Om ränta å förmånsberättigad fordran i konkurs
    Å fordran, som utgår med förmånsrätt i konkurs, skall beräknas ränta till likviddagen, därest ränta är utfäst eller eljest lagligen äger rum.

Löper sådan fordran ej med ränta, skall ränta ändock beräknas från konkursbeslutets dag (KkL 138 §). Denna bestämmelse återfinnes även i tidigare konkurslag.
    Begränsning gäller likväl på grund av särskilda författningsrum för vissa fordringar, t. ex. inteckningsfordringar (HB 17: 3, UL 139 §, IntF 18 §, lag 5 juni 1953 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, HB17: 7 etc.).
    Även utan formligt stöd av lag måste vissa andra fordringar få antagas vara uteslutna från räntestadgandet. Räntan anses fylla funktionen av moraränta, motsvarande den i HB 9:10 fastställda å 5 % från delgivning av stämning; ränteberäkning från konkursbeslutet å en icke förfallen, i och för sig icke räntebärande fordran skulle kunna medföra, att borgenär finge uppbära mer än han utom konkurs kunnat fordra (WELAMSON, Konkursrätt s. 456 ff).
    I följd härav torde man kunna ifrågasätta ett uttalande i litteraturen, att även »utskylder och därmed jämförbara prioriterade fordringar» skola utgå med ränta under konkursen (EKDAHL, Om fordran i konkurs s. 306).
    Den ifrågavarande räntan utgör realkapitalränta, d. v. s. priset på kredit. Sådan ränta utgår efter en fast eller rörlig räntefot under angiven tidsperiod. Några skatteförfattningar, t. ex. KF om arvs- och gåvoskatt, upptaga sådan ränta. Andra kunna med ränta beteckna en fast avgift vid försummad inbetalning; konsumtionsbeskattningsförordningen t. ex. stadgar en fast minimi-»ränta», den s. k. kvarskatteräntan beräknas till en fix tidpunkt och inkluderas i skattebeloppet. Vid de vanligaste skatterna utgår en restavgift med samma syfte som moraränta.
    I den med föranledande av UL:s tillkomst utfärdade KF 12 juli 1878, avseende utmätning för utskylder, stadgar 5 §, att upprättad restlängd skall upptaga bl. a. »de stämmoböter eller andra avgifter för underlåten likvid, som må av den skattskyldige uttagas», varjämte 12 § fastslår, att indrivaren ej får njuta annan ersättning än den andel i stämmoböter eller andra avgifter, som kan vara medgiven. Enligt uppbördsreglementena 10 maj 1895 och 19 maj 1911 synes hela avgiften, vilken däri benämnes indrivningsavgift, tillfalla indrivaren. Uppbördsreglementet 14 dec. 1917 fastställer avgiften, varemot den samma dag utfärdade restindrivningsförordningen reglerar indrivarens ersättning, visse ligen till samma belopp.
    De av samhällsutvecklingen föranledda betydande skatterestantierna medförde ökade indrivningsavgifter. Vid åtskilliga tillfällen uppkom frågan att göra indrivningsersättningen oberoende av dessa avgifter. Betänkligheter mot att låta kronan tillgodogöra sig avgiften helt eller delvis mötte i städernas skyldigheter att sörja för indrivarens lön. Man avvaktade tiden för nya pålagors tillblivelse. Då olycksfallsförsäkringsavgifterna tillkommo, gjordes 1917 det första försöket till avveckling med stadgandet, att underlåten avgiftsbetalning skulle föranleda böter, av vilka 1/3, dock högst 100 kronor, tillfaller indrivaren och återstoden kronan. Begränsningar av liknande art fastställdes i sedermera ändrade eller tillkomna författningar.
    Genom uppbördsförordningen 31 dec. 1945 infördes med upphävan

de av tidigare bestämmelser särskilda avgifter vid försummad inbetalning av i förordningen definierad skatt nämligen dels en lägre avgift vid kortare dröjsmål (högst 1 krona för varje påbörjat hundratal av skatten) och dels en högre för längre dröjsmål (högst 4 öre för varje krona). Sistnämnda avgift, som motsvarade den tidigare indrivningsavgiften, betecknades restavgift. Av restavgiften skulle indrivningsmyndighet i stad erhålla viss, maximerad avgift, varemot avgiften i övrigt skulle tillfalla kronan. Dessa bestämmelser ha i princip upptagits i 1953 års uppbördsförordning (54, 58 och 64 §§).
    Om den nya beteckningen avsett en saklig ändring, framgår icke av uppbördsberedningens betänkande (SOU 1945:27). Det är dock icke osannolikt, att man åsyftat en adekvat bestämning sedan staten kommit att övertaga städernas utgifter för indrivningsväsendet.
    Restavgiften bör alltså betraktas såsom ett med räntegottgörelse likartat pris för krediten, varav tillsvidare undantagsvis dock en del tillfaller annan än borgenären. Utöver detta pris, som i stadgad praxis icke åtnjuter förmånsrätt, bör särskild ränta icke kunna utgå. Ett visst stöd kan hämtas ur departementschefens uttalande vid remissen av förslaget till konsumtionsbeskattningen, att den ifrågasatta räntan vid försummelse av sådan skatts inbetalning skulle åtnjuta förmånsrätt jämlikt HB 17: 17.
    Ekdahls uppfattning delas knappast av övervägande antalet konkursfunktionärer och utmätningsmän (se anförda s. not 19).
    Frånsett restavgiftens syfte att ersätta räntan skulle en anslutning till sagda uppfattning innebära den orimligheten, att skatteborgenären i en konkurs finge uppbära mer än han utom konkurs kan fordra. Då restlängdsutdraget eller uppbördshandlingen utgör laga exekutionstitel med samma exekutionskraft som en lagakraftvunnen urkund, torde domstolsförfarande för uttagande av skatt vara utesluten och HB:s ränteregel förty ej vara tillämplig.
    Tillkomsten av den förmånsberättigade allmänna varuskatten har fått till följd, att ett avsevärt antal konkurser slutföras utan utdelning åt oprioriterade. Varuskatternas belopp uppgå icke sällan till sexsiffriga tal. Räntetillägg till dessa skulle förvärra situationen för borgenärerna i fåtalet återstående konkurser.

Reinhold Eilard