DOMARKÅREN OCH DESS

REKRYTERING¹

 

AV HOVRÄTTSRÅDET PER-ERIK FÜRST

 

En diskussion av domarkårens rekrytering inbegriper på ett naturligt sätt frågan om domarnas ställning och betydelse. De två frågorna står i inbördes relation till varandra. Kårens ställning och betydelse inverkar på rekryteringen. Och rekryteringen har betydelse för hur kårens ställning och betydelse blir i framtiden. Man kan därför försöka nysta upp problemställningen från den ena eller den andra sidan, från ställningen till rekryteringen eller tvärtom. Det är ganska naturligt att börja med rekryteringen. Dessutom täcker en sådan början bäst dagens ämne.
    Den rekrytering jag då i första hand syftar på är rekryteringen vid domarbanans början, d. v. s. tillströmningen samt intagningen och antagningen av nya jurister, som har lust att ägna sig åt domaryrket. Eftersom domarbanan är en sluten bana, kan problemet om rekryteringen i början sägas vara avgörande. Men frågan om rekrytering av icke-domare till domarposter i karriären är också av betydelse och jag skall ägna någon uppmärksamhet åt den. Sådan rekrytering förekommer, fast i mycket obetydlig omfattning.
    Eftersom domarkåren för sitt fortbestånd är beroende av att unga jurister söker sig till domarbanan, kan det vara av intresse att veta eller åtminstone få en föreställning om vilken inställning juris studerande och unga jurister har till domaryrket.
    Det finns en undersökning² — »Vilka läser juridik — och varför?», avslutad i september 1962 och utförd av två unga sociologer, GUSTAF DE LAVAL och PER SJÖSTRAND. Denna undersökning, som finansierats av Sveriges Juristförbund, har kommit till därför att det sedan länge har varit ett önskemål att få en uppfattning om vilka faktorer som är verksamma, när de studerande väljer studiebana. Man har ansett sig behöva materialet, bl. a. för att kunna ställa prognoser om den sannolika utvecklingen av juristernas arbetsmarknad.
    Undersökningen har gjorts med intervjuer. Den har gällt dels alla recentiorerna Ht 1960 vid Stockholms Universitet (rec.), 188 stycken, dels stickprovsundersökning av jur. stud. 1960, inskrivna 1955—1959 (Vt 1960). Stickprovsundersökningen omfattar 272 stycken jur. stud.
    Undersökningen har verkstälts i två etapper. Från den första etappen har jag ett personligt minne. Där förekom en fråga, vilket av vissa angivna yrken som de studerande ansåg ha det högsta sociala anseendet: adjunkt vid läroverk, advokat, allmänpraktiserande läkare, bankdirektör, folkskollärare, hovrättsråd, läkare med specialkompetens,

¹ Artikeln innehåller, med några smärre jämkningar, inledningsanförandet till en diskussion rörande domarkårens ställning i det nutida samhället vid Sveriges Domareförbunds möte i Stockholm den 1 dec. 1962.

² Se referat av SWAHN i Juristnytt 1962 s. 271.

DOMARKÅREN OCH DESS REKRYTERING

sjukgymnast, sjuksköterska eller tandläkare. Undersökningen gav det smickrande resultatet, att hovrättsråd stod klart högst i kurs. Resultatet kunde båda gott om domaryrkets popularitet. När den definitiva undersökningen kom efter andra etappen, så var den emellertid inte lika uppmuntrande för oss domare.
    I nedanstående tabell 1 återges de siffror ur undersökningen, som här kan ha särskilt intresse.

Tabell 1. Det verksamhetsområde man helst skulle vilja ägna sig åt

	Rec.		Vt 60
		%		%
Åklagare	2	01	4	01
Advokatbanan	38	20	64	24
UD och annan internationell verksamhet	55	29	44	17
Domarbanan	8	04	27	10
Kommunal förvaltning	2	01	3	01
Statlig förvaltning	6	03	12	05
Forskning och/eller annan akademisk verksamhet	5	03	6	02
Enskild tjänst (Handel, industri, organisation, bank, försäkring)	72	38	103	39
Antal	188		263
Ej svarat	0		9

    Undersökningen innehåller sedan siffror om vilken bana de studerande valt. Därmed torde avses att de under studietiden mera bestämt inriktat sig på någon av de angivna banorna. Det visar sig, att de håller fast vid de yrken de preliminärt tänkt sig; procenttalen för de olika yrkena är i stort sett oförändrade.
    Det finns en del andra i och för sig intressanta uppgifter i undersökningen. Men eftersom siffrorna för de domarintresserade juris studerande är väl små för att ge underlag för godtagbara bedömningar, skall här bara lämnas ytterligare ett par kortfattade upplysningar.
    Man har frågat de intervjuade vad de framför allt önskar att deras yrke skall ge dem. De faktorer som tagits med — de överensstämmer med vad som angivits i en undersökning av medicinare — framgår av vid stående tabell 2.
    Svaren visar, att ingen av dem som siktar på allmän tjänst trott att detta val i första hand skall ge dem goda inkomster. Yrkets anseende spelar heller inte så stor roll. Det väsentligaste är tydligen faktorn Begåvad och skicklig får chans. Och när enskild tjänst, internationell verksamhet och advokatbanan drar mest, så beror det säkert till övervägande del på att de unga har uppfattningen, att chanserna för begåvat och skickligt folk är störst där.
    Av intresse är att få fram vad som gjort att domaryrket numera är så föga attraktivt, och att, om möjligt, få svar på frågan, om det går att förbättra yrkets dragningskraft.
    Till en början kan då av de återgivna delarna av den sociologiska undersökningen konstateras, att alla juristyrken, som innebär statlig tjänst, ligger illa till i konkurrensen om arbetskraften.

Tabell 2. Det verksamhetsområde man helst skulle vilja ägna sig åt mot den faktor man anser betydelsefullast vid beskrivning av juristyrket; procentuella fördelningar

	Anseende	Samhällsnytta	Goda inkomster	Tillfälle att kunna hjälpa andra	Begåvad skicklig får chans	Ger tillfälle till hårt arbete	Antal	Ej svarat
Rec.
Åklagare	—	(50)	—	—	(50)	—	2	—
Advokatbanan	05	14	11	16	54	—	37	1
UD och annan internationell verksamhet	—	34	09	13	43	—	53	2
Domarbanan	—	(43)	—	(14)	(43)	—	7	1
Kommunalförvaltn.	—	—	—	(100)	—	—	2	—
Statlig förvaltn.	(50)	(33)	—	—	(17)	—	6	—
Forskning o el annan akad. verksamhet	—	(20)	—	(40)	(40)	—	5	—
Enskild tjänst	04	26	10	14	41	04	69	3
Vt 60
Åklagare	—	(50)	—	—	(25)	(25)	4	—
Advokatbanan	10	20	10	25	32	02	59	5
UD och annan internationell verksamhet	12	24	02	24	36	02	42	2
Domarbanan	08	28	—	24	32	08	25	2
Kommunalförvaltn.	(33)	(33)	—	—	(33)	—	3	—
Statlig förvaltn.	09	45	—	09	27	09	11	1
Forskning o el annan akad. verksamhet	—	(40)	—	(20)	(40)	—	5	1
Enskild tjänst	11	21	10	09	45	03	96	7

    Den uppfattningen är tydligen gängse bland de unga att staten bjuder sina anställda sämre löner, sämre förmåner än enskilda — och i många fall också besvärligare arbetsförhållanden. Och man tror inte, att begåvade och skickliga får samma chans i allmän tjänst som i enskild.
    Denna inställning hos de unga har nog tagit sig uttryck i att veterligen alla statliga institutioner, möjligen med undantag för sådana som kan erbjuda internationell verksamhet, har rekryteringssvårigheter. Länsstyrelsernas situation kan sedan åtskillig tid betecknas som krisartad. T. o. m. departementen har haft svårt att rekrytera jurister. Och hovrätterna har, i varje fall ibland, haft ganska betydande svårigheter. Stundom har antalet aspiranter varit notoriskt för litet. Ibland har antalet varit något så när hyggligt men ändå rymt alltför få som varit lämpliga för yrket. Ibland har det varit knappt både med totalantalet och antalet lämpliga.
    Samtidigt som det allmänna har haft svårigheter att få folk, har enskilda arbetsgivare sedan åtskillig tid haft gott om sökande till sina juristtjänster. Även vissa kommunala tjänster har visat sig attraktiva.

DOMARKÅREN OCH DESS REKRYTERING 255    Jag skall inte diskutera löner och andra förmåner för domare, bara konstatera, att det försprång som domare tidigare haft framför de flesta andra grupper statstjänstemän har minskat högst betydligt. Vidare vill jag redovisa det bestämda intrycket, att de instanser som löneförhandlar för offentliga arbetsgivare i allmänhet är alldeles ovanligt omedgörliga när det gäller domarlöner. Detta kan uppfattas så, att man inte är särskilt angelägen om domarkårens rekrytering och ställning.
    Jag skall övergå till att tala om arbetsförhållandena och hur dessa uppfattas av de unga och håller mig därvid till hovrätterna, i första hand till Svea hovrätt.
    Det har framgått av debatt i Juristnytt, att fiskalsaspiranter i Svea hovrätt (eller i varje fall en del av dem) finner aspiranttiden där olustig.³ Man har hänvisat till att det hålles sådan »distans» mellan äldre och yngre; det har talats om »opersonlig behandling» m. m. Och man är uppenbarligen bland de unga mycket oroad av risken att bli »spräckt» eller »lagd på is» för att använda de gängse termerna för att inte bli antagen respektive för att få frågan om antagning skjuten på framtiden.
    Dessa olustbildande faktorer har ägnats stor uppmärksamhet i Svea hovrätt. Man har naturligtvis velat få bort dem eller i varje fall minska dem så mycket som möjligt. Men att avlägsna misstämningar av detta slag är inte så lätt.
    Vi, som är medelålders nu, var i vår ungdom inställda på att vår början skulle bli svår. Vi räknade med att ungdomar fick arbeta mycket mot ingen eller nästan ingen betalning. Och vi räknade med som självklart att hovrättsråd och dylika vördnadsbjudande personer inte ville oss väl och inte behandlade oss väl. Och vi räknade rätt. Gamla tiders anda var sådan. Inte bara i Svea hovrätt. Men kanske var den ovanligt framträdande just där.
    Dess bättre har denna anda numera vädrats ut från arbetsplatserna. Nu tas ungdomar väl om hand när de kommer till en arbetsplats. Ungdomarna har anspråk. Och de är medvetna om sitt eget värde och sin egen betydelse. Det var vi väl också. Men det kunde vi inte visa eller ge fritt uttryck åt utan uppenbara risker.
    Det kan inte råda någon tvekan om att förhållandena, trots olustreaktionerna, har ändrats mycket radikalt också i Svea hovrätt. Men antagligen lever något slags reminiscenser av den gamla andan kvar.
    Själva prövningssituationen skapar nog lätt ett speciellt och olustigt förhållande mellan prövande och prövad, trots den ändrade andan. Ledamöterna anser sig kanske i en del fall inte kunna och böra vara så hjälpsamma, därför att det skulle kunna inverka på prövningen genom att ge den hjälpte en favör, som andra inte får. Och aspiranten blir på sin vakt, därför att en kontakt med en ledamot kan betyda att han blir stjälpt och inte hjälpt. För nutida ungdom är detta nog en alldeles ny och ovan situation.
    Man kan inte komma förbi prövningen och »spräcknings»-risken. Det måste nämligen vara ett oeftergivligt krav att ingen släppes in på domarbanan, som inte visat, att han lämpar sig för banan. Kanske kan

³ Juristnytt 1958 s. 238, 275, 1962 s. 178, 189.

256 PER-ERIK FÜRSTman dock mer eller mindre mildra prövningens obehag. Dessa påstås vara större i Svea hovrätt än i övriga hovrätter. I Svea hovrätt gallras föga eller inte alls bland dem som söker sig dit såsom aspiranter. Däremot »spräckes» en del på aspirantstadiet. I de andra hovrätterna har man ett system, där gallringen huvudsakligen görs före antagningen till aspirant.
    »Spräcknings»-risken framgår av följande siffror.⁴ I Svea hovrätt började åren 1955—1960 183 aspiranter. Av dem blev 122 antagna, därav 15 efter »isläggning», 34 slutade före slutprövning (därav 1 efter »isläggning») och 27 »spräcktes», därav 5 efter »isläggning». Tillgängliga siffror från övriga hovrätter ger vid handen att ca 30—50 % av dem som önskar tjänstgöra såsom aspiranter inte blir antagna.⁵ Det är möjligt att detta system kan vara fördelaktigare ur rekryteringssynpunkt. Men det kan nog diskuteras om inte systemet har andra nackdelar, som gör det mindre tilltalande, i varje fall för Svea hovrätts del.
    »Spräckning» i hovrätt betydde tidigare inte att den spräckte hade svårigheter på andra håll. Tvärtom tjänstgjorde hovrätterna, kanske särskilt Svea hovrätt, framgångsrikt såsom platsförmedlare. Nu har det visat sig att »spräckning» i hovrätt kan skapa svårigheter på andra områden, t. ex. på åklagarbanan. Skulle den tendensen breda ut sig, kan effekten för Svea hovrätts rekrytering bli besvärande. Det borde slås fast, att hovrätternas prövning bara gäller lämpligheten för domarbanan, inte för andra banor. Det måste väl för övrigt också vara klart,att prövningen inte ger definitivt besked om vederbörandes lämplighet på lång sikt. Människor kan misslyckas eller lyckas särskilt bra på grund av tillfälligheter. Och folk kan med tiden förändras, till det bättre likaväl som till det sämre.
    Innan jag lämnar frågan om rekrytering av aspiranter till domarbanan, skall i förbigående nämnas, att i gamla tider inte bara aspiranttiden utan också fiskalstiden var en prövning i ordets olika bemärkelser. Jag vet inte säkert, hur eller till vilken grad det ställer sig därmed nu. Förflyttningar och annat, som arbetstagare finner besvärande, förekommer i varje fall och lär inte gå att komma ifrån.
    Rekryteringen av posterna på domarbanan skall beröras bara i vissa delar.
    Domarbanan är sluten. Kanske är det riktigare att säga att domarbanorna är slutna eftersom det är ganska ovanligt med övergång från statlig till kommunal domarbana. Trots annalkande förstatligande av rådhusrätterna tycks tendensen mot slutenhet dessa banor emellanjust nu snarare stärkas än upphöra. För övrigt är det nog en vanlig önskan inom domarkåren eller hos de enskilda domarna att även de olika hovrätterna skall vara slutna.
    Denna inställning är förklarlig och den finns väl mer eller mindre hos oss alla. Likafullt är det nog nödvändigt att acceptera en rekryteringspolitik, som bryter igenom murarna mellan de olika domarbanorna. Det är ingen tvekan om att det för domarna som kår är en fördel att skrankorna mellan de olika banorna blir lättare att överskrida.
    Men att tillämpa en sådan rekryteringspolitik utan olustreaktioner

⁴ KNUTSSON, Juristnytt 1962 s. 11.

⁵ Juristnytt 1962 s. 280.

DOMARKÅREN OCH DESS REKRYTERING 257från domarnas sida är svårt. I Sveriges Juristförbund ser vi exempel på hur ytterligt brännbara utnämningar och förordnanden över gränserna kan vara. Jag tror, att det är nödvändigt för de instanser som utnämner och förordnar att göra upp så bestämda regler som möjligt för meritvärderingen, att försöka få dessa regler godtagna och att göra dem allmänt kända för domarna. Lyckas man inte med detta, så kan det uppkomma åtskillig misstämning. Och sådant kan inverka menligt i de hänseenden som här diskuteras, på kårens ställning och på dess rekrytering.
    De högsta domarposterna, justitierådsämbeten m. fl., rekryteras häri landet till alldeles övervägande del av domare med erfarenhet av lagstiftningsarbete, framför allt sådant arbete i justitiedepartementet.
    Detta system för domarrekrytering har vi gemensamt med kontinentens länder, Frankrike, Tyskland m. fl. Samma system råder i Danmark och Norge. Men i de andra länderna finns i allmänhet större möjligheter till variationer. Frankrike har en gemensam bana för domare, åklagare och tjänstemän i justitiedepartementet. Gemenskapen domareåklagare i Frankrike kritiseras emellertid åtskilligt.
    I varje fall i Norge rekryteras domarämbetena till ganska stor del från andra områden än domstolarnas. Omkring hälften av de 214 norska domare, som utnämndes åren 1950—1961, kom från andra banor; central administration (inbegripet justitiedepartementet) (37), åklageri och polisväsende (19), advokater (20) och andra yrken (29).⁶
    Av särskilt intresse är frågan om lämpligheten eller olämpligheten av något större rekrytering utifrån till svenska domarposter. Om svårigheterna att rekrytera till begynnelseposterna blir större, kan detta på lång sikt ge större anledning att rekrytera utifrån till slutposterna. En sådan rekrytering förutsätter emellertid, bland mycket annat avorganisatorisk art, två ting. Dels måste de som rekryteras utifrån till ett domarämbete klart och ovedersägligt genom framstående insatser ha visat, att de har meriter för ämbetet. Dels bör möjligheter till cirkulation också från domarbanan till andra banor hållas öppna eller öppnas, så att man uppnår reciprocitet.
    Här kan det vara på sin plats att göra en jämförelse med förhållandena i England. Där rekryteras domarna uteslutande från barristers' krets, alltså från advokatståndets »upper branch». Vissa domare har gått vägen via vissa höga kronjuristposter, Solicitor-General och Attorney-General. Det är de främsta och skickligaste bland barristers som blir domare. Det föreligger inga rekryteringssvårigheter — trots att domarutnämningen kan medföra betydande inkomstsänkning — och domarkårens standard är erkänt mycket hög. I England förekommer det tydligen inte att tjänstemän, som sysslar med lagskrivning, blir domare. Lagskrivarna där sitter f. ö. tydligen i allmänhet i parlamentet, inte i departement.
    Vid besök i England nyligen beskrev jag vårt system för engelska domare och andra jurister. Jag berättade att så gott som alla våra justitieråd hade sysslat med lagstiftning i departement. Jag visste, att detta skulle förvåna dem. Men jag trodde, att de skulle reagera mot att en departementstjänsteman fick bli domare på grund av att departements-

⁶ HAUGEN, Juristnytt 1962 s. 235.

17—633004. Svensk Juristtidning 1963

258 PER-ERIK FURSTtjänstgöringen skulle ha skapat en alltför nära anknytning till den verkställande, den politiska maktens, utövare. Men så var det inte. I stället frågade de, om domaren som varit lagstiftare skulle tolka sina egna lagar. Det är nämligen så, kunde jag förstå, att engelska domare — inte helt oberättigat — anser engelsk lagstiftning stå på en låg nivå både ur formella och sakliga synpunkter och erbjuda mer eller mindre svårbemästrade tolkningsbesvär. De som sysslar med lagstiftning väljes inte, som hos oss, bland jurister, som anses särskilt skickliga. Den engelska lagen »common law» är i princip »judge-made» d. v. s. den består av prejudikat. Det är notoriskt att de skickligaste juristerna ägnar sig åt att skapa lag genom dömande, inte åt att medverka vid stiftandet av skriven lag. För de engelska domarna är det därför tydligen förvånande att en domare skulle vilja ägna sig åt lagstiftning och ännu mera förvånande att en jurist som sysslat med lagstiftning skulle kunna användas på höga domarposter.
    På tal om England och domarkårens rekrytering och ställning där, bör nämnas att antalet juristdomare där är mycket litet. Jag vet inte exakta antalet men det rör sig inte om mer än 50—100 höga domare och några hundra juristdomare i underrätter. (Därvid har jag icke räknat in clerks, d. v. s. de jurister som bereder målen i domstolarna och medverkar på andra sätt.) Advokaternas antal är många gånger större, ca 20 000 solicitors och mellan 1 000 och 2 000 barristers.
    Antalet domare i Sverige är ca 1 000, därav ca 630 statliga och cirka 370 kommunala. Det finns ca 1 200 advokater. Hela antalet yrkesverksamma jurister håller sig kring 7 000.
    Det finns proportionsvis ännu flera domare i Västtyskland än i Sverige. Antalet västtyska domare var för några år sedan 9 248.⁷ De västtyska domarnas ställning är i väsentliga hänseenden sämre än de svenska domarnas. I Frankrike har de Gaulle år 1958 genomfört en domstolsreform.⁷ Den har medfört, att antalet domare numera är ca 2 900. De franska domarnas lönevillkor har förbättrats. Lönerna har höjts 30—50 %. De Gaulles reform torde innebära ett avsteg från den i Frankrike tidigare tillämpade, från Napoleons tid härrörande principen att domartjänsterna skulle vara många, lindrigt arbetsbelastade och lågt avlönade. Meningen var ursprungligen, att domarposterna skulle locka välbärgat folk genom att ge socialt anseende och utsikt till ett lugnt och angenämt liv.⁸
    För domarkårens ställning här i landet skulle det nog alldeles givet vara till fördel med en krympning av kåren. För enskilda domare kan en sådan operation bli smärtsam. Om den skall genomföras måste det ske med mycket mjuk hand och i ett lugnt tempo. Annars kan operationen bli ytterst äventyrlig. I detta sammanhang må understrykas, att krympningen inte bör gå ut över domarnas uppdrag som medverkande i lagstiftning m. m. Möjligheter till vidgade erfarenheter för domare genom kvalificerade uppdrag av olika slag är av central vikt för den svenska domarkårens ställning och för möjligheterna till en god rekrytering.

⁷ LAGERGREN, Juristnytt 1959 s. 140.

⁸ OLIVECRONA, Domstolsorganisationen i vissa främmande länder (kompendium) s. 29.

DOMARKÅREN OCH DESS REKRYTERING 259    Tiden är inne att tala något om domarkårens ställning i det nutida samhället. I den delen går det inte att komma med några siffror eller undersökningsresultat. Man kan inte avläsa domarkårens anseende eller registrera dess ställning med hjälp av något instrument med skala. Man får nöja sig med spridda iakttagelser och spekulationer. De blir nödvändigtvis ganska subjektiva, personligt färgade.
    Det förekommer ett växelspel mellan domaremakt och verkställande, politisk makt, som är ganska intressant. De politiskt bestämmande är vana att i stora saker handla »praktiskt» som termen lyder. Innebörden därav är väl ungefär, att de vill göra vad som med hänsyn till omständigheterna i handlingsögonblicket ter sig ändamålsenligt och politiskt möjligt att genomföra. De förefaller i allmänhet inte anse sig överdrivet hårt bundna av sina politiska ideologier. De uppskattar ofta föga att av juridiska rådgivare få påpekanden om att vad de vill göra går dåligt ihop med vad som gjorts tidigare. I regel brukar de väl emellertid låta sina juridiska rådgivare fila av sina förslag och beslut, så att förslagen kommer att passa ihop med vad som har beslutats förut.
    Domstolarna handlar annorlunda. De är bundna av lag, författning och prejudikat. De gör sitt yttersta för att tolka sina källor riktigt och konsekvent med hjälp av logik och annat som ingår i den juridiska teknikens arsenal. Genom att vara objektiva och konsekventa försöker de åstadkomma domar, vilka kan uppfattas som rättvisa.
    Den juridiska tekniken kommer i mer eller mindre domstolsinfluerad form till användning även inom stora delar av förvaltningen. Att statsmyndigheter i så stor utsträckning arbetar med denna teknik och att domstolarna, där tekniken är ojämförligt mest utvecklad, beslutar i så många för enskilda betydelsefulla saker, skall ge den enskilde medborgaren skydd mot godtycke, rättssäkerhet.
    Det »praktiska» handlandet och det »juridiska» har bådadera sin uppgift att fylla. Detta vet man nog i grund och botten på ömse håll. Men det förekommer, att man bland de politiska makthavarna visar irritation över att jurister på skilda poster driver rättssynpunkter till förment skada för effektiviteten. Och jurister kan på sin sida vara ytterligt irriterade över politikernas brist på intresse för konsekvens och objektivitet. De makthavande politikernas irritation kan ibland ta sig uttryck i att man försöker eliminera jurister i olika viktiga sammanhang. Och den kan gentemot domstolarna ibland ta sig t. ex. det uttrycket, att om de politiska makthavarna inte gillar en dom, så vidtar de åtgärder för lagändring med en skyndsamhet, som måste betecknas såsom överdriven.⁹ Sådana åtgärder kan ibland uppfattas som ett intrång på domaremaktens område från de politiskt styrande. Skulle de bli vanliga och skulle motvilja mot jurister och domstolar komma att prägla de politiskt styrande mera allmänt, så skulle domstolarnas ställning påverkas.

⁹ T. ex. då pleniavgörande 18/10 1960 i regeringsrätten föranledde finansdepartementet att omgående utarbeta en PM med förslag till ändring i 124 § taxeringsförordningen. Jfr också, beträffande frågan om riksdagsledamots rättsliga ansvar, AGGE i SvJT 1963 s. 161 ff samt 6 kap. 15 § förslaget till ny regeringsform (s. 300 nedan).

260 PER-ERIK FURST    Men dess bättre finns det, om jag har fattat situationen rätt, inte någon allmän sådan inställning. Respekten för principen om domstolarnas självständighet är nog i själva verket stor hos politikerna. Och även respekten för jurister och deras betydelse är nog betydande, även om den ibland bryts igenom av viss irritation. Det är en både-och-inställning, som är ganska intressant och värd att noggrant begrunda från domares och andra juristers håll. När vi begrundar den är det ett par saker som vi kanske bör ha i minnet.
    Jurister och särskilt vi domare har till uppgift att garantera de enskilda medborgarna rättsskydd och rättssäkerhet genom att vara objektiva och konsekventa. Vår konsekvens innebär givetvis ett ganska betydande mått av konservatism. Men just genom att vara konsekventa— eller konservativa om man så vill — och objektiva fyller vi en mycket viktig demokratisk uppgift. I diktaturerna finns det ingen motsvarighet till våra domstolar och inte heller till jurister av vår sort. Där har domstolarna en helt annan uppgift och en helt annan ställning.
    Det borde vara ett tacksamt företag för jurister av olika kategorier, främst domare och rättslärde, att för allmänheten göra klart att vi har denna demokratiska uppgift, att visa hur vi löser den och att förklara innebörden av olika konkreta åtgärder. Tyvärr är den verksamheten försummad. Justitierådet Dennemark har för ett par år sedan föreslagit, att domstolsväsendet skulle ha en pressombudsman. Om det är rättasättet och om det räcker, är måhända en fråga som alltjämt förtjänar att begrundas.
    När man diskuterar domarkårens ställning i dagens samhälle, skall man nog ha i minnet att dagens samhälle är ett välfärdssamhälle. Det betyder, att de politiska makthavarna på en rad olika sätt vill ordna med åtgärder till medborgarnas bästa och med förmåner till dem. Den tanken kan uppstå, att behovet av rättsskydd inte är så stort i ett sådant samhälle; staten, det allmänna vill ju bara väl och man skall väl inte behöva skydd mot en välgörare? Om juristerna bromsar takten på politikernas reformverksamhet med sina krav på konsekvens och objektivitet, kommer förmåner och annan välfärd senare kan medborgarna säga sig. Jag tror, att sådana resonemang kan ligga bakom en del kritik.
    Vi domare har nog direkt känning av kritik av det slaget på vårt område. Jag tänker på vår uppgift i brottmålen. Där skall vi straffa dem som överbevisats om brott, d. v. s. tillfoga dem ett lidande. Vi är i sämre läge än domarna i England. Deras verksamhet i brottmålen går ut på att upprätthålla Drottningens fred. Det positiva momentet i verksamheten kommer fram genom den karakteristiken.
    För att återgå till svenska förhållanden, så reagerar man i ett välfärdssamhälle mot avsiktligt tillfogande av lidande, oavsett varför det sker. Det demokratiska genombrottet betyder väl bl. a. att alla människor har tillerkänts ett människovärde och att alla skall respekteras, inbegripet brottslingar och andra som inte lyckats anpassa sig i samhället. Det innebär väl också en kraftsamling mot mänskligt lidande, varhelst det förekommer.
    Det är mot den bakgrunden, tror jag, man får se den ibland rabiatareaktionen mot domstolarnas verksamhet i straffprocesserna. Vissa

DOMARKÅREN OCH DESS REKRYTERING 261pressorgan och vissa enskilda personer vägrar att acceptera en verksamhet som går ut på att straffa, att tillfoga lidande. De kräver i stället att samhällets organ skall bringa bot och vård och att brottsbekämpningen skall överlämnas till organ, som utges för att kunna åstadkomma detta. (Inom parentes tror jag, att det är utmärkt att lagstiftarna inte försökt förvanska verkligheten genom att, såsom det föreslogs, i nya brottsbalken trolla bort ordet straff och därigenom försöka dölja det faktum att domstolarna utövar en straffande verksamhet. Jag tror vidare, att en del samhällsorgan som straffar till gagnet men botar och vårdar till namnet efterhand kommer att få bekymmer för att rubriceringen av deras verksamhet inte stämmer överens med verksamhetens reella innebörd.)
    Den kampanj mot domstolar, som jag syftar på, har säkert varit tillskada. Men knappast till någon obotlig skada. Och jag har för min del, inte utan överraskning, funnit att även vissa av de mest rabiata kritikerna har en principiell uppskattning för domstolarna som sådana, för objektiviteten och konsekvensen, den juridiska metodiken.
    Från vår sida tror jag, att vi gagnar den sak vi skall tjäna bäst genom att tänka igenom och analysera vår situation, vår uppgift och vårt sätt att lösa den och genom att försöka förklara den för allmänheten, på ett sätt och på ett språk som folk i allmänhet förstår. Jag tror vidare, att vi skall vara angelägna om kontakter med yttervärlden även i andra avseenden, särskilt kanske genom att söka följa utvecklingen inomjuridikens s. k. hjälpvetenskaper — rättspsykiatri, vittnespsykologi etc. Och vi bör också uppehålla och utveckla våra kontakter med andra yrkesgrupper med uppgifter som gränsar till våra, t. ex. socialvårdare.
    Sist och inte minst skulle jag vilja stryka under att domarkårensställning i framtiden nog i hög grad kommer att bero av att vi håller fast vid vår väsentliga uppgift, att vara objektiva och konsekventa, rättvisa. Vi skall naturligtvis inte förvandlas till något slags robotar. Men vi får inte ge efter för frestelser att få applåder och skära lagrar för stunden genom att vara »praktiska» eller »humana», när detta skulle strida mot vår plikt att genom objektivitet och konsekvens åstadkomma rättvisa. Vi måste, tror jag, framför allt motstå alla frestelser att falla undan för massmedias rop på »frikänn» eller på »korsfäst» i enskilda fall.
    Om någon skulle ge efter för påtryckningar av det slaget, tjänar han inte demokratien, om nu någon skulle tro det. Tvärtom skulle han svika sin demokratiska uppgift att bidra till enskildas rättssäkerhet genom konsekvens och objektivitet. Och han skulle på effektivast tänkbara sätt bidra till att undergräva domarkårens och juristkårens anseende och ställning.
    Dessbättre tror jag att domarkårens motståndskraft och utrustning i övrigt är sådan att det finns anledning att se framåt med förtröstan både för kårens del och för de värden, den skall bevaka.