FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET

 

In dubio pro reo?
    Det är känt, hurusom det vid tillkomsten av RB och sedermera framhållits, att man med den nya processlagstiftningen önskade i möjligaste mån göra rent hus med de rester av ett inkvisitoriskt förfarande som fortfarande dröjde kvar i brottmålsprocessen. Procederet inför rätta skulle präglas av en ny grundsyn på den för brottet misstänkte. Förundersökningen — denna särskilt tillskapade utredningsform till vilken tyngdpunkten av brottsundersökningen blev förlagd — skulle bedrivas med iakttagande av bl. a. objektivitetsprincipen, enligt vilken undersökningsledaren hade att uppmärksamma även fakta, som talade till den misstänktes förmån. Före beslutet om åtal skulle åklagaren låta den misstänkte få ta del av undersökningsmaterialet, och denne ägde begära de kompletteringar därav — i sista hand genom rättens försorg — som syntes honom påkallade. Genom dessa och åtskilliga andra regler skulle den misstänktes intressen vara tillgodosedda på ett sätt som borde tillfredsställa det medborgerliga rättssäkerhetskravet.
    Icke förty synes anledning understundom förekomma att konfrontera dessa maximer i lagboken med det levande livets realiteter. Väl kan det förefalla djärvt att på ett enskilt fall ur praktiken grunda kritiska omdömen av generell innebörd. Detta hindrar dock ej, att fallet tages till intäkt för en erinran om de handlingsregler som kan vara givna i visst avseende. I nedannämnda fall — ett åtalsärende jämte rättegång — föreligger ett flertal spörsmål, vilka ger anledning till reflexioner av betydande principiell räckvidd; det synes därför försvarligt att här uppta saken till närmare granskning.

    Vid en trafikolycka öster om viss landsvägsbro körde en bil, som fördes i östlig riktning, ned i vägens vänstra (norra) dike samt kolliderade med en anslutande vägtrumma. Därefter blev den stående, kraftigt ramponerad, i omvänd körriktning vid vänstra (norra) dikeskanten på omkring 20 meters avstånd från den punkt där fordonets högra framparti stött emot trumman. Enligt anteckning i förundersökningsprotokollet fördes bilen »med sannolikhet» av mannen A (54 år). B (24 år), dotter till A, påträffades medvetslös i skogsbrynet vid vänstra sidan av vägen (avståndet från bilen anges ej i förundersökningsprotokoll eller domar). I bilens baksäte och till höger anträffades A, omtöcknad men vid medvetande. I framsätet låg — upplystes vid huvudförhandlingen — en död schäferhund. Enligt uppgifter till de tillstädeskomna polismännen inträffade olyckan, när bilen efter omkörning av ett flertal fordon väster om bron åter fördes in på den vänstra (norra) delen av vägbanan. B avled påföljande dag utan att ha återfått medvetandet.
    På ömse sidor om den asfalterade körbanan, 7 meter bred och av mycket god beskaffenhet, fanns grusbelagda stödkanter om 1 meters bredd. Efter olyckan iakttogs spår från bilens vänstra hjulpar, vilka spår började 2 meter öster om bron och där gick omedelbart vänster (norr) om körbanan. Spåren fortsatte snett över stödkanten och lämnade vägen 21 meter öster om bron. Spår av höger hjulpar gick över den vänstra dikeskanten 34 meter öster om bron. Vid denna plats upphörde spåren i dikesbottnen efter de vänstra hjulen; dessa återkom emellertid 8,5 meter längre österut eller omedelbart innan bilen stött emot vägtrumman. Från kollisionsplatsen och fram till det ställe, där bilen påträffades efter olyckan, fanns inga spår av for-

CARL M. ELWING 623donet. I skogen vänster (norr) om vägen anträffades, bland andra föremål från bilen, dennas vindruta, vilken krossats. Vid polisens ankomst var fordonets högra framdörr till viss del öppen (övre delen kraftigt utbuktad från dörrinfattningen) men övriga tre dörrar helt stängda.
    A och B fördes omedelbart till sjukhus. Å A konstaterades hjärnskakning, sårskador i ansiktet, tandskador samt splitterfraktur av höger lårben; å B hjärnskada efter skallskada samt brott på vänster underben ovan fotleden — däremot inga synliga skador på bröstkorg, buk eller övre extremiteter. Obduktion ägde icke rum.
    A vårdades på sjukhus 4 1/2 månader, genomgick flera operationer och var helt arbetsoförmögen under 1 år.
    Beträffande fordonet antecknade URn bl. a., att rattringen skadats genom att den tryckts hårt nedåt och att två av rattekrarna varit avbrutna.
    A uppgav — sammanfattningsvis — att han vid avresan troligen förde bilen och därvid hade dottern vid sin högra sida, att han och dottern före avresan talat om att dottern skulle överta ratten, då man passerade X (nämnda uppgifter verifierade av andra personer), att han emellertid icke hade något minne av färden, sedan denna påbörjats, att han och hans familjemedlemmar normalt brukade sitta i framsätet, då endast två färdades i bilen, och att han och dottern säkerligen suttit i framsätet, om ej något under färden föranlett endera av dem att flytta över till baksätet. A, vars minnesförlust icke ifrågasattes av åklagaren, var van bilförare och tidigare icke åtalad för vårdslöshet i trafik.
    Personer, vilka iakttagit olycksbilen strax före haveriet, uppgav under förundersökningen, att bilen i mycket hög fart kört om en mindre kö om tre—fem fordon; om vagnen därvid fördes av en man eller en kvinna kunde dock ingen av iakttagarna bestämt säga.
    Åklagaren anmodade bilinspektören S1 vid statens bilinspektion att företa utredning i frågan om vem som fört olycksbilen. Denne besiktigade bil och kollisionsplats omkring en månad efter olyckan. Fordonet hade då bogserats, upphängt i framhjulen, c:a 2 mil från platsen. Efter besiktningen upprättade polisen en detaljskiss över olycksplatsen, angivande bl. a. läget av B:s kropp.
    I skriftligt yttrande, för vilket bl. a. nämnda skiss legat till grund, utlät sig S1 huvudsakligen sålunda. Då bilen stött emot vägtrumman med bl. a. höger framhjul, hade vänster framhjul samtidigt varit på väg uppför dikesslänten på norra sidan, varvid bilens vänstra framdel erhållit en snett uppåtgående rörelse. Vid inkörning av bilens högra del mot vägtrumman hade vagnens bakdel erhållit en vänstersvängande rörelse, varefter fordonet slutligen hamnat längre österut i omvänd riktning. Vid något tillfälle under den nyssnämnda vänstersvängande rörelsen hade höger framdörr — åtminstone delvis — öppnats, därvid passageraren pressats ut. Vid fordonets hastiga inbromsning efter nedslaget hade föraren med all sannolikhet fortsatt i den ursprungliga fartriktningen och hamnat i baksätet. Härav följde att A måste ha fört fordonet. I motsatt fall skulle B pressats förbi A, innan denne hamnat i baksätet och innan bilen slutligen stannat i diket, vilket, enligt S1, icke var möjligt.
    Under påstående att A fört bilen väckte distriktsåklagaren åtal mot A för det denne färdats vårdslöst genom att icke anpassa hastigheten till bl. a. det genom regnväder hala väglaget; A var härigenom ouppsåtligen vållande till B:s död. Ansvar påstods jämlikt 1 § 1 st. trafikbrottslagen och 14: 9 SL.
    A bestred åtalet under förmenande, att bilen förts av B.
    Vid huvudförhandlingen hörda vittnen berättade huvudsakligen i enlighet med vad de anfört under förundersökningen. Ett vittne uppgav, att han, som kommit fram till det havererade fordonet strax efter olyckan, hört den tydligtvis chockskadade A yttra: »Hur körde jag egentligen? Hur körde jag? »Ett annat, som körts om av olycksbilen, hade tyckt sig se något vitt bakom ratten i denna och därav dragit slutsatsen, att kvinnan, vilken varit iförd ljus sommarklänning, fört bilen.
    A hänförde sig till ett av S2 — docent i mekanik och matematisk fysik — avgivet skriftligt sakkunnigyttrande. S2 uttalade bl. a., att det exakta förloppet av bilens vridningsrörelse kring vagnens tyngdpunkt under luftfärden utgjorde det största osäkerhetsmomentet. Med säkerhet hade dock bilen roterat kring sin vertikalaxel, så att bakre delen slagit ut åt vänster. Huruvida av-

624 CARL M. ELWINGsevärda vridningar förekommit även kring längd- och tväraxel bestämdes av detaljer i olycksförloppet, varom S2 ej vågade göra något uttalande. Bedömningen av personernas rörelser blev än osäkrare. Under förloppets inledningsskede torde de ha lyfts något från sina säten. Då de sedan kastats framåt i bilen i samband med fartminskningen, var det möjligt, att någon av dem slungats ut genom vindruteöppningen. Denna möjlighet var förenlig med den skadade kvinnans läge. Med hänsyn till rattplaceringen var det i såfall icke troligt, att hon fört bilen. Lika möjligt var emellertid att B först senare kastats ut genom högra framdörren. Därvid fick beaktas att A kunde ha hamnat i baksätet antingen i samband med nedslaget eller vid bilens eventuella stegring i början av luftfärden. Åtminstone i senare fallet kunde inga säkra slutsatser dragas om förarens identitet. Även om det låg närmast till hands att tänka sig B som passagerare, var osäkerhetsmomenten så stora, att det omvända förhållandet inte kunde uteslutas.
    S1, hörd såsom sakkunnig på åklagarens begäran, vitsordade sitt utlåtande och tillade: Antagandet att B suttit vid ratten och därifrån kastats ut genom vindrutan motsades av (de ovannämnda) skadorna å ratten. Han ansåg, att den högra främre dörren öppnats vid stöten mot vägtrumman och slagits igen, när bilen sedermera hamnade i diket; B hade kastats ur bilen under det moment av luftfärden, då dörren ej varit stängd. Tillfrågad, huruvida något i S2:s utlåtande syntes honom felaktigt, svarade S1: »Nej, det vill jag inte säga.»
    URn fann av utredningen framgå — i första hand av S1:s utlåtande, vars innehåll rätten ansåg sig kunna helt godtaga — att bilen vid olyckstillfället fördes av A. A var (till följd härav och av i övrigt redovisade omständigheter) förfallen till ansvar för bl. a. vållande till annans död. Omständigheterna härvidlag var dock mildrande.
    A vädjade. I vadeinlagan gjordes gällande, förutom att B kört bilen, att olyckan måste ha förorsakats av tekniskt fel på fordonets bakaxellager.
    I HovRn hördes, på A:s begäran, vittnet V, vilken självmant kontaktat A:s försvarare sedan underrättsdomen fallit. V uppgav, att han blivit omkörd av olycksbilen några minuter före katastrofen, att han sett en kvinna sitta vid ratten och en man till höger i baksätet samt att han var absolut säker på sina iakttagelser.
    På A:s begäran ägde vittnesförhör rum jämväl med ingenjören S3, teknisk chef hos Kungl. Automobil Klubben. Denne hade efter anmodan av A låtit besiktiga bilen — och bl. a företagit noggrann undersökning av dess bakaxellager — samt däröver avgivit skriftligt utlåtande. Enligt S3 talade fordonsskadorna, det sannolika kollisionsförloppet (utförligt beskrivet i utlåtandet) samt personskadorna för att B fört vagnen. Antagandet stöddes av det förhållandet, att B och vindrutan påträffades å punkter, vilka befann sig på en linje som nästan helt motsvarade bilens färdriktning. På nämnda och i övrigt anförda skäl måste det med största säkerhet antagas, att B kastats ut genom vindrutan från bilens förarsäte vid kollisionen.
    S1 vidhöll, hörd såsom vittne, sin i URn redovisade uppfattning; han förklarade sig dock ej vilja bestrida riktigheten av S2:s konklusion, att det icke var uteslutet att B fört fordonet.
    HovRn fann — med hänsyn till V:s vittnesmål och då den övriga utredningen icke tillät säkra slutsatser angående vem som fört bilen — det ej kunna anses visat, att A fört fordonet. Åtalet ogillades förty.

    1. Enligt gällande rätt åligger det åklagaren att väcka åtal, då tillräckliga skäl mot den misstänkte föreligger, d. v. s. då åklagaren kan på objektiva grunder motse den misstänktes sakfällande. Där sådana skäl saknas, förekommer ingen åtalsplikt; åklagaren bör därför icke — har det hävdats — åtala i dylika situationer, bortsett möjligen från ett fåtal utpräglade typfall.1 Under begreppet tillräckliga skäl hör frågorna om dels gärningens karaktär av brott och dels beskaffenheten av den föreliggande bevisningen.

1 ELWING, Tillräckliga skäl s. 55; OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, andra uppl., s. 41.

IN DUB IO PRO REO? 625    Uppenbarligen hänför sig uppkommande intrikata bedömningsproblem företrädesvis till bevisfrågan. För dennas uppskattning kan några fasta värderingsnormer knappast ges — lika litet som i fråga om de övriga grader av misstanke varmed RB laborerar. HASSLER har — vid en utläggning av begreppet sannolika skäl — uttalat, att det vid förundersökningsförfarandet måste utrönas, huruvida misstanken om viss persons gärningsmannaskap är tillräckligt välgrundad för att dennas sanningshalt må underställas domstols prövning. De objektiva omständigheter, varå misstanken grundas, skall ha karaktären av bevisdata, vilka binder vederbörande vid brottet. Att det icke kan anses uteslutet, att den misstänkte begått brottet, är givetvis ej tillräckligt; det fordras någon omständighet, som positivt talar mot honom. Skälen mot den misstänkte måste befinnas så starka, att en erfaren och omdömesgill person finner en misstanke om att vederbörande begått brottet fullt berättigad.2
    Fastän åklagaren således ställes inför ett hypotetiskt prov, då han skall uppskatta möjligheterna av — i händelse av åtal — en fällande dom, och fastän bedömandet av bevismaterialets styrka måste ske genom en subjektiv värdering, som enligt sakens natur sällan kan underkastas objektiv kritik, synes man kunna ifrågasätta, huruvida bevisningen i föreliggande fall grundade tillräckliga skäl till åtal mot A (eller mot B). Åklagarens bedömande av saken har visserligen såtillvida varit riktigt som åtalet resulterade i fällande dom i första instans. Icke desto mindre synes åtalsbeslutet diskutabelt: har en erfaren och omdömesgill person verkligen haft rimlig anledning räkna med, att det processmaterial som framkommit genom förundersökningen (ev. sedermera framkommer vid huvudförhandlingen) skulle leda till A:s sakfällande? Svaret förefaller svårligen kunna bli annat än nekande. Kan som reellt stöd för antagandet, att A fört olycksbilen, av förundersökningsmaterialet någonting annat anföras än S1:s utlåtande? Och vad kan byggas på detta? Är det verkligen möjligt att med detta som grund vinna en så stark övertygelse om A:s gärningsmannaskap, att denna närmar sig den fulla vissheten? Finns tvärtom icke fog för påståendet, att tillräckliga skäl till åtal mot A ej förelegat? En och annan skulle kanske t. o. m. vilja göra gällande, att omständigheterna icke ens varit sådana, att misstanken vid en objektiv bedömning av situationen framstått såsom berättigad, d. v. s. varit grundad »på sannolika skäl».
    2. För sådant fall där man med visshet kan fastslå, att gärningsmannen är endera av två i lika grad misstänkta och överhuvudtaget möjliga gärningsmän, skulle det kunna hävdas, att åtal — i varje fall om brottet är någorlunda grovt — bör ske; utredningen inför domstolen får härefter bringa klarhet i skuldfrågan. Det kunde synas otillfredsställande för den allmänna rättskänslan, att gärningsmannen går fri i en dylik situation. Emellertid bör åtal ej ske. Är misstankarna mot vardera av de presumtiva gärningsmännen lika starka — och följaktligen även lika svaga — kan icke den enes (eller den andres) sakfällande emotses på objektiva grunder. Jämväl sannolika skäl att antaga fällande dom över någondera saknas tydligtvis.

2 Förfarandet i brottmål före domsförhandling s. 16 och Föreläsningar över den svenska kriminalprocessen I s. 208 f.40

633004. Svensk Juristtidning 1963

626 CARL M ELWING    3. Undantagsvis tillåtes synpunkter, som sammanhänger med den s. k. relativa åtalspliktens princip, att utanför lag eller fast praxis influera på åtalsfrågans avgörande på det sättet, att åklagaren av billighetshänsyn beslutar att icke väcka åtal, fastän tillräckliga skäl till åtal i och för sig är för handen. Det är här fråga om exorbitanta situationer, där exempelvis den misstänkte är livshotande sjuk eller har mycket svårt skadat sig själv eller anhöriga genom gärningen, varför ytterligare grava men genom åtal och rättegång anses ur humanitär synpunkt ej kunna försvaras.3 Ett åtal skulle tvärtom te sig stötande för det allmänna rättsmedvetandet. Det kan utan större svårighet påvisas fall ur praktiken, där åtal uppenbarligen undvikits av motiv som nu sagts, även om av naturliga skäl andra ordalag kommit till användning vid beslutförfattandet.
    En jämförelse med fall av hithörande slag, som kommit till allmänhetens kännedom, gör det icke oberättigat att ställa frågan, huruvida icke A — mot vilken tillräckliga skäl till åtal alltså konstaterats föreligga — med hänsyn till olyckans verkningar bort kunna gå fri från åtal. Det skall villigt medges, att ett dylikt handlingssätt kan te sig en smula äventyrligt, särskilt för en underåklagare, men denne har dock alltid möjligheten att inhämta överåklagarens råd.
    4. Den fällande domen har, som visats, främst grundats på utlåtandet av S1; domstolen har funnit skäl helt godta dettas innehåll.
    En fråga som i detta sammanhang genast anmäler sig är denna: vem är sakkunnig? Detta spörsmål, som för det allmänna rättslivet onekligen är av betydande räckvidd, synes på det hela taget vara föga beaktat.
    Förvisso förhåller det sig mycket ofta så, att vederbörandes sakkunskap är uppenbar för alla och envar, t. ex. rättskemistens, när han uttalar sig om alkoholhalten i ett blodprov. Men ej sällan kan frågan vara diskutabel. Besitter exempelvis S1 den särskilda erfarenhet eller utbildning som erfordras för att kunna rekonstruera händelseförloppet vid en bilolycka och uttala sig rörande de tekniska frågor som aktualiseras vid detta händelseförlopp? Är han sakkunnig att yttra sig ombilens rörelse i rummet vid kollision med visst föremål? Eller om de rörelser som levande och döda föremål, vilka befordrats med bilen, därvid beskrivit? Är kanske redan domaren minst lika »sakkunnig» härvidlag?
    Lagens kompetenskrav beträffande sakkunnig är ganska vagt formulerade: den talar som bekant om »särskild fackkunskap» och om »skicklighet i ämnet». Och beträffande »myndighet eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i ämnet» är vederbörandes formella kompetens tillräcklig. Att vederbörande befattningshavare en gång betrotts med detta tjänsteinnehav gör honom sakkunnig att uttala sig om frågor, som anses falla inom tjänstens ämnesområde.
    Från detta problem må emellertid här vidare bortses. Bortses skall även från den konklusion i S2:s utlåtande, enligt vilken möjligheten av B:s gärningsmannaskap icke kan uteslutas och vars riktighet S1 — tillfrågad över S2:s utlåtande — tydligen icke velat bestrida. Blott detta

3 Se härom ELWING, a. a. s. 43 och 317 ff; OLIVECRONA, a. a. s. 56.

IN DUBIO PRO REO? 627frågekomplex skall ytterligare uppställas: vad är väl det huvudsakliga innehållet i S1:s utlåtande om icke spekulationer? Hur skall det vara möjligt att säga något bestämt om den påverkan, som vid kropps sammanstötning med annan kropp sker å föremål, vilka tillhör eller är förenade med endera av eller båda dessa kroppar? Kan teorier om därvid utlösta krafter och dess effekter läggas till grund för en fällande brottmålsdom? Kan det genom dylika resonemang anses »beyond reasonable doubts» ådagalagt, att vissa föremål påverkats på ett sätt och andra på ett annat?
    5. Före målets upptagande i HovRn uppkom — såsom ovan antytts — fråga, huruvida olyckan möjligen förorsakats av ett plötsligt tekniskt fel på bilen, nämligen att dess högra bakhjulslager (kullager) kärvat och därigenom låst hjulet. Åklagaren önskade sakkunnigt besked över lagrets skador samt orsaken till dessa. Statens provningsanstalt, som skulle avge det begärda yttrandet, överlämnade emellertid besiktningen av kullagret åt dettas tillverkare (!) och utlät sig därvid i skrivelse bl. a.: »I den händelse Ni av vissa skäl ej önskar att Edert utlåtande direkt överlämnas till Hovrätten, kan vi lämna utlåtandet samt ange att vi i ärendet konsulterat specialister på kullager, dock utan att ange Eder firma.»
    Ett sakkunnigutlåtande, undertecknat av statlig myndighet, torde —förmodligen undantagslöst — äga en förkrossande auktoritet inför våra domstolar!
    6. Formen för sakkunnig utredning och därmed sammanhängande spörsmål torde innefatta ett ej oväsentligt problem för domstolsjurister (domare, åklagare och advokater), bl. a. med hänsyn till de stora anspråk som i brottmål ställes på undersökningar rörande den misstänktes person och till de komplicerade förhållanden som med den fortskridande samhällsutvecklingen ofta ingår som betydelsefulla komponenter i rättegångssaker.
    Det har sagts vara föga behövligt att diskutera det sätt, varpå viss utredning skall införas i rättegången: om vederbörande benämnes sakkunnig eller vittne är blott av betydelse för formen vid edsavläggelse och för ersättningens storlek och utgivande.
    Emellertid kan ifrågasättas om inte detta yttrande innehåller en betydande överdrift. Föreligger det inte en viss tendens hos domstolarna att kanske alltför gärna ansluta sig till vad som framförts just av personer, vilka är utrustade med det till synes magiska och av ingen ifrågasatta attributet sakkunnig? Är det inte understundom väl lockande för domstolen att genom att stödja sig på sakkunniguttalanden övervältra det verkliga ansvaret för målets avgörande på den sakkunnige och därigenom i större eller mindre utsträckning befria sig från den många gånger intrikata uppgiften att tycka och tänka själv?
    Och, vidare, förhåller det sig inte så, att domstolarna gärna lyssnar till vad en sakkunnig statstjänsteman (åklagarens sakkunnige!) uttalar, just därför att vederbörande är befattningshavare i allmän tjänst, medan däremot en privat engagerad sakkunnig (den tilltalades sakkunnige!) har betydligt svårare att vinna gehör för sin mening?
    Det skulle vara utomordentligt intressant att få veta vilka erfarenheter våra processförande advokater gjort i dessa stycken!

628 IN DUBIO PRO REO?    Frågan om den s. k. sakkunniges reella sakkunskap är beträffande många situationer väl värd att penetrera. Reglerna i 40 kap. RB synes vara i behov av viss översyn. Utformningen av kriterierna i 1 § för sakkunskap borde kunna göras mera pregnant och frågan om myndighets etc. där angivna kompetens ytterligare skärskådas. Särställningen för offentlig myndighet enligt 7 och 8 §§ bör tagas under omprövning. Framför allt synes det påkallat att vidga den enligt 8 § andra punkten restriktiva möjligheten att muntligen höra företrädare för sådant organ och låta utlåtandet undergå det hållfasthetsprov som avhörandet vid en huvudförhandling innebär. Mot de kostnads- och rättegångstekniska synpunkter som huvudsakligen motiverat stadgandet står uppenbarligen intressen av högre valör.
    Inledningsvis återgavs några ur rättssäkerhetssynpunkt betydelsefulla grundlinjer, vilka möter i RB:s text. En fundamental trygghetsgaranti som däremot ej blivit formellt inskriven däri men icke förty alltfort gäller är principen om åklagarens bevisskyldighet. Man får icke förledas att tro, att systemet med en fri bevisprövning skulle betyda, att bevisbördereglerna — såväl i brottmål som i tvistemål — icke längre skulle äga tillämpning. Det kan understundom vara skäl att erinra därom. Liksom att ställa den oroande frågan: Gäller inte längre hos oss undantagslöst den gamla bevisrättsliga maximen in dubio pro reo?

Carl M. Elwing