ARNE TRANKELL. Vittnespsykologins arbetsmetoder. Sthm 1963. Bokförlaget Liber. 171 s. Kr. 24,50, inb. 29,50.
    Den intresserade icke-psykolog som följt den stundtals livliga debatten om psykologers medverkan i rättegång — vilken tog sin början under mordbrandsrättegången i Borgholm 1958 — har funnit det svårt att komma till rätta med problemen bland annat på grund av bristen på lämplig psykologisk upplysningslitteratur. Bortsett från artiklar av VALDEMAR FELLENIUS i »Brottets beivrande» s. 216 ff. och ARNE TRANKELL i denna tidskrift 1959 s. 641 ff. har någon samlad, grundlig information över psykologens syn på hithörande ting icke funnits tillgänglig. Rubricerade arbete, vari Arne Trankell framlägger ett vittnespsykologiskt metodprogram, är därför synnerligen välkommet.
    Programmet är ett resultat av förf:s mer än tioåriga verksamhet som vetenskapsman och yrkespsykolog och hans i sitt slag unika erfarenheter som psykologsakkunnig i rättegång.
    Även om förf. vinnlagt sig om en klar och enkel språkbehandling, är boken, enligt min mening, ganska svår att forcera. Den omfattande, i varje fall för icke-psykologen nästan helt nya terminologin (se t. ex.

CARL M. ELWING 613schemana å s. 126 och 141) påfordrar särskild penetration; de många främmande (och ibland nykonstruerade?) orden väcker puristen i läsaren till liv.
    Att människan är en skröplig iakttagare är känt sedan länge, och på vittnesmålens bristande tillförlitlighet i och för sig har många äldre auktoriteter gjort oss uppmärksamma (Binet, Stern, Gross). Vittnespsykologin har emellertid hittills varit i huvudsak av blott beskrivande natur. Trankells nyskapande verksamhet inriktar sig däremot på att utmejsla en systematisk teknik, varigenom det blir möjligt att undersöka enskilda utsagors, vittnesberättelsers, verklighetsunderlag. De många exempel ur verkligheten varmed hans framställning konkretiseras är givna som illustration härtill och alltså inte, såsom i äldre litteratur, för att blott visa vittnesbevisningens allmänna otillförlitlighet.
    Hur en vittnespsykologisk utredningsteknik kan se ut och vilka resultat som kan utvinnas därigenom, är denna boks huvudinnehåll; redogörelsen lämnas i arbetets omfångsrika andra avdelning med rubriken »Den vittnespsykologiska arbetsmetoden».
    Förf. framlägger utförligt och intresseväckande ett ganska komplicerat handlingsschema för insamlandet av de uppgifter eller faktorer, som kan äga betydelse vid bedömandet av viss utsagas tillkomst, och för analysen av utsagan.
    I förstnämnt avseende redovisas ett antal bestämt avgränsade grupper av fakta (eller s. k. data, som det heter på psykologspråk) vilka ingår i det material varpå bedömaren baserar sin uppfattning om det förlopp som skall utredas och sålunda utnyttjas i det vittnespsykologiska arbetet. Som exempel kan här nämnas experimentalpsykologiskadata (vilka hänför sig till undersökningen av de tekniska betingelserna för viss påstådd iakttagelse) och allmänpsykologiska data (upplysningar om iakttagelseprocessen och om förhållanden av betydelse för minnesbildernas varaktighet och reproduktion).
    Då två vittnen lämnar beskrivningar, som är oförenliga med varandra, ligger det nära till hands att anta, att ettdera vittnet ljuger. Det normala i dylika fall är emellertid, framhåller förf., att båda utsagorna är subjektivt sanna. Frågan blir då, ej vilket vittne som talar sanning, utan vilken utsaga som mest korrekt beskriver det verkliga förloppet. För att kunna besvara denna fråga måste man studera utsagans förhållande till den bakomliggande verkligheten; härvid är vad förf. kallar den utsagepsykologiska realitetsanalysen en användbar metod. Trankell redogör för denna och för ett antal kriterier, realitetskriterier, efter vilka utsagans trovärdighet kan prövas.
    Emellertid består det vittnespsykologiska arbetet icke blott av diverse delmetoder att applicera i lämpliga situationer; de olika delresultaten måste alltid »ses i ett meningsfullt sammanhang för att kunna utvärderas riktigt». Genom en formell strukturanalys granskas strukturen av de tillgängliga upplysningarna i saken — »informationen» lyder här den psykologiska ersättningstermen — med hänsyn till möjligheten att lämna en meningsfull och motsägelsefri helhetsbild av den bakomliggande verkligheten. Vilken eller vilka tolkningar medger det föreliggande materialet?, blir frågeställningen. Vid denna granskning kan endast sådana metoder användas som tillåter att strukturen be-

614 CARL M. ELWINGdömes på samma sätt från fall till fall. Och även här kan särskilda kriterier utskiljas (t. ex. det som säger att en tolkning, som lämnar en väsentlig del av de vunna upplysningarna oförklarad, ej kan anses ge en riktig beskrivning av den bakomliggande verkligheten).
    Slutligen redogöres det för systematiseringen av de olika delarna av utredningsarbetet — en samordning, vars slutprodukt är det vittnespsykologiska sakkunnigutlåtandet. Vid behandlingen av det sistnämnda ämnesområdet röjer Trankell inte bara förtrogenhet med domstolsarbetet utan även — utan att fördenskull brista i kritisk skärpa — en respektfull attityd till domarens synsätt och dömandets speciella svårigheter som skall särskilt noteras.
    Trankell är angelägen om att undanröja kvardröjande missuppfattningar om vittnespsykologens uppgift: att klarlägga vissa, av domstolen angivna vittnesberättelsers uppkomstbetingelser (uppkomsthistoria), inte att uttala sig om vittnet Anderssons eller vittnet Bengtssons allmänna trovärdighet. Domstolarna bör m. a. o. inte meddela sakkunnigförordnanden, som upptar det sistnämnda alternativet såsom arbetsuppgift.
    Att använda generella omdömen om en persons trovärdighet såsom underlag för slutsatser om denna persons berättelser i andra situationer än dem, som bedömningen bygger på, är utomordentligt farligt, understryker Trankell. Vårt beteende är i varje ögonblick en produkt av samspelet mellan »individuella handlingsdispositioner» och dessas »realiseringsmöjligheter». Normalmänniskan, normalvittnet, har inte någon konstant trovärdighet; hans trovärdighet kan variera mycket starkt från den ena situationen till den andra. Det är felaktigt att tro vittnesutsagans uppkomstbetingelser vara uteslutande att finna hos vittnets egen beskaffenhet. Det förefaller — säger förf. — som om domstolarna fortfarande skulle bedöma vittnens trovärdighet enligt detta sätt och alltså utgå från att trovärdigheten är en för individen konstant egenskap. Det finns visserligen människor, som har en konstant trovärdighet, men denna trovärdighet är i regel låg — som exempel på denna människotyp anger förf. mytomana psykopater och mentalt abnorma, som är så oförmögna till verklighetskontakt att deras uttalanden blott rör sig i fiktionernas värld.
    Det är nyttigt för oss jurister att läsa sådant. Nyttigt är det också att — i bokens korta men synnerligen innehållsrika första avdelning om vittnesutsagans uppkomstbetingelser — läsa om förhörets förvanskande inverkan på utsagan. Och inte minst nyttigt är det att ta del av vad förf. där säger om den situationen, då vittnets berättelse vid huvudförhandlingen avviker från vad vittnet sagt under förundersökningen. Nog förekommer det, och kanske inte så sällan, att det då med obehaglig underton påpekas för vittnet, att hans uppgifter inte går ihop, och att anledningen därtill efterfrågas (»Skall vi ta in konstapeln Andersson, så får han berätta om hur det gick till, när det här förhörsprotokollet med Era uppgifter sattes upp — va?»). Men en dylik diskrepans är inte mer än vad man har att vänta sig — framhåller Trankell — ty minnesbilderna, som utgör utsagornas underlag, förändras med tiden och därmed förknippade omständigheter. Till hälsosam självrannsakan för oss alla vill jag ordagrant återge förf:s reflexion i

ANM. AV ARNE TRANKELL: VITTNESPSYKOLOGINS ARBETSMETODER 615detta sammanhang: »För vittnen är dessa situationer orättfärdigt pinsamma, ty välmenande människor, som gör sin medborgerliga plikt och ställs inför de motsägande resultaten av sina mödor, har inget att försvara sig med, eftersom de inte ens vet vems felet är.»
    Över förf:s framställning vilar ett drag av finstämd humanitet och förståelse för människans ofullkomlighet i en alltmer fullkomlighetskrävande värld. WILHELM SJÖSTRAND har funnit boken vara ett inlägg i en anda av tjänande; jag skulle vilja tillfoga: i en anda av rättslidelse. Vi måste ständigt hålla levande tanken, att rättssäkerhetskravet näppeligen kan drivas för långt; främst oss jurister åligger det att med alla tillgängliga medel värna om detta krav. Många passager i boken ger härutinnan anledning till eftertanke. Så är exempelvis fallet med skildringen av menedsmålet på s. 107 ff. och 132 ff. — en skarpsinnig analys, vilken onekligen efterlämnar en känsla av obehag hos läsaren trots de observanda inför ett slutligt ställningstagande som förf. uttryckligen uppställer (s. 114 noten; s. 133). Ett obehag av likartat slag som det man känner, då någon påstår, att, när käranden och svaranden under sanningsförsäkran lämnat sinsemellan motstridiga uppgifter i samma ämne, domstolens reservationslösa godtagande av endera partens berättelse skulle utgöra fullt skäl att fälla motparten till ansvar för osann partsutsaga.

Carl M. Elwing