F. CASTBERG. Juridiske stridsspørsmål i Norges politiske historie. Oslo och Bergen 1961. Universitetsforlaget. 63 s. Nkr. 3,50.
När de politiska motsättningarna växer, brukar ej sällan in i den politiska debatten dragas argument av rättslig art. Man ifrågasätter då å ömse håll, om meningsmotståndarens uppfattning verkligen står i harmoni med författningen. Om man utgår från att en grundlags viktigaste funktion är att anvisa klara handlingsmönster för tillvägagångssättet framför allt under tider av hårda meningsmotsättningar, måste man medge, att grundlagen icke lyckats i denna sin uppgift i de fall den politiska debatten mer eller mindre övergått i en rättslig debatt. Å andra sidan förhåller det sig otvivelaktigt så, att grundlagsbestämmelser ofta har en hög ålder och kan ha tillkommit i enhelt annan miljö än den som senare vuxit fram på grund av samhällsutvecklingen. De är därför ej sällan väl »lämpade» att dragas in den politiska diskussionen.
Icke minst Norges historia uppvisar åtskilliga fall, då politiker, vetenskapsmän och snart sagt hela folket varit engagerade i en politisk-juridisk debatt. Prof. CASTBERG har häromåret publicerat en liten bok, byggd huvudsakligenpå radioföredrag och med titeln Juridiske stridsspørsmål i Norges politiske historie. Det är fyra fall han här tar upp till behandling: för det första statsförbindelsen mellan Danmark och Norge, för det andra unionen med Sverige, för det tredje vetostriden och kampen om kontrasignationen och för det fjärde rättsuppgörelsen efter andra världskriget. Castberg menar, att de juridiska föreställningarna ofta har haft karaktären av vapen i den politiska kampen. Å andra sidan förhåller det sig så, att rättsuppfattningen påverkar politiken. Om växelspelet mellan rätt och politik kan man ej säga något bestämt. Av särskild vikt är, att den rättsligt-politiska kampen kan medföra en ändring av rättsläget. Castberg ställer nu frågorna från rättslig utgångspunkt, lämnar kanske någon gång svaret öppet men resonerar hela tiden lika lugnt och sakligt som medryckande och elegant.
De tre första avsnitten rör huvudsakligen ting som var aktuella under den svensk-norska unionen. Även förhållandet mellan Danmark och Norge före 1814 — frågan om Norge var att anse såsom ett eget rike eller som en del av Danmark — var av stor betydelse i det stora unionsgrälet. Men vad som kanske framför allt intresserar läsaren är framställningen om rättsuppgörelsen efter kriget.1 Utgångspunkt för denna var bl. a. vissa ställningstaganden till folkrättsliga spörsmål; det hävdades på goda grunder, att det rådde krigstillstånd mellan Norge och Tyskland från den 9 april 1940 ända fram till den tyska kapitulationen den 8 maj 1945 samt att Norges kung och regering i London var legala norska statsmakter. Sammanfattningsvis anför Castberg, att rättsuppgörelsen försiggick »under opprettholdelse» av de rättsstatsprinciper och frihetsidéer, för vilka det norska folket hade kämpat under kriget.
N. S.