TILL UPPHOVSRÄTTENS
FÖRHISTORIA
NYARE TYSK FORSKNING
AV HOVRÄTTSFISKALEN STIG STRÖMHOLM
Objektiv forskning kring den egna stamtavlan brukar vara ett tecken på konsolidering, det må sedan gälla släkter, nationer eller vetenskaper. Pionjärtiden är förbi, existensen tryggad, och det har blivit tid över att se tillbaka. Ur denna synpunkt torde man kunna se de senaste årens intensiva tyska debatt om upphovsrättens historia eller snarare förhistoria. 1957 utkom GIESEKES Die geschichtliche Entwicklung des deutschen Urheberrechts,1 som med sin omsorgsfulla och klart disponerade materialsamling utgjorde ett gott underlag för fortsatt intensiv bearbetning av stoffet. I sin anmälan av Giesekes arbete efterlyste rec. en mer idéhistoriskt inriktad forskning. Bönhörelsen har icke låtit vänta på sig. Doktor WALTER BAPPERT, den tyska förlagsvärldens ledande jurist, har i ett omfattande arbete gjort ett försök att analysera det stora tillgängliga materialet, huvudsakligen från tyska källor, utifrån vissa idéhistoriska och sociologiska aspekter. Arbetet omfattar tiden alltifrån mörkaste urtid till våra dagar och avslutas med en historisk exposé över moderna upphovsrättsteorier. Samtidigt har en yngre forskare, POHLMANN, i en rad skrifter behandlat den period som vanligen brukar betecknas såsom privilegieväsendets epok inom upphovsrätten. I gengäld behandlas detta skede synnerligen ingående; viktigare är emellertid, att Pohlmann presenterar ett mycket omfattande arkivmaterial, främst från de privilegieutdelande myndigheterna i det gamla tyska riket.
De frågor som beröras i Wege zum Urheberrecht äro övervägande av allmänt idé- och kulturhistorisk snarare än rättslig natur. I en inledande överblick fixerar författaren med förebildlig klarhet sina utgångspunkter och problemställningar. Upphovsrättens utveckling, heter det, bestämmes av tre faktorer, nämligen »upphovsrättstankens» övertygande kraft i ett givet samhälle, rättsdogmatikens anpassningsförmåga och lagregleringens anpassning till det ifrågavarande faktiska materialets egen inre lagbundenhet. De två sistnämnda leden aktualiseras först jämförelsevis sent i utvecklingen, liksom i Bapperts egenframställning; förutsättningen för deras aktualitet är uppenbarligen enligt författarens säkerligen riktiga uppfattning, att »upphovsrättstanken» nått en sådan generell spridning och en sådan fasthet, att den
kan läggas till grund för samhällelig normering.2 Bapperts främsta studieobjekt i de delar av framställningen som avse de förrättsliga faserna av upphovsmannaskyddets utveckling blir därför upphovsrättstanken. Även när det gäller denna genomför författaren sin analys efter ett tredelat schema. Möjligheten att fatta upphovsrättstanken beror, heter det, på insikten om verkets originalitet, insikten om upphovsmannens verksamhet såsom en skapande prestation och insikten om denna prestations ekonomiska betydelse. Det kan här ifrågasättas, om icke författaren låst sig i aprioristiska frågeställningar genom att beteckna upphovsrättens förutsättningar som insikter snarare än tidsbundna och relativa sociala värderingar, baserade på sociala fakta. Faran med denna inställning — som Bappert heller ej till alla delar undgår i sitt arbete — är att den historiska utvecklingen framstår som målbestämd, inriktad på att »upptäcka upphovsrättens verkliga väsen», som om detta vore en oföränderlig ehuru förborgad realitet. Det genomförda analytiska schemats förtjänster äro emellertid avgjort övervägande; det medger inordnandet av ett material, som i tidigare historiska framställningar serverats som föga mer än anekdotiskt allmängods, under meningsfyllda aspekter och möjliggör därmed en översikt över alltjämt bestående luckor i det tillgängliga materialet liksom över nya problem och forskningsuppgifter.
De gamla grekerna pläga tjäna som utgångspunkter för mer ambitiösa idéhistoriska framställningar. Bappert går ett steg längre. I ett kapitel om Urzeit und Primitive låter han sin läsare blicka in i Aurignacmänniskans grotta, där man icke helt oväntat påträffar grottmålningar utan upphovsrättsligt skydd. Vad Bappert anför om upphovsrättstankens öden i dessa avlägsna tider vore en förträfflig om ock något essayistisk analys av vissa sannolika idémässiga förutsättningar för all ensamrätt till Geisteswerke, om författaren blott icke presenterat stoffet som en på tämligen magra etnografiska källor grundad historisk framställning. Sålunda är det otvivelaktigt riktigt och en icke alltid beaktad synpunkt, att ett upphovsmannaskydd förutsätter en konstens och litteraturens Phönomenalisierung — en någorlunda utbredd uppfattning, att just denna verksamhet är något särpräglat, från annat arbete av liknande slag väsensskilt.3 Bappert utför emellertid icke närmare denna tankegång, som torde kunna avvinnas fruktbärande aspekter på upphovsrättens särart och lagtekniska utformning ej blott ur historisk utan även ur rättsteoretisk och sociologisk synpunkt. Sålunda torde gällande estetiska teorier liksom konstens och litteraturens sociala status och de därtill knutna värderingarna under upphovsrättens genombrottsår kunna förklara åtskilliga av de besvärliga motsägelser som lätt inställa sig då det hävdvunna verksbegreppet skall konfronteras med nya eller väsensfrämmande verkskategorier (t. ex. upphovsrättens s. k. småmynt).
Bapperts framställning av upphovsrättstanken i antiken synes ur
idéhistorisk synpunkt förebildlig, även om det strax skall erkännas, att det ifrågavarande kapitlet har sitt främsta intresse på det utomjuridiska planet. Ett inledande avsnitt ger en översikt över befintligt material med det obligatoriska Martialiscitatet4 som avslutning. Bappert tycks icke ha beaktat det tämligen rikhaltiga grekiska material som redovisas av MICHAÉLIDÉS-NOUAROS,5 ehuru detta material på det hela taget synes stödja Bapperts försiktigt formulerade slutsatser om den antika grundsynen i hithörande frågor. Den främsta förtjänsten i bokens antikkapitel är att författaren icke nöjer sig med att berätta ett antal mer eller mindre övertygande historier om den moraliska förkastelsedomen över plagiatorer och omsorgen om texternas renhet utan i diskussionen inför de två dominerande estetiska teorierna i grekiskromersk litteratur, åtminstone under klassisk och senklassisk tid: inspirations- och imitationslärorna.6 Genom att draga in dessa idéhistoriskt centrala teorier måste Bappert emellertid anses ha ådragit sig en förpliktelse som han dessvärre icke till alla delar fullgör i sin följande framställning. Läran om konstverket såsom imitation (av naturen eller en platonsk idévärld) eller som resultatet av en gudomlig inspiration var en filosofisk-estetisk teori, som ofta återkom i senare antik litteratur. Det källmaterial som redovisas möjliggör knappast någon bedömning av frågan, om Bapperts försök att översätta dessa teorier i samhälleliga attityder till upphovsmannaskapet är riktigt. Det är beklagligt, att den på detta område ganska rikhaltiga engelsk-amerikanska litteraturen7 är helt outnyttjad. Ur upphovsrättslig synpunkt är resultatet av Bapperts tolkningsförsök relativt likgiltigt inför det oomkullrunkeliga faktum, att ingendera teorien i antik upplaga ledde till någon som helst utbildning av auktorrättsliga regler. Vad som däremot är viktigt är att följa de båda teoriernas senare utveckling, icke blott under renässansen — här förekomma vissa ansatser till analys hos Bappert,8ehuru knappast tillräckliga med hänsyn till den betydelse för upphovsrättens utveckling som författaren tillskriver renässansens estetiska teorier — utan framför allt under 1700-talet, då dessa konst- och litteraturuppfattningar kommo att få direkt betydelse för utformningen av verkliga rättsregler inom auktorrätten. Den rikt utvecklade engelska och franska debatten kring motsatsparet inspiration-imitation torde ha tillhandahållit grundläggande element i det tankegods som så småningom förde fram till den franska rättens konkreta regler om droit moral. Det förefaller på samma sätt sannolikt, ehuru det icke kan anses styrkt, att även KANTS och FICHTES läror, på vilka den tyska doktrinens Urheberpersönlichkeitsrecht kan ledas tillbaka, rönt inflytande från, eller åtminstone innebära ställningstaganden till, idékomplexet inspirationimitation. Underlåtenheten att föra den sålunda introducerade undersökningslinjen vidare är en brist i Bapperts framställning, låt vara att det är tvivelaktigt om hans resultat skulle ha genomgått någon större förändring på grund av det ifrågavarande materialet.
Antikkapitlet innehåller i övrigt utredningar angående upphovsrättstankens förhållande till antika föreställningssätt beträffande plagiat och textskydd, den romerska rättens regler i närliggande ämnen och den antika bokhandelns organisation. Beträffande romarrätten kan man nog utan tvekan ansluta sig till Bapperts försiktiga tolkning av actio injuriarum såsom skydd för auktors ideella rätt.9 Författarens konstaterande att varje belägg saknas för att en injurieaktion förekommit i detta sammanhang torde vara ungefär så mycket som man med anspråk på vederhäftighet kan uttala i sammanhanget. Den i tysk doktrin icke ovanliga sammankopplingen av actio injuriarum och droit moral får nog ses som ett led i en rättspolitisk argumentation som söker traditionella stödjepunkter snarare än som verklig historieskrivning.
Om Bapperts medeltidsforskningar är icke mycket att säga; den idéhistoriska angreppsvinkeln ger föga nytt. Författarens översikt över den »medeltida världsbilden» och dess återverkningar på uppfattningen om individuell prestation och originalverk ter sig skäligen schematisk, även om försök till nyanseringar icke saknas. Sålunda finner författaren en ny känsla för den konstnärliga och individuella prestationen framträda i den ridderliga lyriken under högmedeltiden.10 Detta uppslag, som möjligen kunde peka framåt — modern historieskrivning torde i stigande omfattning taga avstånd från den abrupta gränsdragningen medeltid-renässans — utnyttjas emellertid icke vidare; en förklaring kan vara att Bappert från och med detta kapitel i allt högre grad inskränker sig till tyskt material. Att källunderlaget här och var i detta liksom föregående kapitel är ganska magert vore knappast någon tungt vägande anmärkning — det vore oskäligt att kräva primärforskning över hela det väldiga kunskapsområde som avses — om författarens slutsatser formulerats något försiktigare. För det mesta präglas emellertid framställningen av sund skepsis mot tidigare försök att inläsa rättsligt relevanta element i etiska förkastelsedomar över plagiat o. d.11 En intressant uppslagsända vid värderingen av de rent juridiska hindren för ett erkännande av någon som helst ekonomisk auktorrätt är det teologiska argumentet, att »försäljning» av intellektuella produkter skulle utgöra simoni.12 Detta betraktelserätt (som påpekats även av tidigare författare) betydde måhända mindre under medeltiden — Bappert visar övertygande hur obetydliga förutsättningar för ett rättsligt auktorskydd som i själva verket helt vid sidan av den teologiska bedömningen förelågo under den avsedda epoken — men dess efterverkningar under senare tider skulle måhända förtjäna att studeras närmare.
Beträffande de båda avsnitten om antiken och medeltiden skall slutligen framhållas, att generaliseringar av typen »medeltida världsbild» eller »antikt betraktelsesätt» självfallet medföra allvarliga faror. I Bapperts framställning förekomma dylika uttryck för det mesta i sammanhang, där en åtminstone approximativ tids- och rumsanknytning låter sig anas, vilket synes i någon mån eliminera de största riskerna.
Två tredjedelar av Bapperts arbete behandla tiden efter 1500. Det är icke möjligt att utförligt diskutera detta omfattande avsnitt. I det följande skola blott vissa huvudpunkter beröras. Ett fylligt inledande parti avhandlar den medeltida världsbildens upplösning, renässansens politiska, sociala och kulturella nyorientering, den nya bilden av konstnärspersonligheten och den skapande insatsen, det skapande jagets inträde i verket, tryckerinäringens verkningar och behov.13 Bapperts renässansuppfattning förefaller generellt sett i väl stor omfattning baserad på äldre historieskrivning. Det är symptomatiskt, att BURCKHARDTS Kultur der Renaissance in Italien — som väl numera läses mest för sina litterära förtjänster — jämte ett par därav inspirerade arbeten återkomma flerstädes i de tämligen sparsamma fotnoterna.14 Eventuella felbedömningar i den allmänna kulturbilden bli emellertid mindre allvarliga i detta avsnitt, där det i egentlig mening upphovsrättsliga materialet börjar flöda allt rikare. Mer anmärkningsvärt är, att Bappert knappast kan sägas fullfölja sitt inledningsvis uppställda undersökningsprogram i fråga om utvecklingen efter renässansskedet i sedvanlig mening. De uttalanden som förekomma i inledningen till kapitlet om nyare tiden äga icke tillämplighet på tiden från omkring mitten av 1600-talet. Den fortsatta framställningen uppehåller sig emellertid uteslutande vid den rent juridiska diskussionen av eftertryck och plagiat, medan denna diskussions allmänt idéhistoriska förutsättningar i allt väsentligt förbli oredovisade. Detta är så mycket förargligare som det bör ha varit någon gång under den ifrågavarande perioden som de tre av Bappert uppställda grundförutsättningarna för upphovsrättens utveckling sammanträffade i en så lycklig konstellation, att lagstiftning på området kom till stånd — en utveckling som icke kan förklaras enbart under hänvisning till den juridiska debattens ståndpunkt vid ifrågavarande tid. Den tyska juridiska diskussionen — och det är i huvudsak denna Bappert koncentrerar sig på i fråga om de senaste två århundradena — sammanföll ingalunda till alla delar med den gällande upphovsrättens utveckling; en framställning av den förra ger på intet sätt någon nyckel till den senare. Det fanns tyska professorer som teoretiskt visade eftertryckets otillåtna karaktär långt före det att någon lag tillkommit, liksom tyska professorer teoretiskt bevisade eftertryckets tillåtlighet långt efter det att lagstiftning kommit till stånd häremot i flera tyska stater.15 Så länge doktrinen behandlade den gällande rätten som en ointressant samling »positivrättsliga singulariteter», torde man nog få betrakta den senares historia som något tämligen fristående i förhållande till den förras. — Det sagda innebär icke, att Bapperts framställning ej skulle vara värdefull och rik på synpunkter även i de senare avsnitten. En huvudtes, vars riktighet här icke kan bedömas —det förefaller dock sannolikt, att Bappert driver den alltför långt — är att renässansens nya konst- och litteratursyn medförde en fullständig utveckling av de rättsgrundsatser som idag gå under namnet droit moral.16 Här hade preciseringar och en utvidgad undersökning av de
klassiska inspirations- och imitationsteorierna varit av värde för tesernas underbyggnad. Vad som under alla förhållanden framstår som en intressant och bärkraftig tanke är att man ursprungligen gjorde en klar skillnad mellan det (personlighetsrättsliga) offentliggörandet å ena sidan och det (ekonomiskt präglade och därför icke heller monopoliserade) mångfaldigandet och spridandet av verket å den andra. Bapperts utredningar i detta hänseende synas kunna vara till hjälp för förståelsen av (däremot knappast den praktiska lösningen, om en sådan erfordras) den moderna upphovsrättens famosissima quaestio: offentliggörandets ekonomiska eller ideella karaktär.
Ett omfattande avsnitt i Bapperts framställning ägnas privilegieväsendet17 Detta parti utgör i mångt och mycket ett polemiskt bemötande av de teser POHLMANN framställt i två monografier och några större artiklar.18 Pohlmann har på grundval av arkivstudier beträffande det kejserliga, kursachsiska och brandenburgska privilegieväsendet — studier som resulterat i påträffandet av ett omfattande hittills obeaktat källmaterial — trott sig finna belägg för uppfattningen, att den tyska upphovsrätten under tiden fram till trettioåriga kriget genomgått en tidig blomstring, i vilken de flesta av de rättsprinciper som man sedermera med stor möda lyckats återfinna mot 1800-talets slut redan förelåge mer eller mindre fullständigt utvecklade. Det sakligt anmärkningsvärda i dessa påståenden, Pohlmanns ofta påtagligt kategoriska framställningssätt, en entusiasm för »unser deutsches Urheberrecht», som kan misstänkas vara en riskabel bänkkamrat för den historiska objektiviteten — allt detta inger åtskilliga betänkligheter. En stor del av de arkivfynd på vilka författaren stöder sina teser har ännu icke publicerats. Å andra sidan föreligga redan icke så få källcitat av intresse; vidare företer Pohlmanns lilla skrift från 1961 entusiastiska företal av två beprövade forskare, dr. Roeber och professor Bussmann, av vilka den förre talar om ett vetenskapligt jordskred, medan den senare fördjupar sig i den hypotetiska frågan om den tyska upphovsrätten icke måhända skulle ha genomgått samma historiska utveckling som engelsk copyright-lagstiftning förutsatt att icke den romerska rätten med sin materialistiska grundsyn invaderat Tyskland på 1500-talet. Inför alla dessa vittnesbörd torde Pohlmanns teser böra tagas på allvar, ehuru möjligheterna att bedöma deras underlag ännu äro ganska små. I huvudsak gå dessa teser ut på att det i Tyskland redan på 1500-talet förelåg ett utpräglat Urheberrechtsbewusstsein på alla konstens och litteraturens områden, att privilegieväsendet återspeglade denna uppfattning bl. a. därigenom att privilegier utdelades efter bestämda rättsprinciper på ansökan av upphovsmännen samt grundades på den skapande insatsen, icke — som vanligen gjorts gällande — på förlagsrisken och andra ekonomiska och näringspolitiska överväganden. Beträffande privilegieringens omfattning förefaller det ovedersägligt, att tryckprivilegier alltifrån tidigt 1500-tal utdelades i avsevärt antal — minst ett par—tre om året — och det förefaller likaså styrkt, att med
tiden en betydande grad av regelmässighet vann insteg i den beslutande myndighetens — rikshovrådet i Wien — praxis. Vad härnäst beträffar de i privilegieurkunderna åberopade skyddsgrunderna, torde man icke ha anledning att betvivla riktigheten av Pohlmanns resultat: flit, möda, vakor och arbete utgöra de oftast åberopade skälen för privilegieringen. Såvitt man kan bedöma utgöra dessa lokutioner hittills det främsta objektiva underlaget för Pohlmanns slutsatser. De olika uttalanden av upphovsmän i privilegieansökningarna som ge uttryck åt en upphovsrättsligt färgad inställning torde svårligen kunna tillerkännas något tyngre bevisvärde. Det förhållandet att även editiones principes skyddades och att privilegier beviljades för vetenskapligt arbete av olika slag synes tvärtemot Pohlmanns uppfattning icke kunna utgöra stöd för något Urheberrechtsbewusstsein i modern mening. Förekomsten av dylika privilegier — som f. ö. icke är någon nyhet; SCHÜCKS förlagshistoriska arbete upptager flera exempel från svensk botten — synes snarast styrka uppfattningen, att privilegierna icke gåvos för en nyskapande insats med speciell individualitetsprägel utan främst i det utilistiska syftet att ekonomiskt möjliggöra gagneliga arbetens tryckning. Naturligtvis fanns också en lönetanke i privilegieväsendet — därom vittna hänvisningarna till flit och möda — men just denna uppfattning av det litterära och konstnärliga skapandet som ett tidskrävande arbete torde väl i modernt upphovsrättsligt tänkande vara blotten motivation bland många. För att kunna utvärdera dessa urkundsställen synes det vara nödvändigt att anställa jämförelser mellan formlerna i författar- och förläggarprivilegier sinsemellan och mellan dessa båda privilegietyper å ena sidan och näringsrättsliga nådeakter å den andra. Ett i kurialstil förekommande formelspråk synes utgöra ett svagt underlag för idéhistoriska tolkningar, om icke språkbruket på detta sätt omsorgsfullt kartlägges med hänsyn till användningsområde och funktion. Det är anmärkningsvärt att av de talrika exempel på privilegielokutioner som Pohlmann anför,19 såvitt vi kunnat finna, endast två tala om ingenium och talentum, medan diligentia, labor, studium, industria och vigiliae helt dominera.
Ett ytterligare stöd för sina teser finner Pohlmann i det förhållandet, att consensus auctoris ofta åberopades som stöd för förläggares privilegieansökningar. Även detta argument avvisas av BAPPERT, som genomgående ställer sig ytterligt kritisk mot Pohlmanns resultat: upphovsmannens tillstånd legitimerade förläggaren gentemot andra såsom den där först rättsenligt förvärvat manuskriptet och utgjorde även ett argument för privilegieringen till den del denna avsåg att skydda förläggaren på grund av hans kostnader och arbete; manuskriptet förutsattes köpt.20 Det skulle föra för långt att närmare ingå på Bapperts polemik mot den yngre forskarens slutsatser; diskussionen torde heller ej vara avslutad. De invändningar som här riktats mot Pohlmanns resultat innebära icke något förnekande av de nya rönens betydelse. Att döma av hittills publicerat källmaterial torde man emellertid ha anledning att betrakta dessa med åtskillig försiktighet. Det är givetvis långt ifrån osannolikt, att det tidigare i upphovsrättsliga framställ-
ningar ganska negativt behandlade tyska privilegieväsendet kan visa sig ha stått på en tämligen hög nivå. Om den regelmässighet och det hänsynstagande till någorlunda fixerade principer — med andra ord den rättstillämpning — som där utbildats verkligen byggt på upphovsrättsliga grundsatser i modern mening och icke snarare varit ett systematiskt utbyggt näringsrättsligt skydd, i första hand till förmån för förlagsnäringen, det är en fråga som det hittills framlagda materialet icke synes förmå besvara.
Polemiken mot Pohlmann upptager åtskillig plats i Bapperts framställning. I ett följande avsnitt behandlar Bappert den i tysk doktrin länge florerande läran om förlagsegendomen, enligt vilken förläggarensarbete och kostnader grundade en uteslutande tryckningsrätt med vissa inskränkningar, huvudsakligen i allmänhetens intresse. Det intressantaste inslaget i denna diskussion är Bapperts försök att placera in den engelska copyright-lagstiftningen, i första hand den berömda lagen 8 Anne, c. 19 (1709) i detta idéhistoriska sammanhang.21 Huruvida tanken är riktig undandrager sig emellertid slutgiltigt bedömande; en grundlig inventering av samtida engelskt material skulle erfordras. Resonemanget förefaller dock i belysning av de fakta som andragas tämligen övertygande. Att den engelska rätten utan vidare utpekas såsom föregångare till senare kontinental upphovsrätt är säkerligen en betydande förenkling.
Bapperts fortsatta framställning har som redan påpekats en annan karaktär än de tidigare avsnitten. Den allmänt idéhistoriska bakgrunden lämnas därhän och arbetet inskränkes till en — fullständig och klargörande — översikt över den tyska doktrinens arbete med de upphovsrättsliga grundproblemen från senare hälften av 1700-talet till nuvarande tid. Författarens tidigare påpekade »målbestämda» forskningsmetod kommer här tydligt i dagen: särskilda avsnitt ägnas »Irrwege», d. v. s. uppfattningar, som icke kommit att läggas till grund för den nuvarande tyska doktrinen. Det förtjänar framhållas, att Bapperts arbete i denna del veterligen utgör den hittills mest kompletta och samtidigt lättillgängliga samlade redogörelsen för en delvis synnerligen vildvuxen och svåröverblickad rättsteoretisk debatt.
En detaljanmärkning må inskjutas i detta sammanhang. Bappert uttalar, att det »personlighetsrättsliga elementet» i upphovsrätten »erscheint wieder im droit moral, über welches der XXI. Kongress der A. L. A. I. in Heidelberg 1899 eingehend verhandelt hat».22 Det torde numera vara tämligen vedertaget i tysk doktrin, att droit moral och den tyska motsvarigheten Urheberpersönlichkeitsrecht väsentligen äro olika benämningar för samma sak.23 Något personlighetsrättsligt »element», som skulle finna ett uttryck bland många i reglerna om den s. k. ideella rätten — alltså droit moral — men därjämte också på ett eller annat sätt »prägla» eller »genomsyra» upphovsrätten, torde man icke röra sig med ens i den eljest för dylika begreppssubstantiella tankegångar ofta mottagliga tyska doktrinen. Här torde Bappert återge ett
förgånget skede i debatten. Ytterligare klarläggande av relationen mellan de båda uttrycken — och de däri förkroppsligade tankekomplexen— droit moral och Urheberpersönlichkeitsrecht hade varit en värdefull och tacksam uppgift som för övrigt legat helt i linje med uppläggningen av Bapperts arbete. Det av författaren nämnda Heidelbergmötet 1899 ställde de båda begreppen mot varandra; mot alla förväntningar blev det alls icke något lyckligt släktmöte — de båda fränderna tycks helt enkelt icke ha känt igen varandra.24 Historiskt sett är detta mycket begripligt. Urheberpersönlichkeitsrecht är ett doktrinensbarn; dess ursprunglige stamfader torde vara Kant, som sökte konstruera all upphovsrätt som en personlighetsrätt, och sedan de tyska rättslärde inför positivrättsliga fakta måst erkänna rättens ekonomiska aspekter, blev denna personlighetsrätt kvar som ett restbestånd, omfattande sådana auktorrättsliga befogenheter som icke med fördel kunde inrangeras i den ekonomiska förfoganderätten. Droit moral däremot är en skapelse av fransk praxis, och det är naturligt att de gradvis introducerade enskilda befogenheterna kommit i första rummet, medan den teoretiska överbyggnaden fått vänta. Även om man i fransk doktrin gärna betonar institutets inhemska ursprung torde nog den rättsteoretiska diskussionen av upphovsrättens enhetliga eller dualistiska natur i själva verket ha hämtat åtskilligt virke från Tyskland, framförallt via MORILLOTS arbeten om tysk auktorrätt på 1870-talet.25
Bapperts arbete framstår i sin idérikedom och med sin självständiga metod som ett betydelsefullt tillskott till den upphovsrättsliga litteraturen, ja rentav som ett pionjärarbete inom sitt begränsade område. Dess praktiska nytta är självfallet ringa, möjligen med undantag för de sista kapitlens snabborientering i den närmast liggande diskussionens huvudargument. Det förhållandet, att en upptagen praktiker tagit sig tid till en sådan studie, synes emellertid tyda på att upphovsrätten nu uppnått den säkra position där den kan kosta på sig lyxen att gå det egna anträdet närmare in på livet.
39—633004. Svensk Juristtidning 1963