SEVE LJUNGMAN och PER STJERNQUIST. Den rättsliga kontrollen över mark och vatten. II. Institutet för rättsvetenskaplig forskning XXXIV. Sthm 1962. Norstedts. 147 s. Kr. 18,00.
Andra delen av professorerna LJUNGMANS och STJERNQUISTS lärobok behandlar expropriationsrätt, vattenrätt, gruvrätt, jakt- och fiskelagstiftning samt allemansrätt och vissa andra regler om markägares rådighet. Denna del är i sin helhet författad av Ljungman. (Del I, anm. i SvJT 1962 s. 45, har 1963 utkommit i en andra upplaga.)
Det är sålunda ett ganska vidsträckt område som täcks av arbetet. På anm:s tid som juris studerande upptog det flera, mycket omfångsrika kompendier; nu är det behandlat på halvtannat hundratal sidor. Det är en verkligt förnämlig prestation av förf. att på detta begränsade, från lärobokssynpunkt lämpliga omfång lyckas att ge en klar och lättläst framställning, som ger det mesta av det väsentliga i de ifrågavarande rättsinstituten. Framställningen är också pedagogiskt skickligt utförd. Särskilt må framhållas, att förf. väl utnyttjar de möjligheter till paralleller och jämförelser med företeelser och regler inom den allmänna fastighetsrätten och civilrätten över huvud som erbjudas just vid de rättsinstitut som behandlas i den förevarande delen. Av värde är att förf. som inledning till varje avsnitt upptagit en förteckning över viktigare svensk och annan nordisk litteratur.
Förf. har ofta avstått — väl av utrymmesskäl — från att ge sig in på diskussion av problem eller kritik av reglerna. Framställningen framstår kanske därför stundom väl problemfri. Även om omfånget på så sätt kunnat hållas nere, skulle det enligt anm:s mening ha varit av värde även kanske inte minst — i en lärobok med sådana diskussioner; för att markera den särskilda karaktären av dylika partier kan ju särskild stilsort användas, såsom skett i EKELÖFS stora lärobok Rättegång.
Så några randanteckningar.
Det framhålles, att den svenska expropriationsrätten redan från början slog in på linjen, att noggrant specificera expropriationsändamålen; man litade icke till en allmänt hållen generalklausul om allmännytta. Det sägs, att denna linje även i fortsättningen bibehållits i svensk rätt. Detta är naturligtvis formellt sett riktigt i det att man ju — i ExprL1 § — under olika punkter räknar upp expropriationsändamål. Men det förefaller dock som om starkt fog funnits för ett påpekande, att nytillkommande expropriationsändamål numera ofta anges så oerhört all-
mänt och vagt att den enskilde knappast får någon som helst vägledning för ett bedömande av expropriationsrisken. Det gäller kanske i alldeles särskilt hög grad punkt 16 i 1 §, enligt vilken expropriation kan medges »för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt». Det beror väl icke allenast på den av förf. påpekade, 1953 genomförda ändringen i tomträttslagstiftningen — varigenom upplåtelse av tomträtt blev möjlig på all mark, ej endast tomtindelad sådan — att denna bestämmelse synes ge nästan obegränsade expropriationsmöjligheter: all slags mark inom en kommun kan exproprieras av denna utan att något ändamål behöver anges; det enda bandet på kommunen är, att den uppger sig skola upplåta marken under tomträtt.1 Även frånsett den konsekvens nämnda lagändring fått, betecknar väl denna regel, liksom också punkt 15 om expropriation för »stärkande av ofullständigt jordbruk» i sin obestämdhet, för att icke säga innehållslöshet, ett mycket långt steg bort från den teknik som från början kännetecknade 1917 års expropriationslag.2
Expropriation kan enligt 1 § ske, om Konungen »prövar det nödigt» för vinnande av de i lagen angivna ändamålen. Förf. har icke gått in på frågan om den närmare innebörden av den begränsning som råder för Kungl. Maj:t genom de angivna orden, liksom ej heller på regeln i 5 § 2 st., att om mer än ett område finnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet expropriation ej må meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande medför större olägenhet än nödigt är. Det är väl dock alldeles klart att angivna stadganden betyda en reell begränsning i Kungl. Maj:ts rätt att bevilja expropriation,3 och det hade kanske varit av speciellt intresse, att detta strukits under just i en för den juridiska undervisningen avsedd framställning. Det synes i första hand klart, att om expropriationssökanden kan vinna ändamålet genom att taga annan mark i anspråk, varvid expropriation icke blir nödvändig utan marken kan förvärvas på frivillig väg (eller redan äges av sökanden), expropriationsbegäran bör avvisas. Frågan blir tydligen av praktisk betydelse endast i händelse det senare, expropriationsfria alternativet ställer sig dyrare eller icke fullt lika gott som det som innefattar expropriation. Det kan väl icke förhålla sig så att även den obetydligaste försämring eller fördyring betyder, att expropriation blir »nödig». Å andra sidan är det väl klart, att en mycket avsevärd fördyring måste medföra, att expropriation kan medges. Det hade varit av intresse att få förf:s synpunkter på detta spörsmål. Detsamma gäller spörsmålet om avvägningen då expropriation väl i och för sig är nödig för ändamålets vinnande men den likväl kanske icke bör få ske. Den förut citerade bestämmelsen i 5 § måste härvidlag innebära, att det skall prövas i expropriationsärendet, om icke något annat område med mindre olägenhet kan exproprieras; i vart
fall måste så ske, om expropriaten gör detta gällande.4 Och vidare kan det, ehuru någon allmän bestämmelse härom icke finns i ExprL, tänkas att expropriation i och för sig är nödig för att ändamålet skall vinnas men att det ifrågavarande området redan tjänar ett allmänt intresse, kanske ett sådant för vilket expropriation kunnat beviljas eller rent av tidigare har beviljats. I ett dylikt fall kan det då också bli aktuellt att beakta det förut berörda förhållandet, att det ändamål för vilket expropriation nu begäres skulle kunna tillgodoses genom ett helt annat men dyrare eller icke helt så gott alternativ. Hur den intresseavvägning som här måste ske bör utföras är ett intressant och säkert ingalunda opraktiskt problem;5 det kan t. ex. tänkas bli aktualiserat, om expropriation begäres beträffande egendom, som är donerad för att tjäna något allmännyttigt ändamål.
I fråga om de intressenter som vid expropriation äro att betrakta som sakägare i expropriationsmålet anses dessa enligt förarbetena, såsom förf. framhåller, vara »alla de, som på grund av något sakrättsligt förhållande» till expropriatens egendom kunna ha ersättningsanspråk mot expropriaten. Dock är det icke nödvändigt, förklaras det, att den av sakägare åberopade rättigheten åtnjuter »s. k. sakrättsligt skydd»; det räcker att den skulle kunna utrustas med dylikt skydd genom inteckning. Ersättning torde därför, bl a., icke utgå, förklarar förf., till innehavaren av obligatorisk rätt, t. ex. den som är berättigad till timmerleverans från exproprierad fastighet. »Det ligger just i den obligatoriska rättighetens konstruktion, att det är motpartens personliga prestationsförmåga men icke hans egendom, som står inne för uppfyllelsen», uttalar förf.
Klart är att dessa uttalanden ha stöd i lagens förarbeten, och rättstillämpningen sker säkerligen i överensstämmelse därmed. Och här är väl icke platsen att diskutera det nyss anförda uttalandet om »den obligatoriska rättighetens konstruktion» med den motsättning som här antydes mellan den förpliktades »prestationsförmåga» resp. hans egendom såsom stående inne för uppfyllelse; är det emellertid icke vid förmögenhetsrättsliga förpliktelser alltid egendom som »står inne för» uppfyllelsen? Men bortsett härifrån undras, om det icke här är fråga om en väl av begreppsjuridiska tankegångar föranledd sammankoppling av helt disparata frågor, som numer vore mogen att avskrivas eller i allt fall klarläggas och kritiseras. Vad finns det för sakligt skäl för att blott rättigheter, som äro eller kunna bli sakrättsligt skyddade — skyddade mot ny ägare vid frivillig överlåtelse resp. mot upplåtarens borgenärer — men icke rättigheter, som ej kunna (eller endast delvis?) kunna vinna sådant skydd, skola bli föremål för behandling och ersättning i expropriationsmålet? M. a. o.: man har svårt att känna sig riktigt övertygad av ett resonemang, som innebär, att — för att anknyta till förf:s exempel — en rätt till timmerleverans icke kan observeras vid expropriationen men så däremot kan ske med exempelvis en skogsavverkningsrätt, om härför blott kan åberopas det enda skälet, att den förra rättigheten är »obligatorisk», medan den se-
nare är — eller inte ens är men kan bli — skyddad i sakrättsligt hänseende genom inteckning.
Det avsnitt som behandlar vattenrätten utgör efter anm:s mening bokens bästa parti. Det är i sanning beundransvärt att på så få sidor kunna ge en så klar och i de väsentliga punkterna så uttömmande skildring av vattenrättens komplicerade regelsystem som här sker. Mest utförligt skildras som sig bör den lukrativa vattenrätten och främst då naturligtvis reglerna om tillgodogörande av vattenkraft, därvid tredelningen av reglerna i sådana som gälla skapande av lämpliga brukningsenheter, lämpliga brukare och lämpliga brukningsmetoder liksom i första delen av läroboken visar sig särdeles givande och instruktiv. Och den som minns sina mödosamma försök att begripa äldre och nyare (sinsemellan helt olika) kungsådrebegrepp vill lyckönska dagens student, som slipper undan med en halv sida, där det befriandeförklaras, att institutet blivit utan betydelse i praktiken.
I fråga om möjligheten att använda gruvrätt som kreditsäkerhet förklarar förf., att den form som härvid erbjuder sig är förlagsinteckning. Emellertid är det väl icke otänkbart, att vanlig pantsättning också kan ifrågakomma. Spörsmålet blir endast vad som härvidlag skall krävas. Fordras, såsom de flesta synas antaga, tradition, blir väl resultatet, att pantsättning här liksom vid byggnad å annans grund praktiskt sett blir utesluten; man blir, liksom beträffande dylik egendom efter det märkliga plenimålet NJA 1954 s. 455, hänvisad till att förkläda avtalet till en säkerhetsöverlåtelse, vilken utväg förf. också anvisar. Men är det verkligen så säkert, att man måste fordra någon traditionsakt vid pantsättning av gruvrätt? Här finns ju — i motsats till vid byggnad å annans grund — ett register, gruvregistret, som skulle kunna tjäna publicitetsintresset, om nu över huvud anses, att ett sådant måste tillgodoses för vinnande av sakrättsligt skydd, och som ju har rättsverkan i sakrättsligt hänseende vid överlåtelse av gruvrätt; en dylik vinner icke verkan mot överlåtarens borgenärer, förrän införande skett i nämnda register.
Det sista avsnittet i boken handlar om »andra regler om markägarens rådighet». Här upptages ägofredslagstiftning, allemansrätt, strandlagen, naturskyddslagen. Fråga är om inte vissa av dessa partier blivit så kortfattade att de nästan lika gärna kunnat uteslutas eller ock förkortas till en ren katalog över aktuella lagar.
Henrik Hessler