LITTERATUR

 

ULF PERSSON. Skadestånds- och försäkringsrättsliga studier. Sthm 1962. Norstedts. 139 s. jämte en skiss. Kr. 10,00.
    I sin skarpsinniga men långtifrån lättillgängliga doktorsavhandling »Skada och värde» behandlade förf. centrala frågor inom skadestånds och försäkringsrätten, framför allt om kausalitet och skadevärdering. Hans nya bok innehåller fem uppsatser, som diskuterar problem på samma områden.
    Efter vad PERSSON framhåller i förordet är undersökningens syfte inte främst att ge ledning för bedömningen av tvistiga fall utan att »söka identifiera och precisera faktorer, vilka ha potentiell relevans, och att systematiskt ange dessa i en logiskt utformad modell»; härigenom skulle det bli möjligt att diskutera de rättsliga faktorerna från klara utgångspunkter. Denna inställning har också gett framställningen en speciell prägel. Diskussionen är abstrakt hållen och stannar i de flesta uppsatserna på ett preliminärt stadium; förf. ger sig mindre gärna in på analyser av gällande rätt eller rekommendationer hur ett praktiskt problem bör lösas. En annan konsekvens synes ha blivit, att han ofta ansett det överflödigt att redovisa det material han bygger på eller ge en fylligare bild av den konkreta bakgrunden för hans resonemang. Vid flera tillfällen åberopas sålunda helt allmänt rättspraxis eller doktrin på området utan närmare precisering, ibland med motiveringen att litteraturen redan förut är tillräckligt känd eller liknande (s. 22,71). De återkommande uttalandena om försäkringspraxis framföres utan några uppgifter om hur pass ingående undersökningar de grundas på. Boken förefaller på detta sätt till stor del skriven för en krets av experter på det behandlade området, vilka dessutom bör ha särskilt intresse för teoretiska resonemang för att till fullo uppskatta dess innehåll. En av förf. bilagd skiss, som avser att belysa hans uppfattning av de diskuterade frågorna, ger väl läsaren någon hjälp men kräver åtskillig begrundan för att helt förstås.
    I varje fall om man anlägger krassa nyttosynpunkter på juridiska arbeten kan denna exklusivitet i framställningssätt och metod förefalla något otillfredsställande. Det är onekligen skada om förf., vilken bättre än de flesta tänkt igenom problemen på de behandlade områdena, saknar intresse för den mera konkret inriktade forskning som här är så välbehövlig. Bl. a. gäller detta den i boken behandlade adekvansläran, där som Persson själv antyder en systematisering och analys av aktuell rättspraxis och övrigt material verkar särskilt angelägen; man får hoppas att han kan finna tid till en sådan undersökning, vilken från hans utgångspunkter borde kunna bli i hög grad givande. I så fall skulle kanske också förf:s synpunkter lättare vinna den uppmärksamhet och uppskattning bland jurister i allmänhet som de i och för sig förtjänar. — Å andra sidan skall gärna medges, att när en modell

BERTIL BENGTSSON 611konstrueras med Perssons analytiska skärpa den kan utgöra en värdefull grund för kommande rättsvetenskaplig forskning på området; på detta sätt kommer den indirekt också det praktiska rättslivet till godo, och detta oberoende av eventuell ny lagstiftning och svängningar i rättspraxis.
    Vad som nu sagts kunde tyda på att Perssons nya bok skulle ha föga att ge en praktiker. Detta är emellertid knappast riktigt i fråga om de tre första uppsatserna, som behandlar försäkringsavtalslagens värderingsregler i 36—39 §§. Den inledande studien gäller tillämpningen av 37 §, främst den motsättning som uppkommer mellan å ena sidan kostnaden för återanskaffning av den skadade egendomen, å andra sidan kostnaden för att återställa denna egendoms salu-, avkastnings- eller konsumtionsvärde före försäkringsfallet. Sådana s. k. funktionsvärden behöver ju inte motsvara vad den försäkrade måste utge t. ex. för att återuppföra en nedbrunnen byggnad i ursprungligt skick. De med motsättningen förbundna problemen analyseras ingående. Bl. a. ifrågasätter förf., om inte över huvud taget när ett lägre funktionsvärde borde beaktas man kunde utnyttja de i 37 § givna möjligheterna till värdeminskningsavdrag. En ledande synpunkt vid förf:s diskussion av dessa spörsmål är den allmänna grundsats, som även framträder i försäkringsavtalslagens motiv, att försäkringens syfte vore att åstadkomma reparation av förmögenhetsläget, såvitt gäller det skadade objektet. Den fruktbaraste metoden skulle vara att utgå från denna kompensationsprincip och utifrån denna ange de undantag som kunde vara motiverade av försäkringsmässig nödvändighet (s. 23). I detta finns det väl skäl att instämma med den reservationen, att försäkringsmässig nödvändighet är ett oklart och i hög grad relativt begrepp, beträffande vilket ett visst mått av skepsis kan vara på sin plats; inte minst motiveras detta av den fortgående förändringen av uppfattningen på försäkringshåll. Här kan t. ex. erinras om den omvälvning som just på skadevärderingens område åstadkommits av nyvärdesförsäkringen — en företeelse som man gärna hade velat se mera ingående belyst i sammanhanget.
    Liknande frågor behandlas i den andra uppsatsen, som gäller regeln i 37 och 38 §§ försäkringsavtalslagen, att återanskaffningskostnad respektive saluvärde skall bedömas med hänsyn till läget »omedelbart före försäkringsfallet». I den tredje uppsatsen diskuteras innebörden av det i 39 § stadgade förbudet mot försäkringshavarens berikande; denna för förf. centrala princip får dock en ganska kortfattad behandling.
    Den i anmälarens tycke viktigaste undersökningen i boken är den fjärde, »Adekvansfrågan». De praktiska tillämpningsfrågorna förbigås visserligen, i överensstämmelse med förf:s allmänna inställning; syftet är i stället att diskutera »adekvansbegreppets struktur». Den precisering av problemställningarna som sker är emellertid i hög grad klarläggande och tankeväckande. Delvis innebär framställningen ett försvar för adekvansläran mot de angrepp, som från olika håll har riktats mot den i nordisk doktrin. En adekvanslära, i den vidsträckta meningen av en på sannolikhetsbedömning grundad begränsning av skadeståndsansvaret, skulle enligt vad förf. söker visa icke kunna undvaras i nu-

612 ANM. AV ULF PERSSON: SKADESTÅNDSRÄTTSLIGA STUDIERvarande läge. Det väsentliga problemet återstår emellertid, nämligen hur stor sannolikhet man skall kräva för att ersättningsskyldighet skall föreligga. Också denna fråga diskuteras ganska ingående, varvid även en del rättspolitiska synpunkter framföres. Det skulle ha varit intressant att se dem ytterligare utvecklade; onekligen är det ganska oklart, vilka ändamålsskäl som egentligen talar för adekvansläran i den ena eller andra utformningen.
    Den sista uppsatsen — »Om kausalitet, adekvans och skada» — anknyter till Perssons tidigare framställning av kausalitetsfrågorna i »Skada och värde». Till stor del är det fråga om ett försvar av hans tidigare teorier mot kritiska inlägg från olika håll, framför allt av Schmidt och av Hellner — den senare i en recension av Rodhes arbete »Obligationsrätt», vilket i sitt skadeståndsrättsliga avsnitt ansluter sig till Perssons tankegångar. Bl. a. bemötes Hellners invändningar mot bestämningen av ekonomisk skada som differens mellan å ena sidan ett hypotetiskt händelseförlopp, t. ex. värdet av en sak om den inte skadats, å andra sidan det verkliga förloppet — skadegörelsen med åtföljande förändringar i den skadelidandes förmögenhetsställning. Förf. framhåller, att hans avsikt även i detta hänseende blott varit att ge en modell för en typisk skadesituation, inte att ge en vägledning för bedömning av olika skadefall. Såvitt anmälaren kan förstå är det svårt att göra några mera väsentliga invändningar mot differensmetoden, om den framföres med sådana begränsade pretentioner; en annan sak är, att den kan tänkas onödigt komplicera framställningssättet, om man med dess hjälp vill beskriva reglerna om skadeståndetsberäkning i en handbok i obligationsrätt — något som väl Hellner främst tagit sikte på i sin berörda kritik. Här liksom på andra ställen visar sig det nya arbetet underlätta förståelsen av förf:s avhandling; det befäster ytterligare hans ställning som en av de ledande teoretikerna inom nordisk skadestånds- och försäkringsrätt.

Bertil Bengtsson