FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET
Onödigt missförstånd vid rättsfallstolkning
Det förekommer då och då att, i fall då hovrätt eller HD förklarat sig »lika med» eller »i likhet med» underinstansen antaga visst förhållande eller draga viss slutsats, uttolkare av rättsfall anse detta betyda, att vad som gillats allenast är antagandet eller slutsatsen i fråga men icke därjämte den av underinstansen härför anförda motiveringen. Så exempelvis RODHE i uttalanden om innebörden av rättsfallet NJA 1958 s. 373 (SvJT 1961 s. 261); jfr ock GRÖNFORS i minnesskriften för Phillips Hult, 1960, s. 173 not 31. Detta är oriktigt. Enligt stadgat språkbruk i domar betyder det citerade uttryckssättet ett accepterande jämväl av underinstansens i domen åberopade skäl. När HD i nämnda rättsfall fastställde hovrättens dom, enligt vilken hovrätten »i likhet med rådhusrätten» (och utan avseende å viss förebragt utredning) fann, att omdiskuterade friskrivningsklausul icke kunde frånkännas rättslig verkan, anslöt man sig alltså även till rådhusrättens motivering på förevarande punkt, nämligen till att klausulen vid vissa av rådhusrätten angivna förhållanden icke kunde »oavsett om den strider mot gott affärsskick» frånkännas rättslig verkan. Jfr WIKANDER i SvJT 1962 s. 568 not 10.
En så vittgående regel som att alla med gott affärsskick oförenliga avtalsklausuler äro ogiltiga lärer ock vara svensk rätt främmande. Lagen är tydlig därutinnan att handelsbruk och annan sedvänja, även gott handelsbruk och god sedvänja, i princip måste stå tillbaka för avvikande avtal. Lika klart är väl emellertid, att det icke fördenskull är befogat att påstå, att friskrivningsklausuler och andra avtalsbestämmelser aldrig skulle kunna jämkas på grund av obillighet eller oförenlighet med god sed (eller vilka andra fraser man nu vill betjäna sig av). En sådan jämkningsmöjlighet föreligger helt visst och förelåg säkerligen långt före tillkomsten av 8 § skuldebrevslagen, som man i doktrinen ofta gör stort nummer av. Det kan finnas goda skäl för att i större utsträckning än hittills skett — även i denna ordning reagera mot formulärrättens många oarter. Såsom jag framhållit i min »Kutym och rättsregel» s. 66 f är det också tänkbart att, när en avtalsklausuls »otillbörlighet» kan ifrågasättas, det vid bedömningen bland annat tages hänsyn till huruvida dylika klausuler kutymmässigt undvikas eller i vederbörande kretsar allmänt betraktas som stridande mot god sed e. d. Oförenlighet med gott affärsskick är däremot icke någon allmän ogiltighetsgrund.
Hjalmar Karlgren
Om behov av underhållsbidrag enligt GB 11:26
Enligt 11 kap. 26 § GB äger rätten vid äktenskapsskillnad ålägga make att utgiva underhållsbidrag till andra maken, om denne finnes vara i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll. Lagen kräver ut-
över behovet, att den förste maken har förmåga att utgiva bidrag och att den andre icke bär den huvudsakliga skulden till skillnaden. Avsikten med dessa rader är att, närmast i anledning av ett par uttalanden i BECKMANS översikter över familjerättspraxis,1 diskutera behovsrekvisitet.
Att en make är »i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll» är ett typiskt normativt rekvisit. Behovet är något som icke kan faktiskt konstateras, utan domstolen har att efter en i lagen förutsatt men svårfixerad måttstock företaga en värdering på grundval av upplysningar om den förment underhållsberättigades levnadsförhållanden. Enligt WESTRING bör domstolen därvid taga hänsyn till alla de förhållanden, som kunna lända till upplysning, och han nämner som exempel förmögenhetsvillkor, yrkesskicklighet, hälsotillstånd, försörjningsplikt mot andra närstående och samhällsställning.2 Äktenskapets längd inverkar såtillvida på behovsbedömningen att en hemmahustru efter ett längre äktenskap kan förmodas ha förlorat i yrkesskicklighet i ett eventuellt tidigare yrke och även med hänsyn till sin ålder kan förväntas få svårigheter att placeras på arbetsmarknaden; härjämte spelar äktenskapets längd liksom skuldfrågan otvivelaktigt en självständigroll vid den allmänna skälighetsbedömningen.
Att behovet bedömes med utgångspunkt från alla de omständigheter som inverka på makens ekonomi är ingalunda självklart. Om en make— för att taga ett extremt exempel — har en god inkomst av eget arbete men genom spekulationsaffärer åsamkat sig betydande skulder, skulle det väl kunna göras gällande, att domstolen vid bedömande av underhållsbehovet bör bortse från dessa skulder. Emellertid kan domstolen vid skälighetsbedömningen enligt GB 11:26 taga hänsyn ej blott till behov och förmåga utan även till »övriga omständigheter», och det synes då mest praktiskt att hålla behovsbedömningen på ett rent ekonomiskt plan och göra frågan om orsakerna till behovet bör utesluta rätt till underhåll till föremål för särskilt övervägande.
En icke ovanlig situation är att den make, som begär bidrag till sitt underhåll, själv har underhållsplikt gentemot barn. I fråga om barn i det upplösta äktenskapet har HD i rättsfallet NJA 1961 s. 4 dekreterat, att kostnader för underhåll av dem icke skola beaktas vid bedömande av makens eget underhållsbehov. HD:s motivering synes vara, att underhållsskyldigheten gentemot barnen skall fördelas mellan föräldrarna efter dessas förmåga och att föräldrarnas inbördes förhållanden vid bedömningen härav bör kunna klart fixeras.
Beckman har i anslutning till detta fall i 1962 års rättsfallsöversikt liksom tidigare i SvF skarpt kritiserat hovrättsavgörandet SvJT 1958 rf s. 17, där en frånskild hustru ansågs vara i behov av underhållsbidrag på grund av att ett utom äktenskapet fött barn — avlat underäktenskapet — krävde hennes omedelbara tillsyn. Rätt till underhållsbidrag i en dylik situation bör enligt Beckman endast tillkomma barnet, och gentemot detta var den f. d. maken icke underhållsskyldig.
1961 års HD-avgörande synes dock knappast kunna åberopas till
stöd för Beckmans kritik, som ej heller i övrigt förefaller fullt träffande. I HD-fallet bedömdes endast den belastning, som den rent ekonomiska underhållsskyldigheten medförde för den frånskilda hustrun. I hovrättsfallet var det däremot barnets behov av personlig tillsyn från moderns sida, som ansågs försämra moderns förvärvsförmåga och ledde till en för henne gynnsam dom. Vid en rent ekonomisk bedömning av behovsfrågan synes hovrättens resonemang oantastligt. Enligt den här hävdade ståndpunkten hade underhållsbidrag visserligen kunnat vägras, men då antingen — såsom häradsrätten gjorde — med åberopande av skuldsynpunkter eller med hänsyn till den särskilda omständighet, som främst kommer Beckman att reagera mot hovrättensavgörande, nämligen att den make som tilldömdes underhållsbidrag själv vållat sin behovssituation genom ett äktenskapsbrott.
Även om tvisten gäller underhåll av gemensamma barn vid en äktenskapsskillnad kan frågan om den personliga tillsynen knappast hållas ute ur bedömningen av bidragsfrågan enligt GB 11:26. Vid en äktenskapsskillnad har t. ex. mannen en god inkomst. Hustrun, som saknar yrkesutbildning och under äktenskapet skött hemmet, tillägges vårdnaden om barnen, av vilka ett är under skolåldern. Hustrun förklarar sig ha för avsikt att efter skilsmässan utan hjälp handha tillsynen av barnen, vilket kommer att under de första åren hindra henne från att stadigvarande arbeta utom hemmet. Det synes ofrånkomligt att vid bedömande av frågan om underhållsbidrag till hustrun taga ställning till denna hennes avsikt. Finner domstolen det icke skäligen kunna påfordras, att hon tager stadigvarande arbete utom hemmet, är detta ett starkt skäl att anse underhållsbehov föreligga. 1961 års HD-prejudikat synes icke lägga något hinder i vägen för detta resonemang.3
Karl-Olof Lidin