FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET
In dubio pro reo?
Det är känt, hurusom det vid tillkomsten av RB och sedermera framhållits, att man med den nya processlagstiftningen önskade i möjligaste mån göra rent hus med de rester av ett inkvisitoriskt förfarande som fortfarande dröjde kvar i brottmålsprocessen. Procederet inför rätta skulle präglas av en ny grundsyn på den för brottet misstänkte. Förundersökningen — denna särskilt tillskapade utredningsform till vilken tyngdpunkten av brottsundersökningen blev förlagd — skulle bedrivas med iakttagande av bl. a. objektivitetsprincipen, enligt vilken undersökningsledaren hade att uppmärksamma även fakta, som talade till den misstänktes förmån. Före beslutet om åtal skulle åklagaren låta den misstänkte få ta del av undersökningsmaterialet, och denne ägde begära de kompletteringar därav — i sista hand genom rättens försorg — som syntes honom påkallade. Genom dessa och åtskilliga andra regler skulle den misstänktes intressen vara tillgodosedda på ett sätt som borde tillfredsställa det medborgerliga rättssäkerhetskravet.
Icke förty synes anledning understundom förekomma att konfrontera dessa maximer i lagboken med det levande livets realiteter. Väl kan det förefalla djärvt att på ett enskilt fall ur praktiken grunda kritiska omdömen av generell innebörd. Detta hindrar dock ej, att fallet tages till intäkt för en erinran om de handlingsregler som kan vara givna i visst avseende. I nedannämnda fall — ett åtalsärende jämte rättegång — föreligger ett flertal spörsmål, vilka ger anledning till reflexioner av betydande principiell räckvidd; det synes därför försvarligt att här uppta saken till närmare granskning.
Vid en trafikolycka öster om viss landsvägsbro körde en bil, som fördes i östlig riktning, ned i vägens vänstra (norra) dike samt kolliderade med en anslutande vägtrumma. Därefter blev den stående, kraftigt ramponerad, i omvänd körriktning vid vänstra (norra) dikeskanten på omkring 20 meters avstånd från den punkt där fordonets högra framparti stött emot trumman. Enligt anteckning i förundersökningsprotokollet fördes bilen »med sannolikhet» av mannen A (54 år). B (24 år), dotter till A, påträffades medvetslös i skogsbrynet vid vänstra sidan av vägen (avståndet från bilen anges ej i förundersökningsprotokoll eller domar). I bilens baksäte och till höger anträffades A, omtöcknad men vid medvetande. I framsätet låg — upplystes vid huvudförhandlingen — en död schäferhund. Enligt uppgifter till de tillstädeskomna polismännen inträffade olyckan, när bilen efter omkörning av ett flertal fordon väster om bron åter fördes in på den vänstra (norra) delen av vägbanan. B avled påföljande dag utan att ha återfått medvetandet.
På ömse sidor om den asfalterade körbanan, 7 meter bred och av mycket god beskaffenhet, fanns grusbelagda stödkanter om 1 meters bredd. Efter olyckan iakttogs spår från bilens vänstra hjulpar, vilka spår började 2 meter öster om bron och där gick omedelbart vänster (norr) om körbanan. Spåren fortsatte snett över stödkanten och lämnade vägen 21 meter öster om bron. Spår av höger hjulpar gick över den vänstra dikeskanten 34 meter öster om bron. Vid denna plats upphörde spåren i dikesbottnen efter de vänstra hjulen; dessa återkom emellertid 8,5 meter längre österut eller omedelbart innan bilen stött emot vägtrumman. Från kollisionsplatsen och fram till det ställe, där bilen påträffades efter olyckan, fanns inga spår av for-