Den nyinrättade professuren i handelsrätt vid Lunds universitet har sökts av preceptorerna Axel Adlercreutz och Ulf Persson, Lund, samt Lennart Vahlén, Sthm. De sakkunniga i tillsättningsärendet, professorerna Henrik Hessler, Uppsala, Åke Lögdberg, Lund, och Curt Olsson, Helsingfors, har funnit de tre sökandena kompetenta till professuren. Vid jämförelse mellan dem har de sakkunniga placerat dem i ordningen Vahlén, Adlercreutz och Persson.
I sitt utlåtande riktar Hessler vissa kritiska anmärkningar mot Adlercreutz' gradualavhandling »Kollektivavtalet. Studier över dess tillkomsthistoria» (1954; se SvJT 1954 s. 523). En viss oklarhet präglar förf:s uppdelning av
kollektivavtalets utveckling på två olika plan, ett fackligt och ett juridiskt, och då det gäller behandlingen av kollektivavtalet på det juridiska planet, finns inte så mycket av analys i förf:s framställning. Enligt Hessler kan avhandlingen därför inte betraktas som en helt lyckad prestation, även om den i hög grad dokumenterar förf:s noggrannhet och kunnighet ej blott på det juridiska området utan även på de övriga vetenskapsområden som avhandlingen spänner över. Lögdbergs helhetsomdöme om avhandlingen är, att den i väsentliga delar framstår som en respektingivande vetenskaplig insats av självständigt slag och att den med fog kan betecknas som ett pionjärarbete. Bland de övriga arbeten av Adlercreutz, vilka de sakkunniga upptar till bedömning, kan nämnas ett ännu otryckt verk »Om arbetstagareförhållandet. Studier över ett gränsdragningsproblem i svensk civil- och socialrätt».
I fråga om Perssons huvudspecimen, gradualavhandlingen »Skada och värde» (1953; se SvJT 1.954 s. 209) påpekar alla tre bedömarna det svårtillgängliga framställningssättet. Hessler uttalar emellertid, att arbetet som intellektuell prestation synes honom utgöra den allra märkligaste i förevarande konkurrens och att det vittnar om en författare med hög intellektuell kapacitet och utmärkta kvalifikationer som rättsvetenskaplig forskare och teoretiker. Olsson uttalar, att boken som arbetsprestation knappast överträffas av någon annan civilrättslig doktorsavhandling i Norden och att den också utgör ett säkert bevis för såväl beläsenhet som skarpsinne hos sin författare och för en icke vanlig förmåga till teoretiskt resonemang.
Då det gäller Perssons andra huvudarbete »Skadestånds- och försäkringsrättsliga studier» (1963) må ur Lögdbergs utlåtande återgivas följande avsnitt:
Vad kausalitetsspörsmålet angår må i all korthet anföras några synpunkter. Persson säger på ett ställe följande: »För det första står det dock klart, att adekvanskriteriet i och för sig har föga att göra med kausalitetsspörsmålet, eftersom frågan om ett begränsningskriterium aktualiseras först då orsakssammanhanget är klarlagt». Med kausalitet synes Persson här mena »naturvetenskaplig» eller »teknisk» kausalitet. För det första vill jag här framhålla, att det synes mig starkt kunna ifrågasättas, huruvida det föreligger något (större) behov för avancerad modern naturvetenskap att syssla med kausalitetsspörsmål. Det torde också kunna ifrågasättas, huruvida bland vår tids främsta naturvetenskapsmän finnes någon enhetlig uppfattning om hur innebörden av »naturvetenskaplig» kausalitet skall bestämmas. I varje fall synes icke Persson i sitt skriftställarskap om kausalitetsspörsmålet ha påvisat någon dylik enhetlig uppfattning. Uppenbart torde däremot vara, att kausalitetsspörsmålet är av intresse för jurister liksom även för olika samhällsvetenskapliga discipliner och för vissa filosofer. Det är visserligen riktigt, som Persson säger, att när det talas om »juridisk kausalitet» vid s. k. konkurrerande skadeorsaker det knappast rör sig om något kausalitetsspörsmål i egentlig mening. Men man får därför icke bortse ifrån det förhållandet, att när kausalitet bestämmes i ett skadeståndsmål i denna bestämning regelmässigt ingår en värdering, varigenom vissa i ett händelseförlopp ingående faktorer utmönstras som juridiskt irrelevanta. Om man såvill, kan man grovt uttrycka förhållandet så, att det blir fråga om en orsaksbestämning med hjälp av »common sense». Ofta torde orsaksbestämningen till en del (men också endast till en del) baseras på det förhållandet, att de som relevanta betraktade faktorernas förekomst anses avvika från vad som uppfattas som normalt. Att den eller de sålunda bestämda orsakerna skola vara adekvata (beräkneliga) för att skadeståndsskyldighet skall inträda innebär en ytterligare begränsning av antalet i händelseförloppet ingående juridiskt relevanta faktorer. Det synes därför ligga nära till hands att sammanföra kausalitets- och adekvansspörsmålen till gemensam behandling.
Om Vahléns gradualavhandling »Formkravet vid fastighetsköp, särskilt dess inverkan på regler om förutsättningar och fel» (1951; se SvJT 1952 s. 783) uttalar Hessler bl. a.:
Förf.:s — — — framställning av förutsättningsläran är enligt min mening av mycket stort värde. Det kan nämnas att den blivit av stor betydelse vid den juridiska undervisningen på detta utomordentligt svåra område, där man eljest icke har någon så klar och lättillgänglig framställning. Emellertid kan nog också en del kritik riktas mot framställningen och frågetecken sättas vid denna. Framför allt blir det något oklart, vilket syfte förf. har då han för bort vissa typer av förutsättningar från förutsättningsläran och leder in dem i andra fållor. Man blir inte alldeles säker om förf. åstadkommer eller vill åstadkomma något annat än ett slags uppstädning bland hithörande företeelser »till vinning för den juridiska begreppsbildningen».
Här tycker jag att det i varje fall föreligger en oklarhet i metodiskt hänseende. Men bortsett härifrån måste man anse, att det är en ganska nyttig uppstädning på detta område, som sker genom framställningen med dess tydliga strävan att komma ifrån fiktioner av olika slag. Jag har därför litet svårt att förstå det berättigade i Karlgrens kritik mot förf. (SvJT 1952 s. 794 f.) för att han till förutsättningar i egentlig mening vill hänföra blott de medvetna, sålunda icke »omedvetna» förutsättningar, vilket senare begrepp kan synas bra nog likt en contradictio in adjecto.
Nämnas må slutligen att då förf. synes anse att svensk rättspraxis laborerar med en objektiv förutsättningslära och sålunda tycks mena, att man skulle ha en något så när konsekvent inställning i detta hänseende, detta nog närmast är att beteckna som en eufemism. Det tillämpas nog — såsom Karlgren framhållit i sin recension — knappast något mer bestämt eller konsekvent i detta hänseende. Måhända har förf:s klargörande framställning emellertid bidragit till att man blivit mer medveten om och inriktad på själva frågeställningen än tidigare.
Förf. övergår sedan till att ställa förutsättningsspörsmålen i relation till formkravet vid fastighetsköp. Förf. synes mena, att förutsättningar skola ha betydelse oberoende av formkravet, medan så ju däremot icke skall vara fallet med vad som kan betecknas som avtalsvillkor, vilka icke omfattas av formen, sålunda dels muntliga, dels underförstådda villkor. Här har man svårt att följa förf. därför att det knappast förefaller tillräckligt analyserat vad som är att hänföra till det ena eller andra, än mindre skälet till den olika behandlingen (se särskilt s. 258 ff.). Förf. framställer emellertid intressanta synpunkter vid sin debatt med dem som tidigare behandlat hithörande spörsmål.
Vahléns andra större verk »Avtal och tolkning» (1960; se SvJT 1961 s. 212) når enligt de sakkunnigas bedömning icke upp till doktorsavhandlingens nivå. Olsson uttalar om arbetet bl. a.:
Vid en jämförelse med avhandlingen ter sig »Avtal och tolkning» som väsentligt svagare. Det är här svårt att finna sådana värdefulla »konstruktiva» nyheter som i avhandlingen. En av författarens huvudfrågor har sålunda varit att uppdraga gränsen mellan tolkning och utfyllning, ett problem som omnämnes redan i inledningen och som därefter behandlas på ett flertal ställen i boken, särskilt på s. 193 ff. Det förefaller mig, som om författaren trots den möda han nedlagt på frågan knappast kommit fram till någon klarhet i denna dunkla gränsdragningsfråga; snarare är läsaren mera konfunderad än då han började läsningen. Det är möjligt att frågan helt enkelt är olöslig. Författaren ställer emellertid inte någon sådan fråga utan säger att gränsdragningen måste göras, då lagen (AvtL § 32 mom. 1) förutsätter detta. Jag har svårt att förstå, att man skall vara tvungen att upprätthålla en oriktig konstruktion även om lagen synes förutsätta något sådant; är konstruktionen (gränsdragningen) baserad på en illusion, måste man väl finna nya vägar för lagens tolkning. Detta mitt resonemang skulle leda till, att om författaren av en avhandling som den nu ifrågavarande icke kan komma med en tillfredsställande konstruktion på gammal bas, borde han med en kritik av lagens grunder försöka framlägga något helt nytt.
H. D-s