Kungl. Maj:ts praxis i internationella adoptionsärenden

    I SvJT 1962 s. 754 ff har prof. HILDING EEK kommenterat min artikel om K. M:ts praxis i internationella adoptionsärenden (1961 s. 741 ff). I nämnda artikel har jag gjort några reflexioner, vilka kanske blivit alltför tillspetsade i formuleringen och vilka givetvis stå för min egen räkning. Vad Eek anfört föranleder mig nu till ett genmäle.
    Eek synes vilja göra gällande att K. M:t genom 6 kap. 1 § i 1904 års lag tillagts en prövningsrätt helt efter fritt skön och alltså obunden av svensk lags regler om adoption. Går man emellertid till förarbetena till bestämmelsen (27 § i 1917 års adoptionslag), finner man följande uttalande av lagberedningen (s. 75—76):

    »Om adoptionen här ansetts behöva omgärdas med sådana säkerhetsföreskrifter, kan det uppenbarligen icke gå an att utan vidare tillåta svensk undersåte att i främmande land adoptera eller adopteras. För att sådan adoption må vinna erkännande här i landet måste det på något sätt tillses, att icke adoption kommer till stånd i fall, då sådan enligt den svenska lagens

4—633004. Svensk Juristtidning 1963

50 THORE WISÉNuppfattning skulle mött avgjort hinder — — —. Att i lagen giva ett generell tuttryck åt de förutsättningar, under vilka svensk undersåte må i ett främmande land adoptera eller adopteras, lärer icke vara möjligt. Det har sålunda blivit nödvändigt att överlåta bestämmanderätten till Konungen.»

    Med de av mig kursiverade orden har tydligen avsetts en begränsning av K. M:ts befogenhet att lämna tillstånd till adoption utomlands. K. M:t har att undersöka huruvida enligt den svenska lagens uppfattning avgjort hinder möter mot den tilltänkta adoptionen. Föreligger sådant hinder, skulle K. M:t sålunda icke äga låta lämplighetsskäl taga över och bifalla ansökningen. En prövning helt efter fritt skön synes med andra ord ej vara avsedd. Uttrycket »avgjort hinder» synes visserligen något dunkelt, men otvivelaktigt har K. M:t att beakta de iden svenska lagen givna förutsättningarna för adoption, vilket också alltid sker i dessa ärenden. Om nu en sådan förutsättning brister, torde det i varje fall ligga mycket nära till hands att K. M:t, med beaktande av internationellt privaträttsliga regler, bedömer huruvida svensk lag kan göra anspråk på att äga tillämpning beträffande samma förutsättning. Jag har svårt att förstå hur K. M:t eljest kan fullgöra sin prövningsuppgift på ett fullständigt sätt. I och för sig kan det synas anmärkningsvärt att en administrativ myndighet »laborerar» med internationell privaträtt. Men detta torde icke vara märkligare än att en prövning, som eljest ankommer på domstol, överhuvud lagts i administrativ myndighets hand.
    Eek är särskilt kritisk mot min kommentar till utgången i det ärende, där en amerikanska under 25 år tilläts adoptera ett svenskt barn. Oberoende av vad man har för uppfattning ang. innebörden av K. M:ts prövningsrätt, torde särskild försiktighet böra iakttagas, då fråga är om ett svenskt barns adoptering utomlands och en i svensk lag stadgad adoptionsförutsättning icke är uppfylld. Har adoptanten icke uppnått 25 års ålder, föreligger utan tvivel ett avgjort hinder mot adoption enligt den svenska lagens uppfattning. Jag kan icke finna anledning till erinran mot att K. M:t bedömt ärendet även ur internationellt privaträttslig aspekt och därvid beaktat den utländska lagens ståndpunkt. Naturligtvis skulle ansökningen icke ha bifallits, om adoptionen icke befunnits lämplig.
    Att K. M:t skulle äga en helt fri prövningsrätt torde sålunda vara en sanning med modifikation. Det vore även märkligt om i samma slag av ärenden å ena sidan svensk domstol skulle vara strikt bunden av i laggivna regler medan å andra sidan K. M:t skulle vara helt fri vid sin prövning och kunde låta enbart lämplighetsskäl vara avgörande. Den här förfäktade uppfattningen synes ej heller vara främmande för regeringsrätten (SvJT 1961 s. 746). Skäl synas f. ö. tvärtom ofta kunna tala för en restriktivare hållning i fråga om adoption utomlands, där svensk medborgare är kontrahent. En av lagen obunden och därigenom mera löslig praxis skulle snarare kunna motivera den beskyllning för lekfullhet som Eek riktar mot K. M:t.
    Vad hittills sagts avser K. M:ts materiella prövning. Eek lastar vidare K. M:t för att laborera med den statliga kompetensen. Här är man inne på ett område, där varken lagtext eller förarbeten lämnar vägledning. K. M:ts rätt att till prövning upptaga förevarande slag av ansökningar är därför naturligtvis i princip obegränsad. Det må dock an-

INTERNATIONELLA ADOPTIONSÄRENDEN 51märkas, att K. M:ts praxis härutinnan går tillbaka åtminstone till ett år 1921 avgjort ärende, då Birger Ekeberg — ledamot av den lagberedning vars förslag ledde till 1917 års lag om adoption — var justitieminister. Ytterligare vill jag endast framställa frågan om det verkligen kan vara tillfredsställande att ett och samma adoptionsärende kan upptagas av såväl svensk domstol som utländsk myndighet. Det kan väl knappast vara ur vägen att K. M:t, med utövande av sin »maktbefogenhet», söker upprätthålla en kompetenslinje, bestämd efter samma princip som i vår inhemska lag och i 1931 års internordiska förordning.
    Eek påstår slutligen också, att K. M:t vid prövningen ofta kommit till mindre tillfredsställande resultat än som kunde nåtts »om man vetat vad man gjorde». Jag har svårt att förstå hur denna slutsats kan dragas av utgången i de av mig berörda fallen. Tvärtom har jag påvisat fall, då K. M:t av hänsyn till utländsk rätts ståndpunkt frångått sin eljest följda linje, just för att uppnå ett lyckligt resultat.
 

Thore Wisén