FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET
Partsställningen i ansökningsmål enligt vattenlagen
I denna tidskrift (1963 s. 286 ff.) har vattenrättsdomaren LENNART AF KLINTBERG i ett inlägg om verkan av fastighetsöverlåtelse på skaderegleringen i vattenmål lämnat utrymme för en enligt min mening alltför vid tolkning av bestämmelsen i 11:22 VL. af Klintberg synes mena, att vattendomstol med stöd av detta stadgande i princip skulle vara oförhindrad att till prövning upptaga de i vattenmål icke sällan uppkommande tvisterna mellan sökandens motparter, d. v. s. sakägarna i målet angående rätt till skadeersättning m. m., såvida icke — såsom uttalas i lagrummet — tvisten gäller äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde.
Enligt vad som uttalas i det år 1910 av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna avgivna betänkandet med förslag till vattenlag m. m. innebära de s. k. ansökningsmålen icke i egentlig mening någon rättstvist mellan vissa bestämda personer, utan sökanden vänder sig till domstolen med begäran, att domstolen måtte (genom kungörelse) anmoda alla, som mot åtgärden i fråga kunna hava något att invända, att framställa sina invändningar och motyrkanden, varefter domstolen efter allsidig prövning av väckta påståenden och med beaktande av de allmänna intressen, som i dessa mål gärna komma till synes, har att bifalla eller avslå ansökningen och i förra händelsen att meddela lämpliga föreskrifter rörande sättet för utförandet av företaget m. m. (NJA II 1919 s. 387 f.). Det av af Klintberg åberopade lagrummet hade sin motsvarighet i nämnda kommittéförslag, där bestämmelsen hade följande lydelse: »Över invändning i vattenmål äge, ändå att den rör rättsförhållande som ej skall bedömas enligt denna lag, vattendomstolen döma, i den mån det för prövningen av vattenmålet erfordras, dock ej där frågan rör tvist om äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde» (11:18 st. 2). I kommittébetänkandet (s. 457) anföres, att bestämmelsen i fråga bemyndigar vattendomstolen att till avgörande upptaga invändningar mot kärandens eller sökandens talan, vare sig de grundas å bestämmelse i vattenlagen eller röra rättsförhållande inom allmän lags område t. ex. rörande giltigheten av ett avtal, angående res judicata m. m. Sin slutliga (nuvarande) avfattning erhöll stadgandet på grundval av vissa av lagrådet gjorda erinringar i anslutning till förslaget till 11:17 VL (se NJA II 1919 s. 390).
Redan av det ovan anförda synes enligt min mening lagrummets processuella innebörd vara klarlagd nämligen den, att för tillämpning av 11:22 VL fordras, att invändningen eller yrkandet riktas mot sökanden. Det torde emellertid i sammanhanget vara av intresse att något beröra vissa andra bestämmelser i VL. Jag vill då först hänvisa till 11:24 VL, som överensstämmer med 11:21 i kommittéförslaget. De kommitterade erinra i anslutning härtill om, att man i 18 § (nuvarande 11:22 VL) medgivit vattendomstolen att döma rörande invänd-
ningar även av annat slag än som beröra vattenrättens område, allenast med undantag för tvister om vem som är ägare till viss fastighet och huru långt viss fastighets ägoområde sträcker sig. Göres i vattenmål invändning av sistnämnda slag, måste tvisten därom hänvisas till särskild rättegång vid allmän domstol. Vidare uttala de kommitterade, att av stadgandet i 49 § (nuvarande 11:54 VL) framgår, att beträffande ansökningsmål föreskrifterna i förevarande paragraf hava tillämpning endast, då tvisten gäller sökandens fastighet. Rör tvisten någon fastighet, som lider skada genom t. ex. ifrågasatt vattenbyggnad, eller vars vatten tages i anspråk för vattenbyggnaden, är äganderättstvisten utan betydelse. Den, som innehar fastigheten, äger i vattenmålet tala därför. (NJA II 1919 s. 397 f.) — af Klintberg synes anse sig ha funnit stöd för sin ovan angivna uppfattning angående tillämpligheten av 11:22 VL i 9:52 första st. VL. Enligt hans betraktelsesätt skulle tydligen en process mellan en fastighetsägare och en sådan rättighetsägare som avses i sistnämnda lagrum kunna behandlas inom ramen för ett ansökningsmål. Såvitt jag kan förstå överensstämmer detta mindre väl med vattenlagens ståndpunkt i denna del. Som framgår av lagtexten och förarbetena härtill skall den gottgörelse som skall tillkomma egendomens ägare och rättighetens innehavare bestämmas var för sig. (NJA II 1919 s. 330 f.) Det torde i stället förhålla sig så, att de skilda rättighetshavarna i 9:52 och 53 VL tillagts särskild talerätt mot sökanden. Det bör anmärkas, att det för nämnda bestämmelsers tillämpning synes ha avsetts, att klara och ostridiga förhållanden råda angående rättighetens bestånd och innehåll. För motsatt fall och överhuvudtaget när i vattenmål tvist eller oklarhet föreligger angående rätten till ersättning kommer bestämmelsen i 9:55 VL om nedsättning av ersättningsbeloppet i betraktande. Detta stadgande hade sin motsvarighet i 9:46 i kommittéförslaget. Första stycket i den föreslagna paragrafen hade följande lydelse: »Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra om bättre rätt till vad som ersättning eller lösen skall utgå, varde den tvist hänvisad till särskilt utförande». I den av justitierådet GÄRDE upprättade promemorian för föredragning i lagrådet av förslaget till vattenlag uttalas helt kortfattat, att även om ett dylikt stadgande skulle vara erforderligt — något som knappast torde vara förhållandet — har det dock icke sin plats i 9 kap. (Gärdes PM II: 2 s. 195 f.) Sin slutliga avfattning erhöll stadgandet genom det år 1917 av särskilt tillkallade sakkunniga avgivna överarbetade förslaget till vattenlag.
Ovan redovisade uttalanden ur och hänvisningar till förarbetena ge enligt min mening vid handen, att lagstiftarna knappast avsett att vattendomstol skulle vara behörig att avdöma en »sidoprocess» av sådant slag som omnämnes i af Klintbergs inlägg. Härtill kan knytas några allmänna reflexioner. Det torde såväl ur sökandens som sakägarens synpunkt ofta ställa sig mindre fördelaktigt om det av af Klintberg skisserade förfaringssättet de lege ferenda skulle vinna tilllämpning. Sökanden skulle kunna riskera att få sina mål onödigt fördröjda av rättstvister mellan sakägarna, beträffande vilkas utgång sökanden i och för sig borde sakna intresse. Emellertid bleve kanske sökanden, därest tvisten rör rätten till skadeersättning eller såsom af
Klintberg uttrycker saken parternas talan ger anledning till en ersättningsfördelning1, tvungen att fullfölja talan mot domen för att därigenom söka undvika »dubbelbetalning». Förutsättning för sökanden att vädja anslutningsvis gentemot en icke klagande part i den s. k. sidoprocessen torde icke föreligga (jfr GÄRDES m. fl. kommentar till RB 50:2).2 Även frågan om rättegångskostnaderna för en dylik process torde bli svår att lösa i överensstämmelse med vattenlagens bestämmelser i detta hänseende. Ur sakägarens synpunkt synas förutom den vanskliga rättegångskostnadsfrågan även andra förhållanden inverka. Det torde sålunda vara mindre tillfredsställande, att en sakägare i samband med ett ansökningsmål tvingades att kära eller svara i en process — kanske av invecklad beskaffenhet — för vilket ändamål nödig beredelsetid saknats. Jag vill dock medge, att ur processekonomisk synpunkt vissa fördelar kanske vore att vinna med den av af Klintbergdiskuterade processordningen.
Sammanfattningsvis anser jag mig böra göra gällande, att i ansökningsmål enligt vattenlagen endast mot sökanden framställda invändningar eller yrkanden kunna bli föremål för prövning och följaktligen icke sådana tvister om rätt till skadeersättning eller annat som i förenämnda mål yppas mellan sakägarna, vilka äro att sinsemellan betrakta som medparter.3
Robert Söderblom