Annat än egna angelägenheter (SL 13:11)?
    Att Homeros slumrade var så märkligt att även hans tupplurar vandrade rakt in i litteraturen. Då fem justitieråd slumrar, kan väl, eftersom ingen Horatius står redo att bestiga pegasen, ett stilla heureka på prosa ha skäl för sig.
    I ett nyligen avgjort mål (NJA 1962 s. 631) hade HD att bedöma följande situation: E. Andersson hade under viss medverkan av HansB. undertecknat kvitton, enligt vilka Andersson av Hans erhållit belopp avseende varor som Andersson hade sålt till Hans. I själva verket avsåg betalningarna väsentligen arbete som Andersson utfört åt Hans. Frågan var, om de oriktiga uppgifterna gällde annat än Anderssons egna angelägenheter (13: 11 SL). Härom yttrade HD att de av Andersson undertecknade handlingarna innefattade, »förutom erkännanden av Andersson att han mottagit däri angivna belopp, även uppgifter om de mot betalningarna svarande motprestationerna från Hans'sida». Endast Hans var tilltalad, och han dömdes för medhjälp till osant intygande.
    Den återgivna delen av domskälen måste rimligen uppfattas så att kvittona i vad de rörde »motprestationerna från Hans' sida» ansågs gälla annat än Anderssons egna angelägenheter; därigenom var rekvisitet »uppgift — — — om annat än egna angelägenheter» uppfyllt. Nu var det emellertid så, att Hans' prestationer var betalningarna, Anderssons arbetet. Då Andersson i kvittona uppgav att betalningarna avsåg varor, uttalade han sig alltså om sina egna prestationer, inte om »de mot betalningarna svarande motprestationerna från Hans' sida».
    Det ligger nära till hands att tro, att det felaktiga uttryckssättet be-

ror på att pennan har glidit i handen. Den enda möjligheten som härvid står till buds torde vara att HD med den citerade frasen har avsett att uttala att kvittona innefattade, »förutom erkännanden av Andersson att han mottagit däri angivna belopp, även uppgifter om de mot betalningarna svarande prestationerna från Anderssons sida». Så var ju verkligen fallet. Men det kan knappast utgöra tillräckligt underlag för slutsatsen att kvittona innefattade uppgift om annat än Anderssons egna angelägenheter.
    Att domskälen är oklara hindrar emellertid inte, att domslutet skulle kunna stå sig för granskning. Visserligen är uppgiften om Anderssons prestationer närmast ett uttalande om vad Andersson har gjort, och den angår såtillvida hans egna angelägenheter. Men i uppgiften ligger också att Hans har köpt varor av Andersson och betalt dem, och i den delen kan uppgiften sägas röra Hans' angelägenheter.
    Två tidigare domar av HD visar att man i praxis inte har stått främmande för denna typ av resonemang. Genom den första domen (NJA 1953 s. 23) fälldes för osant intygande en person (S) som i en skriftlig sammanställning osant uppgivit att han av en annan person (N) köpt vissa varupartier. HD yttrade enhälligt att S i sammanställningen »lämnat osann uppgift om annat än sina egna angelägenheter», något som rimligen måste betyda att uppgiften ansetts innefatta ett påstående att N sålt varupartierna till S. I den andra domen (NJA 1961s. 415) var förhållandena likartade. En tjänsteman hos byggnadsstyrelsen (S) hade anlitat en plåtslagare (F) för vissa arbeten på en fastighet. S utövade samtidigt kontroll över arbeten som F utförde åt styrelsen. S erlade icke förrän efter flera år (sedan förundersökningom mutbrott inletts) betalning till F för de privata arbetena; långt tidigare hade F till S överlämnat ett kvitto på beloppet. S åtalades för bl. a. anstiftan av osant intygande; hans brott bestod enligt gärningsbeskrivningen i att han hade förmått F att utfärda det oriktiga kvittot. Med samma resonemang som i 1953 års fall skulle man väl kunna göra gällande att kvittot, ehuru formellt enbart en utsaga att F hade erhållit betalning av S, reellt innefattade påstående att S betalt beloppet till F och såtillvida rörde annat än F:s egna angelägenheter. Här blev emellertid utgången den motsatta. Avgörande synes ha varit ett uttalande av straffrättskommittén att »ett kvitto av en privatperson» skulle falla utanför paragrafen om osant intygande.¹
    Fallet från 1962 företer särskilt stora likheter med 1961 års fall. I båda fallen var det fråga om kvitto av privatperson, och det torde väl, om det hade stått klart att det var fråga om uppgiftslämnarens egna prestationer, ha legat nära till hands att fästa lika stort avseende vid motivuttalandet vid prövningen av 1962 års fall som HD tidigare gjort i 1961 års fall (två ledamöter deltog i båda avgörandena). Att felet i ena fallet rörde frågan, om betalning erlagts, i andra fallet grunden till

¹ SOU 1944:69 s. 348. I förbigående sagt en generös tillämpning av legalitetsprincipen; jämför THORNSTEDT, Domaren och straffbudet, SvJT 1959 s. 1 ff, och det av Thornstedt diskuterade fallet NJA 1956 C 187. Nog borde väl önskemålet att hålla fast vid den i sak mycket rimliga linjen från 1953 års fall ha kunnat väga över hänsynen till ett kommittéuttalande, som uppenbarligen inte har varit övervägt till alla sina konsekvenser.

betalningsskyldigheten, skulle väl knappast kunna betyda något. Ett kvitto innehåller ju regelmässigt inte bara uppgift om det mottagna beloppet utan även en anteckning om vad beloppet gäller. Med den generella innebörd motivuttalandet har kan man svårligen se något skäl att låta det ha tillämpning väl på betalningserkännandet men inte på en sådan anteckning. Då fallen inte var exakt lika, kan det inte göras gällande att det skulle ha krävts pleniavgörande för fällande dom (på riktiga premisser) i 1962 års fall. Men nog förefaller det osannolikt, att HD (fortfarande på riktiga premisser) skulle ha ansett det rimligt att på avdelning fälla till ansvar i strid mot motivuttalandet och efter 1961 års avgörande. Slutsatsen blir således att domslutet i 1962 års avgörande knappast kan sägas vara klart felaktigt men att det å andra sidan stämmer mindre väl överens med det mycket likartade fallet från 1961.
    De tre här nämnda HD-fallen visar att prövningen av rekvisitet »uppgift — — — om annat än egna angelägenheter» erbjuder många svårigheter. Ett uttalande innebär ofta mer än vad ordalagen direkt ger vid handen. Att, i 1953 års fall, S köpt varor av N, betyder att N sålt varor till S. Variationer på samma tema spelades upp i de två andra HD-fallen, och man kan konstruera ett otal andra. Av icke ringa vikt är att ett affirmativt uttalande innebär att uttalandets motsats negeras. I många fall medför väl detta inte några problem för tillämpningen av 13:11 SL: påstår jag oriktigt i ett »intyg» till min arbetsgivare att jag var sjuk i måndags, ligger däri inte ett förnekande av att någon annan person var sjuk utan endast ett förnekande av att jag var icke-sjuk. Påstår jag däremot, oriktigt, att jag har gjort något visst som endast en person kan ha gjort, befunnit mig i en situation som endast en person kan ha befunnit sig i el. likn., så ligger i påståendet involverat att X icke gjorde saken eller befann sig i situationen. Jag påstår exempelvis i en meritförteckning felaktigt att jag under en viss period var rektor vid Y läroverk eller uppger oriktigt i en ansökan till en välgörenhetsförening att det är jag som bor i stugan i skogskanten och har åtta barn. Det är ovisst, om man i alla sådana fall skall kunna säga att den felaktiga uppgiften avsåg (även) annat än uppgiftslämnarens egna angelägenheter. En viss begränsning av det straffbara området följer i varje fall av att en fällande dom förutsätter att det har förelegat fara i bevishänseende. Och denna fara skall givetvis ha förelegat just i vad uppgiften rörde annat än de egna angelägenheterna. Av intresse härvidlag är ett färskt avgörande av hovrätten över Skåne och Blekinge (SvJT 1963 rf s. 81); här dömdes för osant intygande ägaren av en helförsäkrad bil för att han, sedan bilen skadats under det att den fördes av person utan körkort, i skadeanmälan till försäkringsbolaget hade uppgivit sig själv som förare. Enligt försäkringsavtalet hade frågan, om den som förde bilen vid skadan hade körkort, viss betydelse för rätten till ersättning och för bolagetsregressrätt.

Erik Holmberg