TILL FRÅGAN OM

PROCESSBEHÖRIGHET I

TVISTEMÅL

 

AV RÅDMANNEN C.-E. SUNDSTRÖM

 

I kommentaren till RB (GÄRDE m. fl. s. 102—104) lämnas det klara beskedet att RB 11:1 andra stycket utgår från att »behörigheten att självständigt föra talan i rättegång bör sammanfalla med partens rättsliga handlingsförmåga» samt att om en person enligt privaträttens regler är berövad rättslig handlingsförmåga t. ex. på grund av låg ålder eller sinnessjukdom även processbehörighet är utesluten. Om en part saknar processbehörighet, skall talan föras av hans ställföreträdare. Det tillägges, att om en person har obegränsad rättslig handlingsförmåga han också är obegränsat processbehörig. Om någon inskränkning av denna regel är icke fråga. Däremot kan processbehörigheten utvidgas; de sålunda angivna grundsatserna kunna nämligen »ej utan vidare tillämpas å rättegång, däri talan föres om skadestånd eller annat enskilt anspråk i utomobligatoriska rättsförhållanden». Om talan i dylika mål skall vad i RB 20:14 och 21:1 första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. I anslutning härtill anföres: »Enligt det förra av dessa stadganden är omyndigs processbehörighet som målsägande olika reglerad allteftersom målet rör egendom eller det rör den omyndiges person. I förra fallet sammanfaller hans processbehörighet med hans rättsliga handlingsförmåga beträffande den egendom, varom är fråga. Rör den gärning, på vilken talan grundas, åter den omyndiges person, äger han, så snart han fyllt aderton år, föra talan. Är den omyndige åter svarande i mål av sådan natur som nu nämnts, kan han enligt det senare av ovan angivna lagrum själv svara i målet, men hans talan kan ock föras av förmyndaren eller den som eljest har vårdnaden om honom.» Möjligen kan man hysa viss tvekan om begreppet »omyndig» i detta sammanhang omfattar icke endast underåriga utan även omyndigförklarade. Vad angår RB 20:14 uttalas i kommentaren (Gärde s. 255) att om omyndig, som här avses, är sinnessjuk, han icke själv kan föra talan utan alltid måste företrädas av den som har vårdnaden om honom. Vidkommande däremot RB 21:1 framgår av kommentaren (Gärde s. 259) att den omyndige såsom svarande undantagslöst är processbehörig, alltså även om han är sinnessjuk. I kommentaren diskuteras icke hur det förhåller sig med en icke omyndigförklarad person, vilkens sinnesbeskaffenhet anses kunna ifrågasättas.
    Den fråga som här ställes under diskussion behandlas av EKELÖF ihans arbete Rättegång II s. 237 ff. Av Ekelöfs framställning skall här återgivas följande. Såsom en huvudregel gäller, att part är processbehörig endast i den mån han civilrättsligt kan förfoga över det som processen rör sig om. I vanliga förmögenhetsrättsliga mål föreligger en fullständig korrespondens mellan processbehörighet och rättshandlingsförmåga. Den som är själsligt abnorm — med detta uttryck måste väl

avses sådan höggradig abnormitet som är liktydig med att vederbörande är berövad förståndets bruk — saknar helt processbehörighet i mål, som röra obligatoriska förhållanden; detta gäller vare sig vederbörande blivit omyndigförklarad eller icke.
    HASSLER (Civilprocessrätt, Första häftet, s. 122 ff) konstaterar, att RB 11:1 andra stycket utgår från den grundsatsen att den som kan ikläda sig civilrättsliga förpliktelser också bör få föra sin egen talan. Hassler anför vidare, att totalt processinhabila äro personer som ej fyllt femton år samt sinnessjuka, varmed i detta sammanhang förstås personer, som på grund av rubbad själsverksamhet sakna rättshandlingsförmåga. I fråga om person som icke blivit omyndigförklarad på grund av »rubbning av själsverksamheten» ankommer det på domstolen att pröva hans sinnesbeskaffenhet. Rätten prövar ex officio, huruvida den som vill föra talan är processhabil. Under hänvisning till RB 11:4 tillägger Hassler, att part ej behöver förete bevis om processhabilitet i annat fall än då rätten finner anledning därtill.
    Varken lagtexten, motiven eller kommentaren giva stöd för antagande att det ankommer på domstolen att i fråga om en part, som äger i full utsträckning råda över sin egendom, verkställa prövning av hans sinnesbeskaffenhet och eventuellt, såsom ett resultat av denna prövning, frånkänna honom processbehörighet. Tvärtom förefaller det som om lagstiftarna med all önskvärd tydlighet givit uttryck åt den meningen att en person, som icke berövats rådigheten över sin egendom, också är processbehörig. Domstolen kan icke i det sammanhang, varom här är fråga, beröva en person hans civilrättsliga handlingsförmåga. Ingen kan i annan ordning än genom omyndigförklaring fråntagas rådigheten över sin egendom.
    Vad angår RB 11:4 giva såväl motiven som kommentaren vid handen, att bestämmelsen åsyftar juridiska personer och personer, som driva rörelse under inregistrerad firma. Varken motiven eller kommentaren tala om annat än skyldighet att förete »behörighetshandlingar» eller »legitimationshandlingar». Utskottet, som gav bestämmelsen dess slutliga avfattning, uttalar bland annat: »Rätten bör ha möjlighet att infordra behörighetshandlingar så snart det gäller en part eller ställföreträdare, vars behörighet icke är känd för rätten.» Anledning saknas till antagande att lagstiftaren med uttrycket »behörighetshandlingar» avsett, att en icke omyndigförklarad person skulle kunna föreläggas att styrka, att han icke är på grund av rubbad själsverksamhet betagen civilrättslig handlingsförmåga respektive behörighet att självföra sin talan i rättegång. Bestämmelsen torde överhuvudtaget icke avse processbehörigheten. I kommentaren (Gärde s. 108) förklaras också, att bestämmelsen införts i syfte att lätta upp de tidigare stränga föreskrifterna om skyldighet att förete fullständiga legitimationshandlingar rörande partsbehörighet och ställföreträdarskap.
    Ehuru något vid sidan av det teoretiska resonemanget må erinras om det i praktiken väl kända förhållandet att enskilda parter, som äga civilrättslig handlingsförmåga, i stor utsträckning av skilda orsaker — bristande förståndsgåvor eller allmän omdömeslöshet, otillräcklig kännedom om tillämpliga lagbestämmelser eller helt enkelt ett oresonligt processbegär, ofta bottnande i personliga motsättningar — sakna

erforderliga förutsättningar att själva utföra sina rättegångar. Sådana personer äro som regel fullt kapabla att utse och instruera ett ombud men domstolarnas försök att förmå dem att anlita juridiskt kunnigt biträde krönas mycket sällan med framgång. Talan av eller mot en person, som vägrar att anlita ombud eller biträde, kan givetvis icke avvisas enbart på den grund att han kan antagas sakna förmåga att själv på rätt sätt tillvarataga sina intressen i rättegången.
    HD har under 1962 i två särskilda mål meddelat beslut, som röra frågan om processbehörighet. I det ena målet, anhängiggjort vid Stockholms rådhusrätt den 11 maj 1960, yrkade Stockholms stad såsom kärande förpliktande för viss person, i fortsättningen kallad X, att utgiva tomträttsavgäld. I målet upplystes, att medicinalstyrelsen i ett vid rådhusrätten anhängigt mål angående ansvar å X den 27 april 1960 avgivit utlåtande om dennes sinnesbeskaffenhet och därvid funnit, att han begått åtalade brott under inflytande av själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, men att han för det dåvarande icke vore i behov av vård på sinnessjukhus. Genom beslut den 4 juli 1960 fann rådhusrätten, på grund av vad medicinalstyrelsen sålunda uttalat och med beaktande jämväl av det sätt, varpå X utfört talan i målet, X icke kunna anses besitta förmåga att själv föra sin talan och tillvarataga sin rätt i målet samt förklarade förty målet vilande i avbidan på att laga ställföreträdare förordnades för honom. Sedan beslutet genom rådhusrättens försorg tillställts Stockholms stads överförmyndarnämnd, meddelade nämnden, att företagen utredning enligt nämndens mening icke givit vid handen att skäl förelåge till ansökan om omyndigförklaring av X. Rådhusrätten meddelade därefter slutligt beslut av innehåll att enär X på de skäl som anförts i rådhusrättens beslut den 4 juli 1960 icke kunde anses behörig att i rättegång själv föra sin talan och då laga ställföreträdare ej blivit förordnad för honom rådhusrätten funne stadens i målet förda talan icke kunna komma under vidare bedömande och förty prövade lagligt avvisa densamma. Båda parterna överklagade beslutet hos Svea hovrätt, som hemställde om överförmyndarnämndens yttrande däröver, huruvida nämnden med anledning av vissa efter nämndens tidigare yttrande inträffade omständigheter funne skäl att till förnyat övervägande upptaga frågan om ansökning till rådhusrätten angående omyndigförklaring av X. I skrivelse till hovrätten den 12 maj 1961 förklarade nämnden sig ej ha funnit skäl vidtaga någon ytterligare åtgärd i ärendet. I hovrätten upplystes, att medicinalstyrelsen avgivit nytt utlåtande den 9 maj 1961, vari uttalades, bland annat, att X dåmera vore i behov av vård på sinnessjukhus. Hovrätten meddelade därefter beslut, i vilket hovrätten, jämte det att de av X anförda besvären avvisades, yttrade: »Vidkommande härefter stadens besvär finner hovrätten i likhet med rådhusrätten och med beaktande jämväl av ovan angivna i hovrätten upplysta förhållanden och av innehållet i X:s skrifter härstädes att X med hänsyn till sin sinnesbeskaffenhet icke äger förmåga och följaktligen ej heller behörighet att själv föra sin talan i målet. På grund härav och då laga ställföreträdare för X icke förordnats, kan stadens mot X i huvudsaken förda talan icke upptagas till prövning.» Hovrättens beslut fattades med två röster mot

två med hovrättsrådet Dilléns utslagsröst. Särskilda utförliga yttranden avgåvos av dels Dillén och dels de skiljaktiga ledamöterna assessorn Ekström och adjungerade ledamoten Beckman. Dessa yttranden äro av stort intresse men kunna av utrymmesskäl icke här återgivas. Sedanprövningstillstånd meddelats, avgav föredraganden, revisionssekreteraren Ekberg, följande betänkande: »Väl får av i målet tillgänglig utredning anses framgå, att X har en från det normala avvikande själsverksamhet. Utredningen giver emellertid icke vid handen, att den psykiska rubbningen skulle vara av den art eller omfattning att X saknar rättslig handlingsförmåga rörande den sak, varom tvistas i målet. Enär X vid anförda förhållande är behörig att själv föra sin talan i målet, hemställer jag i underdånighet, att Kungl. Maj:t måtte pröva lagligt att, med undanröjande av domstolarnas beslut, visa målet åter till rådhusrätten, som har att utan anmälan av part upptaga detsamma till ny behandling.» HD fastställde hovrättens beslut, enär med hänsyn till vad som upplysts om X:s sinnesbeskaffenhet denne icke kunde anses »äga förmåga att, beträffande en sak av den beskaffenhet varom i målet är fråga, själv föra sin talan». JR Yngve Söderlund var skiljaktig och gillade betänkandet.
    I det andra målet, som anhängiggjordes vid Göteborgs rådhusrätt, intog den person, vilkens sinnesbeskaffenhet ifrågasattes, ställningen av kärande samt framställde yrkande om förpliktande för annan person, en läkare, att utgiva skadestånd. Yrkandet avsåg huvudsakligen gottgörelse för psykiskt lidande och för sveda och värk samt grundades därpå att svaranden genom sina åtgöranden förhindrat kärandens tillfrisknande efter skador, som han ådragit sig vid ett olycksfall. Målet tycks alltså ha avsett skadestånd i utomobligatoriskt förhållande och rört angrepp mot kärandens person. Rådhusrätten förelade käranden att genom intyg av psykiatrisk läkare styrka sin processbehörighet vid äventyr att stämningsansökningen eljest avvisades. Föreläggandet föranledde icke annan åtgärd från kärandens sida än att han styrkte, att han ej var omyndigförklarad. Genom slutligt beslut avvisade rådhusrätten därefter kärandens talan under åberopande av att innehållet i handlingar, som käranden ingivit i målet, gåve belägg för att käranden på grund av sin sinnesbeskaffenhet vore ur stånd att bedöma och tillvarataga sina rättsliga angelägenheter, särskilt i vad avsåge rättegång, samt käranden underlåtit att i enlighet med föreläggandet ingiva bevis om sin processbehörighet. Beslutet fastställdes av Hovrätten för Västra Sverige. Genom beslut den 23 oktober 1962 undanröjde HD domstolarnas beslut, enär av föreliggande utredning icke kunde anses uppenbart att käranden på grund av sin sinnesbeskaffenhet saknade processbehörighet i målet. Beslutet har, bland annat, den innebörden att det av rådhusrätten jämlikt RB 11:4 givna föreläggandet lämnades utan avseende.
    Av intresse i detta sammanhang äro, förutom det väl bekanta avgörandet NJA 1929 s. 325, ytterligare två rättsfall nämligen NJA 1959 s.195 angående föreläggande att inkomma med bevis om processbehörighet och NJA 1961 s. 105, vari, om också mera i förbigående, beröres frågan om sinnessjukförklarad persons processbehörighet.
    Vid domstolarnas behandling av hithörande frågor har processbehö-

righetens beroende av den civilrättsliga handlingsförmågan kommit till uttryck endast i det av Ekberg avgivna av Söderlund gillade betänkandet. I övrigt ha domstolarna valt formuleringar, som giva vid handen att processbehörighet kan frånkännas en person alldeles oavsett hans civilrättsliga handlingsförmåga. Skulle så vara förhållandet, föreligger en avgjord motsättning mellan bestämmelsen i RB 11:1 såväl enligt dess avfattning som enligt lagstiftarnas motiv och kommentar, åena, samt lagtillämpningen, å andra sidan.
    Utgår man från att korrespondens föreligger mellan civilrättslig handlingsförmåga och processbehörighet, kan domstolen icke frånkänna en part processhabilitet i annat fall än då han icke uppnått myndig ålder eller utredning föreligger därom att han blivit i vederbörlig ordning berövad civilrättslig handlingsförmåga eller, med andra ord sagt, blivit omyndigförklarad. Det förefaller uppenbart, att domstolen icke under något förhållande kan i det sammanhang, varom här är fråga, pröva och avgöra, huruvida en till myndig ålder kommen person, som icke blivit omyndigförklarad, äger rättshandlingsförmåga eller icke. Oavsett vilket uttalande domstolen gör i detta sammanhang påverkar detta icke giltigheten av förut ingångna avtal och utgör icke heller hinder för parten att i fortsättningen ingå rättsligt bindande avtal. Lagen den 27 juni 1924 om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, är icke av nämnvärt intresse i detta sammanhang.
    Dillén och Ekström övervägde i sina förut omförmälda särskilda yttranden, huruvida icke en part eller i varje fall en svarande part borde anses processobehörig endast under förutsättning att han blivit omyndigförklarad. Såväl Dillén som Ekström framhålla, att det uppenbart icke kan anses tillfredsställande att en person medgives oinskränkt rätt att ingå avtal och ikläda sig skulder utan att hans medkontrahent har någon som helst möjlighet att göra sin rätt mot vederbörande gällande i rättegång. Det kan väl icke råda någon tvekan om att ett sådant sakernas tillstånd skulle vara icke endast otillfredsställande utan rent orimligt. Om de här framförda synpunkterna kunna anses riktiga, är det dock icke så illa ställt.

    Det kan tilläggas, att det skulle vara mycket olyckligt, om frågan om en parts processbehörighet skulle av domstolarna avgöras efter ett rent skönsmässigt bedömande, särskilt olyckligt om olika domstolar därvid fatta motstridiga beslut. Så skedde exempelvis beträffande den part, vars talan avvisades i det ovan omförmälda vid Göteborgs rådhusrätt anhängiggjorda målet. Denna part anhängiggjorde kort tid efteråt vidStockholms rådhusrätt talan mot ett försäkringsbolag med i stort sett samma yrkanden. Denna talan upptogs till prövning oaktat att Hovrätten för Västra Sverige fastställt det av Göteborgs rådhusrätt meddelade avvisningsbeslutet.
    Annat skall naturligtvis icke påstås än att det är ett rent oefterrättligt förhållande att ett antal uppenbart sinnessjuka personer kunna under åratal trakassera sina medmänniskor med obefogade rättegångar. Så länge ingen kan förklaras omyndig på grund av rubbad själsverksamhet utan att läkarintyg angående hans sinnestillstånd företes och, bortsett från för svårare brott tilltalade personer, ingen kan mot sin

vilja underkastas sådan läkarundersökning såvida han icke befinnes vara i behov av vård på sinnessjukhus, stå både enskilda och myndigheter maktlösa mot angivna missförhållande. Det förefaller som skulle ingen annan möjlighet stå till buds än att i mål angående omyndigförklaring öppna möjlighet för domstolarna att, om utredningen ger skälig anledning till misstanke att vederbörande lider av rubbad själsverksamhet, förordna om sinnesundersökning och, för den händelse vederbörande vägrar att inställa sig hos utsedd läkare, om hans intagande på sinnessjukhus för undersökningens verkställande.
    Syftet med detta inlägg är att ställa under diskussion huruvida i litteraturen gjorda uttalanden och angivna domstolsavgöranden kunna anses innefatta hållbar motivering för att frångå lagstiftarnas mening att processbehörigheten sammanfaller med den civilrättsliga handlingsförmågan. Denna fråga är av sådan ständig aktualitet att den icke rätt gärna kan få stå öppen.