Några anteckningar kring ett förslag till konvention rörande internationell adoption
    För den som varit i tillfälle att följa den starkt restriktiva svenska invandringspolitiken under 1930-talets mörkaste år ter sig utvecklingen efter det andra världskrigets slut smått fantastisk.
    Enligt den officiella statistiken uppgick antalet immigranter under perioden 1931—1940 till något mer än 62 000 med ungefär jämn fördelning på de båda könen.1 Omkring hälften kom från europeiska länder, därav 18 000 från Danmark, Finland och Norge samt 6000 från Tyskland. Nästan hela återstoden kom från USA och Canada; en stor del inom denna kategori var dock av svensk nationalitet och alltså endast formellt invandrare. År 1930 funnos i Sverige omkring 60 000 utomlands födda personer, varav hälften hade någon nordisk stat som födelseland medan drygt 8 000 voro födda i USA eller Tyskland. Antalet i Sverige bosatta utländska medborgare var dock vid samma tidpunkt endast något mer än 16 000. Omedelbart efter kriget steg immigranternas antal avsevärt och uppgick under åren 1946 och 1947 till drygt 30 000 per år. Antalet utlänningar vid årsskiftet 1948/49 beräknas ha uppgått till omkring 167 000, varav bortåt hälften av nordisk nationalitet och 25 000 från de baltiska staterna. Under åren 1952—1960 invandrade nästan 203 000 utlänningar till Sverige. Antalet här i riket mantalsskrivna utlänningar den 1 november 1960 var drygt 190 000, varav 97 000 män och 93 000 kvinnor; arbetsanmälda voro av dessa ca 115 000. Den 1 januari 1963 var antalet arbetsanmälda utlänningar nästan 130 000, varav 20 000 danskar, 11 000 norrmän, inemot 54 000 finländare, 3 000 balter (antalet naturaliserade balter torde röra sig omkring 20 000), 1 000 polacker, nästan 16 000 tyskar, 3 300 österrikare, 4 100 italienare, 5 200 ungrare, 1400 britter, 1300 holländare, 1200 schweizare, 2 400 jugoslaver och 7 000 av annan nationalitet eller statslösa. Vid bedömningen av dessa siffror skall hållas i minnet att icke mindre än 74 500 utlänningar naturaliserats enbart under åren 1954—1961.
    Mot bakgrunden av den skildrade utvecklingen är det uppenbart att de internationellt familjerättsliga problemen fått en allt större praktisk betydelse i vårt land. Måhända skulle man kunna tro att denna betydelse undan för undan kommer att minska med hänsyn till det stora antalet naturalisationer och då den häftiga invandringsvågen väl ändock rimligen borde vara i avtagande. Många av utlänningarna, särskilt sydeuropéerna, ha emellertid ej för avsikt att slutgiltigt stanna här i riket och söka därför icke svenskt medborgarskap. I fråga om invandringspolitikens utveckling är det vanskligt att i dagens läge profetera; såvitt man kan se föreligger dock alltjämt på den svenska

1 Siffrorna för perioden 1921—1930 äro mycket näraliggande.

468 SIGURD DENNEMARKarbetsmarknaden ett icke ringa behov av ytterligare utländsk arbetskraft. Men även om alla i riket bosatta utlänningar bleve svenska medborgare och immigrationen samtidigt helt upphörde, skulle de internationellt privaträttsliga problemen det oaktat bestå. Så länge vi hylla nationalitetsprincipen, är det nämligen i åtskilliga fall icke det aktuella medborgarskapet utan nationaliteten vid en viss förfluten tidpunkt som utgör avgörande anknytningsfaktum. Senare statutväxling är med andra ord irrelevant. I detta avseende må i första hand hänvisas till 2 kap. 1 § i 1904 års lag om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption ävensom till 1 § i 1912 årslag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar (lagen i den stat makarna resp. mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde är tillämplig; märk särskilt 1 § 2. i sistnämnda lag). Som ytterligare ett exempel kan nämnas frågan efter vilken stats lag den äktenskapliga börden till utländsk mans barn skall prövas. Låt oss ta det fallet att en här i riket bosatt fransman gifter sig med en svenska samt att under äktenskapet födes ett barn. Hustrun hävdar att mannen icke är far till barnet utan att den biologiske fadern är en svensk man, med vilken hon efter tillämnad skilsmässa från sin franske make har för avsikt att gifta om sig. Här har Högsta domstolen i två rättsfall intagit den ståndpunkten att bördsfrågan skall prövas efter mannens lag vid tiden för barnets födelse.2
    Under 1930-talet dominerades den internationellt privaträttsliga debatten av de problem som aktualiserades genom de s.k. guldklausulsmålen. I och med den nationalsocialistiska frammarschen försköts debattens tyngdpunkt till nationaliserings- och rekvisitionsfrågor. Numera synas marknadsproblemen och internationellt processrättsliga (jurisdiktionsrättsliga) spörsmål ha trätt i förgrunden. Det finns emellertid ett rättsområde som under de senaste åren kommit att uppmärksammas i anmärkningsvärt hög grad, nämligen de internationella adoptionsärendena. Härmed avses ärenden där parterna i ett blivande adoptionsförhållande på grund av nationalitet eller bosättning ha anknytning till mer än en stat. De internationellt rättsliga tidskrifterna ha under se-

2 Se NJA 1953 s. 4 (JR Forssman diss.) och 1962 s. 123. HD:s ståndpunkt, som tvivelsutan motsvarar uppfattningen bland anhängarna av en traditionell nationalitetsprincip, kan i många fall leda till högst otillfredsställande resultat och i sak innebära ren déni de justice. Enligt bl. a. fransk och italiensk rätt må nämligen endast den äkta mannen eller dennes arvingar väcka talan med yrkande att barn skall förklaras icke ha äktenskaplig börd. Det är emellertid ingalunda säkert att en romansk fader är benägen att väcka en dylik talan, och det kan f. ö. mycket väl tänkas att den utländske mannen när bördsfrågan aktualiseras har lämnat Sverige och befinner sig på okänd utländsk ort. Härtill kommer att utländska preklusionsregler — vilka ju enligt svensk rättsuppfattning kvalificeras som materiella och icke som processuella — ofta äro mycket korta, vilket kan medföra att talerätten hunnit prekluderas innan makarna ännu haft tillfälle att samla sig till en aktion (jfr 1962 års fall). JR KARLGRENS i SvJT 1956 s. 404återgivna försvar för utgången i 1953 års rättsfall (han var själv ordförande i 1962 års mål) synes mig personligen knappast övertygande, men det skulle föra allt för långt att här gå närmare in på saken. Det må i detta sammanhang vara tillräckligt med en hänvisning till WALIN, Föräldrabalken, s. 530 f, och till HD:s dom i rättsfallet NJA 1956 s. 337 (JR Karlgren diss.).

KONVENTION RÖRANDE INTERNATIONELL ADOPTION 469nare tid ägnat detta problem en intensiv behandling, och frågan har förts upp på dagordningen i bl. a. Förenta Nationerna, Haagkonferensen för internationell privaträtt, International Law Association och Institut de droit international.
    Även i Sverige komma internationella adoptionsärenden — för att citera en av Utrikesdepartementet 1961 utgiven skrift — allt oftare under domstolars, myndigheters och advokaters bedömning.3 Ur denna synpunkt är det i hög grad tacknämligt att Haagkonferensen för internationell privaträtt vid sin nionde session 1960 beslöt att taga upp problemet till närmare behandling. Initiativet har nu såtillvida fullföljts att en av Haagkonferensen tillsatt särskild kommission vid sammanträde den 19—29 mars 1963 diskuterat ämnet och utarbetat ett förslag till konvention (»Avant-projet de convention sur l'adoption internationale d'enfants»).
    Följande nationer voro genom var sin delegat representerade i kommissionen: Förbundsrepubliken Tyskland, Förenade Arabrepubliken (vars delegat dock avstod från att deltaga i debatt och omröstningar med hänsyn till att adoptionsinstitutet av religiösa skäl icke erkännes i hans land), Österrike, Belgien, Danmark, Spanien, Storbritannien, Irland, Italien, Japan, Luxemburg, Norge, Nederländerna, Sverige, Schweiz, Turkiet och Jugoslavien. På grund av ett sjukdomsfall blev Frankrike orepresenterat. Finland hade ej sänt någon delegat. Från skandinaviskt håll deltogo høyesterettsdommer Henrik Bahr, professor O. A. Borum och justitierådet Sigurd Dennemark. Italiensk delegat var professorn i Pavia R. De Nova, en av Europas mest kända specialister i ämnet.4
    Avsikten är att det av kommissionen utarbetade konventionsförslaget jämte en rapport, som kommer att skrivas av ledamoten i Luxemburgs Högsta domstol Maul, skall remitteras till regeringarna i de till Haagkonferensen anslutna staterna. Om icke remissbehandlingen till annat föranleder, torde konventionsförslaget komma att i befintligt skick föreläggas den Haagkonferens, den tionde i ordningen, som är planerad att äga rum hösten 1964.
    Här följer en kort redogörelse för huvudpunkterna i konventionsförslaget.
    Förslaget definierar icke adoptionsbegreppet. Det är dock underförstått att förslaget täcker både adoptio plena och adoptio minus plena.

3 Aktstycken utgivna av Kungl. Utrikesdepartementet, Ny serie II:14. Skriften är utarbetad av dåvarande byråchefen LOVE KELLBERG. — Åren 1957—1960 adopterades i Sverige inemot 2 400 barn per år. Hur många av dessa fall som på ett eller annat sätt hade anknytning till utlandet går ej att utläsa ur den officiella statistiken. Man vet dock att det antal utländska barn som adopteras i Sverige är avsevärt större än det antal svenska barn som adopteras utomlands. Rörande sistnämnda grupp av fall se en artikel i Barnavård och ungdomsskydd 1959 s. 67 ff av förste byråsekreteraren i Socialstyrelsen BRITA HASSELROT. — Särskilt USA är ett stort »importland» i fråga om adoptivbarn, medan kanske framförallt Grekland i detta avseende är känt som ett »exportland». Det har sagts att det självständiga Algeriet och vissa andra afrikanska stater icke önska medverka till att fattiga barn sändas utomlands för adoption utan hellre se att utländsk hjälp gives i form av underhållsbidrag.4 De Nova höll 1961 i Haagakademien för internationell rätt en i »Recueildes Cours» publicerad föreläsningsserie över ämnet »Adoption in comparative private international law».

470 SIGURD DENNEMARKMed »enfant» förstås i förslaget inom- eller utomäktenskapligt barn, som icke är gift och som ej fyllt 18 år vid tiden för adoptionsansökningens ingivande. Beträffande tillämpningsområdet för den föreslagna konventionen (art. 2) märkes att adoptanten skall äga både medborgarskap och hemvist i kontrakterande stat, medan i fråga om barnet endast krävs att det är medborgare i sådan stat. Även om barnet har domicil i icke-konventionsstat, är konventionen alltså under angiven förutsättning tillämplig. Statslöst barn fingeras äga medborgarskap i hemvistlandet. Begreppet hemvist angives, i likhet med vad skett i övriga under det senaste årtiondet utarbetade Haagkonventioner, med termen »résidence habituelle». Konventionen reglerar icke det fallet att adoptant och barn äga medborgarskap i samma stat och tillika äga hemvist där. Som »internationellt» i förslagets mening betraktas däremot alltså ett adoptionsärende, i vilket både adoptant och adoptivbarn äro svenska medborgare men antingen adoptanten är bosatt i annan konventionsstat eller också barnet bosatt i annat land än Sverige, oavsett var.5
    Förslaget upptar regler rörande behörig myndighet (art. 3), tillämplig lag (art. 4), procederet m. m. (art. 5—7), rättsverkningarna av adoption (art. 8), ogiltigförklaring och hävande (art. 9) samt erkännande (art. 10).
    Jurisdiktions- och lagkonfliktreglerna kunna sägas bilda ett enhetligt system. Behörighet att förordna om adoption tillkommer i första hand den stat där adoptanten äger hemvist (så ock enligt svensk praxis; NJA 1947 s. 164 med yttrande av JR E. Lind; se vidare EEK, Internationell privaträtt, 1962, s. 67 ff). Men även adoptantens hemland tillerkännes kompetens, dock att kontrakterande stat medgivits rätt att genom särskilt förbehåll förklara sig komma att icke erkänna i hemlandet beslutad adoption under annan förutsättning än att jämväl barnet hade medborgarskap i samma stat. Behörig myndighet skall i princip tillämpa sin egen interna lag med avseende å »toutes les conditions de l'adoption». För att förebygga spekulation i den alternativa jurisdiktionsregleringen har emellertid stadgats att hemvistlandet skall beakta vissa uppräknade adoptionshinder i lex patriae och hemlandet motsvarande hinder i lex domicilii. De adoptionshinder som här avses äro sådana som angå:
    a) förhandenvaron av eget barn eller annan »naturlig» bröstarvinge;
    b) det förhållandet att annan än makar vill adoptera;
    c) blodsbandet mellan adoptant och barn;
    d) tidigare adoption av barnet;
    [e) viss ålderskillnad mellan adoptant och barn.]
    Att det sista hindret satts inom parentes i förslagets text förklaras av att ett stort antal delegater, däribland de skandinaviska, ansågo detsamma icke äga sådan valör att det förtjänade absolut beaktande.
    Systemet innebär att adoption visserligen skall kunna sökas antingen i adoptantens domicilland eller i hans hemland men att prövningen i princip skall utfalla lika oavsett i vilken stat ärendet anhängiggöres. För den händelse både adoptant och barn äga medborgarskap i samma

5 Märk att 1931 års nordiska äktenskapskonvention (som i art. 11—13 reglerar adoptionsrättsliga spörsmål) är tillämplig även om samtliga parter äro medborgare i en och samma nordiska stat men någon av dem äger hemvist i annan dylik stat; se NJA 1962 s. 305.

KONVENTION RÖRANDE INTERNATIONELL ADOPTION 471stat och adoption sökes i den staten, äro dess domstolar dock icke skyldiga att beakta sådana ev. adoptionshinder i lex domicilii som sakna motsvarighet i lex fori.
    I förslaget har med tanke på barnets bästa upptagits en närmast materiell regel (art. 6) av innehåll att adoption, därest adoptant och barn ha hemvist i olika stater, ej skall kunna komma till stånd, om myndigheterna i barnets hemvistland motsätta sig adoptionen på den grund att denna skulle strida mot barnets intressen. Vidare föreskrives att den myndighet hos vilken adoption sökes är skyldig att låta genom lämpliga lokala organ verkställa »une enquête sociale approfondie» rörande adoptanten, barnet och ursprungsfamiljen.
    Den mest omstridda frågan under kommissionsarbetet gällde hur rättsverkningarna av adoption skola regleras. Man var i stort sett ense om att lämna arvsrättsliga spörsmål och medborgarskapsfrågor utanför, men i övrigt bröto sig meningarna starkt och förslagen voro legio. Resultatet blev att intet förslag vann majoritet men att den största minoriteten tillföll ett av Borum framlagt förslag av innehåll att rättsverkningarna skola bedömas efter adoptantens personalstatut. Såvitt jag kan förstå innebär denna regel att frågan lämnats öppen, eftersom konventionen ju icke angiver vilken lag som bestämmer personalstatutet. Det förefaller föga troligt att denna »lösning» kommer att slutgiltigt godtagas. Haagkonferensen har ju dock enligt sin stadga »pour but de travailler àl'unification progressive des règles de droit international privé»! För egen del framlade jag ett förslag, enligt vilket man skulle hålla i sär rättsverkningarna mellan barn och adoptant från rättsverkningarna mellan barn och naturliga föräldrar; i förra avseendet borde materiellt stadgas att barnet skulle jämställas med äktenskapligt barn, medan det senare problemet borde bedömas efter barnets lex patriae vid tiden för adoptionen. Förslaget, vilket stöddes av sekretariatet, föll dock i en förberedande omröstning, låt vara med knapp marginal. Med hänsyn till vissa staters starka ovilja mot »des adoptions pleines» vågar man kanske icke hoppas på slutlig framgång för en dylik »materiell» linje.
    Reglerna rörande ogiltigförklaring och hävande förbigås här; de äro utformade i överensstämmelse med allmänt vedertagna principer.
    Slutligen må nämnas att förslaget i art. 10 föreskriver att varje i kontrakterande stat beslutad adoption, så ock beslut om ogiltigförklaring eller hävande av adoption skall erkännas i övriga konventionsstater utom för det fall att den beslutande myndigheten icke beaktat reglerna i art. 2 rörande konventionens tillämplighetsområde eller den saknat behörighet i konventionens mening eller ock beslutet är uppenbart oförenligt med ordre public. Vid prövning av frågan huruvida den beslutande myndigheten var behörig äro övriga stater bundna av de faktiska konstateranden på vilka behörigheten grundats.
    Ur svensk synpunkt skulle ett godkännande av förslagets kompetensregler innebära en betydande vinning, icke minst med tanke på de svensk-tyska adoptionsrelationerna. Glädjande nog vill det också synas som om Tyskland skulle vara benäget att avstå från sitt hittills konsekvent hävdade krav på exklusiv behörighet så snart någon av adoptanterna är tysk medborgare (se närmare WISÉN i SvJT 1961 s. 744 f).


Sigurd Dennemark