OM FIDEIKOMMISSENS

AVVECKLING

 

AV F. D. PRESIDENTEN HARRY GULDBERG

 

Riksdagen har att behandla en regeringsproposition om avveckling av fideikommissen. För detta lagärende har krävts ovanligt lång förberedelse. Den som sua sponte gör följande betraktelser i ämnet sysslade redan i mitten av 1920-talet med problemet under en kort mellanperiod i lagberedningsarbete, och både tidigare och senare har olika förslag sett dagen innan ärendet nu upptagits på högsta plan.
    En så lång väntetid förråder stor tveksamhet. Denna är också befogad med hänsyn till att frågans lösning kräver en avvägning av skäl som talar både för och emot att ingripa genom lagstiftning. Propositionen är inriktad på obligatorisk avveckling med början vid nuvarande innehavarens bortgång. Genom ett system av föreskrifter avses att inordna fideikommissen under normalsuccession. Med visst företräde för närmaste efterträdare till den avlidne innehavaren inkopplas de vanliga reglerna i ärvdabalken. Olika åtgärder föreslås för att avvärja vissa skadeverkningar, vilka allmänt anses vara förknippade med upplösningen.
    Skiftande meningar har under tidens lopp yppats, och inom de sammansatta och stridiga motiven har så småningom inträtt en tydlig förskjutning, som gjort lagstiftningen mera problematisk än tidigare. Det huvudsakliga och i och för sig obestridliga skälet för avveckling har varit och är alltjämt den successionsrättsliga anomalien: avvikelsen från den normala arvsföljden och den privilegierade ställning som tillkommer fideikommissarien, ibland även hans släkt. Härtill kunde tidigare fogas jordpolitiska och ekonomiska skäl; man räknade med fördelar både av själva befrielsen från den fideikommissariska bundenheten och av den splittring i smärre enheter som upplösningen skulle medföra beträffande de större fideikommissen. Nu har fördelar i övervägande mån utbytts mot uppenbara nackdelar. Avsevärda förändringar har skett inom jordpolitik och samhällsekonomi; i stället för till uppdelning strävar man till sammanhållande.
    En ofördelaktig verkan av upplösningen sammanhänger med de kultur- och naturvårdsvärden som omgärdas av fideikommiss-

37 —633004. Svensk Juristtidning 1963

institutionen. Och på detta område ger redan en hastig överblick vid handen att faran för skadeverkningar alltjämt föreligger.

 

    Emellertid förhåller det sig så att de negativa följderna av en avveckling väsentligen är knutna till de stora fideikommissegendomarna med omfattande jordbruk eller skogsbruk eller med tillhörande kulturvärden. Ibland är dessa nyttigheter och värden i anmärkningsvärd grad förenade. Lagstiftningsproblemet blir följaktligen koncentrerat till egendomar av denna typ. Övrig fideikommissegendom, särskilt sådan som utgöres av stadsfastighet eller värdepapper, har länge varit mogen för avveckling; upplösningen medför inte skada utan rättvis fördelning, och förfarandet orsakar inte några större svårigheter. Den föreliggande propositionen går dock ut på en generell avveckling, och därmed har lagstiftaren ställts inför svårigheterna i hela deras vidd.
    Vid granskning av det successionsrättsliga huvudskälet för lagstiftning finner man att dess slagkraft påverkas av att argumentet i verkligheten berör en mycket begränsad krets, nämligende från arvsföljden uteslutna släktmedlemmarna. Beträffande många fideikommiss finns inom denna krets en förklarlig och befogad önskan om upplösning, medan i andra fall — och just där den föreslagna avvecklingen av särskilda skäl blir tvivelaktig — ej råder något utpräglat missnöje utan det är känt att man till och med är positivt inställd till fideikommissets bibehållande. Lagstiftaren har därför inte påtaglig anledning att inskrida med en allt omfattande lagstiftning för att avhjälpa missförhållanden.
    Otvivelaktigt kvarstår den rent principiella frågan om regeltillämpning i strid mot gängse normer. Emellertid är gemene man i sin rättskänsla knappast så illa berörd eller ens så pass engagerad att genomgripande lagstiftning från denna synpunkt blivit särskilt angelägen. Den principiella sidan av problemet skall under inga omständigheter släppas ur sikte, men det är inför en nyanserad bild av den rättsliga anomalien som det är nödvändigt att ompröva de skäl som talar för fideikommissens bestånd i viss omfattning.
    Nu har ju, såsom redan antytts, i propositionen föreslagits åtskilliga regler till skydd för de intressen som står i fara vid en avveckling i den tilltänkta ordningen. Oaktat stor omsorg nedlagts på utformningen av dessa regler, är det dock tvivelaktigt om de motsvarar uppställda krav. I varje fall kan utan överord påstås att syftet inte blir till alla delar uppfyllt.
    Enighet råder om att de stora egendomskomplexens samman-

hållande numera innebär stora fördelar ur nationalekonomisk synvinkel. Dessa jordbruks- och skogsbruksfideikommiss bildar sålunda mycket lämpliga förvaltningsenheter, och denna fideikommissens funktion är också ärligt erkänd av dem som nu yrkar på upplösning.
    Det vitsordas även att den slumpvisa arvsföljden inte har till det sämre påverkat skötseln. Fideikommissens innehavare känner sig, förmodligen något under intryck av den hårda beskattningen, såsom förvaltare av anförtrodd egendom.
    I samband härmed anmäler sig vissa på fideikommissens tillvaro byggda krav av social karaktär, bl. a. berättigade anspråk från arrendatorernas sida.
    De ekonomiska och sociala fördelarna av fideikommissinstitutionen menar sig lagstiftaren kunna efter upplösningen bevara, främst genom underlättande av aktiebolagsbildning på grundval av fideikommissegendomen men även genom inlösningsrätt för det allmänna. Under förarbetena till propositionen förordades en mera oprövad form, karakteriserad såsom bildande av bygdegods. Hur de föreslagna åtgärderna, vilka knappast skulle bli överlag välanpassade i vårt rättssystem, kommer att verka är vanskligt att på förhand bedöma. Att de ger vissa resultat i åsyftad riktning kan antagas, men säkert är att samma fasta underlag för ekonomiska enheter inte kommer att finnas på längre sikt.

 

    Vad angår vården om kulturella värden och naturskyddsintressen har i propositionen inte dolts att stor fara ligger i avvecklingen. Men även i detta hänseende tilltror man sig att bemästra svårigheterna dels genom de åtgärder som tjänar egendomarnas ekonomiska sammanhållande, dels genom andra anordningar, såsom stiftelsebildning och direkta ingripanden från det allmännas sida, ej minst genom att anlita inlösningsrätt. Här kan man med visshet förutse att påtänkta insatser inte är tillfyllest. Bedömandet blir visserligen beroende av hur anspråken ställs. Stannar man vid rent museala fordringar, kan de hjälpligt tillgodoses, även om det fordras kapitalinsatser, om vilka man knappast gjort sig riktiga föreställningar. Men det är fråga om annat och mera: att bevara byggnader med omgivningar, konstskatter och historiska föremål i deras miljö, d. v. s. såsom fortlevande delar av vårt kulturarv. Även i det fall att en slotts- eller herrgårdsbyggnad bibehålls såsom museum, undergår den förvandling, och liv återställes knappast, om den ändras till samlingslokal för nutida ändamål. Beträffande konstföremål gäller att de väl kan be-

varas, men när sambandet med ursprungsmiljön bryts, går en del av värdet förlorat.
    Önskar man på allvar slå vakt om de sist omtalade värdena, finns endast ett verksamt medel, nämligen att tills vidare behålla fideikommissen med erforderligt ekonomiskt underlag i de fall då sådana värden är för handen i en omfattning som förtjänar allvarligt beaktande. Med hänsyn till samtliga inverkande omständigheter borde emellertid i det enskilda fallet avgöras, i vilken mån fideikommissurkundens bestämmelser skulle tillämpas; att lämna visst rum för inlösningsåtgärd kan t. ex. finnas vara en god lösning.
    Mot ett sålunda utformat skydd för dessa kulturvärden kan invändas att det alltjämt rör sig om tämligen exklusiva och för den stora allmänheten förborgade förhållanden. Det allmänna intresset skulle på grund härav vara mindre framträdande. Att märka är dock att allmänheten mera än tidigare fått tillgång och insyn, och det är möjligt att framsteg på den vägen, delvis efter utländskt mönster, skulle vara till nytta och glädje. Därmed motverkas också den mot fideikommissinstitutionen riktade ovilja som betingas av successionsrättslig anomali.
    Väljes denna lösning, bör den användas även för att i erforderlig utsträckning tillgodose önskemålen om att de större fideikommissen fortfarande bildar lämpliga förvaltningsenheter. Och vid reglering och tillämpning får ej förbises att till ett och samma fideikommiss kan vara knutna olika intressen som i detta sammanhang kommer i betraktande.
    Det skall erinras om att vad som sagts till förmån för fideikommissens bevarande avser en begränsad del av dem. Och nu frågas huruvida dessa egendomar kan särskiljas från det flertal som bör underkastas upplösning. Frågan kan anses besvarad i propositionen, vilken innehåller stadgande om att Konungen må förordna att fideikommissurkundens bestämmelser skall äga tillämpning tills vidare eller till dess i beslutet angiven innehavare av fideikommisset avlider; därvid förutsättes emellertid att egendomen har synnerligt kulturhistoriskt värde eller att eljest särskilda skäl föreligger. Stadgandet har uppenbart fått karaktär av mycket begränsat undantag från huvudregeln om en allmän avveckling, men det visar att undantag är möjligt. Mot bakgrunden av de betänkligheter, för vilka i det föregående redogjorts, kan med fog ställas frågan huruvida det inte är motiverat att vidga undantaget att överhuvud omfatta de fall då så betydande intressen och värden står på spel att det grundläggande skälet för avvecklande lagstiftning bör vika.

    Genom att sålunda utsträcka undantagsstadgandet skulle lagstiftaren också vinna avsevärda tekniska fördelar. De särskilda och i det föregående nämnda skyddsreglerna torde väl inte kunna undvaras, men de skulle åtminstone erhålla en mycket minskad tillämpning. Att ett förestående avvecklingsförfarande på detta sätt förenklas är självfallet från olika synpunkter önskvärt.

    Ingalunda skall förnekas att svårigheter möter att urskilja de fideikommiss som är ägnade till fortbestånd. Men uppgiften är inte oöverkomlig. Med stöd av de riktlinjer, vilka i korthet uppdragits och som med god vilja kan i lag beskrivas, ter sig en differentiering möjlig. Eftersom flertalet fideikommiss bör upplösas, kan presumtionen stanna vid den i propositionen givna, medan undantagen ökar, i den mån allmänna intressen gör sig med styrka gällande.
    Enligt det i propositionen intagna undantagsstadgandet har avgörandet överlämnats åt Kungl. Maj:t. Det ligger alltså närmast till att låta tillämpningen även i ett jämkat läge ankomma på Kungl. Maj :t. Emellertid förtjänar att övervägas huruvida besluten skulle kunna delegeras åt den fideikommissnämnd som på synnerligen goda grunder avses bli inrättad och åt vilken anförtrotts betydelsefull medverkan vid avvecklingsförfarandet. Får denna nämnd den auktoritativa och sakkunniga sammansättning som i propositionen förutsättes, bör utvidgad behörighet inte väcka betänkligheter. Ett omdömesgillt avgörande kan väntas från fall till fall med stöd av en i allmänna ordalag hållen regel; lagstiftarens möda blir underlättad genom den ordning som inringar prövningen. Fastän vaga uttryckssätt bör undvikas, är det här försvarligt att stanna för ett stadgande om att undantag får helt eller delvis göras, därest med hänsyn till allmänna intressen av ekonomisk, social eller kulturell art särskilda skäl föreligger. Prövningen blir visserligen diskretionär, men det fastslås att tillämpningsområdet är begränsat.
    Säkerligen skulle de närmare föreskrifter, som utfärdas av Kungl. Maj :t på grund av bemyndigande i lagen, kunna avfattas så att de blir till ytterligare och värdefull ledning i nämndens maktpåliggande verksamhet. Att nämnden kommer att få principiellt viktigare uppgifter, samtidigt som dess medverkan inskränkes i detaljer, utgör dessutom en vinst administrativt sett.
    Därest lagstiftningen omgestaltas såsom nu skisserats, blir resultatet visserligen inte någon slutlig avveckling, och de reformivriga invänder att man inte skall stanna vid en halvhjärtad lös-

ning. Det är dock rimligt att beslut om lagstiftning träffas efter en klarsynt och fördomsfri avvägning av skälen för och emot. Och en annan sak bör hållas i minne. Det är inte tal om att konservera fideikommissen för framtiden utan endast om att förskjuta de statliga åtgärderna beträffande en del av dem. I vår tid löper utvecklingen hastigt; det är mycket möjligt att förhållandena ändras så att återstående fideikommissband i en inte alltför avlägsen framtid kan lösas utan skada och förfång eller ens starkare hot mot intressen som nu befinner sig i fara. Redan den hittillsvarande tillämpningen av Kungl. Maj :ts permutationsrätt på fideikommissområdet verkar i upplösande riktning; denna rätt kan med tiden få ökad användning och smidigt leda fram till slutlig avveckling.
    I propositionen har påpekats att fideikommissen tidigare avskaffats i andra länder, jämförliga med vårt eget. Man skulle, med andra ord, inte stå till svars för att låta Sverige längre förbli ett underutvecklat land på detta samhällsområde. Av intresse skulle vara att närmare ingå på jämförelser, men de måste här uteslutas. Så mycket kan sägas som att jämförelser är vanskliga; förutsättningar och förfarande skiftar. Och det är inte nödvändigt att driva principer med obönhörlig följdriktighet i en särpräglad situation, där verkliga förhållandet onekligen ger anledning till fortsatt återhållsamhet för att skydda samhällsintressen av ekonomisk, social och kulturell art.