FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET
Fråga angående processen i faderskapsmål
I faderskapsmål inträffar förhållandevis ofta att svaranden bestrider käromålet under påstående att han visserligen själv haft intimt umgänge med modern under konceptionstiden, men att detsamma gäller en eller flera andra män, varför någon av dessa kan vara fader till barnet under det svarandens eget faderskap är osannolikt. Han torde då regelmässigt göra gällande, att eftersom anledning förekommer till antagande, att annan haft samlag med modern under konceptionstiden (lag 12 dec. 1958 ang. blodundersökning m. m., 1 §), blodundersökning (eller annan undersökning av ärftliga egenskaper, nedan gemensamt benämnda blodundersökningar) bör företagas ej blott på modern, barnet och svaranden utan jämväl på nyss angivna män. Den sålunda åberopade grunden för bestridandet torde i regel mötas av bestämd gensaga från modern. På grund av detta måhända i sakens natur liggande förhållande lär det, som först må nämnas, sällan kunna förekomma att underrätten redan samtidigt med förordnande om blodundersökning på parterna (i regel på förberedelsestadiet) förordnar om blodundersökning även av annan, vilket redan detta är ägnat att föranleda en föga önskvärd förlängning av tiden mellan stämningsansökan och underrättsdom.1
Därest emellertid underrätten trots moderns bestridande tillåter bevisning angående de påstådda förhållandena — något som givetvis kan vara befogat2 — kan efter huvudförhandling i underrätten, varvid sådan bevisning förebragts, den situation uppkomma att domstolen finner påståendet styrkt beträffande vissa män men ej beträffande andra. Målet kommer då att vilandeförklaras av domstolen i avbidan på i första hand yttrande av de ifrågasatta männen och sedermera blodundersökning på dem. Av stor vikt för målets vidare behandling blir då frågan om vem som äger klaga över ifrågavarande beslut.
Att underrättskäranden äger fullfölja talan mot beslutet under åberopande av 49:6 RB torde vara klart. Hovrätten har efter sådana besvär att ingå på prövning i sak av vad underrättssvaranden åberopat tillstöd för sina påståenden och motpartens invändningar häremot.
Såvitt däremot angår underrättssvaranden är läget möjligen ej lika klart. I ett fall har Svea hovrätt efter saklig prövning lämnat av denne anförda besvär över beslut, varigenom underrätten avslagit begäran om blodprovstagning på annan man, utan bifall.3 I ett senare fall har samma hovrätt däremot avvisat av svaranden anförda besvär över ett
likadant underrättsbeslut under motivering att underrättssvaranden ej ägde anföra besvär över beslutet.4
Först må påpekas att den möjligheten finns att hovrätten i förstnämnda fall ej haft frågan om besvärens avvisning aktuell, i så fall möjligen beroende på att besvären i detta fall ej kommunicerades med motparten. Om däremot, som naturligtvis är troligare, klaganden ansetts äga befogenhet att anföra besvär över beslutet, föreligger två mot varandra stridande hovrättsutslag, vilka ej båda kan vara riktiga.
Av underrättssvaranden anförda besvär över ett underrättsbeslut, varigenom hans begäran om blodundersökning å andra män ogillats, synes ej kunna stödas på något uttryckligt stadgande i lag. Varken i 49:4 RB eller 20:39 FB finnes något sådant stadgande. Den särskilda lagstiftningen angående blodundersökning innehåller ingen regel som skulle medge fullföljd i ett sådant fall. Ej heller 49:6 eller 49:8 st. 2 RB synes kunna åberopas (således ej befogat att medge besvärsrätt till bemötande av underrättskärandens besvärstalan mot beslutet i vad det gått emot den sistnämnde). Vid avsaknad av uttrycklig bestämmelse om särskild fullföljdsrätt torde talan endast kunna fullföljas i samband med talan mot underrättens dom eller slutliga beslut. Det hovrättsbeslut varigenom besvär över underrättens beslut i nämnt hänseende avvisats synes därför vara det riktiga.
En annan sak är om denna följd av de processuella reglernas konstruktion är avsedd. Det är allmänt bekant att väntetiderna i ett faderskapsmål, vari blodprov företages — och dessa är legio — är mycket långa även utan extra komplikationer (även om just i dagarna erfarits att balansen minskat och nu är lägre än på lång tid). Då svaranden väl en gång gjort gällande att blodprov måste tagas jämväl på andra män, lär han vara föga sinnad att avstå från denna sin begäran även om underrättens prövning av förebragt bevisning medfört att sådant blodprov ej företagits före underrättens avgörande av målet. Han kommer då att i samband med talan mot underrättens dom, som förutsättes ha gått honom emot, även föra talan mot det under rättegången meddelade beslutet. Det är svårt att se hur hovrätten skulle kunna hindra honom från att därstädes förebringa bevisning, eventuellt ny sådan, rörande det påstådda intima umgänget. Resultatet av hovrättens prövning synes därefter kunna bli att hovrätten i motsats till underrätten finner skäl tala för att sådant umgänge förekommit och att blodprov bör tagas även på den eller de utpekade männen. Dessutom kan hovrätten finna det lämpligare att jämförelsen mellan de två eller flera blodprov som då mera kommer i fråga sker vid underrätten. I själva verket är detta för parternas del önskvärt ur instansordningssynpunkt.5 Resultatet av hovrättens prövning blir då att målet återförvisas till underrätten. Detta leder till en dramatisk förlängning av den tid som sammanlagt förflyter mellan barnets födelse och faderskapets fastställande. Men även utan återförvisning kommer målets avgörande att avsevärt fördröjas.
För fullständighetens skull må inskjutas att hovrätten torde ha möjlighet att hålla förhör eller vidtaga annan förberedande åtgärd, upp-
taga bevis utom huvudförhandling eller hålla särskild huvudförhandling, allt avseende frågan om blodundersökning, 50:11—13 RB.
Den nämnda tidsförlängningen torde ej vara åsyftad av lagstiftaren, utan framstår mera som en ej avsedd följd av gällande bestämmelser. Som dessa är konstruerade torde emellertid denna följd måhända vara oundviklig. Även om de fall vari denna tidsförlängning uppträder ej skulle vara alltför många, förekommer de dock, och olägenheterna för parterna är stora och torde förtjäna beaktande.
I förbigående må nämnas att rättegångens snabbhet ej heller är ägnad att ökas av den omständigheten att de utpekade männen ej torde kunna överklaga förordnandet om blodundersökning utan endast det sedermera efter underlåten undersökning meddelade beslutet om utdömande av vitet, 49:8 st. 3 RB.
Avslutningsvis må påpekas att ovanstående rader ej gör anspråk på att vara annat eller mera än några reflexioner med anledning av de många svårigheter som ofta möter mot avgörandet av just faderskapsmål, som rätteligen borde (och skall) avgöras särskilt snabbt.
Stig Sohlberg