JO:s ämbetsberättelse. Av den till 1963 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen framgår att antalet under 1962 hos JO diarieförda ärenden ökat något i

NOTISER 147förhållande till 1961 samt att de vid 1962 års utgång balanserade ärendena var väsentligt flera än ett år tidigare. Som ett led i strävandena att komma till rätta med den uppkomna balansen har JO i skrivelse till riksdagen hemställt om utsträckning från sex till nio månader av den årliga längsta tid, varunder dubblering av ämbetet må ske genom att åt JO:s ställföreträdare uppdrages att förrätta å ämbetet ankommande göromål.
    Bland de ärenden som behandlas i årets ämbetsberättelse kan nämnas följande.
    I anledning av ett uppmärksammat brottmål med omfattande och svårbedömd bevisning väcktes frågan, om en domstol bör motivera sitt ställningstagande till bevisningen mot den tilltalade i det beslut, varigenom förordna som sinnesundersökning, samt vidare om hovrätt i anledning av besvär över beslut om sinnesundersökning på den grunden att målet onödigt uppehålles (RB 49: 6) har att överpröva underrättens bedömning av bevisningen i målet. Någon skyldighet för en domstol att i beslut om sinnesundersökning motivera sitt ställningstagande i bevisfrågan finner JO i allmänhet icke föreligga. Vid sin bedömning av frågan om målet onödigt uppehålles genom beslut om sinnesundersökning måste enligt JO:s mening hovrätten i princip ingå i prövning av underrättens bevisbedömning. Emellertid har hovrätten till följd av det skriftliga förfarandet i besvärsmål faktiskt sämre möjlighet än underrätten att värdera den vid underrätten förebragta bevisningen, och vidare framstår det ofta som otillfredsställande att, om hovrätten upphäver beslut om sinnesundersökning, underrätten kommer att vid målets avgörande sakna den personutredning som den funnit nödvändig för påföljdens bestämmande. JO finner dessa förhållanden ägnade att mana hovrätten till försiktighet, då det gäller att upphäva underrätts beslut om sinnesundersökning på den grunden att det framstår som tveksamt huruvida underrätten bedömt bevisfrågan riktigt.
    JO har under 1962 ägnat stor uppmärksamhet åt domsagornas expeditionstider för inskrivningsärenden och därvid kunnat konstatera att en betydande eftersläpning i fråga om dessa ärenden förelegat vid många domsagor. I skrivelse till K. M:t har JO pekat på vissa olika åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att nedbringa balanserna och förkorta expeditionstiderna på de domsagor där förhållandena är otillfredsställande. Det borde sålunda enligt JO närmare undersökas om inskrivningsväsendet kunde effektiviseras genom tillskapande av betydligt större enheter för handläggning av inskrivningsärenden än de nuvarande domsagorna utgör. Emellertid erfordras redan innan en dylik reform kan komma till stånd, att verksamma åtgärder vidtages inom ramen för nuvarande organisation. I detta hänseende rekommenderar JO förstärkningar av både rättsbildad och icke rättsbildad personal. Man skulle exempelvis i vissa fall kunna erbjuda tingsnotarier att kvarstanna på sina domsagor under någon tid efter fullgjord tingsmeritering för att tjänstgöra som inskrivningsdomare, och det skulle kanske också ibland, om man kunde erbjuda goda lönevillkor, vara möjligt att locka andra nyligen tingsmeriterade jurister att under begränsad tid ställa sig till förfogande förarbete på domsagornas inskrivningsavdelningar. JO rekommenderar också att man tillskapar någon form av personalreserv med uppgift att rycka ut och avhjälpa situationen, då en tilltagande eftersläpning kommer till synes på någon domsaga.
    I en annan framställning till K. M:t upptar JO arbetshemsinstitutet till

148 NOTISERkritisk granskning samt hemställer om utredning huruvida detta över huvud bör bibehållas som ett tvångsmedel mot personer, vilka försummar att fullgöra sina försörjningsplikter. Institutet är från rättssäkerhetssynpunkt så betänkligt och missförhållandena på detta område så stora, att JO ansett sig dessutom böra rekommendera omedelbara åtgärder i syfte att få till stånd bättre rättssäkerhetsgarantier än för närvarande. Hans förslag innebär i denna del framför allt, att socialnämnds och barnavårdsnämnds beslut om arbetsföreläggande skall generellt underställas länsstyrelses prövning och att handräckningsåtgärder icke får vidtagas förrän länsstyrelsen fastställt det underställda beslutet.
    Årets ämbetsberättelse avslutas med ett systematiskt register till ämbetsberittelserna 1911—60. Vid registrets uppställning har den i registren til lNJA använda systematiken i huvudsak följts, och ärendena redovisas således under de lagar eller särskilda författningar som de närmast synes beröra. Ett motsvarande alfabetiskt samlingsregister kommer att publiceras vid senare tillfälle.

H. D-s