DE CONFLICTU LEGUM. Essais presented to Roeland Duco Kollewijn (and) Johannes Offerhaus at their seventieth birthdays. Leyden 1962. Sijthoff. 554 s.
    Ingen europeisk stat torde ha gjort en större insats för den internationella privaträttens kodifiering än Nederländerna. Under den holländska regeringens auspicier ha hittills nio s. k. Haagkonferenser ägt rum, vid vilka utarbetats ett betydande antal konventioner för reglering av internationellt familje- och förmögenhetsrättsliga problem samt för lösning av internationellt processrättsliga konflikter. Väl kan det sägas att de familjerättsliga Haagkonventioner, vilka vid seklets början vunno stor anslutning bland stater som åtminstone då tveklöst hyllade nationalitetsprincipen, numera uppsagts av flertalet kontrakterande makter samt att ratifikationen av övriga konventioner i stort sett gått ganska trögt. Men det vore knappast realistiskt att mäta den praktiska betydelsen av konferensarbetet i Haag endast efter antalet ratifikationer. På ett så diffust och oreglerat område som den internationella privaträttens måste konventioner, vilka utarbetas efter de ingående förberedelser och med den stora omsorg som präglat Haagsamarbetet, spela en betydande roll såsom rättskälla oavsett om konventionerna formligen ratificeras eller ej.
    Haagkonferensernas historia utgör ett intressant kapitel. Den första ägde rum 1893 efter initiativ av den kände holländske juristen Asser, sedermera statsminister och Nobelpristagare. Därpå följde under åren 1894—1904 ytterligare tre konferenser. Arbetet låg sedan nere ända till 1925, då en femte konferens ägde rum snabbt följd av en sjätte 1928. Vid de båda sistnämnda konferenserna, där tjugutvå stater voro

representerade, utarbetades konventioner om konkurs, om erkännande och verkställighet av utländska domar samt om reglering av lag- och jurisdiktionskonflikter på arvs- och testamentsrättens område. Icke någon av dessa konventioner blev emellertid ratificerad. Denna motgång i förening med det allt bistrare klimatet för internationellt samarbete på förevarande område under 1930-talet samt slutligen det andra världskriget föranledde ett långvarigt avbrott i konferensarbetet. Först 1951, efter tjugutre års uppehåll, sammanträdde Haagkonferensen på nytt. Sedan dess har arbetet bedrivits kontinuerligt både i särskilda kommittéer och vid diplomatiska konferenser, som regelbundet avhållits vart fjärde år. Ett permanent sekretariat har inrättats, och den holländska statskommission som har i uppdrag att planera arbetet fullgör sin uppgift med stor och beundransvärd kraftinsats.
    Eldsjälen i det återupptagna Haagsamarbetet är professor emeritus Jan Offerhaus. Denne har alltsedan 1951 varit konferensens president och har tillika intagit en central ställning i den förut nämnda statskommissionen. En annan inflytelserik ledamot av denna kommission är professor emeritus R. D. Kollewijn. Med anledning av att dessa båda framstående företrädare för holländskt juridiskt liv och internationellt rättsligt samarbete nyligen fyllt 70 år har inemot ett femtiotal europeiska och nordamerikanska jurister med nära anknytning till Haagkonferenserna hyllat dem i en festskrift, kallad De conflictu legum.
    Kollewijn är son till en i Nederländerna välkänd förkämpe för en enklare stavning av det holländska språket. Hans 1917 publicerade doktorsavhandling rörde begreppet ordre public i den internationella privaträtten. Från 1919 till 1924 tjänstgjorde han vid olika domstolar i Nederländska Indien. Sistnämnda år tillträdde han en professur vid den nyinrättade juridiska fakulteten i Batavia (numera Djakarta). Fram till 1936, då han av hälsoskäl nödgades återvända till moderlandet, var han en uppburen lärare vid denna fakultet med en rikt flödande vetenskaplig produktion, vars tyngdpunkt låg på interregionala och interrasiala problem. Han uppehöll sedan professurer i Groningen och Leyden i indonesisk civilrätt och internationell privaträtt. Som en av de aktivaste motståndsmännen mot nazifieringsprocessen vid de holländska universiteten förvisades han 1940 till den lilla staden Hoogeveen, där han fick leva i isolering till befrielsen 1945. Han återupptog därefter sitt vetenskapliga arbete och kom att spela en betydelsefull roll vid den runda bordskonferens som 1949 diskuterade de rättsliga problemen i samband med Indonesiens frigörelse.
    Offerhaus tillhör en familj, som sedan tre sekler intagit en framträdande plats i Hollands kulturella liv. Att det bland hans förfäder finnes många präster, domare och universitetslärare ter sig ganska naturligt. Han disputerade 1918 på en avhandling om bevisningens internationellt privaträttsliga aspekter. Samma år etablerade han sig som advokat och utvecklade en omfattande praktik, särskilt på det sjörättsliga gebitet. I likhet med många andra ledande kontinentala praktiker bibehöll han dock sina vetenskapliga kontakter och utnämndes 1945 till professor i handelsrätt och internationell privaträtt vid stadsuniversitetet i Amsterdam. Han tjänstgjorde 1958 i Internationella domstolen som nederländsk domare ad hoc i målet mellan Nederländerna och

Sverige rörande den s. k. Bollaffären. Offerhaus' auktoritet som president vid Haagkonferenserna bygger på solida personliga och intellektuella egenskaper. Hans juridiska skicklighet och stora språkkunskaper, hans talanger som opartisk förlikningsman och hans lugna säkerhet göra honom till en ovärderlig tillgång för Haagkonferenserna.
    Bland medarbetarna i festskriften märkas, förutom åtskilliga landsmän till Kollewijn och Offerhaus, fransmännen Marc Ancel, Batiffol och Julliot de la Morandiére, engelsmännen Graveson och Wortley, amerikanerna Nadelmann och Reese, tyskarna Arthur Bülow och Seidl Hohenveldern, schweizaren Gutzwiller, belgaren van Hecke, italienarna Marmo och Monaco, österrikarna Hoyer och Schima samt jugoslaverna Jezdič och Blagojevič. Från de nordiska länderna medverka O. A. Borum, Y. J. Hakulinen och anm. Borums bidrag bär rubriken »Scandinavian views on the notion of recognition of foreign companies», medan Hakulinen behandlar den finska rättens lagkonfliktregler rörande äktenskapsskillnad. Mitt eget bidrag rör spörsmålet efter vilken stats lag giltigheten av ett internationellt forumavtal skall bedömas.
    De internationellt jurisdiktionsrättsliga problemen ha över huvud taget fått stort utrymme i festskriften. BATIFFOL diskuterar den klassiska frågan om samspelet mellan behörig domstol och tillämplig lag, BüLow (statssekreterare i västtyska justitieministeriet) redogör för vissa staters inställning till frågan om verkningarna av ett internationellt prorogationsavtal, LOUSSOUARN (ett av de största namnen i yngre fransk doktrin) skriver om »L'état commerçant et la compétence juridictionnelle internationale», MARMO (domare i italienska kassationsdomstolen; avliden efter festskriftens publicering) behandlar några stadganden i italienska civilprocesslagen rörande domsrätten i mål med internationell anknytning och holländaren VOSKUIL litispendensproblemet i nederländsk internationell privaträtt.
    Av övriga bidrag kunna här endast några omnämnas. ANCEL skriver om de komparativa studiernas betydelse i det internationellträttsliga samarbetet och holländaren ERADES om Internationella domstolens tilllämpning av internationell privaträtt, därvid förf. bl. a. kommer in på Bollaffären. GRAVESONS artikel, den längsta i festskriften, är rubricerad »The judicial unification of Private International Law» men håller såtillvida mindre än rubriken lovar att endast det anglo-saxiska rättssystemet behandlas. NADELMANNS bidrag »Ways to unify conflict rules» har ett bredare register. Två aktuella bidrag äro VAN HECKES om den ekonomiska integrationen och privaträttens unifiering samt WORTLEYS om lagharmonisering inom EEC.
    För dem som haft förmånen att samarbeta med Kollewijn och Offerhaus verkar måhända själva sammanställningen av festskriftsföremålen vid första påseende en smula överraskande. Medan Offerhaus i sin något avmätta men eleganta utstrålning ingalunda ger intryck av en kammarlärd, är motsatsen närmast fallet med Kollewijn, som i icke ringa grad uppfyller en äldre tids krav på hur en professor skulle se ut. Att båda genom förnämliga insatser på olika fält gjort sig i hög grad förtjänta av den hyllning som nu ägnats dem är likväl obestridligt.

Sigurd Dennemark