Förslag till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd. Utredningen angående vissa skadeståndsrättsliga frågor (skadeståndskommittén) framlade i juni i år förslag till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd (SOU 1963:33). Förslaget är avsett att i samband med brottsbalkens ikraftträdande ersätta de nuvarande bestämmelserna i 6 kap. SL. Utom såvitt gäller frågan om barns och föräldrars skadeståndsansvar, vilken omfattas av kommitténs egentliga utredningsuppdrag och behandlats i nordiskt samarbete, innehåller förslaget icke några större nyheter. Det har förutsatts, att det allmänna innehållet i den nya lagen bör i huvudsak motsvara nuvarande 6 kap. SL.
    I förslaget upptages först vissa bestämmelser om orsakande av person- och sakskada samt därefter ett stadgande om ersättning för allmän förmögenhetsskada, som åsamkas annan genom brott.
    Förslaget inleds med en allmän bestämmelse om vållande till person- och sakskada och om jämkning på grund av medvållande. Stadgandet motsvarar 6 kap. 1 § SL men är icke begränsat till skadestånd på grund av brott. Denna allmänna culparegel överensstämmer till sitt innehåll med gällande rätt.
    I anslutning till en mot 6 kap. 5 § SL svarande regel om solidariskt ansvar, då två eller flera vållat skada, föreslår kommittén, att skadeståndet må jämkas för den som medverkat i allenast ringa mån.
    Förslagets regler om skadeståndsansvar för barn under 15 år ansluter nära till 6 kap. 6 § SL. Enligt förslaget skall den som ej fyllt 15 år vara skyldig att ersätta person- eller sakskada som han gör, om och i den mån det med hänsyn till handlingens beskaffenhet, hans ålder och utveckling samt omständigheterna i övrigt prövas skäligt. I stadgandet talas ej om »vållande», men kommittén förutsätter, att ett barn liksom hittills ej skall kunna åläggas skadeståndsansvar i anledning av ett handlande som ej för en vuxen person medför ersättningsskyldighet. Det betonas också, att barnets ekonomi är av stor betydelse och att större hänsyn än för närvarande bör tagas till förefintligheten av ansvarsförsäkring. Kommittén rekommenderar att vid jämkning av skadeståndet detta bestämmes till visst belopp och icke till viss bråkdel av skadans belopp.
    I förslaget upptages en ny regel om att skadeståndsansvaret för den som fyllt 15 men ej 21 år skall kunna jämkas, om det med hänsyn till hans ungdom och övriga omständigheter finnes oskäligt betungande. Det är här fråga om en främst av ekonomiska hänsyn betingad jämkningsregel, vilket bl. a. innebär att nedsättning av skadeståndet icke skall ifrågakomma inom ramen för en föreliggande ansvarsförsäkring.
    Vad beträffar föräldrars ansvarighet för skador som deras barn orsakar utgår förslaget från att föräldrar — och andra vårdnadshavare — såsom hittills endast skall svara enligt den allmänna culparegeln för bristande tillsyn och övervakning. En regel härom föreslås bli lagfäst. En nyhet är emellertid, att ansvaret skall kunna jämkas, om skadeståndet med hänsyn till försummelsens art och övriga omständigheter skulle bli oskäligt betungande. Frågan om den inbördes fördelningen av ansvaret mellan ett barn och dess vårdnadshavare skall enligt förslaget bedömas enligt en allmän fördelningsregel, som

föreslås gälla generellt, då flera enligt förslagets bestämmelser är ansvariga för samma skada. Fördelningen skall enligt denna regel ske efter vad som finnes skäligt med hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret och övriga omständigheter.
    Den bestämmelse om sinnessjukas skadeståndsansvar som upptagits i förslaget överensstämmer till sitt sakliga innehåll med det nuvarande stadgandet i 6 kap. 6 § SL. Även i fråga om den som genom försummelse i vården om sinnessjuk person medverkat till skada som denne gör skall skadeståndsansvaret enligt förslaget kunna jämkas, om skadeståndet skulle bli oskäligt betungande.
    Förslagets bestämmelser om ersättningsgill kostnad och förlust vid personskada, om efterlevandes rätt till skadestånd i form av underhåll, då någon blivit dödad, samt om rätt till ersättning för lidande vid brott mot den personliga friheten, ärekränkning och liknande brottsliga handlingar motsvarar i allt väsentligt 3, 4 och 7 §§ i 6 kap. SL.
    När skadeståndsberättigad person dör, går enligt nuvarande praxis rätten till ersättning för ideell skada — sveda och värk o. l. — i arv till de efterlevande endast om och i den mån skadeståndet i denna del före dödsfallet blivit fastställt genom dom, som dock ej behöver ha vunnit laga kraft, eller genom avtal. Kommittén har ansett denna ordning otillfredsställande och föreslår att det skall vara tillfyllest för att rätten till ersättning för annat än ekonomisk skada skall gå i arv, att den skadeståndsberättigade framställt krav före dödsfallet.
    Kommittén har ej ansett sig kunna generellt reglera frågan i vilken omfattning ersättning skall utgivas för direkt tillfogad allmän förmögenhetsskada. Det har dock ansetts, att någon inskränkning icke bör göras i den rätt att erhålla ersättning, då dylik skada åsamkas genom brottslig handling, som för närvarande följer omedelbart av 6 kap. 1 § SL. Eftersom de hittills berörda bestämmelserna i förslaget endast avser person- och sakskada, har i enlighet härmed upptagits en bestämmelse om att vad i lagen sägs om ersättning för person- och sakskada i tillämpliga delar skall gälla jämväl i fråga om ekonomisk skada som någon, utan samband med person- eller sakskada, åsamkar annan genom brott.
    Det nu framlagda betänkandet kommer inom kort att följas av ett slutbetänkande, i vilket skadeståndskommittén redovisar återstoden av sitt uppdrag, som gäller frågan om principalansvaret och anställds skadeståndsskyldighet.

U. N.