Regeringsrättens arbetsläge
Regeringsrättens arbetsläge har som bekant sedan länge ingivit bekymmer.1 Sedan uppgifter rörande antalet mål som inkommit till regeringsrätten under år 1962, domstolens målavverkning samma år samt balansen av oavgjorda mål vid 1963 års ingång blivit tillgängliga, ha till belysning av utvecklingen under de tolv senast förflutna åren avverkningssiffror m. m. sammanställts i nedanstående tabell. Det har därvid ansetts lämpligt att utöver totalsiffror även redovisa separata uppgifter beträffande å ena sidan finansmålen (Fi) — till den ojämförligt största delen skattemål — och å den andra sidan övriga målgrupper. Den markanta stegringen av regeringsrättens målavverkning från år 1952 till år 1953 och från år 1956 till år 1957 beror på ökning av regeringsrådens antal. Sålunda ökades domstolens numerär 1 okt.
1 Se t. ex. SvJT 1960 s. 123 ff.
1952 från tio till tretton ledamöter och från 1 okt. 1956 från tretton till sexton. Efter den sistnämnda utökningen arbetar regeringsrätten på tre avdelningar.
År |
Inkomna mål |
Behandlade mål |
Balans den 31/12 |
Fi |
Övriga |
S:a |
Fi |
Övriga |
S:a |
Fi |
Övriga |
S:a |
1950 |
1968 |
1253 |
3221 |
1388 |
1280 |
2668 |
4183 |
406 |
4589 |
1951 |
1813 |
1209 |
3022 |
1496 |
1212 |
2708 |
4500 |
405 |
4905 |
1952 |
2016 |
1364 |
3380 |
1434 |
1209 |
2643 |
5086 |
560 |
5646 |
1953 |
2454 |
1458 |
3912 |
1959 |
1507 |
3466 |
5581 |
511 |
6092 |
1954 |
2021 |
1637 |
3658 |
2176 |
1568 |
3744 |
5426 |
579 |
6005 |
1955 |
2108 |
1757 |
3865 |
2124 |
1644 |
3768 |
5410 |
692 |
6102 |
1956 |
2431 |
1951 |
4382 |
2098 |
1764 |
3862 |
5744 |
878 |
6622 |
1957 |
2324 |
2298 |
4622 |
2618 |
2136 |
4754 |
5450 |
1040 |
6490 |
1958 |
2519 |
2390 |
4909 |
2664 |
2336 |
5000 |
5305 |
1095 |
6400 |
1959 |
2017 |
2714 |
4731 |
2001 |
2612 |
4613 |
5321 |
1197 |
6518 |
1960 |
1886 |
3004 |
4890 |
2030 |
3074 |
5104 |
5177 |
1127 |
6304 |
1961 |
1828 |
2755 |
4583 |
1653 |
2662 |
4315 |
5352 |
1219 |
6571 |
1962 |
1873 |
2742 |
4615 |
1628 |
2722 |
4350 |
5597 |
1239 |
6836 |
Av tabellen framgår att balansen av icke behandlade mål i regeringsrätten sedan 1953 hållit sig över 6 000 mål och på senare tid ökat, under de sista två åren från ungefär 6 300 till 6 836, alltså med över 8 procent. Visserligen äro ej samtliga balanserade mål omedelbart disponibla för behandling — de kunna vila på begäran av part eller vara remitterade till myndigheter — men situationen ter sig ändock oroväckande.
De balanserade målen utgöras i övervägande utsträckning av skattemål. Vid utgången av de senaste åren har sålunda större del än 80 procent av målbalansen varit hänförlig till finansmål, vilken målgrupp såsom ovan nämnts huvudsakligen består av skattemål. Anledningen till skattemålens dominans bland de oavgjorda målen är, att regeringsrätten konsekvent givit förtur åt andra mål som ansetts mera brådskande; exempel härpå äro sociala mål, vari ju fråga ofta är om någons intagande på anstalt, omhändertagande för samhällsvård etc. Följden har blivit att skattemålen, såsom åtminstone i regel mindre brådskande, fått stå tillbaka och bliva allt äldre. Den största balansen av finansmål under hela den redovisade tolvårsperioden hade uppkommit vid utgången av år 1956 — ej mindre än 5 744 mål. Illavarslande är att den näst största balansen, 5 597 mål, är hänförlig till 1962 års utgång, detta trots att regeringsrätten sedan den 1 oktober 1956 arbetar på tre avdelningar i stället för såsom tidigare på två och att tillströmningen av skattemål efter år 1958 i stort sett varit vikande. Det kan här antecknas, att den sjunkande tendensen i fråga om tillflödet av skattemål torde få tillskrivas de regler om begränsning av rätten att hos regeringsrätten föra talan mot kammarrättens utslag (98 § 2 mom. taxeringsförordningen), vilka gälla 1958 års och senare taxeringar.
Storleken utav regeringsrättens balans av finansmål vid 1962 års ut-
534 W. HERMANSONgång motsvarar i stort sett mellan tre och fyra års normal årlig avverkning av ifrågavarande mål. Regeringsrättens utslag i skattemål dröja i genomsnitt omkring tre och ett halvt år efter det att besvär anförts hos domstolen. Belysning av taxeringsmålens ålder giver en undersökning av de 227 mål rörande inkomst- och förmögenhetsskatt, vilka regeringsrätten avgjort under månaderna oktober och november 1962. Av de ifrågavarande målen gällde 133 eller tre femtedelar 1956 eller tidigare års taxeringar. Då den funna åldersfördelningen torde få anses representativ såvitt angår regeringsrättens totala avverkning av skattemål, kan konstateras att skattemålens genomsnittsålder är inemot sex och ett halvt år vid tidpunkten för avgörandet i regeringsrätten; den största gruppen i undersökningen, uppgående till ett antal av 51 mål, hänför sig sålunda till 1956 års taxering, som även representerar medianen inom det undersökta materialet. Av den till närmare sex och ett halvt år beräknade tidrymd, som genomsnittligt hinner förflyta, innan ett skattemål bragts till slutligt avgörande i regeringsrätten, utgör normalt mellan ett fjärdedels och ett år väntetid i prövningsnämnden. Sedan prövningsnämndens beslut meddelats, dröjer utslaget i kammarrätten ett och ett halvt å två år, varefter — såsom ovan nämnts — ytterligare tre och ett halvt år passera innan regeringsrätten avgör målet.
Den tabellariska översikten visar en ogynnsam tendens även beträffande utvecklingen av balansen i fråga om andra mål än finansmålen. Störst anledning till bekymmer ingiver balansen på inrikesdepartementets regeringsrättsbyrå, 315 mål, som överstiger antalet avgjorda mål, 282. En undersökning visar, att av de ännu ej behandlade mål som inkommit före den 1 januari 1962 — 112 stycken — 41 äro hälsovårdsmål, 30 kommunalmål och samma antal statsbidragsmål. Återstoden av de 112 målen innefattar brandmål m. m. De tre äldsta målen, samtliga hälsovårdsmål, ha inkommit redan år 1958. Visserligen utgöras närmare två tredjedelar av den ifrågavarande balansen utav mål som inkommit under år 1962, men läget är likväl klart otillfredsställande. Särskilt måste detta anses gälla hälsovårdsmål, där det ju är fråga om ingripanden i anledning av socialhygieniska missförhållanden. Medan i regeringsrätten årligen avgöras ett femtiotal dylika mål, utgör redan balansen av mål som blivit äldre än ett år 41 mål! Såvitt angår kommunalmålen anses i regel ett snabbt avgörande så angeläget, att dessa mål merendels givas förtur. Häri ligger orsaken till att den ovan nämnda balansen av kommunalmål, 30 stycken, i kontrast mot förhållandet för hälsovårdsmålens del endast uppgår till cirka en fjärdedel av den årliga avverkningen.
Statsmakterna ha numera funnit situationen så oroväckande, att radikala åtgärder ansetts påkallade. I direktiven till den under våren 1962 tillsatta förvaltningsdomstolskommittén påtalas sålunda, att regeringsrättens arbetsuppgifter förete stora kvantitativa variationer i så måtto att på domstolens handläggning ankomma icke blott mål av kvalificerad natur utan även numerärt betydande grupper av enklare mål; något som säges medföra olägenheter i skilda hänseenden. Domarkrafterna komma härigenom lätt att alltför mycket tagas i anspråk för mera rutinbetonade göromål och arbetet med anhopade enklare mål kom-
REGERINGSRÄTTENS ARBETSLÄGE 535mer att inkräkta på domstolens möjligheter att genom omsorgsfull prejudikatbildning vägleda rättstillämpningen. Med hänsyn härtill säges en huvudlinje i kommitténs arbete böra vara att söka åvägabringa en sådan förändring av regeringsrättens ställning, att prejudikatbildning framdeles blir domstolens dominerande uppgift, och det framhålles, att för uppnående av detta mål det är ofrånkomligt att minska regeringsrättens arbetsvolym (kurs. här).
Vad angår tänkbara utvägar att minska regeringsrättens arbetsuppgifter hänvisas till olika metoder. En av dessa är att utvidga tillämpningen av den sedan 1958 för vissa taxeringsmål gällande ordningen att kräva särskilt tillstånd för att fullfölja talan till regeringsrätten. Det framhålles att denna lösning för områden, där målen ej tidigare passerat domstol, bör leda till införande av domstolsprövning på lägre nivå. Tanken är tydligen att man, innan man snörper åt fullföljden till den högsta förvaltningsdomstolen, bör ha sörjt för att förvaltningsmål av någon betydelse dock normalt bliva bedömda av en verklig förvaltningsdomstol; som bekant är detta f. n. inom regeringsrättens domäner egentligen fallet blott i fråga om taxeringsmålen, för vilkas del kammarrätten tjänar som administrativ hovrätt. I direktiven anföres som exempel, hur en domstolsprövning på lägre nivå skall anordnas, utvägen att låta en domstol, som nu fullgör uppgiften som mellaninstans (här torde åsyftas kammarrätten), bli mellaninstans för ytterligare målgrupper och vidare alternativet att inrätta nya domstolsorgan på mellaninstansplanet, väl alltså närmast en ny administrativ hovrätt.
Som en annan utväg att nedbringa regeringsrättens arbetsbelastning nämnes i direktiven den tidigare flera gånger tillämpade metoden att helt avföra vissa mindre viktiga målgrupper från domstolens arbetsområde. En liten reform i denna riktning har på förvaltningsdomstolskommitténs hemställan beslutats vid årets riksdag ity att regeringsrätten befriats från handläggningen av mål om uppskov med verkställighet av frihetsstraff. Klagan över länsstyrelses beslut i sådan fråga skall i stället föras hos fångvårdsstyrelsen som sista instans (i särskild, mera judiciell sammansättning). Främst i blickpunkten då det gäller partiella reformer av denna typ stå emellertid körkortsmålen. Från regeringsrättens sida har vid flera tillfällen gjorts framställning om att körkortsmålen, vilkas handläggning tager i anspråk omkring 20 procent av regeringsrättens föredragningstid, bortflyttas från domstolen. En sådan åtgärd skulle uppenbarligen få gynnsamma återverkningar med avseende på arbetsläget. Här måste dock resultatet av arbetet i den av landshövdingen O. Rylander ledda 1957 års trafiknykterhetskommitté avvaktas. Med hänsyn till frågans stora praktiska betydelse för regeringsrättens del är det icke utan viss otålighet som man väntar på trafiknykterhetskommitténs ställningstagande just i fråga om körkortsindragningarna.
W. Hermanson