraren ARNE STENEBORN ifrågavarande presumtionsregel för värdering av börsnoterade aktier och synes vilja rekommendera följande rangordning: 1) lägsta betalkursen under uppropet, 2) köpkurs, 3) en justerad säljkurs, 4) efterbörskursen.
    I BRATT-FOGELKLOU »Skatt på arv och skatt på gåva» kommenteras ifrågavarande lagbestämmelse på följande sätt (s. 105): »I praktiken ställer det sig tydligen så, att noteringen på börsen i så gott som alla fall blir avgörande. Den notering som därvid skall följas är lägsta betalningskursen på dödsdagen eller, om något avslut då ej skett, den för dagen noterade högsta köpkursen — — — — — — — — —.Om även köpkurs saknas, kan säljkursen, när sådan förekommer, skänka ledning vid uppskattningen.» I en fotnot till denna kommentar säger författarna följande: »Utslagsgivande i angivna hänseende torde vara noteringarna vid det dagliga uppropet. Eventuella avslut under den s. k. efterbörsen ge ej på samma sätt ett rättvisande utslag för det allmänna saluvärdet». (Kurs. här). Vad författarna talar om »högsta» köpkurs förefaller svårbegripligt, enär endast en köpkurs noteras å sittande börs. I övrigt synes författarna intaga samma ståndpunkt, som ovan redovisats beträffande Steneborn.
    EBERSTEIN återfaller i »Den svenska arvslotts- och gåvobeskattningen» helt på det ovan citerade uttalandet av arvsskattekommittén.
    Vad beträffar praxis' inställning, har jag endast kunnat återfinna ett avgörande av Högsta domstolen, som direkt berör ifrågavarande spörsmål, nämligen NJA 1939 s. 532: I avled den 29 oktober 1937. I bouppteckningen upptogs aktier till följande värde för aktie: Svenska Sockerfabriksaktiebolaget 84:50, AB Svenska Kullager A 240:—, Mo & DomsjöB 203:—, Trafik AB Grängesberg—Oxelösund 198:—. Stockholms rådhusrätt upptog värdena till: Sockerbolaget 85:—, Kullager A 241:—, Mo & Domsjö 204:—, Trafikbolaget 197:—. Dessa värden fastställdes av hovrätten och Högsta domstolen.
    Den 29 oktober 1937 (dödsdagen) noterades ifrågavarande aktier enligt följande: 

	Köpkurs	Säljkurs	Lägsta betalningskurs
			Uppropet	Efterbörsen
Sockerbolaget	84:50	86: —	85: — (högst)	85: —
Kullager A Mo & Domsjö	240: — 203: —	243: — 210: —	241: — —	— 204: — (högst)
Trafikbolaget	198: —	199: —	197: —	196:50

    Dödsboet hade följaktligen upptagit aktierna till de å dödsdagen noterade köpkurserna. Domstolarna har upptagit aktierna till lägsta betalkurs under uppropet eller, om sådan kurs ej noterats, till betalkursen under efterbörsen. Intressant är behandlingen av aktierna i Trafikbo-

134 INGVAR ZACKRISSONlaget. Oaktat advokatfiskalsämbetet anförde att dessa aktier borde upptagas efter ett värde av 196:50 (lägsta betalkursen å efterbörsen) och att Stockholms rådhusrätts deputerade i hovrätten anförde att beträffande aktierna i Trafikbolaget »hade möjligen lägsta betalningskurs å efterbörsen kunnat tillämpas», upptogs aktierna av domstolarna efter lägsta betalkurs under uppropet.
    Jämlikt arvs- och gåvoskatteförordningen 26 § första stycket skall den som omhänderhar dödsbos egendom även som skattskyldig tillhandahålla den utredning, som prövas erforderlig för bedömande av egendoms värde. Jämlikt tredje stycket skall därvid till ledning för värdering av aktier, obligationer och därmed jämförliga värdehandlingar företes intyg av bank, mäklare eller annan med saken förtrogen. Motsvarande bestämmelser skall jämlikt 43 § gälla vid beskattning av gåva.
    Vid utfärdandet av dylika intyg torde det vara praxis att banker och andra fondmäklare upptager värdet å aktier i följande rangordning: 1) lägsta betalkursen antingen denna noterats å sittande börs eller under efterbörsen, 2) köpkursen den aktuella dagen, 3) betalkursen eller köpkursen närmast efterföljande dag. Därest något avslut icke ägt rum vid det dagliga uppropet men väl under efterbörsen upptages alltså lägsta betalkursen under efterbörsen såsom värde å aktien och icke t. ex. den noterade köpkursen under uppropet. Har avslut ägt rum både under uppropet och under efterbörsen upptages såsom värde den lägsta betalkursen, antingen denna noterats vid uppropet eller vid efterbörsen.
    Som framgår av ovannämnda rättsfall synes varken den uppfattning, som enligt ovan anförts inom doktrinen av Steneborn och Bratt-Fogelklou, eller den praxis, som utbildats vid bankers och andra fondmäklares intygsgivande, stå i full överensstämmelse med ifrågavarande avgörande av Högsta domstolen.¹ Enligt detsamma synes lägsta betalkursen under uppropet först böra komma i fråga, även om denna kurs ligger högre än betalkursen under efterbörsen. Finnes ingen betalkurs under uppropet bör lägsta betalkursen under efterbörsen tillämpas. Därest varken under uppropet eller under efterbörsen någon betalkurs finnes noterad bör köpkursen vara normgivande. Finnes varken betal- eller köpkurser bör kurserna efterföljande dag tillämpas.² Säljkursen bör vara vägledande först i sista hand. Att det noterade värdet icke kan läggas till grund för värdering, då detsamma icke motsvarar vad som varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden, t. ex. då det

¹ Rättsfallet är visserligen äldre än nuvarande lagstiftning men samma bestämmelser fanns i 1914 års förordning om arvsskatt och skatt för gåva (§ 6), varför rättsfallet fortfarande är prejudicerande.

² Här har praxis vid bankers och andra fondmäklares intygsgivande varit något vacklande. Tidigare synes man ha tillämpat kursen föregående dag och därvid kunnat stödja sig på NJA 1943 s. 95, som refererats rörande andra frågor, men där det även tvistades om vilken dags börskurs som skulle tillämpas. I rättsfallet var dödsfallet en söndag, den 25 april 1937. Stockholms RR tillämpade börsvärdet den 24 april, medan dödsboet yrkade att värdet den 26 april skulle tillämpas. Hovr. och HD, där dödsbodelägarna besvärade sig, godkände RR:s ståndpunkt i denna del. Genom NJA 1946 s. 289 — som avgjordes efter det prejudikatdispens beviljats med hänsyn till 1943 års rättsfall — är definitivt fastslaget att, då notering ej förekommit å dödsdagen, börsnoterade aktier skall upptagas till det värde vartill de noterats å den närmast efter dödsdagen infallande helgfria dagen.

VÄRDERING AV BÖRSNOTERADE AKTIER 135rör sig om en större post av samma slags aktier, framgår direkt av lagtexten.
    Huvudregeln för värdering av tillgångar enligt arvs- och gåvoskatteförordningen synes vara att desamma skall upptagas till vad de kan antagas ha betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning. Eberstein anför (s. 78) att i förhållande till denna huvudregel »utgör den bestämmelse, som influtit i 23 § B och som hänför sig till aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling knappast annat än en omformulering». Vad man vill träffa med arvsskatt och gåvoskatt i föreliggande situation är alltså i sista hand realisationsvärdet. Frågan blir då till vilket värde aktierna teoretiskt kan realiseras vid en med tillbörlig omsorg skedd försäljning. En dylik omsorgsfull försäljning bör enligt mitt förmenande föreligga om aktierna utbjudes å börsen till bästa köpkurs. Det är att märka att man i den tänkta situationen mer eller mindre befinner sig i ett tvångsläge. Har avslut ägt rum under uppropet är det sannolikt att även aktierna i det här rent teoretiska fallet hade kunnat avyttras till i varje fall den lägsta noterade betalkursen under uppropet. Har emellertid sådan icke noterats hade i det tänkta fallet försäljning fått äga rum till bästa köpkurs. (Jag bortser ifrån fall, då det rör sig om en större post aktier, vars försäljning i och för sig kan pressa kurserna, liksom mindre antal aktier, som ej utgör full börspost). Att fordra att försäljningen bort anstå till efterbörsen för att då eventuellt kunna erhålla ett högre pris torde ej kunna komma i fråga. Först då några noteringar ej ägt rum under uppropet synes efterbörskurserna kunna bli vägledande. Enligt min mening (i motsats till Bratt-Fogelklou) bör även efterbörskurserna kunna ge ett rättvisande utslag för det allmänna saluvärdet i synnerhet som där ges tillfälle att resonera och framföra argument, något som knappast låter sig göra på sittande börs. Jag ifrågasätter därför om det icke vore riktigast att, i varje fall då betalkursen under efterbörsen är lägre än betalkursen eller köpkursen under uppropet, använda efterbörskursen. Den uppställda de lege ferenda-regeln skulle alltså sammanfattningsvis kunna uttryckas enligt följande rangordning: 1) lägsta betalkursen under uppropet eller under efterbörsen, om denna är lägre än såväl betalkursen som köpkursen under uppropet, 2) köpkursen under uppropet, 3) lägsta betalkursen under efterbörsen, 4) betal- eller köpkurserna efterföljande dag, 5) modifierad säljkurs.

Ingvar Zackrisson