Det gläder mig att hovrättsassessorn Wilhelmsson och jag äro ense i sakfrågan, då civilrättsligt giltig sämjedelning ägt rum före lantmäteriförrättningen. Frågan om sämjedelningens ålder är för tiden fram till 1962 års lag sekundär. Mot bakgrund av lagberedningens egna motivuttalanden (ex. SOU 1960:26, s. 46—47) är Wilhelmssons uppgift om skälet till att 21 § promulgationslagen icke gör någon skillnad på äldre och nyare sämjedelningar ägnad att förvåna. De av Wilhelmsson anmärkta fastighetsbildningsrättsliga inskränkningarna i senare sämjedelningars giltighet äro ovidkommande i förevarande sammanhang.
Huruvida praxis överensstämmer med Wilhelmssons huvudregel vågar jag icke uttala mig om. Anmärkas må endast, att föreningar, d. v. s. avtal mellan delägarna, ligga som grund för flertalet jorddelningsförrättningar. För egen del är jag icke benägen att göra Wilhelmssons skarpa distinktion mellan sådana föreningar och sämjedelningsavtal. I det aktuella fall, som föranlett mitt inlägg (Kungl. Maj:ts beslut nr 1195), var gränsen mellan det i förväg under medverkan av lantmätare träffade sämjedelningsavtalet och en förening under pågående lantmäteriförrättning enbart formell. Målet gällde lagfartsbehandlingen av en testamentslott, som utbrutits från en familjerättslig enhet enligt mönstret i SOU 1960:26, s. 99 nederst.
Lagberedningens jordabalksförslag åberopas icke av mig såsom stöd för min uppfattning om rådande praxis. Däremot konstaterar jag, att praxis strider mot lagberedningens intentioner genom att lägga extra hinder för avvecklingen av sämjedelningar. Min principiellt viktigaste invändning mot praxis är, att felöverföring av lagfart till nytt upplägg i fastighetsboken betraktas som laga fång; detta är en ofrånkomlig förutsättning för den påföljande byteskonstruktionen i mitt exempel. Konstruktionen innebär nämligen, att parterna såsom bytesvederlag avhända sig fastighetsdelar, som tillhört annan ägare alltifrån sin tillkomst genom samäganderättens upplösning.
Folke Arkling
Något om deklarationsbrott
Vid handläggning av deklarationsbrott ställs man ofta inför åtskilliga problem. Jag vill här aktualisera några dylika.
Enligt 30 kap. 3 § rättegångsbalken må dom ej avse »annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas». Det tillägges, att rätten inte är bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum.
Enligt 30 kap. 9 § rättegångsbalken må, sedan tid för talan mot dom utgått, fråga om ansvar å den tilltalade för gärning, som genom domen prövats, ej ånyo upptagas.
Stadgandet i 30:3 tillämpas i praxis så, att rätten skall bedöma endast det händelseförlopp, som åklagaren upptagit i sin gärningsbeskrivning såsom ansvarsgrundande. Rätten anses inte kunna döma över
andra gärningsmoment än dem som åklagaren åberopat till stöd för åtalet.1 Enligt prof. EKELÖF betraktas som sådana »såväl det subjektiva rekvisitet, olika delar av den brottsliga verksamheten, dennas effekt samt den situation, i vilket brottet förövats».
Res judicata-regeln i 30:9 medför att även vissa omständigheter, som icke prövats i en rättegång, uteslutes från prövning i ny rättegång som grund för yrkande om ansvar å samme tilltalade.
Prof. OLIVECRONA2 använder för att åskådliggöra detta en bild med två cirklar. »De omständigheter, som upptagits i den första gärningsbeskrivningen, kunna sägas falla inom åtalscirkeln; de som täckas av domen kunna sägas falla inom res iudicata-cirkeln. Den senare är större än den förra.»
Skall falskdeklaration och vårdslös deklaration betraktas som samma »gärning» vid tillämpning av nu berörda stadganden?
I den av GÄRDE m. fl. utgivna kommentaren till nya rättegångsbalken (1949) säges, att vållande till annans död och mord eller dråp torde böra anses tillhöra skilda gärningstyper.3 Det fortsättes: »Vid mindre svåra brott, där skillnaden mellan uppsåt och vårdslöshet icke är så framträdande, kan en annan lösning vara berättigad, t. ex. i fråga om falskdeklaration och vårdslös deklaration. .—.—.—.—.—.—. I samtliga nu åsyftade fall äro de skäl, som ur rättskraftssynpunkt göra sig gällande mot en förnyad prövning i annan ordning än genom särskilt rättsmedel, av synnerlig styrka».
Om uppsåtligt brott vid åtal för falskdeklaration icke blivit styrkt, har i praxis den tilltalade dömts för vårdslös deklaration, vilket står i överensstämmelse med nyssberörda uttalande i kommentaren. Sedan en dom beträffande vårdslös deklaration vunnit laga kraft, torde ett nytt åtal för falskdeklaration beträffande samma oriktiga uppgifter böra avvisas.4
Men det problem som uppställer sig är detta: Om åklagaren yrkat ansvar endast för falskdeklaration men uppsåtligt brott icke blivit styrkt, står då domstolens förfarande att döma för vårdslös deklaration i god överensstämmelse med principen att rätten icke kan döma över andra gärningsmoment än dem som åklagaren åberopat?5 Rätten måste ju bedöma de gärningsmoment, som konstituerar grov oaktsamhet, och dessa moment har åklagaren inte åberopat. Det kan vara fråga om underlåtenhet att genomläsa en färdigskriven deklaration, om anlitande av icke kvalificerad hjälp vid upprättande av deklarationen, om underlåtenhet att föra anteckningar till ledning för taxeringen, om slarv med kontrolluppgifter och mycket annat.
Problemet uppstår även då åklagaren yrkat ansvar för vårdslös deklaration utan att angiva annat än att den oriktiga uppgiften lämnats »av grov oaktsamhet». Sådana fall synes vara mycket vanliga. I ett flertal i NJA refererade rättsfall har åklagaren — av referaten att döma
— underlåtit att angiva vilka omständigheter som konstituerat vårdslösheten.
En jämförelse kan göras med förhållandena vid åtal för vårdslöshet i trafik. Olivecrona6 åberopar ett exempel ur underrättspraxis: »En novembermorgon körde en bilförare av vägen på en raksträcka. Han åtalades för ovarsamhet i trafik, bestående i att han hållit en i förhållande till omständigheterna alltför hög hastighet; åklagaren gjorde gällande att vägen varit isbelagd till följd av frost under natten. Meteorologiska uppgifter utvisade emellertid, att temperaturen under natten hållit sig över noll grader, varför ingen isbeläggning kunde antagas ha förefunnits. Hastigheten hade varit c:a 70 km i timmen, vilket under sådana förhållanden icke kunde anses vara någon ovarsamhet. Under huvudförhandlingen hördes tvenne passagerare i bilen som vittnen. Därvid framkom, att föraren vänt sig om och talat med en passagerare i baksätet omedelbart före dikeskörningen; här låg av allt att döma förklaringen till olyckan. Då emellertid detta beteende av föraren icke åberopats av åklagaren, fick det icke tagas upp till prövning såsom grund för ansvar.»
Enligt praxis torde sålunda vid åtal för vårdslöshet i trafik domstolen endast pröva huruvida ovarsamhet förekommit i de avseenden åklagaren påstått. Att gränserna för domstolens bedömande skall dragas olika vid trafikbrottslagens oaktsamhetsbrott och vid skattestrafflagens oaktsamhetsbrott förefaller svårförståeligt.
För att minska olägenheten av problemet tillämpas vid Stockholms rådhusrätt den ordningen, att åklagarna — efter överenskommelse mellan representanter för rådhusrätten och åklagarmyndigheten — i gärningsbeskrivningen eller under ett så tidigt skede som möjligt under huvudförhandlingen preciserar i vilka avseenden den tilltalade enligt åklagarens mening gjort sig skyldig till grov oaktsamhet. Även om rådhusrätten med hänsyn till gällande praxis skulle anse sig böra i princip pröva även andra oaktsamhetsgrunder, bidrager dock det tillämpade systemet till att leda in huvudförhandlingen på rätt spår och förkorta densamma. För den tilltalade är det givetvis också av vikt att snarast få veta åklagarens inställning för att kunna bygga upp sitt försvar.
Det kan enligt min mening starkt ifrågasättas om icke praxis — i den mån detta icke redan skett (jfr EKELÖF i SvJT 1957 s. 306) — borde ändras så att domstolen endast prövar åberopade oaktsamhetsgrunder. Problemet är aktuellt vid ett flertal typer av oaktsamhetsbrott.
Beträffande straffmätningen vid deklarationsbrotten synes utvecklingen ha gått i den riktningen att böterna sättes allt lägre i förhållande till de undandragna skattebeloppen. Detta trots att såväl i samband med tillkomsten av skattestrafflagen som vid senare ändringar av denna uttalats önskemål om straffskärpningar. Men utvecklingen får väl ses i belysning av de stigande skatterna. Även om en relativ straffsänkning skett torde likväl i flertalet fall bötesbeloppen ha blivit större än förut på grund av skatternas höjning. Enligt erfarenheter som jag gjort vid olika domstolar i slutet av 1940-talet var det då vanligt att vid falskdeklaration sätta böterna till tre gånger det undandragna skattebelop-
pet och vid vårdslös deklaration till två gånger det undandragna beloppet. Att böterna numera i regel är lägre i förhållande till de undandragna beloppen framgår av ett studium av de i Nytt Juridiskt Arkiv refererade rättsfallen. Se t. ex. 1956 s. 214 och 256, 1958 s. 135 och 260, 1959 s. 597, 1961 s. 533 och 1962 s. 143. Under förarbetena till de år 1961 beslutade ändringarna i skattestrafflagen framkom att beträffande fällande domar i deklarationsmål avseende år 1958 avgivna deklarationer bötesbeloppen i cirka 70 procent av de fall, som hänförts till falskdeklaration, understigit två gånger den undandragna skatten och att de bötesbelopp, som utdömts vid vårdslös deklaration, i cirka 70 procent av fallen understigit den undandragna skatten. Man fann en klar tendens hos domstolarna att vid vårdslös deklaration sätta bötesbeloppen lika med den undandragna skatten och att tendensen vid falskdeklaration torde vara att bötesbeloppen sattes till två gånger undandragen skatt.
För att erhålla så enhetlig straffmätning som möjligt inom Stockholms rådhusrätt upprättades år 1958 statistik beträffande ådömda böter i deklarationsmål under några år i mitten av 1950-talet. Enligt denna statistik hade i 331 mål, däri böter ådömts för falskdeklaration, bötesbeloppet i genomsnitt motsvarat det undandragna skattebeloppet multiplicerat med 1,6. Av 258 mål, däri böter ådömts för vårdslös deklaration, motsvarades bötesbeloppet i genomsnitt av det undandragna beloppet multiplicerat med 0,8. Sedermera har deklarationsmålen sammanförts till en avdelning vid rådhusrätten. Straffmätningen torde nu i allmänhet ligga vid 11/2 gånger det undandragna beloppet vid falskdeklaration och 8/10 av det undandragna beloppet vid vårdslös deklaration. Avsevärda variationer förekommer dock, särskilt vid vårdslös deklaration.
I detta sammanhang skulle jag vilja framhålla, att enligt min mening starka skäl talar för att systemet med normerade böter ersättes med dagsbotssystemet, såvitt avser vårdslös deklaration. Med hänsyn till statens och kommunens stora intresse av att noggrannhet iakttages vid upprättande av deklarationer är ju domstolarna benägna att i stor utsträckning anse oaktsamhet vid upprättandet såsom grov. Ur allmänhetens synvinkel är kanske samma oaktsamhet relativt lindrig, men den måste ofta — om domstolen skall utdöma böter som gör skäl för beteckningen normerade böter — medföra ett mycket kraftigt bötesstraff. De normerade böterna torde i regel — såsom under förarbetena till skattestrafflagen angivits — stå i viss relation till den dömdes ekonomiska förhållanden. Men det bör framhållas, att så ingalunda alltid är förhållandet. När deklarationsmålet efter ett antal år slutligen avgöres, har kanske en avsevärd försämring i den tilltalades ekonomi inträtt. De normerade böterna utgör vid vårdslös deklaration icke någon egentlig mätare av brottets svårhetsgrad. Gränsen mellan det straffria och det straffbara området går ju där en oaktsamhet kan anses så stor att den bör bedömas som grov. Inom det straffbara området bör i konsekvens härmed brottet anses grövre ju större oaktsamheten är. En sådan gradering ernås lättare vid dagsbotssystemet än vid systemet med normerade böter. De normerade böterna kan också medföra högst olika resultat i sådana fall där oaktsamheten i och för sig kan anses lika
grov. Om en person i förlitande på en medhjälpare, som upprättat deklarationen, underlåtit att närmare granska denna — ett ganska vanligt fall — är väl hans oaktsamhet lika grov om medhjälparen råkat utelämna en extrainkomst på 500 kronor som om denne utelämnat en dylik inkomst på 5 000 kronor. Men i det senare fallet bör bötesstraffet enligt systemet med normerade böter bli minst tio gånger större än i det första fallet.
Under förarbetena till skattestrafflagen och ändringarna i densamma år 1961 har framhållits, att det torde vara vanligt vid fällande domar för vårdslös deklaration, att den tilltalade misstänks för uppsåtligt brottmen att uppsåtet icke kunnat styrkas. Detta kan tänkas vara ett skäl för normerade böter vid vårdslös deklaration men jag vill dock ifrågasätta om omständigheterna annat än i undantagsfall kan vara sådana att det kan vara riktigt att vid straffmätningen taga hänsyn till obestyrkta misstankar. Enligt min personliga erfarenhet har endast i en mindre del av de mål, däri ansvar för vårdslös deklaration ådömts, misstanke om falskdeklaration förelegat. Enligt den till grund för lagändringen år 1961 liggande promemorian7 hade av år 1958 gjorda anmälningar om brott mot skattestrafflagen vid utgången av påföljande år 2.225 lett till fällande dom, varav dock endast cirka 190, d. v. s. mindre än 10 procent av de avdömda fallen, bedömts som falskdeklaration. Även om falskdeklaration skulle ha misstänkts i dubbelt så många mål som de 190, vilka lett till fällande dom, så skulle dock antalet misstänkta falskdeklarationer endast utgöra en bråkdel av de mål däri ansvar för vårdslös deklaration ådömts.
I det betänkande som ligger till grund för skattestrafflagen har beträffande den äldre rätten anmärkts8 att endast normerade böter kommit i fråga vid utdömande av straff enligt taxeringsförordningen för falskdeklarationsbrott och att det, på fråga om anledningen härtill, framhållits att de brott, för vilka normerade böter är utsatta såsom straff, nästan genomgående är sådana, där vinningssyftet starkt framträder. De sakkunniga föreslog emellertid dagsböter såväl för falskdeklaration som för vårdslös deklaration. Departementschefen framhöll dock, att då »falskdeklaration är ett brott, som i hög grad karaktäriseras av vinningssyfte, synes det angeläget, att samhället har möjligthet att reagera mot denna brottslighet på sådant sätt, att den brottslige icke endast går miste om vinsten av sitt brott utan därutöver tillfogas en kännbar ekonomisk förlust. Systemet med normerade böter — i förekommande fall i förening med eftertaxering — möjliggör att dessa synpunkter bliva fullt tillgodosedda».9 Beträffande vårdslös deklaration ansåg departementschefen att bötesstraffet även i detta fall borde utgöras av normerade böter och motiverade detta helt kort med att »bötesstraffet bör bestämmas enligt samma system vare sig den brottslige handlat med uppsåt eller av grov vårdslöshet».10
Lagrådet yttrade bland annat: »I likhet med departementschefen anser lagrådet att på ifrågavarande begränsade brottsområde de norme-
rade böterna äro att föredraga framför dagsböter. Det för deklarationsbrotten typiska är att de ha sin grund i snikenhet. Lagstiftningen bör därför taga sikte på just det sinnelag som föranlett brottet och välja en härför särskilt lämpad påföljd. Detta tillgodoses bäst därigenom att den skyldige — förutom att han går miste om den åsyftade vinningen — drabbas av en kännbar ekonomisk förlust. Till förmån för dagsbotssystemet talar visserligen att vid tillämpningen av detta system brottetssvårhetsgrad kommer till otvetydigt uttryck i bötesdomen. Att så ej kan ske vid normerade böter är dock i viss mån av mindre betydelse, i det att merendels svårhetsgraden hos förevarande brott i högre grad än vid förmögenhetsbrotten i allmänhet står i ett mera omedelbart förhållande till det ekonomiska resultat, varpå brottet är inriktat. Avgörande är emellertid enligt lagrådets mening att en övergång till dagsbotssystemet — i och för sig visserligen önskvärd — otvivelaktigt skulle komma att i regel innebära en strafflindring och således ur allmänpreventiv synpunkt verka i en riktning, motsatt den med reformen avsedda.»11
Vinningssyfte och snikenhet kännetecknar falskdeklarationsbrotten men har beträffande vårdslöshetsbrotten enligt min mening endast ringa betydelse. En strafflindring beträffande vårdslöshetsbrotten synes mig i många fall önskvärd. Att många domare delar denna uppfattning framgår väl också av den låga straffmätning som praktiseras. Även Högsta domstolen har i ett flertal mål angående vårdslös deklaration gått avsevärt under det undandragna skattebeloppet. Ett nyligen avgjort sådant mål skall här beröras.12 Det gällde en kvinna, som vänt sig till en deklarationsbyrå för att få hjälp med sin självdeklaration. Medhjälparen upprättade deklarationen med ledning av taxeringsuppgifter, som överlämnades till honom. Han förväxlade därvid, då han tog del av kontrolluppgiften från kvinnans arbetsgivare, löneinkomsten med det belopp som avdragits såsom preliminärskatt. Intäkterna upptogs på grund härav till 8.863 kronor i stället för 18.248 kronor. Kvinnan undertecknade deklarationen utan att kontrollera riktigheten av de däri lämnade uppgifterna. Hon och medhjälparen hade enligt Högsta domstolen genom dessa åtgärder ådagalagt grov oaktsamhet. Omständigheterna ansågs dock mildrande. Det skattebelopp, som skulle ha undandragits, utgjorde 3.298 kronor men bötesbeloppen för envar av de tilltalade sattes till 400 kronor. Bötesstraffet uppgick alltså till mindre än en åttondel av det undandragna skattebeloppet.
Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att vid brott mot uppbördsförordningen straffas enligt 80 § 1 mom. andra stycket samma förordning arbetsgivare med dagsböter om han icke fullgör sin skyldighet att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet inbetala belopp motsvarande det, varmed arbetstagares lön minskats för gäldande av dennes skatt, och i avseende härå uppsåt eller grov oaktsamhet ligger arbetsgivaren till last. Det hade ifrågasatts att här införa normerade böter, men detta ansågs skola komma att medföra alltför höga straff.13
K. E. Rosén