TORSTEN GIHL. Om freden och säkerheten. Nationalism och internationalism. Sthm 1962. Norstedts. 371 s. Kr. 46,00.
Den övertitel som GIHL givit sitt arbete är en påminnelse om att det framsprungit ur en plan att skriva en bok om Förenta Nationerna. Denna plan har han tills vidare lagt å sido. Han har känt ett behov att först få vidare perspektiv. Frågan om »fred och säkerhet» — frågan om varför folken lever i fred eller kommer i konflikt med varandra— öppnar onekligen sådana. Man erinrar sig att på senaste tid en ny»vetenskap» lanserats: den s. k. »konfliktforskningen»; det har varit fråga om att inrätta ett nordiskt institut för sådan forskning. Gihl kan emellertid knappast antas knyta några större förväntningar till sådan forskning, så som den har skisserats (Nordiska Rådet 1962 s. 1351 ff.). Därtill gå hans frågeställningar alltför djupt: fred och konflikter är för honom ting som man inte förklarar och förstår utan ett mycket starkt och vittfamnande grepp om samhälls- och kulturlivet. Han är inte heller tillfreds med de perspektiv som nutiden ger. Då han tänkte över boken om Förenta Nationerna, kom han till samma insikt som många historiker före honom, då de ställts inför forskningsuppgifter som intresserat dem: man måste först gå ett stycke tillbaka.
Det är intet litet steg tillbaka i tiden som Gihl tar. Han börjar med »universalismen under antik och medeltid», karakteriserar »det internationella samfundet», sådant det, med många starka inslag av gemenskap, utvecklades fr. o. m. 1500-talet, och dröjer särskilt vid »det fredliga århundradet» (1814—1914), åt vilket vid pass hälften av boken är ägnad.
Det vetenskapliga greppet i boken är icke lätt att karakterisera i få ord. Där finnas juridiska inslag, så t. ex. en just nu högst aktuell framställning rörande rättssäkerheten vid investeringar i främmande länder (s. 195 ff.); intressant är också en analys av Kongoaktionen fr. o. m. 1960 mot bakgrund av Förenta Nationernas stadga (s. 353 ff., jfr även s. 6 ff.). Men i första hand är det fråga om politisk historia, ofta nog med inriktning på konkreta företeelser och händelseförlopp, men också i mera allmänt sammanfattande och syntetiserande form. Det gäller emellertid ingalunda bara diplomati och förhandlingar, fred och krig. Synkretsen är mycket vidare; förf. tar samhällsskicket i betraktande, samhällsgrupper och institutioner, ekonomiska och sociala förhållanden, kulturlivet i dess mångahanda yttringar. Inte minst tar han fasta på tankar om samhällslivet och dess problem som gjort sig gällande i det levande livet och, i mera principiell form, hos filosofer och andra tänkare. Det är ett mycket brett register som Gihl spelar på — och det så att de olika motiven oavlåtligen sammanflätas med varandra.
Framställningen är historisk. Men den följer icke någon strängt fasthållen kronologisk plan. Företeelsernas och tankarnas inre sammanhang är för förf. viktigare än den ordning som en regelrätt historisk
skildring kunde kräva. Han har sin glädje i att sammanställa företeelser från skilda håll och från olika tider. Det kan verka överraskande, men det är tankeväckande och stimulerande. Fastän han enligt sin plan egentligen sätter punkt vid 1918, nekar han sig inte nöjet att dra in nutidslägets problem i sina sammanställningar och betraktelser: Förenta Nationerna, omvälvningarna i Afrika m. m. överblicken blir kanske på sätt och vis försvårad genom de stora sprången över tid och rum (desto mer som innehållsregistret är i knappaste laget). Men i gengäld blir det rymd och perspektiv över varje särskilt led av framställningen.
Ganska sporadiskt redovisar förf. sina källor. Men man kan inte missta sig på att det är ett imponerande, mångsidigt studium som ligger bakom boken. Naturligtvis inte så att litteraturen plockats fram just då boken skulle skrivas. Det är uppenbart att den bygger på studier och tankearbete som sträckt sig över årtionden. Levande blir den genom sin rikedom på belysande, karakteristiska konkreta fakta; det är inte i någon abstrakt idévärld som förf. rör sig. Språket har bredd och lugn; man följer med behag och utan svårigheter tankegång och sammanhang. Det är aldrig fråga om tomma och tröttande referat. Man förnimmer alltigenom författarens tillstädesvaro; hans egna resonemang äro hela vägen det sammanhållande bandet. Och man märker granneligen att det är en djupt engagerad man, som för ordet. Han formar med nöje och talang aforismer som fastna i minnet. De äro gärna satiriska — och man förstår förf:s glädje, när han sticker hål på floskler och dagens patenterade sanningar, ställer det skenbart självklara på huvudet, upphöjer det fördömda, krossar ideal. Alltigenom inger han läsaren en känsla av att det är livsviktiga ting han sysslar med — lika viktiga för vår tid som för de tider han egentligen behandlar. En pedantisk läsare kan lätt konstatera att han ofta »gör sig skyldig till upprepningar». I mina ögon är det intet fel, att han oavlåtligen — i olika sammanhang och från olika synpunkter — återkommer till och inpräntar vad som för honom är angelägna ärenden. Korteligen sagt: boken är ett fängslande uttryck för en djupt tillägnad helhetssyn på fundamentala samhällsfrågor.
I vad mån förf. har rätt, när han redovisar händelseförlopp, strävanden och tankesystem, därom må inte något omdöme förväntas av den som endast på mycket små stycken av det väldiga området kan känna sig ens någorlunda hemmastadd. Det som framför allt tilldrar sig intresse är emellertid hans allmänna tankegångar, hans bedömanden och värderingar av olika företeelser med hänsyn till deras betydelse för »fred och säkerhet». Mången läsare lär väl alltemellanåt studsa inför dem, reagera och opponera. Det är nu en gång så att det mesta i livet har mer än en sida. Och det kan nog hända förf. att han i sin nitälskan belyser en sida av en företeelse en nyans för starkt. Men i stort sett gäller detta om sådana sidor som nu för det allmänna medvetandet ligga i skugga. Han kunde åberopa Harald Hjärnes ord: »det ligger en egendomlig frestelse i att uppträda som advocatus diaboli, när tadlet varder alltför enformigt och skrikande.» Men det är sannerligen inte fråga om dålig advokatyr utan om en inlaga med halt och tyngd som fyller en välbehövlig funktion i tankeprocessen. Och
för egen del ville jag säga mer än så: till mycket väsentlig del kan jag inte annat än dela Gihls syn och glädjas åt den kraft med vilken den bäres fram.
Så som Gihls bok är skriven, låter det sig knappast göra att ge ett kort referat av framställningen och tankegångarna. Det får vara nog att söka ta fasta på det som är det centrala för honom: den moderna statens problematik. Kring detta ämne kretsar i själva verket det hela, även där det är fråga om avlägsna tider. Hans syn är kritisk, hans ärende är att belysa svagheter och brister i en ordning som för de allra flesta ter sig som den självklara, den enda naturliga.
Ur mångfaldiga synpunkter kastas ljus över dess historiska bakgrund. Det var en med individualism förbunden universalism, som — med rötter i hellenismen, hävdar han — förband antikens och medeltidens folk och som fortlevde även senare. Särskilt lägger Gihl sig vinn om att utveckla, hur mycket av detta som fanns kvar ännu under 1800-talet och fram till 1914: »man kan ifrågasätta, huruvida icke den civilisation som grundlades genom Alexanderståget fick sitt banesår genom världskriget» (s. 282). Staternas grepp om människorna var jämförelsevis lätt. Fri samfärdsel blev till välsignelse för det ekonomiska framåtskridandet. Förf. bekänner sig som en oförbehållsam beundrare av liberalismen (se särskilt s. 99 ff., 187 ff.). Särskilt understryker han, hur freden och säkerheten under 1800-talet kunde upprätthållas bättre än vare sig förr eller senare. Utan tvehågsenhet framträder han som en laudator temporis acti — så deciderad att han ibland inte gärna kan undgå motsägelser, så t. ex. då han om tiden för sekelskiftet utan reservationer hävdar, att »aldrig, vare sig förr eller senare, hade man levt ett tryggare och behagligare liv än under den tid som fransmännen ännu, och på goda grunder, kallar la belle époque» (s. 269).
Mot denna bakgrund framträder i skarp belysning den moderna staten, vars framväxt och utveckling — med begynnelser redan under 1800-talet — bryter med både universalismen och den individuella friheten. Det sker särskilt i »nationalismens» tecken. Termen är vag och mångtydig — och kanske är icke Gihls egen terminologi alltigenom entydig. Själv betecknar han den emellertid som »en tendens, en ideologi, en politisk riktning etc. som i ett eller annat avseende framhäver eller utgår från nation eller nationalitet» (s. 39, jfr t. ex. s. 75, 169 f.). Då han riktar sin blick åt detta håll, fullföljer han tankegångar som äro välbekanta för dem som under seklets början drevo historiska studier. Han betygar det själv: »i nationalismen mötte jag ett ämne som på det djupaste intresserat mig sedan femtio år tillbaka — alltsedan den tid då jag i Uppsala studerade under min oförgätlige lärare Harald Hjärne» (s. 18). Redan vid sekelskiftet ställde denne problemet i ord som blivit klassiska: han såg fram mot det nya århundrade då det var sannolikt, att »nationalismen i sin sammanflätning med andra äldre och nyare omstörtningsmakter samlar sina yttersta krafter till katastrofer i samma stil som trettioåriga kriget och franska revolutionen» (cit. s. 172). Från denna utgångspunkt och mot bakgrund av vad som sedan skett får nationalismen i Gihls bok en central plats, i synnerhet på grund av sin »visserligen negativa betydelse för freden och säker-
heten» (s. 18). Egentligen hade Gihl tänkt sig att en gång skriva en bok om nationalismen; »nu blir den boken aldrig skriven». Men föreligger den inte just här?
Så som ämnet här presenterats, kan man fråga, med vilken rätt det påkallas intresse för boken i en juridisk tidskrift. Redaktionen, som önskat en recension, är närmast till att svara på en sådan fråga. I varje fall har boken, fastän den spänner över vida fält och föga sysselsättersig med egentliga juridiska frågor, åtminstone en påtaglig offentligrättslig anstrykning just då den analyserar den moderna staten i nationalismens tecken. Man skulle — visserligen utan stöd i någon av Gihl uppställd systematik — kunna urskilja två olika, ständigt återkommande frågor. Den ena gäller statens legitimation, den andra dess väsen.
Ser man den första av dessa frågor mot historisk bakgrund, är det uppenbart, att de bildningar av olika slag som vi nu kallar för stater äro produkter av mångahanda olika krafter, som verkat under tidernas lopp (jfr t. ex. några anmärkningar s. 147 f.). Att fatta dem som de organisatoriska formerna för förut bestående »nationer» är endast i enstaka fall historiskt hållbart. På de allra flesta håll är det makten, som på ett eller annat sätt har fällt utslaget vid staternas tillkomst och utveckling. Reser man den juridiska frågan om statens legitimation, om statsmaktens rättsgrund, bli svaren oändligt växlande. Detta redan på grund av att de historiska händelseförloppen ha varit så olikartade. Men också därför att man under olika tidsskeden sett så olika på de rättsliga företeelser det är fråga om. Gihl erinrar oss om hur man förr mycket mer än nu räknade med en internationell rättsordning, som kunde skapa en hållbar rättsgrund för statslivet. Nu för tiden blir svaret på frågan snarast en hänvisning till statens faktiska existens: all rättslig betraktelse får egentligen börja med ett accepterande av rättsligt okvalificerade historiska fakta.
Men här har nu den tanken gripit in, att en form av legitimation är den enda rätta. Det är nationalismens tanke: staten skall ha sin grund i »nationen». Här syftas inte på den konsolidering som en »långvarig sammanlevnad under en gemensam statsmakt» gärna för med sig: på det sättet kan inom en bestående stat en gemenskap utvecklas, för vilken ordet nation är en naturlig beteckning (jfr t. ex. s. 109, 113, 146, 150). Vad Gihl särskilt har i sikte är tanken, att staterna skola formas efter nationer, som uppfattas som bestående oberoende av dem. Det är i denna form som tanken blir dynamisk, »full av dynamit»: statsvärlden, så irrationell och brokig som historien format den, skall omformas efter en rationell och rättfärdig princip. Gihl följer dessa tankars utveckling i idéhistorien (där Rousseau, Burke och Herder blivit portalfigurer, s. 62 ff.) och framför allt deras politiska återverkningar i 1800-talets nationalitetsstrider, i Östeuropa, »där det vimlade av 'nationaliteter'» (s. 111), i omvälvningarna efter första världskriget, o. s. v. Han leder också tankarna fram till våra dagar, då »folkens frigörelse» från kolonialismen blivit ett fältrop i Asien och Afrika, och då staternas anknytning till nationer är på väg att ganska allmänt uppfattas som statslivets enda, allestädes och under alla förhållanden giltiga legitimation — vare sig den nu framträder som en politisk prin-
cip eller göres gällande med anspråk på någon sorts juridisk giltighet.
Många gånger ha dessa idéer blivit föremål för kritisk analys. Gihl fullföljer kritiken con amore, i sin mästares realistiska anda. Tänkarnas abstrakta idéer och politikernas program konfronteras, så som är naturligt för en historiker, med den oändligt komplicerade verkligheten.
Kritiskt prövad blir sålunda till en början den »nationalromantiska» föreställningen, att man med varjehanda »objektiva» kriterier — härstamning, traditioner, språk, kulturarv, »folkanda» o. s. v. — i det brokiga myllret av människor kan urskilja särpräglade grupper under namn av nationer med anspråk på att skapa underlag för stater (s. 105 ff.). Man kan kanske någon gång tycka att förf. undervärderar den gemenskap, som sådana faktorer kunna skapa; det gäller särskilt språket (se t. ex. s. 135 ff., 175). Men han är ute i ett vällovligt polemiskt syfte. Och i huvudsak träffar hans kritik utan tvivel rätt. Man kommer inte ifrån att aktioner i »nationers» namn förr och nu till mycket stor del byggt på inbillningsfoster, godtyckliga konstruktioner, förfalskningar (s. 133 ff.).
Nationalismen framträder också i »subjektiva» varianter, renodlade eller kombinerade med de »objektiva»: det avgörande blir då en människogrupps vilja att bilda en stat (om objektiva och subjektiva kriterier se t. ex. s. 83, 106, 144 f., 166). Detta är den bakomliggande tanken hos dem som sett »nationalmedvetandet» som utslagsgivande (s. 142 ff.). I våra dagar har »nationernas självbestämningsrätt» blivit ett allmänt omfattat postulat (jfr t. ex. s. 17, 75, 82 f., 105 ff., 344 ff.) — varvid på ett förbryllande sätt folkens frihetsanspråk sammanflätas dels med individernas, dels med de anspråk som folket har i en demokratisk stat (se t. ex. s. 105). Även här sätter Gihl in sin på realiteterna inriktade kritik. Folkviljan är alltid en svårgripbar företeelse. Men särskilt svårtåtkomlig är den när den skall lägga grund för enstatsbildning. Mycket hälsosamma äro Gihls iakttagelser om huru osäkra vittnesbörd om en folkvilja man ofta får nöja sig med, och hur vanligt det är att en fingerad eller förfalskad folkvilja får tjäna som legitimation för en regim, som i själva verket står främmande för de frihetsprinciper, i vilka »nationernas självbestämningsrätt» skulle bottna (s. 153 ff., 165 ff., 252 f.).
Om man emellertid med objektiva eller subjektiva kriterier kan fastställa förhandenvaron av någonting som kan kallas en nation — vad är det då som säger att den bör bilda en stat? Är med andra ord själva den legitimationsprincip som nationalismen uppställt hållbar? Gihl står givetvis alldeles främmande för föreställningen om en nationernas »rätt». Gång på gång återkommer han t. ex. till den grundläggande frågan: »har vilken samling folk som helst, som vill vara tillsammans, rätt att kallas en nation och i kraft av nationernas självbestämningsrätt bilda en egen stat?» (s. 152 f., jfr t. ex. s. 83 ff., 165). Sådana frågor bilda också ett huvudtema i en temperamentsfull men i många hänseenden tänkvärd »efterskrift» om Kongokrisen: »var fanns den enhet varur 'utbrytarprovinsen' Katanga brutit sig ut?» (s. 354).
Nationernas anspråk på frihet skall enligt Gihls sätt att se inte bedömas som en fråga om deras rätt. Hans synpunkter ligga på ett an-
nat plan: är det rationellt och gagneligt, att statsväsendet omgestaltas i nationalitetsprincipens namn? Det är för en Hjärnelärjunge den naturliga frågeställningen: varje samhällsinrättning legitimeras djupast sett av det gagn den gör. Gihl tar upp den i allehanda jämförelser: mellan Turkiet och de frigjorda balkanfolken, mellan Österrike-Ungern och dess efterföljare, och framför allt mellan kolonialherraväldet (som har en stor plats i boken) och de nya staterna i Asien och Afrika.
Men här vidgas perspektivet: det blir fråga om den moderna staten över huvud. Det är en huvuduppgift för Gihl att analysera dess väsen, verkningssätt och verkningar. Här återfinner han nationalismen: dess dynamiska betydelse ligger nämligen inte bara däri att den lägger grunden för statliga nyskapelser utan också i den förändrade karaktär som den, visserligen i förening med andra faktorer, givit åt statslivet över huvud. Det är, här som eljest, svårt att renodla de olika faktorer som växelverka med varandra i samhällsutvecklingen (det framhåller Gihl själv s. 283). Här är det fråga om protektionismen, socialpolitiken, demokratien, nationalismen o. s. v. Svårigheten ligger framför allt däri att termerna — inte minst »nationalismen» — användas i svävande och växlande betydelser. Man kan t. ex. vid Gihls analys av orsakerna till det första världskriget sätta ett frågetecken för hans sats att, bland de »strömningar» och »krafter» som spelat in, endast nationalismen kan sägas ha »direkt förorsakat kriget (s. 307). Men här må det vara nog att ta i ögonsikte den moderna statens väsen utan några försök att renodla de faktorer som bestämt det.
Man talar om en gammal tids »stater», som om de vore ungefär samma sak som vår tids. Med rätta vänder sig Gihl mot detta betraktelsesätt: »att använda uttryck som 'stat' eller 'nation' i vår tids mening ifråga om medeltiden vore ganska anakronistiskt» (s. 43). Gihls bok har kanske sin största betydelse däri, att den så åskådligt och med såvvida perspektiv belyser huruledes vår tids stat är en företeelse utan riktigt motstycke i historien, alltigenom präglad av vår tid, dess förhållanden, dess betraktelsesätt — en företeelse, vars livsduglighet ännu står på prov. Sin syn på den moderna staten sammanfattar Gihl särskilt uttrycksfullt i några reflexioner om vad det var som förde fram till den stora katastrofen 1914 (s. 334, jfr också t. ex. s. 217) — reflexioner som få än större tyngd om man håller i tankarna vad som skett sedan dess. Han pekar på den »starkare solidaritet eller ytterst rent av identifikation mellan stat och folk» som var nationalismens ideal, på föreställningen om nationen som en »överindividuell enhet sammanhållen av biologiska faktorer. . . och/eller av andliga band», på »den stärkta statsmakten och individernas ökade beroende av denna», på»de politiska institutionernas demokratisering, varigenom medborgarnamera allmänt och i högre grad än tidigare engagerades i de offentliga angelägenheterna».
Särskilt har han naturligtvis »freden och säkerheten» i tankarna; han pekar på »folkens starkare sammanslutning inåt och skarpare avgränsning utåt». På andra ställen talar han om hur den gamla kulturgemenskapen undergrävts (se t. ex. s. 108) »Ju mer», heter det s. 178,»staterna utvecklade sig till kulturstater och välfärdsstater, ju mer medborgarnas beroende av staten och statens makt över medborgarna
växte, dess mer växte statsgränserna i betydelse, dess mer blev folken avgränsade från varandra och dess mer ökades möjligheterna till internationella motsättningar.»
Det är inte säkert att Gihl i allo kommer att övertyga sina läsare; det har redan antytts. Men det vore synd och skada, om hans synpunkter lämnades åsido som ensidiga och överdrivna. I sitt tungt vägande, talangfulla, inspirerade och djupt engagerade verk har han — omisskännligen gripen av starka bekymmer — lagt fram fakta, sammanhang och synpunkter som man vid ett allvarligt begrundande av vår tids problem inte kan komma ifrån.
Nils Herlitz