LITTERATURNOTISER 279Juridisk grundbog. Affattelse av love, domme, forvaltningsakter og kontrakter. Hovedredaktion W. E. v. EYBEN. København 1962. Juristforbundets forlag. 537 s.

    I företalet till Juridisk grundbog säges att den svenska Juridikens källmaterial i viss grad har varit en förebild. Skillnaden är dock avsevärd. Medan det svenska arbetet är en elementär handledning för studenter är det danska en utförlig handbok för praktiker och som sådan helt säkert ovärderlig. Beträffande lagar och förordningar, domar och förvaltningsakter, kontrakt och litteratur får man utförliga upplysningar om hur de tillkommer, hur de är konstruerade, vad de innehåller, hur man tolkar och begagnar dem, var man finner dem, och inte minst om hur det lämpligen bör förhålla sig i dessa olika avseenden. Grundbogen är en ytterst innehållsrik publikation där man finner uppgifter om allt från betydelsen av publikation i »Dimmaletting» för en författnings giltighet på Färöarna till sådant som att varken den internationella privaträtten eller den allmänna skadeståndsrätten ännu är mogna för lagstiftning, för att välja ett par exempel från första kapitlet. Även om svensk praxis finner man åtskilliga notiser, se t. ex. s. 322 f. om skönet i förvaltningsrätten.
    Några delar går tillbaka på tidigare publicerade uppsatser (bl. a. av von Eyben om lagmotiv och om prejudikat), men det mesta är nytt. Kanske kan man ställa sig något tvekande till värdet av att i samma arbete intaga både mycket konkreta anvisningar, t. ex. om uppställning av kontrakt och genomförande av köpetransaktioner rörande rörelser, och mycket principiella, och därigenom också ganska subjektiva, diskussioner om lagtolkning och prejudikattolkning. Men utgivaren har måhända avsett både att lätta upp den handboksmässiga sammanställningen av fakta med mera resonerande avsnitt och att förmå dem som köper boken för dess praktiska råd att också ta del av litet juridisk teori. I varje fall hör de principiella avsnitten till dem man läser med särskilt nöje.

J. H.

FRIEDRICH GEERDS. Zur Lehre von der Konkurrenz im Strafrecht. Hamburg 1961 Hansischer Gildenverlag, Joachim Heitmann & Co. XLVII + 526 + 46 s. DM68,00. — Kieler Rechtswissenschaftliche Abhandlungen Nr. 2.

    För strävandena att forma en straffrättens allmänna del såsom ett fast system av klara regler har konkurrensläran alltid utgjort ett krux. Vad skall man räkna som ett brott till skillnad från flera och hur skola straffbuden, vilka äro avfattade med tanke på att ett enda brott föreligger till bedömande, användas när någon har begått flera brott?
    I ovannämnda arbete behandlas frågorna grundligt, först historiskt och komparativt och därefter med en ingående analys av deras innebörd och med förslag hur de böra besvaras.
    Den historiska delen är icke den minst intressanta. Förf. opponerar mot den utbredda åsikten, att det i äldre rätt skulle ha varit det vanliga att det utdömdes ett straff för varje brottslig handling och att dessa straff kumulerades. Enligt den äldsta tyska rätten utdömdes, framhåller han, straff för de effekter som orsakats genom brott, varvid det vore irrelevant om dessa effekter orsakats genom en eller flera handlingar. I den romerska rätten var enligt förf. frågan, huruvida det förelåge en eller flera lagöverträdelser och huruvida de alla skulle beivras, varför det kunde dömas till ett straff fastän flera

280 LITTERATURNOTISERbrottsliga handlingar förövats och till ett straff även där flera lagöverträdelser förekommit. Den medeltida italienska jurisprudensen hade emellertid genom missförstånd av den romerska rätten trott den innehålla en allmän regel som uttrycktes med satsen »quot crimina, tot poenae». Men icke heller de italienska juristerna hade därmed accepterat en allmän princip om kumulation. Vad som skedde genom flera handlingar uppfattades nämligen i vid utsträckning såsom ett enda brott. I den äldre gemeinrättsliga doktrinen hyllade man väl den nämnda satsen, men i praktiken nöjde man sig i allmänhet med att för flera brott utdöma ett gemensamt straff, som bestämdes inom de möjligheter det grövsta av brotten erbjöd. Först mot slutet av 1600-talet finner man enligt förf. tanken att göra handlingsenhet och handlingsflerhet till den genomgående indelningsgrunden i konkurrensläran, och först långt senare vann den läran insteg och överhand att en handling borde medföra ett straff, flera handlingar flera straff som skulle kumuleras. I straffrättens långa historia skulle alltså en allmän regel om kumulation vid flera brottsliga handlingar vara en tämligen sen företeelse.
    Förf. ägnar en stor del av sin framställning åt att söka visa, att det icke är sakligt motiverat att i konkurrensläran skilja mellan en och flera handlingar. Uppställandet av begreppen ideell konkurrens och reell konkurrens är enligt honom en förfelad begreppsbildning. Det avgörande bör i stället vara, om den tilltalade begått ett eller flera brott i betydelsen av lagöverträdelser som skola bestraffas. Eftersom den svenska rätten numera, i olikhet mot den gällande tyska och i olikhet även mot det senaste tyska strafflagsförslaget, intager denna ståndpunkt, är det med tillfredsställelse en svensk läsare tager del av förf:s kritik. Att icke heller denna ståndpunkt utesluter tvisteämnen måste tyvärr erkännas. Förf. hävdar, mot vad som antages i svensk rätt, att ett fall sådant som det att någon med en bomb dödar flera personer utgör ett enda brott.
    Förf. rekommenderar för fall av brottskonkurrens ett enhetsstraff enligt en straffskala, bildad genom kombination av straffskalorna för de särskilda brotten med förhöjning av det högsta maximum.
    I boken behandlas även skenbar lagkonkurrens, men under beteckningen lagkonkurrens. Vad i Sverige brukar kallas lagkonkurrens nämnes blott helt kort vid redogörelsen för svensk rätt såsom en för denna säregen rättsfigur. Det måste medges, att man kunde reda sig utan detta begrepp, men ett visst praktiskt värde har det väl dock.

I. S.