FÖRSLAGET TILL NY
REGERINGSFORM
NÅGRA SPRÅKLIGA KOMMENTARER
AV PROFESSOR ERIK WELLANDER
Författningsutredningens förslag till ny regeringsform har av naturliga skäl tilldragit sig stor uppmärksamhet. Om denna har kommit att riktas icke blott på innehållet utan även på formen så beror det på särskilda omständigheter.
Vårt modersmåls officiella form, det svenska kanslispråket, har icke minst i sin tongivande gestalt av lagspråk på senare tid varit föremål för stark kritik. Myndigheternas framställningssätt har klandrats för stelhet, vidlyftighet och stundom obegriplighet; allt otåligare har begärts en enklare och naturligare språkform åtminstone i ärenden som direkt beröra den stora allmänheten. »Till nutidens svenska folk bör talas på nutidens språk.»
Ett genomtänkt uttryck för sådana önskemål är hovrättspresidenten BJÖRN KJELLINS skrift: »Kan våra myndigheters språk moderniseras?» (Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård, 22, Sthm 1960). Kjellin är mycket bestämd i sin uppfattning av läget: »Domstolar och administrativa myndigheter kan inte rättfullgöra sina uppgifter om de uttrycker sig på ett språk som är föråldrat och mera väsentligt skiljer sig från vad som är allmänt språkbruk. De behöver ett tidsenligt språk och därtill ett språk som är klart, enkelt och uttrycksfullt.»
Kjellin kräver att myndigheternas språk anpassas efter det allmänna språkbruket. Frågan är då närmast vad som är allmänt språkbruk. Den frågan lämnar Kjellin därhän, han nöjer sig med att klarlägga hur anpassningen skall gå till: »Det är en osympatisk åtgärd att ålägga tjänstemän att skriva annorlunda än de gör. Det behövs inte heller, ty det finns en nyckel till myndigheternas språkbruk i författningsspråket. Om bara språket i nya lagar och författningar moderniseras, följer myndigheterna efter.» Och om lagspråket säger han: »Vill man förbättra lagspråket är det enda sättet att först i princip bestämma sig för att reformera stilmedlen i en viss riktning och sedan bygga upp lagtexter med de stränga krav på saklig bearbetning som detta kräver.»
Tvivelsutan befinner sig vårt officiella språk just nu i en brytningstid. Den gamla formen har liksom sprängts av ett innehåll som pockar på nya uttrycksmedel. Kanslisvenska aktstycken gå direkt ut till en oändligt mycket vidare läsekrets än förr. Den stora allmänheten läser och lär, ej blott av innehållet utan även av formen. Det rör sig här om en språkform med enastående makt över vårt modersmåls utveckling i det hela. Det är därför av största vikt att denna utveckling leds i önskvärd riktning.
I författningsutredningens betänkande (SOU 1963:16) föreligger nu ett förslag till en ny grundlag (FRF), utarbetat av sakkunniga som haft det uttryckliga uppdraget »att utifrån en samlad översyn av demokratiens funktionsproblem företaga en modernisering av vår författning». Denna modernisering har av naturliga skäl utsträckts även till den språkliga formen.
Då FRF är det första noggrant genomarbetade försöket att ge en lag av central betydelse en ny, för samtidens svenskar avpassad form, så är det från språkvårdssynpunkt av största intresse att se, vilket mål utredningen ställt sig för den språkliga utformningen, vilka principer den i grammatiskt och stilistiskt hänseende tillämpat och hur den lyckats i sina strävanden.
Målet har varit att skapa en lagtext på nutidens språk, utformad för att kunna läsas och begripas av alla. Strävan har gått ut på att sammanfatta det digra innehållet i enkla, klara, lättfattliga, logiskt ordnade punkter, med stramt ordknapp hållning och konstlös satsbyggnad.
Om en sådan målsättning torde meningarna vara föga delade i princip, men skilda önskemål framträda dock, främst beträffande stilen: somliga vilja ha så mycket som möjligt av den gamla lagstilen bevarat, andra yrka på närmare anslutning till modernt talspråk.
Omdömena om lagförslagets språkform gå också, åtminstone av pressen att döma, starkt isär: »Randet med 1809 års författning är bevarat, svensk rättstradition tillvaratagen, praxis förnämligt inarbetad och utvecklad, språket enkelt men fast och måttfullt präglat av ålderdomlig högtidlighet» (ST 27 3 63). »Rent stilistiskt förefaller förslaget till regeringsform lyckat. De sakkunniga har bemödat sig om att skriva korta meningar på klar normalprosa» (Carsten Welinder ST 19 4 63).
Å andra sidan heter det om betänkandet: »Det är i själva verket ett anmärkningsvärt klent aktstycke; i stor utsträckning illa genomtänkt och lika illa skrivet» (Sv D 27 3 63). Utredningen får
»finna sig i att kritiseras för svårartad brist på språklig pregnans och stilistisk kontinuitet. Och, framför allt, för svårbegriplighet» (Sven Anér AB 30 3 63).
En säkrare uppfattning om förslagets värde från språklig synpunkt får man enklast genom ett konkret studium av den nya lagtexten, jämförd med den gamla. Här skall ges några exempelpå hur de sakkunniga träffat sina val mellan olika uttrycksmöjligheter. Det mesta är detaljer som kunna synas oviktiga, men det är dock summan av detaljerna som bestämmer stilen.
Det stilläge som utredningen valt för sin lagtext är den vårdade sakprosans, utan eftergifter vare sig åt vittert håll eller åt ledigare, mer talspråkshärmande stilarter.
Stilvalet har dikterats av praktiska skäl. Avgörande har varit den av utredningen knäsatta principen att lagtexten skall vara utan förklaring begriplig för envar svensk. För att nå det målet har man sett sig nödsakad att offra i sig behjärtansvärda önskemål av historisk, estetisk och känslomässig art. Man nyttjar vad Sir Ernest Gowers i sin på officiellt uppdrag utarbetade »Guide to the Use of English» kallar »plain words». Dylika ord kunna, omsorgsfullt använda, ge reda och klarhet åt framställningen, men de skänka icke stämning eller lyftning. Det så tillrättalagda språket är, med sina många sakliga enskildheter och detaljrika data, en nykter och torr uttrycksform, en prosastil som varken har de gamla lagarnas majestätiska rytm och magiska klang eller det levande talspråkets temperamentsfulla friskhet.
Den språkliga kompromissform som synes föresväva vissa bedömare som ett ideal, realiserbart genom smidig sammanjämkning, är närmast en önskedröm. Det stilistiska avståndet mellan landslagens The ägha han til Krono och Konungsdöme wälia /Landom rådha och Rijke styra / Lagh styrkia och Fridh hålda (III Cap. Konungs Balker) och FRF:s Valkretsmandaten fördelas enligt uddatalsmetoden med första divisorn jämkad till 1,4 (6:7) är för stort för att ens den skickligaste broslagning skulle kunna ge en text av godtagbar enhetlighet.
Den av utredningen valda stilen är i det hela enhetligt genomförd. Ett anmärkningsvärt undantag utgör FRF 1:2, som i huvudsak ordagrant svarar mot nu gällande RF:s § 16. Detta avsnitt åskådliggör klart det vanskliga i stilblandningen. Det skrymmande inskottet bryter stilen, när det knappa Konungen bör ersätts med det platta I överensstämmelse med vad i riket av ålder gällt skola
rikets alla myndigheter, enligt vad i denna regeringsform närmare stadgas ... Den massiva anhopningen av ålderdomliga ord och ordföljder i 1:2 kommer de kanslispråkiga uttrycken i 1:1 att te sig märglösa: utgår från Sveriges folk, bygger på fri åsiktsbildning, förverkligas — detta enda ord förverkligas röjer vidden av den klyfta som skiljer FRF:s språk från våra gamla lagars.
När det i pressdiskussionen sagts att »det språk man i förslaget åstadkommit är det bedrövligaste sammelsurium av stilar», så torde det vara just de från RF övertagna raderna i 2:1 som stöta i den nya miljön. Utredningen har ej heller varit blind för de svårigheter av skilda slag som den oförändrade 16 § i RF vållar i FRF— se Motiv s. 157 och särskilt yttrande av herrar Rudholm, Stjernquist och Westerståhl.
Några exempel på ordvalet i FRF må ge en föreställning om stilen.
Ord med ålderdomlig och högtidlig klang som sätta sin prägel på delar av nu gällande RF äro borta: skyldskap, förvunnen, slik, i ty fall, tima, åstunda, äska, foga anstalt, göra nåd, gånge härmed som, stånde till ansvar.
Å andra sidan avhåller sig utredningen helt från sådana för talspråket karakteristiska ord som bara och inte. Det heter, medväxling efter rytmiska eller andra eufoniska krav, blott eller endast, även allenast, och ej eller icke. Detta innebär bland annat att språket icke avhänds möjligheten till val mellan enstaviga och två eller flerstaviga synonymer. Utredningen främjar ej heller det nu allt allmännare bruk av negationen inte som på en viktig punkt hotar att fjärma svenskan från dess nordiska frändespråk.
Utredningen har sökt att ge lagen större räckvidd och ökad livslängd genom att undvika detaljbestämmelser. Detta medför naturligtvis faran att framställningen förlorar i konkretion. Om den ändock knappast kan tadlas för överdriven abstraktion så sammanhänger det med den påtagliga strävan att använda enkla ordalag. Lärda och abstrakta uttryck undvikas, likaså onödiga främmande ord. Demokrati ersätts med folkstyrelse.
Självklart är att en genomgripande omarbetning av regeringsformen måste föranleda både slopande och nybildande av terminologiska ord och uttryck. Utredningen går dock fram med varsam hand. Bland ord som försvinna märkas bevillning, regeringsrätt, samfällt stiftad lag. Nybildningar äro t. ex. ministerråd, misstroendeförklaring, ramlag, regeringskansli, spörsmål, tronledighet.
Logiskt mindre tillfredsställande är det från Finland lånade ut
trycket högsta förvaltningsdomstolen. Namnparet högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen har historisk och saklig bakgrund men ger i en systematiskt uppbyggd terminologi ingen riktig föreställning om de båda domstolarnas förhållande till varandra.
I uttrycket stifta lag äro de båda orden genom betydelse, associationshalt och stämningsvärde så fast förbundna med varandra, att det analogiskt skapade stifta bestämmelse (7:5) ter sig som ett profanerande.
Den tunga sammansättningen förhandlingsöverenskommelse (8:4) är bruklig i fackspråket men pryder icke en text som RF.
Sammansättningen regionmandat (6:7), utan s i fogen, skiljer sig från vad som är regel i liknande bildningar. SAOL upptar visserligen regionplan och SAOB ytterligare några sammansättningar utan s, men det heter regionssjukhus, reaktionsaggregat, recensionsexemplar, redaktionslokal, reduktionstabell, reflexionslyrik, relationstal, revisionsberättelse o. s. v. i oändlighet.
Ordens böjning är moderniserad till överensstämmelse med nu gällande grammatiska vanor. Bruket av bestämd fristående artikel framför substantiv i obestämd form är sålunda helt bortlagt. Det heter ej längre den till tronföljden närmast berättigade prins (RF § 39), de dem åliggande sysslor och värv (§ 47), enligt den i 5 § omförmälda fördelning (§ 25).
Den förr brukliga adjektivändelsen -e i pluralis: övrige förenämnde ämbetsmän (§ 102), samtlige ledamöter (§ 8) är likaså bortlagd. Det heter nu övriga ledamöter, samtliga o. s. v.
Särskilt intresse tilldrar sig bruket av pronomen.
Anmärkningar ha riktats mot utredningens sätt att nyttja han med syftning även på ord av kvinnligt kön.
I svenskan kunna personbetecknande ord vanligen användas utan hänsyn till kön: ingen, envar, minister, statsråd, student, studerande, arvinge, släkting, utlänning, flykting o. s. v. Där särskild femininform finns, nyttjas numera allt oftare den maskulina formen även om kvinnor: lärare, arvlåtare. I vissa fall har utvecklingen lett till att en tydlig mansbeteckning kommit att användas om båda könen: talman, ämbetsman, tjänsteman, ombudsman, men riksdagsman ansågs på sin tid böra vika för riksdagsledamot.
Däremot äro tredje personens personliga pronomen i singularis könsbundna. Ett sammanfattande ord för han och hon saknas. Det »könlösa» den, som förr brukades i vissa fall och i talspråket
fortfarande förekommer vid känslobetoning (se på den!), används numera i vårdat skriftspråk om personer endast determinativt: Nu vill ej den, som godset emottog, hava det längre i förvar. Genitiven dess är föråldrad: ingens fred i dess hus störa eller störa låta. Ingen Riksdagsman må kunna under tiltal ställas eller sin frihetberöfwas för des gärningar och yttranden uti RiksStånden . . . (§ 110 av år 1809).
Bristen gör sig ofta påmint. Då ett personligt pronomen skall användas med syftning på ett tvekönat substantiv, uppstår tvekan. Som ersättare för sådana ord som envar, riksdagsledamot, studerande, arvinge använda många han eller hon, även skrivet han (eller hon). Somliga skriva han/hon. Undantagsvis förekommer hon eller han, hon/han. En och annan förordar det klumpiga vederbörande.
Nu råder i svenskan sedan gammalt bruket att låta den maskulina pronomenformen stå för båda könen: Bor utländsk arvinge å den ort, där svensk man arv njuter; då njute han ock samma rätt i Sverige: vill han det arv utur Riket föra . . .
Till denna tradition har utredningen anslutit sig: Ingen må dömas av annan domstol än den under vilken han hör (2:8); Svensk medborgare åtnjuter personlig frihet... han är ock tillförsäkrad hemfrid (2:2); Riksdagsledamot må ej förmenas att fullgöra sitt uppdrag. Han är i utövningen därav icke bunden . . .(6:13); Skulle konstitutionsutskottet finna att statsråd. . . så grovt åsidosatt sin tjänsteplikt, att . . ., skall utskottet, . . . låta åtala honom inför riksrätt (9:2).
Mot detta gamla språkbruk ha erinringar gjorts. Med ändring synes dock böra anstå tills en smidigare ersättning än de hittills föreslagna blivit funnen.
I RF brukas densamma som personligt pronomen: Lämnar Konungen ej Sitt samtycke, meddele Han, förrän riksdagen åtskilts, densamma genom skrivelse de orsaker ... (§ 81); Dylikt av Konungen . . . lämnat medgivande skall, därest detsamma icke varder... gillat... (§ 72). Detta föråldrade pronomenbruk är bortlagt i FRF.
RF använder i vissa fall icke-reflexivt possessivpronomen där nutida grammatik fordrar reflexivt: stånde de, för en sådan uppsåtlig försummelse av deras ämbetsplikt, till lagligt ansvar (§ 102); huruvida högsta domstolens och regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas (§ 103); dessa sedlar skola, vid anfordran, inlösas av banken med guld efter deras lydelse (§ 72); Grundlagarna skola efter deras ordaly-
delse i varje särskilt fall tillämpas (§ 84). FRF tillämpar i dylika fall modernt språkbruk.
Påverkan från annorlunda byggd sats föreligger i Riksdagen må på en inom s i g vald lönedelegation överlåta att på riksdagens vägnar godkänna förhandlingsöverenskommelse . . . (8:4). Participet vald är en ren verbalform med klart uttryckt subjekt: lönedelegation (som är) vald inom — icke sig = lönedelegationen, utan den = riksdagen. Med personligt subjekt skulle det ju heta exempelvis Talmannen må på en av honom (icke sig) utsedd ställföreträdare överlåta . . ., i pluralis Talmännen må på en av dem vald. . . Stötes språkkänslan alltför mycket av det betonade den, kan man ju undantagsvis tillgripa det stela densamma. Ledigare är det att göra vald till finit verb i en särskild sats.
Vidlyftiga, efter latinska och tyska mönster bildade »juridiska pronomen» av typen förstnämnd och nyssberörd (Louis De Geer), som RF ej sällan använder, äro helt utrensade i FRF. Jämför Ledamöterna i riksdagens i föregående § omförmälda utrikesutskott vare (§ 54) och Utrikesnämnden består av ledamöterna i riksdagens utrikesutskott . . . Utrikesnämnden sammanträder på kallelse av regeringen (4:7). Nämnden är förut omtalad, och det räcker då med bestämda artikeln, som just tjänar till att beteckna substantivet såsom tidigare nämnt. BIRGER WEDBERG råder med all rätt till sparsamhet med »dessa fula och överflödiga ord» (Om föredragning s. 20). »Varför skall man skriva 'ifrågavarande sillparti' och inte 'sillpartiet'?»
Wedberg vänder sig i skilda sammanhang även mot uttryck av typen som i första stycket sägs. Dessa äro ej sällan svåra att undvara, och de förekomma i FRF i rätt stort antal: 3:5, 3:8, 3:9, 4:8, 6:5, 7:2, 7:6, 9:2, 9:3, 9:5. I flera fall synas kortare uttryck kunna brukas utan fara för missförstånd: Ej heller må i anledning av sådana gärningar eller yttranden talan mot honom väckas utan beslut som nu sagts (6: 15) — räcker ej sådant beslut? Stöter upprepningen av sådan, så kan på senare stället användas dylik. Ledamot må ock i fråga som nu sagts rikta spörsmål till statsråd (9:5) — räcker ej i sådan fråga? Lagtima val hålles i september vart fjärde år. Har urtima val hållits inom ett år före den månad, då lagtima val enligt vad nu sagts skulle hava förrättats, skall det lagtima valet dock ej hållas (6:5) — behövs enligt vad nu sagts? Ej må i annan ordning än nu sagts åtal väckas mot statsråd . . . (9:2) — behövs än nu sagts?
Vad verben beträffar märkes att de gamla verbformerna
förer (§ 15), hörer (§ 16), rörer (§ 89), störer (§ 16) enligt nutida uppsvenska språkvanor ersättas av för (5:5), hör (2:8) o. s. v. Däremot heter det giva, giver, gives, o. s. v., icke ge o. s. v.
Författningsutredningen, som i sin egen framställning skriver vi har och de kan, bibehåller i FRF det finita verbets pluralformer: Regeringsformen, successionsordningen och tryckfrihetsförordningen äro rikets grundlagar (1:1); För rikets förvaltning finnas under regeringen förvaltningsmyndigheter (1:4); Riksdagen fastställer ock, huru statens medel skola användas (1:8). Att det rätt allmänna kravet på övergång till talspråkets pluralformer icke genomförts beror tydligen på hänsyn till stilläget i det hela. Härtill må endast anmärkas, att i samma mån som regeringsformens språk i övrigt fjärmas från den gamla lagstilen och närmas till nutidens sakprosa, i samma mån försvagas skälen för bevarandet av de särskilda pluralformerna. Från klarhets- och tydlighetssynpunkt skulle enligt utredningen inga hinder möta (Motiv s. 43).
I frågan om kongruensen mellan subjekt och predikat uppstår ofta en spänning mellan grammatiskt och verkligt numerus. Utvecklingen går för närvarande tydligt i den riktningen att verkligheten slår igenom, oberoende av grammatikens formella krav. Utredningen synes dock gå väl långt i denna riktning då den skriver: Hava minst en tredjedel av nämndens ledamöter gjort framställning ... (4:7) och Beslutet förfaller, om flertalet av dem som deltaga i folkomröstningen . . . rösta mot beslutet (7:4).
I äldre juridisk stil godtogs icke passiv konstruktion med det aktiva verbets dativobjekt som subjekt. Det kunde heta Käranden tillerkändes skadestånd men icke Han tillerkändes skadestånd. I nutida kanslispråk heter det däremot allmänt icke blott Han tillerkändes utan även Han blev tillerkänd skadestånd; Han beviljades eller blev beviljad avsked. FRF godtar denna nyhet och skriver alltså han är ock tillförsäkrad hemfrid (2:2).
Där ledigt skriftspråk liksom naturligt talspråk använder finit verb tillgriper kanslisvenskan i största utsträckning substantivomskrivningar. Denna s. k. substantivsjuka härjar starkt i senare tillkomna partier av RF: Rådplägning med denna utrikesnämnd bör . . . äga rum . . . Då ärende förekommer till behandling . . . ärenden som varit föremål för rådplägning . . Ministern för utrikesärendena skall. . . lämna nämnden en framställning av de . . . förhållanden, som . . . (§ 54).
I en lagtext där enkelhet och korthet eftersträvas bör givetvis all onödig substantivering undvikas. Påtagligen har utredningen också beflitat sig om att i stället för de ofta så bekväma substan-
tiveringarna nyttja de naturliga uttrycksmöjligheter som verbets skilda former erbjuda. Icke dess mindre komma stundom de substantiviska omskrivningarna bra tätt: I ärende, som ... bör före avgörandet rådplägning äga rum (4:6); Hava . . . ledamöter gjort framställning om rådplägning... (4:7) — duger icke påkallat? Återsändande må ej ske i fråga om grundlag (7:8); såvida icke förpliktelse därtill föreligger på grund av rikets anslutning till mellanfolklig organisation (10:3). Hit kan även även föras en sats som Då tronledighet uppkommit (3:6).
De i RF ofta förekommande längre prepositionerna: ifrån, uti, utav o. s. v. äro i FRF ersatta av de kortare från, i, av.
I stället för det delvis föråldrade å använder FRF vanligen på, märkligt nog även i stående förbindelse: på rikets vägnar (4:9).
I RF heter det sedan 1921: Sådant särskilt protokoll . . . må dock äskas allenast i vad angår visst. . . mål (§ 105). Mot uttrycket i vad angår kunna erinringar göras. FRF använder det ännu modernare såvitt angår (8:1), icke till båtnad för stilen.
De tunga konjunktioner som äro så kännetecknande för äldre juridiskt språkbruk saknas helt i FRF, vilket sammanhänger med enkelheten i satsbyggnad och stil. Ej mindre — än även, alldenstund, med mindre, änskönt förekomma sålunda ej, huruvida i 7:4 är motiverat som ersättare för det dubbeltydiga om; samt nyttjas flerstädes jämte och men endast med bestämd funktion, såsom i 2:1, 2:2, 4:3, 5:5, 6:3.
Interpunktionen är i utredningens förslag starkt förenklad. Särskilt kommateringen, som i RF är delvis mycket ålderdomlig och mångenstädes i onödan hackar sönder meningen, är i överensstämmelse med bruket i modern sakprosa inskränkt till det för tydligheten nödvändiga. Jämför Å riksdag, som sammanträder efter upplösning, varom i § 108 stadgas, skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras (§ 53) och För ersättare som tjänstgör i riksdagsledamots ställe gäller vad som är stadgat ifråga om ledamot (6:16).
I enstaka fall kunde sparsamheten med kommatecken drivas något längre. En mening som denna: Efter urtima val må sådant val ej ånyo beslutas, förrän minst sex månader förflutit (6:5) läses lättare utan komma. Jämför Beskylles riksdagsman för grov missgärning, må han ej i häkte kunna inmanas förr än . . . domaren sådant skäligt prövat (§ 111) och Frågor uti detta ämne kun-
na . . . icke av riksdagen avgöras förr, än sistnämnda utskott däröver blivit hört (§ 107).
En rest av äldre kommatering föreligger väl i Valperioden omfattar, efter lagtima val, tiden . . . valperiods början och, efter urtima val, tiden . . . (6:6). Enklare vore Valperioden omfattar efter lagtima val tiden . . . valperiods början, efter urtima tiden . . .
I en så kort mening som I fall då ordföranden påbjudit tystnadsplikt, är ledamot förbunden därtill (4:7) kan kommat gärna strykas. Bibehålles det, bör av logiska skäl komma sättas även efter i fall.
I ordföljden bevarar RF mycket av äldre juridiskt språkbruk, merendels av osvensk karaktär: ingens samvete tvinga eller tvinga låta (§ 16); Vill Konungen utrikes resa, meddele Han . . . , är han . . . hindrad att riksstyrelsen utöva (§ 39); ankommer det på riksdagen att en bevillning . . . sig åtaga (§ 62); vare ledamöterna därtill förbundna (§ 54); den arvsföljd, som . . . stadgad är (§ 1); läran, sådan som den . . . antagen och förklarad är (§ 2); på sätt omförmält är (§ 64); en av de tre, som . . . föreslagne blivit (§ 29); det statsregleringår, för vilket den nya bevillningen . . . fastställd bliver (§ 61); utan att han lagligen förvunnen och dömd är (§ 16).
FRF har den i nutida svensk sakprosa vanliga ordföljden: Svensk medborgare äger i riket driva näring och utöva yrke, såvitt ej annat är särskilt stadgat (2:5); Ingen må dömas av annan domstol än den under vilken han hör enligt lag (2:8).
Den i svenskan naturliga ordföljden genomförs också i fall, där man enligt mångas mening bör undvika obetonat satsslut. Jämför I fall, då Konungen . . . prövar ovillkorlig tystnadsplikt vara av nöden, vare ledamöterna därtill förbundna (§ 54) och I fall då ordföranden påbjudit tystnadsplikt, är ledamot förbunden därtill (4:7). Likaledes: I Konungens frånvaro föres ordet av annat statsråd som statsministern utsett därtill (4:7); Om skäl äro därtill (7:8). I ett fall behålls den gamla ordföljden: när skäl därtill föreligger (9:1); här kan därtill dock utelämnas.
Påfallande är att till och med det obetonade det brukas i satsslut; det plägar annars antingen anbringas tidigare eller utbytas mot tyngre ord, framför allt detsamma. Dock behöver ingen invändning drabba en sådan formulering som Regeringen skall, så ofta omständigheterna föranleda det, med utrikesnämnden dryfta . . . (4:6). Om regeringen finner att rikets intresse kräver det (4:8) ger fullgod svensk satsrytm.
Den s. k. inversionen efter och (men, utan) som förekommer i RF: Justitieombudsmannen och militieombudsmannen väljas för tid och på sätt riksdagsordningen stadgar; och bör samtidigt för envar av dem utses en ställföreträdare . . . (§ 97) är i FRF slopad.
Den från gängse bruk avvikande ordföljden i satsen Med riksdagens godkännande må avslutas överenskommelse med främmande stat eller mellanfolklig organisation (4:9) kommer bättre till sin rätt om avslutas överenskommelse flyttas till satsens slut, där varigenom omedelbart knytes till överenskommelse.
Förslag till författning som regeringen äger besluta för rikets styrelse och förvaltning må av regeringen föreläggas riksdagen för yttrande eller för antagande såsom lag (7:7) den meningen är varken syntaktiskt eller estetiskt tillfredsställande.
Satsbyggnaden är i FRF starkt förenklad. Sådana »perioder» som RF:s år 1894 formulerade § 74 äro nu bannlysta. Strävan att ge meningen en stram och korthuggen form är påtaglig.
Den i RF vanliga participialkonstruktionen av typen Kamrarna äga i alla frågor lika behörighet och myndighet; skolande riksdagen . . . sammankomma varje år . . . (§ 49) är bortlagd.
Tyngande bestämmelser före substantivet, såsom i denna mening: Dylikt av Konungen då session ej pågår lämnat medgivande skall. . . upphöra att lända till efterrättelse (§ 72) undvikas.
I RF lämnade dispositionen av stoffet redan från början övrigt att önska, och senare ändringar och tillägg ha gjort bristerna än mer kännbara. FRF vinnlägger sig om överskådlig uppläggning, logiskt genomförd tankegång och sakenlig gruppering. Vinsten kommer till synes icke minst i minskat behov av hänvisningar.
En gammal stilistisk regel prisar omväxling i uttrycket som ett väsentligt villkor för behag i framställningen. Och givetvis har den regeln ett visst berättigande. Det är oskönt när ett så långt och tungt ord som entlediga, därtill osvenskt i typen, förekommer fem gånger på fyra rader (3:3). Men det är en farlig regel, som i rättsskipning och förvaltning kommit mycket ohägn åstad. I framställning med betydelsefullt sakligt innehåll hänger förståendet på de enskilda orden och deras förbindelser. Ett viktigt begrepp bör i varje särskilt fall uttryckas med samma ord, och detta ord bör såvitt möjligt förbehållas för ifrågavarande begrepp. Ej heller syntaktiska strukturer böra i onödan varieras.
Ändring i den språkliga formen framkallar hos läsaren lätt undran om ändring i sak avses. Till och med en sådan olikhet i uttrycket som beträffande ordföljden i Lag samma vare (§ 92) och Samma lag vare (§ 110) är störande, den drar till sig en uppmärksamhet som bör ägnas det sakliga innehållet.
Det är oriktigt att lämna läsaren i ovisshet om huruvida en variation i uttrycket betingas av logiska eller av estetiska skäl. RF erbjuder många exempel på dylik oklarhet: Riksdagen skall förordna två . . . medborgare, den ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman, att . . . hava tillsyn . . . Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar och plikt, som . . . (§ 96). Justitieombudsmannen och militieombudsmannen väljas för tid och på sätt som riksdagsordningen stadgar; och bör samtidigt för en var av dem utses en ställföreträdare . . . (§ 97). Hjälpverbet skall, konjunktiven vare och indikativen väljas äro förbindande föreskrifter, men vad betyder bör? Är det också en föreskrift, för omväxlings skull uttryckt på ett fjärde sätt, eller är det endast en rekommendation?
Hjälpverben skola och böra äro icke synonyma. Jämför i 2 kap. Lag 25 april 1930 om testamente: 1 §. Testamente skall upprättas skriftligen med två vittnen. I deras samtidiga närvaro skall testator underskriva testamentshandlingen . . . cch 2 §. Testamentsvittnena böra vid sina namn anteckna yrke och hemvist. De böra ock å handlingen teckna intyg rörande tiden för bevittnandet . . . Skola innebär en bindande föreskrift, böra ett råd. I 1809 års regeringsform brukas de båda verben utan klar åtskillnad.
Oklarhet vidlåder jämväl hjälpverbet äga, vare sig verbet har indikativens eller konjunktivens form, ävensom må i positiv sats.
Utredningen har tydligen strävat att ge dessa viktiga verb en begreppsligt klart avgränsad betydelse. Jämför: Nämndens ledamöter böra visa största varsamhet i avseende å meddelanden till andra . . . (§ 54) och nu Ledamot av utrikesnämnden skall visa varsamhet i fråga om meddelanden till andra . . . (4:8).
Det är sålunda ingen strävan till omväxling utan uttryck för en avsedd betydelseskillnad när det i FRF står: Regeringen skall . . . med utrikesnämnden dryfta . . ., Utrikesnämnden skall fortlöpande hållas underrättad . . . men I ärende, som angår rikets förhållande till främmande stat . . . , bör före avgörandet rådplägning äga rum med utrikesnämnden (4:6).
I RF heter det: Riksdagens kamrar äga att . . . var för sig utse talman . . . (§ 52), i FRF: Riksdagen väljer . . . inom sig talman . . . (6:10). Men naturligtvis: Konungen äger att i brottmål göra nåd,
mildra livsstraff . . . (§ 26), även nu: Regeringen äger genom nåd mildra eller eftergiva straff (4:15).
Det enkla presens indikativ som utredningen ej sällan brukar till omväxling: Riksdagen väljer för varje valperiod inom sig talman . . . Talmannen leder riksdagens arbete (6:10) har stöd i allmänt språkbruk och är givetvis lika imperativiskt som uttrycken med skola eller presens konjunktiv, såsom: Du skall icke dräpa eller Lag samma vare.
Det olika bruket av skola, äga och må framgår av en jämförelse: Finner utskottet av dessa protokoll, att någon statsrådets ledamot . . . vägra, då skall konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal. . . (§ 106). Skulle konstitutionsutskottet anmärka, att statsrådets ledamöter . . . icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta . . ., äge då utskottet att sådant tillkännagiva för riksdagen, vilken . . . kan hos Konungen skriftligen anmäla sin önskan, att. . . (§ 107), nu: Skulle konstitutionsutskottet finna att statsråd . . . så grovt åsidosatt sin tjänsteplikt . . ., skall utskottet . . . låta åtala honom . . . (9:2). Finner utskottet att statsråd, utan att fall . . . sägs, åsidosatt sin ämbetsplikt, må utskottet göra särskild anmälan därom till riksdagen (9:2).
I ett fall ställer sig läsaren frågande: Riksdagsledamot äger . . . framställa interpellation till statsråd. Ledamot må ock . . . rikta spörsmål till statsråd (9:5) — avses här en betydelseskillnad mellan äger och må eller är valet av hjälpverb endast estetiskt betingat?
Är en betydelseskillnad avsedd mellan entledigande (3:3) och avskedande (3:4)? Ligger i avsked något av grått papper?
Ett stilmedel som starkt präglar RF är koppling av delvis eller helt lika betydande ord: rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder (§ 16), de dem åliggande sysslor och värv . . ., de instruktioner, reglementen och föreskrifter, som redan givna äro (§ 47). Härav finns intet kvar i FRF, om man icke dit vill räkna t. ex. vid behov få bistånd och stöd av det allmänna (2:6).
I val mellan positiv och negativ skrivning brukar i en stat som ej vill vara polisstat företräde gärna ges åt den positiva formen, särskilt när den är kortare. Jämför Ej må till statsråd utses annan än den som genom födseln blivit svensk medborgare (3:1) och Endast den som är svensk medborgare må inne-
hava eller utöva domartjänst (5:6). Kan ej meningen även i fråga om statsråden uttryckas utan den negativa omskrivningen, exempelvis så: Till statsråd må utses endast den som genom födseln blivit svensk medborgare. Det är tolv ord i stället för fjorton, och man slipper förbudsformen.
Jämför också: Lag må ej ändras eller upphävas annorledes än genom lag, stiftad i samma ordning som den ändrade eller upphävda lagen (7:1) och Inskränkning i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen må ske allenast enligt grunder som angivas i lag (5:2). Avstår man från den negativa vändningen och skriver Lag må ändras eller upphävas allenast genom lag, så blir det åtta ord i stället för tio. Vinsten är ej stor men i en text som bemödar sig om korthet dock beaktansvärd.
Även där ingen förkortning vinns, synes i åtskilliga fall det positiva uttrycket vara att föredraga. Jämför Ledamot må ej utan riksdagens medgivande avsäga sig sitt uppdrag (6:13) och Till riksdagsledamot eller ersättare må väljas endast den som är svensk medborgare . . . (6:3).
Fler exempel på utredningens sätt att omforma lagtexten skulle kunna ges, men vad här anförts torde vara tillräckligt som grund för ett omdöme — som i alla fall blir väsentligen beroende på bedömarens subjektiva stilkänsla och smak.
Skall författningsutredningens språkliga insats kunna få en rättvis bedömning måste man hålla i minnet vad som på sin tid beställdes. Uppdraget gällde en modernisering av vår författning, som ofrånkomligt måste leda till en genomgripande modernisering även av språket.
De svårigheter som möta ett sådant arbete äro tväggehanda.
Å ena sidan hävdas nu från allt fler håll och med växande styrka principen: »Det vårdade talspråket skall vara norm för vårt skriftspråk» (senast i Statstjänstemannen 1963, h. 4). Men detta talspråk är, även om det bestämmes som »vårdat», ingalunda en fast avgränsad enhet, som kan tjäna som norm, det erbjuder en rikskala av uttrycksmöjligheter mellan vilka val måste ske. Och än vidare valmöjligheter medger det mångtydiga kravet att lagtexten skall förstås av en bred allmänhet. Utredningen har i själva verket haft att träffa stilval inom ett synnerligen vidsträckt område av svenskt språk.
Å andra sidan ha naturligtvis de som älska vårt gamla lagspråk rätt i att en grundlag, som skall gälla för långa tider, måste i sitt språk avstå från dagens kortlivade nymodigheter till förmån för
tradition och kontinuitet. För viktigare lagar krävs tillika, med fog, en värdig form, för grundlagar en viss monumentalitet, som gör ordalagen tjänliga att inprägla i minnet. »Den ideala stilen tyckes mig också ett lagbud komma närmare ju mer det är en stannad ljungeld likt», säger Wedberg med anspelning på de lagens tavlor som räcktes Moses på ett blixtomstrålat Sinai. Det är nu att ställa anspråken högt. Men envar som vördar vår lagspråkstradition vill givetvis i en ny grundlag återfinna något av de kärnfulla orden och de strama vändningarna från medeltida landskapslagar och 1734 års lagverk.
Om nu ett och annat parti av FRF i formen är rätt olikt en stannad ljungeld, så måste man besinna, att mången paragraf även i innehållet starkt skiljer sig från landslagens enkla bud: At han skal medh sins Rådz Rådhe i Swerike / Rijke sino Swerike styra och rådha / medh Infödd om Swenskom Mannom / och ey Uthländskom: Och at han ey Uthföddan Man i Rådh hans i Swerikitaki (Konungs Balker IV. Capitel). Jämför även Dräper man annan / och fångas å färske Gerning widher lijket / eller å flyande foot / å samma Dagh och Dyghne som han Gerningena gjorde: Thå gifwi Lijff fore Lijff (Dråpmåål medh Wilia II. Capitel). Vad som skall uttryckas är till stor del tankar som kräva en viss mängd av terminologiska uttryck och stor noggrannhet i dessas handhavande men som ge ringa möjlighet till kärnords präglande eller vitter flykt. Om den värdighet i stilen som med rätta åstundas gälla Louis De Geers ord, »att den icke får eftersträvas såsom en särskild egenskap, utan självmant inställer sig såsom en följeslagare till stilens förenade allvar, renhet och flärdfrihet» (s. 11).
I rättvisans namn må ock erinras om att vår gamla RF, sådan den nu föreligger, ingalunda är det enhetliga ordkonstverk som den stundom utges för. Redan från början behäftad med påtagliga brister har 1809 års grundlag genom flitiga ändringar blivit ett stilistiskt lappverk, där äldre lagspråk på ett stilbrytande sätt blandas med yngre kanslisvenska. Det är olika tiders avlagringar som där kunna urskiljas.
Utredningen har gjort vad som begärts, den har utarbetat en ny författning som i språk och stil anpassats efter tidens bruk. Den kan icke klandras för att den fullgjort sitt uppdrag efter de förutsättningar som faktiskt förelegat. På enstaka punkter kunna givetvis retuscheringar göras, men i det hela står sig arbetet gott. Den besvikelse och olust som på sina håll kommit till uttryck beror väsentligen på obekantskap med det faktiska läget på stilfronten.
Det nya officiella språk som i vår tid håller på att arbeta sig fram är ej bättre än så. Ofta sämre.
I själva verket står lagskrivaren nu inför samma väl kända svårigheter som bibelöversättaren. Han vill behålla de gamla inlärda och ofta upprepade ordalagen, de invanda tonfallen, men han vill också göra innehållet lättfattligt för nutidens ungdom. Problemet är vanskligt, delvis olösligt.
Vad de missnöjda begära av regeringsformen, det är i realiteten att den i stilen skall förena det moderna talspråkets enkelhet och lättfattlighet med det gamla lagspråkets styrka och höghet. Det är en önskan som är begriplig men ej uppfyllbar.
Vid begrundandet av dessa frågor inställer sig understundom dock en hädisk undran: Måste framställningen läggas till rätta även för de underutvecklade? Kan det inte tänkas att ungdomen på juridiskt liksom på religiöst område nödgas lära sig ett eller annat ord, en eller annan vändning, som ej ingår i vardagens enklaste språkbruk?