ERFARENHETER AV JURYRÄTTEGÅNGEN ENLIGT NYA TRYCKFRIHETSFÖRORDNI-

NGEN


AV HOVRÄTTSASSESSORN ERIK HOLMBERG

 

1. Gällande bestämmelser

Enligt den nya tryckfrihetsförordningen av d. 5 april 1949 (TF) hänföres till tryckfrihetsmål mål angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott samt fristående mål om konfiskering av tryckt skrift. Med tryckfrihetsbrott förstås i TF brott som innefattar otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom sådan skrift. Allmänt åtal kan väckas endast efter beslut av JK. Tryckfrihetsmål skall tas upp av rådhusrätt, i allmänhet rådhusrätten i residensstad. Föres talan om ansvar, om tryckt skrifts konfiskering eller om enskilt anspråk, prövas i regel frågan, huruvida skriften är brottslig, av en jury om nio medlemmar; målet kan dock, när parterna är ense därom, handläggas utan juryprövning. Då brottsligheten prövas av jury, skall skriften anses brottslig, om minst sex jurymän är ense därom. I annat fall skall talan ogillas. Är juryns utlåtande fällande, skall brottsligheten prövas även av rätten, som äger ogilla talan eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den juryn har tilllämpat. För varje län skall finnas 24 jurymän, utsedda genom val av landstingen och stadsfullmäktige i vissa städer samt fördelade i två grupper med 16 i första och 8 i andra gruppen; jurymännen i andra gruppen skall vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt. Juryn bildas i regel för varje mål. Vardera parten äger utesluta tre jurymän inom den första och en inom den andra gruppen. Rätten tar därefter genom lottning ut så många bland de övriga, att sex kvarstår i den första och tre i den andra gruppen.
    De mera detaljerade föreskrifterna om handläggningen av tryckfrihetsmål meddelas i lagen d. 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål (här kallad rättegångslagen). Där stadgas, att vid huvudförhandling inför jury rätten skall bestå av tre eller fyra lagfarna domare. Då huvudförhandlingen avslutats, skall rätten till juryns besvarande skriftligen avfatta frågan om skriften är brottslig efter det eller de lagrum åklagaren eller målsäganden har funnit tillämpliga. Om åtalet avser flera brott eller målets beskaffenhet eljest föranleder flera frågor, skall frågorna framställas var för sig. Innan frågorna slutligen avfattas, äger parterna yttra sig över dem. Rö-

Uppsatsen återger i något förkortad form en promemoria upprättad som ett led i offentlighetskommitténs översyn av lagstiftningen om allmänna handlingars offentlighet m. m. Författaren, som är assessor i hovrätten över Skåne och Blekinge, är kommitténs sekreterare.

ERIK HOLMBERG 663rande frågorna överlägger juryn omedelbart i enrum under en av juryn utsedd ordförande. Rättens frågor skall besvaras med ja eller nej. Juryn får icke skiljas åt, förrän samtliga frågor besvarats.
    För juryns prövning gäller i princip vanliga straffrättsliga regler. I jurymålen liksom i vanliga rättegångsmål har parterna tillfälle att vid huvudförhandlingen framlägga sin uppfattning i uppkommande rättsfrågor. Enligt rättegångslagen kan juryn dessutom under uppehåll i överläggningen få information i rättsfrågor av domstolen. Bestämmelserna härom ha dock fått ringa praktiskt betydelse.1
    Juryns utlåtande motiveras emellertid icke. Överläggningen och omröstningen är hemliga, och jurymännen har tystnadsplikt om vad som har förekommit därvid. Varje enskild jurymans insatser är därför undandragna efterföljande kontroll, och juryman är icke underkastad ämbetsansvar för den mening han har uttalat. Dessa omständigheter torde samverka till att ge juryprövningen en särskild prägel, mera obunden av gängse rättsregler än den vanliga domstolsprövningen. Man bör också i detta sammanhang beakta den särskilda tolkningsföreskriften i 1 kap. 4 § första st. TF, att envar, åt vilken blivit anförtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över förordningens efterlevnad, städse bör ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. Räckvidden och innebörden av detta stadgande — vilket gäller icke blott jurymän utan även åklagare och domare — är omstridda.2

2. Undersökningens omfattning och uppläggning

    Den nya TF trädde i kraft d. 1 jan. 1950. Om man bortser från mål som icke prövats i sak har intill d. 1 okt. 1962 65 tryckfrihetsmål avgjorts. Alla målen har gällt otillåtet yttrande, icke något har gällt otilllåtet offentliggörande. I 46 av de 65 målen har frågan om skriftens brottslighet prövats av jury. Med mål har här avsetts handläggningsenhet. I ett par mål har två eller flera målsägande (i något fall målsägande jämte åklagare) fört talan mot den som har ansvarat för skriften, någon gång har det hänt att två av JK beslutade åtal mot samma person har handlagts gemensamt, vid ett tillfälle åter har åtal rörande likartade yttranden i skilda periodiska skrifter handlagts i en rättegång. I ett stort antal mål har JK eller målsäganden gjort gällande att flera nummer av en periodisk skrift eller olika icke periodiska skrifter för vilka samma person ansvarar innefattar tryckfrihetsbrott eller också att flera yttranden i samma skrift vart för sig eller tillsammans är brottsliga.

    Främsta syftet med denna undersökning har varit att söka utröna, hur juryinstitutionen har fungerat. För att man skall få klarhet härom är det nödvändigt att arbeta med ett annat målbegrepp än det nyss beskrivna. Det

1 Om juryns informerande i rättsfrågor se Promemoria avlämnad till chefen för justitiedepartementet d. 1 dec. 1961 av sakkunniga inom departementet (stencilerad; se 1962 års riksdagsberättelse I Ju: 1).

2 Se särskilt debatten i riksdagens första kammare vid behandlingen av förslaget till 1949 års rättegångslag; FK prot. 12/1949 s. 37 ff.

har nämligen ofta hänt i fall då flera åtal handlagts i en rättegång, att brottslighetsprövningen har utfallit olika i olika delar. Juryns insatser i sådana fall låter knappast bedöma sig med mindre handläggningsenheterna delas upp. Den mest exakta föreställningen om juryns verksamhet skulle man få, om man betraktade varje till juryn ställd fråga som ett mål. Detta skulle emellertid föra för långt. Mången gång har rätten måst ställa ett och samma yttrande under juryns bedömande i skilda frågor. Det har exempelvis gjorts gällande att yttrandet har varit brottsligt enligt i första hand 16 kap. 7 § första st. SL, i andra hand samma § tredje st., i tredje hand 8 §, därnäst 9 § och slutligen 11 §. Naturligare vore därför att lägga antalet åberopade yttranden till grund för undersökningen. Även detta skulle emellertid stundom leda till godtyckliga resultat. Ibland påstås att en hel artikel är brottslig till sitt innehåll. Ibland göres åter gällande att endast särskilda stycken eller enstaka uttryck är brottsliga. Om det i ett fall av sistnämnda slag påstås att flera avsnitt av samma artikel är brottsliga, skulle man alltså ha att räkna med flera mål. Hade däremot artikeln åberopats i sin helhet, skulle endast ett mål föreligga.
    Det bör eftersträvas att vad som framstår som ett angrepp — mot en person, mot en folkgrupp, mot tukt och sedlighet — också i denna undersökning bedöms som en enhet. Från denna utgångspunkt har som huvudregel uppställts, att varje persons talan beträffande en viss skrift eller artikel eller delar därav har bedömts som ett mål. Även denna regel har emellertid krävt vissa modifikationer och förtydliganden. Att en målsägande har instämt i JK:s ansvarstalan har exempelvis icke ansetts ge upphov till ett särskilt mål. Om ett par tätt på varandra följande nummer av en periodisk skrift har innehållit inbördes sammanhängande yttranden om samma person, har talan rörande dessa yttranden behandlats som ett mål; detta har förekommit främst i samband med förundersökningar om uppmärksammade brott. Även i vissa andra fall har modifikationer gjorts i den angivna huvudregeln.
    Enligt de nu angivna grunderna har summan av tryckfrihetsmålen utgjort 101. Av dessa har 30 avgjorts utan jury. Tillströmningen av mål under de år undersökningen avser samt fördelningen mellan mål som prövats under medverkan av jury och utan sådan medverkan framgår av följande tabell. Målen har redovisats under det år de anhängiggjorts.

År Jury Ej jury Summa
1950 8 1 9
1951 8 0 8
1952 7 4 11
1953 4 4 8
1954 1 5 6
1955 3 2 5
1956 8 2 10
1957 2 1 3
1958 13 2 15
1959 2 0 2
1960 6 7 13
1961 7 0 7
1962 2 2 4
Summa
71 30 101

ERFARENHETER AV JURYRÄTTEGÅNGEN

Det kan antagas att vissa mål som anhängiggjorts mot periodens slut icke kommit med i undersökningen på grund av att de icke var avgjorda d. 30 sept. 1962.
    Fördelningen mellan å ena sidan Stockholms RR och å andra sidan övriga rådhusrätter framgår av följande tabell. 


Rådhusrätt
 Talan väckt av JK
Talan väckt av målsäg.

Summa
Jury
Ej jury
Jury
Ej jury
Stockholms
11
16
21
2
50
Övriga
14
10
25
2
51
Summa
25
26
46
4
101
   

3. Iakttagelser beträffande juryprocessen

    Undersökningen har i huvudsak gällt endast de mål i vilka jury medverkat eller således 71 mål. I flertalet mål har rådhusrättens akt varit tillgänglig; i ett tiotal mål har dock endast rådhusrättens dom stått till förfogande. Eftersom juryns utlåtanden icke är motiverade, är det icke ens teoretiskt möjligt att göra någon direkt juridisk-teknisk granskning av dem. Man är i stället hänvisad till vissa jämförelser av schematisk natur mellan juryutslag och domstolsavgörande. Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser, skall rätten, om juryutslaget är fällande, göra en egen prövning av brottsligheten; rätten äger i så fall ogilla talan eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den juryn har tillämpat. Givetvis finns icke den motsatta anordningen, en skyldighet för rätten att skärpa domen när juryn har avgivit ett utslag som enligt rättens mening är oriktigt till den tilltalades fördel. Jämlikt 10 § rättegångslagen kan emellertid rätten i jurymål, vari målsägande fört talan, »om omständigheterna föranleda därtill» förordna att målsäganden och den tilltalade skall bära var sin rättegångskostnad. Detta stadgande avser, enligt vad som uttryckligen framhölls under förarbetena, sådana fall då rätten har en annan uppfattning i brottslighetsfrågan än juryn.3 Man torde därför vara berättigad att dra slutsatsen att, om rätten bifallit den tilltalades yrkande om att av målsäganden få ersättning för sina kostnader, rätten i varje fall icke har tagit bestämd ståndpunkt mot det friande juryutslaget. Ett avslag på ett sådant yrkande under hänvisning till det återgivna stadgandet torde däremot i regel innebära ett klart avståndstagande från juryutslaget. Denna möjlighet till en indirekt bedömning av friande juryutslag föreligger vanligen icke i fall av allmänt åtal och icke heller alltid i de fall där enskild målsägande har väckt talan; stundom har nämligen den tilltalade avstått från att yrka ersättning för sina kostnader.
    Målen har indelats i vissa grupper efter det påtalade yttrandets art. I fråga om vissa grupper har indelningen icke orsakat svårigheter: detta gäller de yttranden som påståtts utgöra hets mot folkgrupp (11 kap. 7 § SL) eller inne-

3 1944 års tryckfrihetssakkunnigas förslag till tryckfrihetsförordning, SOU 1947: 60, s. 298.

666 ERIK HOLMBERGbära tukt och sedlighet sårande gärning (18 kap. 13 § SL). Åtskilliga av de brottstyper som enligt 7 kap. 4 § TF kan beivras genom åtal för otillåtet yttrande finns icke företrädda i undersökningsmaterialet; hit hör högförräderi och andra brott mot rikets säkerhet, uppror, uppvigling och samhällsfarlig ryktesspridning.
    De flesta tryckfrihetsmålen har angått angrepp mot enskilda personer; häri har inräknats tre mål om missfirmelse mot tjänsteman genom yttranden i en nyckelroman och ett mål om ärekränkning mot ämbetsman med avseende på förhållande utom befattningen av beskaffenhet att göra honom ovärdig det förtroende och den aktning som befattningen kräver (se 16 kap. 15 §SL). Av samtliga 101 mål gällde 54 sådant angrepp mot enskild person, och av de 71 mål som prövades under medverkan av jury tillhörde 50 denna kategori. Ärekränkningsbrotten indelas i 16 kap. SL i 1) beskyllning för brott (7 §), 2) utsättande om annan av »rykte om gärning eller last, som ej efter lag straffbar, men eljest för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst menlig är» (8 §), 3) förolämpningar m. m. (9 och 11 §§). Det kunde ligga nära till hands att följa denna indelning vid granskningen av juryutlåtandena. En sådan indelning skulle emellertid knappast träffa något väsentligt. Det har mycket ofta förekommit, att en målsägande beträffande samma yttrande har påstått att det har varit brottsligt antingen som beskyllning för brott eller för annan nedsättande gärning eller också som förolämpning. Detta torde väsentligen ha sin förklaring i att den juridiska distinktionen mellan stadgandena i 16 kap. SL endast i ringa mån är gripbar för lekmän. Vad som får antagas ha varit det viktigaste för juryn, nämligen om ett yttrande har varit brottsligt eller ej, skulle därför komma i skymundan, och uppmärksamheten skulle inriktas på juryns rent juridiskt tekniska färdigheter. Det kan för övrigt erinras om att inte heller de allmänna domstolarna i sin rättstillämpning har upprätthållit klara gränser mellan de nämnda stadgandena i 16 kap. SL. I stor omfattning har stadgandena i 9 och 11 §§ om förolämpning fått tjäna som reservbestämmelser då någon förutsättning för tillämpning av 7 eller 8 § ansetts brista. Detta sammanhänger väl till en del med stadgandenas ålderdomliga konstruktion.4

    I stället har ett försök gjorts att dela in ärekränkningsbrotten i å ena sidan sådana fall där en gärning har varit det primära och där en person har fått uppmärksamheten riktad på sig såsom misstänkt för gärningen, å andra sidan fall där en person har varit det primära och där yttrandet innebär att denne har utsatts för kritik. Som typ fall kan anges å ena sidan kriminalreportage som utpekar en oskyldig person som misstänkt för brott, å andra sidan ett uttalande om att en viss känd person har visat prov på omdömeslöshet. I något fall har väl fördelningen på dessa grupper synts tveksam. I gengäld torde indelningsgrunden träffa något från tryckfrihetssynpunkt väsentligt, nämligen skillnaden mellan nyhetsmaterial samt redaktionella meddelanden och kommentarer. Det är också tydligt, att frågan om straffrihet på grund av intressekollision typiskt sett tilldrager sig avsevärt större uppmärk-

4 I dessa frågor hänvisas till A. NELSON, Rätt och ära, Uppsala 1950, s. 206 ff, och straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, SOU 1953: 14, s. 177 ff. Jämför 5 kap. i den nyligen antagna brottsbalken, där man försökt genomföra en klar skillnad mellan förtalsbrott (1 och 2 §§ med gemensam brottsbeskrivning) och förolämpningsbrott (3 §).

ERFARENHETER AV JURYRÄTTEGÅNGEN

samhet i fall av den senare typen.5 Även därför kan det vara lämpligt att redovisa dessa fall särskilt. Fördelningen på grupperna framgår av följande uppställning. 

  Jury Ej jury Summa
Hets mot folkgrupp 5 4 9
Publicering av uppgifter från brottsutredningar m. m. 12 0 12
Annan beskyllning för brott m. m., förolämpning, smädelse 38 4 42
Tukt och sedlighet sårande gärning 16 22 38
Summa
71 30 101

    Juryprövningen ger den för skriften ansvarige ett särskilt skydd mot fällande dom däri att domstolen inte får ändra ett juryutslag till hans nackdel. Det är naturligt, att den tilltalade — som alltid kan framtvinga juryprövning — avstår därifrån främst i fall då han anser sig icke kunna åberopa något allmänt accepterat intresse för offentliggörandet och därför icke hoppas på ett mera förstående bedömande från lekmän än från domstol i vanlig sammansättning. Det får antagas att ett sådant resonemang ligger bakom att ett förhållandevis så stort antal mål om hets mot folkgrupp samt tukt och sedlighet sårande gärning prövats utan medverkan av jury. Viss betydelse kan det också ha haft att det i dessa mål inte finns någon målsägande och att åtalsprövningen således ankommit på ett centralt statligt organ (JK, eventuellt även justitieministern; se 9 kap. 2 § TF); aktmaterialet synes ge stöd för uppfattningen att åtal väckts sparsamt.
    Granskningen av juryprövningens resultat redovisas i den på följande sida intagna tabellen. I 34 av de 71 mål i vilka jury medverkat har dess utslag varit helt friande. Av dessa friande utslag rör 27 någon form av angrepp mot enskild och 7 tukt och sedlighet sårande gärning. De friande utslagen rörande angrepp mot enskilda fördelar sig med 4 på publicering av uppgifter från brottsutredningar m. m. och 23 på andra beskyllningar, förolämpningar m. m. Av de 37 utslag som varit helt eller delvis fällande angår 5 hets mot folkgrupp, 9 tukt och sedlighet sårande gärning, 8 publicering av uppgifter från brottsutredningar och 15 andra beskyllningar, förolämpningar m. m. Domstolen har icke i något fall helt underkänt ett helt eller delvis fällande juryutlåtande. I några fall — 4 — har domstolen gjort vissa smärre ändringar i mildrande riktning av juryutslag, men i de återstående 33 fallen har juryns utslag godtagits helt.
    I det föregående har utvecklats, att domstolen i fall då juryutslaget är friande likväl vid sin bedömning av frågan om rättegångskostnader kan komma att göra en indirekt prövning av skriftens brottslighet med tillämpning av 10 § rättegångslagen. Av de 34 friande juryutslagen gällde 7 allmänt åtal, och här kunde frågan om rättegångskostnad icke komma upp. I 5 av de återstående yrkade den tilltalade icke

5 Se NELSON a. a. s. 254 ff och SOU 1953: 14, s. 179.

Av jury prövade mål 

  Kol. 1 Kol. 2 Kol. 3 Kol. 4 Kol. 5 Kol. 6 Kol. 7 Kol. 8 Kol. 9 Kol. 10

 


 

Juryns prövning Domstolens prövning Summa
Fall som avses i kol. 1, 2 Fall som avses i kol. 3  

Utsl. i enl.

m. första-

handsyrk.

Utsl. del-

vis i enl.

m. första-

handsyrk.

Utsl: skriften

ej brotts-

lig i enl.

m. åtalet

Juryns

utsl. helt

godtaget

Juryns

utsl. delvis

godtaget

Juryns

utsl. ej

godtaget

Den tillt.

ej yrkat

ers. för

rtgskostn.

Ers. för

rtgskostn.

tillerkänd

den tillt.

Ers. för

rtgskostn.

ej till-

erkänd

den tillt.

 

Hets mot folkgrupp

Publicering av upp-

gifter från brotts-

utredningar m. m.

5     5           5
  8 4 8       3 1 12

Annan beskyllning,

förolämpning m. m.

1 14 23 11 4   5 8 10 38

Tukt och sedlighet

sårande gärande gärning

5 4 7 9     7     16
Summa
11 26 34 33 4   12 11 11 71

ERFARENHETER AV JURYRÄTTEGÅNGEN 669ersättning för sina kostnader ( I 11 av de övriga 22 målen ställde sig domstolen bakom det friande utslaget och tillerkände den för skriften ansvarige ersättning för rättegångskostnader, i de återstående 11 målen tog domstolen avstånd från juryns bedömning. En viss reservation kan måhända vara motiverad i fråga om 5 av dessa mål, alla tillhörande rättegången om den förut nämnda nyckelromanen (se nedan under 6—10). Här fälldes romanens författare till ansvar i vissa delar; bl. a. bifölls ett av de 3 allmänna åtalen. Detta kan ha medverkat till att domstolen icke tillerkände honom ersättning för kostnaderna i de avsnitt där han blev frikänd.
    De anförda siffrorna ger vid handen att, om de delvis fällande juryutslagen räknas samman med de helt fällande, juryprövningen i det övervägande flertalet fall har accepterats av juristdomstolen. I 6 av de 71 målen har domstolen med säkerhet tagit avstånd från juryns bedömning, i de 5 nämnda målen om nyckelromanen har domstolen sannolikt gjort på samma sätt, i 12 stannar man i ovisshet om domstolens ståndpunkt, i alla de återstående 48 målen har domstolen antingen helt eller med obetydliga jämkningar i mildrande riktning godtagit juryns ståndpunkt. Av särskilt intresse är att de 12 målen om publicering av uppgifter från brottsutredningar m. m. på ett undantag när har bedömts på samma sätt av jury och domstol. I 8 av dessa mål har juryn fällt och i 4 har juryn friat. De fällande utslagen har domstolen godtagit, och av de friande har domstolen ställt sig bakom alla utom 1.
    Såsom ovan nämndes, har domstol i 11 mål avslagit yrkande från tilltalad, som frikänts av juryn, om ersättning för rättegångskostnader och därmed tagit avstånd från juryns ståndpunkt; en viss reservation måste dock göras beträffande 5 av målen. En redogörelse för nämnda 11 mål torde kunna bidraga till att klargöra skillnaden mellan det traditionellt juridiska bedömandet och juryprövningen. I referaten har, även i citat, de inblandades namn återgivits med initial. Även i övrigt har referaten friserats på liknande sätt.
    1. I samband med utredningen om det s. k. Enbom-spioneriet på våren 1952 anhölls en i Boden bosatt person, W. Några dagar efter anhållandet innehöll Luleå-tidningen Norrbottens-Kuriren uttalandet, att W »genom sin 'kvalificerade' insats varit en dryg utgiftspost för Enbom». W häktades någon tid senare. Ett par dagar därefter betecknades i tidningen W och Enbom såsom »spionligans två mest framträdande personer». W åtalades för förberedelse till grovt spioneri; sammanlagt åtalades sju personer. Någon dag därefter innehöll Norrbottens-Kuriren en artikel med stora rubriker och fotografier av alla de åtalade. I artikeln talades om »samtliga ligamedlemmar» och »de sju spionerna». Vidare yttrades bl. a. att alla spionerna utom en person vid namn K hade gjort medgivande av sina brott; W hade i själva verket icke erkänt brott. Under fotot av W fanns texten: »för snöd vinning». W frikändes sedermera av domstol. — W väckte åtal mot tidningens utgivare jämlikt 16 kap. 7 § tredje st. SL, i andra hand jämlikt samma kap. 9 §, i tredje hand jämlikt samma kap. 11 §.
    2. Malmö hyresgästförenings tidning Bostaden innehöll en teckning av B, innehavare av affärsbyrån Hyro i Malmö. B avbildades med horn och svans

670 ERIK HOLMBERGsittande på ett kontor med en kö av personer framför sig. Över honom en skylt med texten »affärsbyrån ⊗HYRO» och därjämte upptagande B:s namn. Under bilden följande text: »När 'f-n' skrattade: Ni får inga pengar tillbaka. Studera innehållet å kvittot. Beloppet skall återkrävas inom 3 dagar. (se artikel å Arbetsfältet).» I den med hänvisningen åsyftade artikeln redogjordes för vissa mellanhavanden mellan B och bostadssökande som deponerat förmedlingsavgift hos honom och som sedan, när hyresavtal icke kommit tillstånd, förgäves sökt få tillbaka avgiften. Ansvar yrkades jämlikt 16 kap. 9 § och i andra hand 11 § SL.
    3. Tidningen Moderna Språk innehöll en av dess utgivare författad kommentar till vissa av tyska språkmän gjorda översättningar av en studentstili tyska med tillhörande anmärkningar. En av de tyska språkmännen, T, hadei en viss fråga med gillande hänvisat till en av en svensk språkman, G, utgiven grammatik. I tidningens kommentar yttrades: »Dr T:s lovord om G:sformulering kan jag inte instämma i. Denne har visserligen här (liksom påmånga andra ställen) skrivit av min grammatik, men har gjort det förgrovat — —». G påstod att uttalandet innefattade beskyllning för brott motlagen om rätt till litterära och musikaliska verk och att det i varje fall varärekränkande. Ansvar yrkades jämlikt i första hand 16 kap. 7 § första st. SL, i andra hand samma kap. 8 § och i tredje hand samma kap. 11 §.
    4. Tidningen Folket i Eskilstuna innehöll artikel med följande rubrik: »Bedrägerihärva i Nyköping Klädagent lurar kunderna». Artikeln inleddes med följande stycke:
    En nästan otrolig skojerihistoria har pågått de senaste månaderna i socknarna runt Nyköping. Det rör sig om en agent som rest omkring och tagit upp beställningar på kläder för vilket han uppburit större och mindre belopp handpenningar. Men sedan har han eller firman, det är inte utrönt var felet ligger, underlåtit att skicka ut de beställda varorna eller också har firman betingat sig mera pengar än det på förhand uppgjorda katalogpriset.
    Agenten namngavs icke i artikeln. Artikeln innehöll i det följande berättelser om några personers mellanhavanden med agenten. Artikeln avslutades med följande mening: »Lurade familjer ringer dagligen till Folkets redaktion i Nyköping och undrar hur länge 'den där agenten' skall få operera. » En person, C, ansåg sig utpekad såsom agenten och gjorde gällande att utgivaren genom artikeln av obetänksamhet beskyllt honom för bedrägeribrott mot de i artikeln åsyftade personerna. C åberopade 16 kap. 7 § tredje st. SL.
    5. Tidningen Morgon-Bladets i Stockholm löpsedel en viss dag 1958 innehöll bl. a. följande: »Jurist krävs redovisa 438.000 kr.» Tidningen för samma dag innehöll bl. a. följande:
    Jur. kand. G har — enligt vad MB erfarit — stämts på redovisning av 438.000 kr. Käranden är fru E, vars affärsjurist G var under åren 1944—1947. Samtidigt har fru E till JO anmält åklagarmyndigheten — inklusive riksåklagaren — för det minst sagt egendomliga sätt, på vilket fru E:s redan 1947 inlämnade polisanmälan handlagts.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Utplundrad
    G blev fru E:s affärsjurist 1944 i samband med att fru E, som då ägde och drev — — — (en restaurang), köpte W:s konditori. 1949 var fru E utblottad. Hon ägde inte längre vare sig restaurangen eller konditoriet. Inte heller den stora villan i — — —, där bara konstföremålen representerade ett värde av över 75.000 kr. Den hade måst tagas i mät för skulder som G

ERFARENHETER AV JURYRÄTTEGÅNGEN 671åsamkat henne. Bara under de tre år — 1944—1947 — som hon drev W:s konditori betalade hon i vinstpengar till G 115.000 kr i tro att han skulle förvalta dem åt henne. Ideligen under dessa år upprepade han för henne: — Fru E är mycket förmögen. — Men plötsligt ägde hon ingenting. I stället hade hon stora skulder till G. Restaurangen måste säljas. Nettot blev 80.000 kr. De pengarna tog G. Men det räckte inte. Villan måste också offras. Sedan fanns ingenting mera kvar. G var färdig med fru E.
    G gjorde gällande att de återgivna yttrandena innefattade beskyllning för förskingring, alternativt trolöshet mot huvudman, och yrkade ansvar jämlikt 16 kap. 7 § första eller tredje stycket SL, i andra hand samma kap. 8 §. Andra likartade yttranden i artikeln samt i en artikel i ett senare nummer av tidningen och på tillhörande löpsedel ansågs av G innefatta beskyllning för olika brott (bedrägeri, ocker m. fl.), och G yrkade ansvar jämlikt samma lagrum. Vidare påstod G att löpsedlarna jämte artiklar sedda tillsammans som en enhet innefattade ärekränkning jämlikt 16 kap. 8 eller 9 § SL.

    6—10. De fem här avsedda målen ingick alla i rättegången om den förut nämnda nyckelromanen. Författarens alter ego var »Adolv Wattaw».
    6. S, romanens »Qnudan Zehflabb», gjorde gällande att bl. a. följande yttranden i romanen innefattade förolämpning resp. beskyllning för olovlig jakt.
    a) (efter skildring, hur Zehflabb vid polisförhör förnekat olovlig jakt):

    Att Qnudan förnekade förvånade förstås ingen som närmare kände till honom och hans många gånger ljusskygga bedrifter, vilka vi skall komma till i en kommande del.
    b) Nu var Adolv inte längre i tvivel om vem som var rågångstjuvjägaren föregående höst i november. Det var han, Qnudan.
    S åberopade, beträffande a) 16 kap. 11 § SL samt beträffande b) 16 kap. 7 § första stycket och i andra hand 16 kap. 9 § SL.

    7. T, »Spatt-Fritjof», påstod att följande yttrande (en del utesluten av utrymmesskäl) innefattade beskyllning för djurplågeri eller i varje fall smädelse.

    Spatt-Fritiof var en liten tattarmörk man till sin jordiska kropp men en mycket, mycket stor man till sin alltför fria ande och själ. Då man såg honom såg han alltid »sölten» ut, liksom om han skulle vara rädd för att inte orka bära den mat han ätit. Och samma uppfattning tycks han ha om sina svin, ty då han kom in till Adbo gård med dem till »Ornes», så var de så utsvultna och utmagrade att de inte förmådde stå på sina ben, som de från första början fått i skapelsen för att stå på och inte för att ligga på. Om de var »ornavilla» eller inte kunde man inte se eller förstå, enär de voro likgiltiga för allt som hände och skedde. Då ornen skulle verkställa befruktningen, fick svinet ligga på buken tvärsöver en säck, i vilken två man höll och lyfte. Det var de magraste svin som nånsin synts på Adbo gård i alla tider.

    T åberopade 16 kap. 7 § första st. och i andra hand 16 kap. 11 § SL.

    8. G, romanens »bonden Martin Luther», anknöt i sitt åtal till skildringen av en älgjakt. G gjorde gällande att skildringen innefattade påståenden om att han deltagit i olovlig jakt och olaga jakt och vidare — här avsågs ett påstående om att han försökt muta en person att hålla tyst med iakttagelser av jakten — utsättande av rykte som var menligt för G:s ära, goda namn och medborgerliga anseende. G åberopade i fråga om påståendet om mutförsöket 16 kap. 8 eller 11 § SL och i övrigt 16 kap. 7 § första st., 8 § eller 9 §.

672 ERIK HOLMBERG    9. J, »Hokon Winkelsnuz», påstod att vissa yttranden i romanen innebar beskyllning mot honom för djurplågeri. Av de åberopade yttrandena återges här följande.
    Denne Hokon var av en mycket hetsig och obehärskad natur. Vid ett tillfälle hade hans svin gått in på Adbo gård. Hokon kom efter dem och hade en »möggrep» i handen då han skulle hämta hem dem. Han sprang och »gäävade» dem i stor ilska över att de rymt hemifrån. Så vid ett tillfälle såg Adolv hur han kastade grepen efter en av suggorna, så att hornen gick in i ryggfläsket, där den blev sittande med hornen och följde med suggan över ett hundratal meter.
    Ett yttrande innebar enligt J beskyllning för sabotage eller allmänfarlig vårdslöshet, och ett par andra rörde »Hokons» sätt att behandla sina söner (dessa avsnitt här uteslutna). J åberopade beträffande det återgivna avsnittet 16 kap. 7 § första st., 8 § eller 9 § SL.
    10. N, »Felex Quick», påstod att romanens beskrivning av honom var förolämpande. Beskrivningen löd:
    Felex Quick i Piltaholtet sades ha sitt blod »krydat» av zigenareblod långt borta, och hans utseende jävade heller inte detta. Han hade svart snorlocket hår. Han kisade med ögonen, var kutryggig och gick framåtlutad, liksom han jämt sökte efter spår på marken eller stod och kikade fram bak en buske för att spionera på sin omgivning. Han var lömsk och ilmarig till sin läggning, och i varje fall ingenting att satsa något på. Han drev många gånger ett skumt spel, särskilt då det gällde jakt och att komma åt villebråd, liksom sin avlidna fader, vilken han var en välgjord kopia av.
    N gjorde även gällande att han i romanen beskylldes för olovlig jakt och osant intygande (de åberopade yttrandena här uteslutna). N åberopade beträffande det återgivna yttrandet 16 kap. 9 eller 11 § SL.
    11. Svensk Guldsmedstidning innehöll en artikel med rubriken »Förstklassig mindre briljant föredras avgjort i vårt land framför icke lupp-ren större». I artikeln påtalades, att en »holländsk briljantförsäljare» — L, ej namngiven i artikeln, avsågs — anlade särskilda synpunkter på briljantkvaliteten. Han hade enligt artikeln »flitigt skickat ut sina prislistor på stenpartier». Fortsättningen löd:
    Priserna är hyggliga, men stenarna är rena utskottet. Detta är försäljaren väl medveten om att döma av den kuriösa plädering för sin vara, som han avslutar en prislista med. Han skriver bl. a.:
    »Hittills har man i Sverige lagt för stor vikt vid brillianternas renhet. Allmänheten har därigenom fått för sig att icke-lupp-rena stenar är inferiöra, vilka det inte lönar sig att köpa.
    Ingenting kan vara felaktigare. Lyckligtvis håller det på att ske en ändring i den uppfattningen, inte minst tack vare den yrkeskunnige juveleraren och särskilt gemmologen, som betraktar brillianternas 'orenhet' med helt andra ögon. De vet att det rör sig om naturliga inneslutningar, som hör till diamantens struktur.»
    Och vidare:
    »Det är nästan onödigt att säga att en relativt ren och väl slipad sten har vackrare lyster än en som har många inneslutningar.»
    Det är ledsamt att vi skall få in en massa sekunda briljanter i landet. Tyvärr kan det nog tänkas att en del juvelerare »går på» de här stenarna — för att de är billiga. Inte för det egendomliga försvarstalet för inneslutningar. Den där meningen om att det är onödigt att säga si och så är ganska kuslig. Det kan inte tydas annat än som en uppmaning att förtiga vissa fakta för kunderna.
    L gjorde gällande att artikeln var kränkande för honom och yrkade ansvar jämlikt 16 kap. 9 eller 11 § SL.

ERFARENHETER AV JURYRÄTTEGÅNGEN 6734. Kommentarer

    Antalet tryckfrihetsmål — i den mening detta ord begagnats i det föregående — under den period undersökningen avser har varit 101 eller 8 i genomsnitt per år. Att antalet är så litet får till väsentlig del ses som ett uttryck för att de brottstyper som är kriminaliserade när de begås genom tryckt skrift överhuvud sällan kommer under prövning av domstol. Så är i första hand fallet med de i TF upptagna brotten mot 8 och 9 kap. SL (högförräderi, uppror m. m.) samt mot 11 kap. 5 och 6 §§ SL (uppvigling och samhällsfarlig ryktesspridning). För hets mot folkgrupp har enligt den officiella statistiken — bortsett från de i det föregående redovisade tryckfrihetsbrotten — endast en person dömts i första instans under perioden 1950—1959. Även de fällande domarna för ärekränkning är få, under samma period varierande mellan 66 per år (1953) och 17 per år (1959).6 Antalet domar för tukt och sedlighetsårande gärning har varit större, de flesta åren mellan 250 och 300; under denna rubrik ryms emellertid olika typer av brott, och många av dem har säkerligen varit av annan art (främst troligen exhibition) än de hit hänförliga tryckfrihetsbrotten som samtliga har rört pornografiska alster.
    Ofta nog har man emellertid icke nöjt sig med denna förklaring till att tryckfrihetsmålen har varit så få, utan man har menat, att juryrättegången på grund av juryns benägenhet för friande utslag försätter åklagaren eller målsäganden i ett sådant underläge, att han ofta sticke vill ta risken av ett åtal. En sådan uppfattning torde ligga bakom ett uttalande av riksåklagarämbetet i ett d. 12 okt. 1955 avgivet remissyttrande över betänkandet Sekretessen vid förundersökning i brottmål (SOU 1955:17). Ämbetet yttrade bl. a.: »Vad särskilt angår den form av rättsskydd för den enskilde, som ligger i beivrande av tryckfrihetsbrott, måste, med den utformning gällande tryckfrihetsprocess har, möjligheterna för honom att på denna väg vinna upprättelse betecknas såsom synnerligen ovissa.» (Kurs. här.) En starkt kritisk inställning mot juryinstitutionen kommer också till synes i en nyligen publicerad uppsats av rådmannen vid Stockholms rådhusrätt C.-E. SUNDSTRÖM.7 Sundström yttrar bl. a.: »Den (juryinstitutionen) har icke längre någon funktion att fylla men har däremot — bortsett från de allmänt kända åtalen för rashets — visat sig utgöra ett svåröverstigligt hinder mot att åtkomma genom tryckt skrift begångna brott. Detta förhållande har — ett mycket betänkligt tecken — medfört, att numera endast enstaka optimister anse det mödan lönt att anhängiggöra ett tryckfrihetsmål; detta syftar närmast på enskilda åtal men även JK

6 Se NELSON a. a. s. 221: »Av dem, som känna sig angripna och förfördelade, torde endast ett fåtal överväga att skrida till rättslig åtgärd mot angriparen. Om icke deras egen rättskunskap bragt dem till insikt om det ovanliga och vanskliga i en dylik åtgärd, lära de snart få besked därom av en advokat, som är så mån om sin egen heder, att han icke vill värna andras.» — Om hela antalet prövade åtal för ärekränkning står icke någon uppgift att få för tidigare år än 1961; för detta år var antalet fällande domar i mål om ärekränkning annorledes än genom tryckt skrift 22 och antalet frikännanden 12, hela antalet prövade åtal i sådana mål således 34 (muntlig uppgift från statistiska centralbyrån).

7 SvJT 1962 s. 417. Citatet i texten från s. 445.

43—633004. Svensk Juristtidning 1963

674 ERIK HOLMBERGtorde ha erfarenhet av svårigheten att vinna bifall till åtal för tryckfrihetsbrott.» Det av Sundström åberopade materialet — fem under en period av fyra och ett halvt år vid Stockholms RR handlagda tryckfrihetsmål, varav tre om hets mot folkgrupp — är, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, långt ifrån representativt.
    Det kan förmodas, att den kritiska inställningen mot tryckfrihetsjuryn väsentligen grundar sig på föreställningar med anknytning till den äldre lagstiftningen, i synnerhet lagstiftningen fram till 1937, enligt vilken sex av de nio jurymännen var partsvalda. De jurymän som utsetts av landstingen och stadsfullmäktige i vissa städer enligt nya TF torde genomgående ha stor erfarenhet i allmänna värv av olika slag. Man har också anledning antaga att de i högre grad än partsvalda jurymän uppfattar sig som opartiska domare. Juryn får därför betraktas som ett kvalificerat organ.
    Av den föregående redogörelsen framgår, att juryprocessen har lett till att i de 71 juryprövade målen frikännande dom meddelats i lägst 6 men troligen 11 fall där enligt domstolens mening fällande dom bort meddelas. Med hänsyn till att alla dessa fall hör till gruppen ärekränkningsmål, totalt 50, kan dessa frikännanden synas ge visst underlag för uppfattningen att rättskipningen i mål om ärekränkning genom tryckt skrift icke fyller rimliga anspråk. Utifrån de värderingar som låg bakom juryprocessen sådan den har utformats i den nya TF kunde man emellertid med minst lika gott fog betrakta avvikelserna mellan juryprövningen och domstolsprövningen med tillfredsställelse. Däremot kunde man ha haft skäl att anse det betänkligt, om jury och domstol alltid hade tyckt lika. Det anfördes nämligen i förarbetena, att en jury, som företräder en upplyst, allmänt borgerlig uppfattning, i allmänhet syntes vara mera skickad än en domstol för uppgiften att dra gränsen mellan befogad presskritik och straffvärt yttrande.8 I varje fall skulle det icke vara rimligt att utgå från att ett juryavgörande i någon högre mening är felaktigt därför att det avviker från domstolens ståndpunkt.
    Redogörelsen i det föregående för de 11 frikännande juryutslag som icke (beträffande 5 av målen troligen icke) godtagits av domstolen har gjorts tämligen utförlig för att ge underlag för en bedömning av de frågor som underställts juryn. Man måste dock ha i åtanke, att utredningen i målen kan ha erbjudit annat material för juryprövningen än just den åtalade skriftens innehåll. Särskilt kan man förmoda att den tilltalade ofta har förebringat utredning för att visa att ett yttrande som taget för sig är brottsligt har varit berättigat på grund av intressekollision.
    Bedömningen av frågor om intressekollision anses, som anfördes i det nyss återgivna motivuttalandet, ligga särskilt väl till för lekmannaomdömet. I vissa av de här redovisade målen kan de friande juryutlåtandena förklaras med att juryn har anlagt en liberalare syn på sådana frågor än juristdomarna. Detta gäller särskilt de under 3 och 11 redovisade målen — man kan väl här även från traditionella juristsynpunkter ställa sig frågande till domstolens ståndpunkt — men även i vissa andra av målen kan utrymme ha funnits för olika värderingar av

8 Förslaget till tryckfrihetsförordning, SOU 1947: 60, s. 186.

ERFARENHETER AV JURYRÄTTEGÅNGEN 675publiceringsintressets vikt. Det kan sägas om målet under 1 (allmänhetens krav på snabb information om den landsskadliga brottsligheten), 2 (betydelsen av effektiv kritik mot osund näringsverksamhet), 4 (d :o) och 5 (d :o; här tillkom att den utpekade några år tidigare blivit föremål för vidsträckt publicitet i samband med att han lyckats undandra sig delgivning av stämning före utgången av preskriptionstiden i mål om gärningar som åtminstone delvis sammanföll med de i MB skildrade förfarandena).
    De under 6—10 redovisade fallen kan knappast förklaras från sådana utgångspunkter. Som nämnts tidigare är det något oklart, hur man skall tolka domstolens inställning i dessa mål. Om man emellertid utgår från att domstolen avsett att ta avstånd från juryutslagen och söker en förklaring till juryns ståndpunkt, kan man möjligen finna denna i att juryn har tagit hänsyn till att den samtidigt stämplade flera andra avsnitt av romanen som brottsliga och därför ansett det obehövligt att utsträcka kriminaliseringen.
    Det ligger i sakens natur, att rättegång är ett ofullkomligt vapen i kampen mot den utbredda tendensen att förtala nästan.9 Tidigare anförda uppgifter visar, att även mål om ärekränkning annorledes än genom tryckt skrift är tämligen ovanliga. Vad beträffar ärekränkning genom tryckt skrift kan det väl antagas, att den ansvariges rätt att påkalla juryprövning ytterligare minskar den ärekränktes lust att inleda rättegång. Är så fallet, kan emellertid förklaringen till väsentlig del sökas i den traditionella värderingen av tryckfrihetsjuryns genomsnittliga kvalifikationer, en värdering som icke i tillräcklig grad beaktat resultaten av nya TF:s föreskrifter om juryns sammansättning. Den nu gjorda undersökningen torde ha ådagalagt att, även om vissa av de elva här omnämnda friande juryutlåtandena för någon betraktare kan te sig svårförståeliga, fog saknas för uppfattningen att tryckfrihetsprocessen är i påfallande grad osäker för den som har utsatts för ett angrepp. Skillnaderna mellan domstolens och juryns bedömning torde till stor del hänföra sig till frågan om straffrihet på grund av intressekollision: i fall då sådan kollision föreligger torde juryprövningen leda till friande dom oftare än domstolsprövning. Man har emellertid anledning räkna med att juryn genom sina liberala ståndpunktstaganden härvidlag har handlat i tryckfrihetslagstiftningens anda. Av intresse är att i de mål om ärekränkning, där intressekollisionerna som regel har mindre betydelse, nämligen dem som har gällt publicering av uppgifter från brottsutredningar o. dyl., stor enighet har rått mellan jury och domstol.
    Det må vara tillåtet att här ställa frågan, om icke domstolarnas skadeståndsutmätning i ärekränkningsmål bidrar till att minska rättskipningens betydelse såsom medel mot pressangrepp på enskilda. I första hand må då anmärkas att juryn helt saknar inflytande på skadeståndets storlek. Juryn har exempelvis icke hos oss den befogenhet som tillagts den i vissa andra länder att yttra sig i frågan, om omständigheterna är mildrande eller försvårande.10 Det är en vedertagen uppfattning, att

9 Se exempelvis propositionen med förslag till brottsbalk nr 10/1962, s. B 141.

10 SOU 1947:60 s. 188 f och proposition med förslag till tryckfrihetsförordning m. m., nr 230/1948, s. 98.

676 ERIK HOLMBERGskadeståndsbeloppen i ärekränkningsmål i gemen är obetydliga.11 Denna uppfattning jävas icke av vad som framkommit ur det nu undersökta materialet. Skadestånd yrkades i 22 av de mål om ärekränkning, i vilka brottsligt yttrande ansågs föreligga. De utdömda beloppen varierade mellan 200 kr. och 3 000 kr.; genomsnittet låg på cirka 1 050 kr.
    Till domstolarnas försiktighet i skadeuppskattningen har enligt en gängse uppfattning bidragit det rådande förbudet mot sanningsbevisning; detta har lett till, menar man, att skadeståndet måste bestämmas med hänsyn till möjligheten att beskyllningen har varit sann.12 Detta argument må ha sin betydelse i fråga om beskyllningar för annat än brott och i fråga om sådana förolämpningar som i själva verket har innefattat beskyllningar. Men i mål om beskyllningar för brott tillåtes sanningsbevisning, och när den tilltalade har underlåtit att föra sådan bevisning eller misslyckats däri borde skadeståndet rimligen icke pressas ned av tanken på att den utpekade likväl kan vara skyldig till brottet. Inte heller borde nämnda argument rimligen ha någon betydelse i mål om »rena» förolämpningar. Av betydelse för skadevärderingen i ärekränkningsmål av alla slag har väl varit, att det måste vara svårt för domstolen att finna några hållpunkter för värderingen. Särskilt gäller detta de fall i vilka skadan har bestått i psykiskt lidande: sensibiliteten varierar.
    Man kan emellertid lämna därhän vad det är som förmår domstolarna att utmäta skadestånden i ärekränkningsmål med sådan försiktighet. Skadeståndets funktion är på detta område helt säkert i första hand preventiv.13 önskar man att rättskipningen skall få ökad betydelse som ett medel mot publicitetsskador, borde man därför avpassa skadeståndsbeloppen så att de kan antagas påverka tidningarnas redaktionella planering. Det synes uppenbart att skadestånd sådana som de här utdömda praktiskt taget saknar ekonomisk betydelse för tidningsföretagen även i vårt land med förhållandevis små tidningsupplagor. Att å andra sidan de mycket ansenliga skadestånd som brukar utdömas i Storbritannien kan rymma en fara för pressens frihet påpekades nyligen av ägaren till Daily Mirror och Sunday Pictorial, CECIL H. KING. Han yttrade: »Judges and juries are increasingly inclined to regard any criticism as defamation and to award damages out of all relation to any harm done. The trouble here is not that newspapers do commit libels and do pay heavy damages, though that happens on occasion. The damage is done by the omission of reports or the watering down of reports that should have been printed.»14

11 Straffrättskommittén i SOU 1953:14 s. 189.

12 A. st.

13 HJ. KARLGREN, Skadeståndsrätt, 2 uppl. 1958 s. 104 f, jfr s. 17 f.

14 Daily Mirror 5/6 1962. Water down = make less vivid or horrifying (enl. The Concise Oxford Dictionary).