Några regler i sparbankslagen
    I SvJT 1963 s. 435 ff har f. d. sparbanksinspektören ERNST LAGERKVIST recenserat min år 1961 utkomna kommentarbok om sparbankslagen. Lagerkvist, som i sin egenskap av mångårig chef för kungl. sparbanksinspektionen äger utomordentlig praktisk förtrogenhet med sparbanksväsendet, har bestått boken en minutiös granskning. Häremot har jag naturligtvis intet att erinra. Det visar sig f. ö. att Lagerkvists randanmärkningar till skilda uttalanden i boken övervägande utgör reflektioner utan kritisk udd eller — i sammanhang där lagtexten lämnat visst utrymme för olika betraktelsesätt — modesta antydningar om möjligheten av annan tolkning än den förf. lanserat. I ett par hänseenden gör Lagerkvist emellertid gällande, att min framställning blivit direkt missvisande. Eftersom dessa hans påståenden torde vara oberättigade, har jag känt mig uppfordrad till ett kort genmäle.
    I anslutning till 27 § sparbankslagen har jag (å s. 172) funnit skäl

understryka vilken roll det föreskrivna förhållandet mellan fonder och inlåning spelar, när det gäller skyldighet för sparbank att träda i likvidation. Frånsett fall — heter det — då en tvångslikvidation betingas av svårare avvikelse från sparbankslagen eller med stöd därav meddelade bestämmelser eller reglementet, är det enbart en rubbning av den föreskrivna fondrelationen som kan utlösa förordnande om tvångslikvidation. För jämförelses skull hänvisas i sammanhanget till banklagsreglerna, som kan föranleda tvångslikvidation redan vid viss förlust av aktiekapitalet oavsett om därmed den föreskrivna fondrelationen rubbats. Skillnaden mellan bankreglerna och sparbanksreglerna anges sålunda vara att sparbank, så länge den inte överskrider sin i relation till fonderna bestämda inlåningsrätt, inte är skyldig träda i likvidation på den grund, att egna medel skulle ha gått förlorade i viss utsträckning. Det är ju detta faktum jag velat ha fram. Ingalunda har jag härmed, som Lagerkvist säger, förnekat sparbanksstyrelsens förpliktelse att slå larm hos tillsynsmyndigheten när fondrelationen rubbats (men först då; inte redan när oavsett fondrelationens upprätthållande viss del av fonderna gått förlorade). Sistnämnda förpliktelse kommenteras såväl vid 81 § sparbankslagen (vartill refereras å s. 172) som vid 84 §.
    Till belysning av värderingsreglerna uti 48 § sparbankslagen jämförda med motsvarande regler enligt bokföringslagen och banklagen har jag (å s. 296—299) infört två tablåer, nr 1 avseende »de allmänna värderingsreglerna» och nr 2 avseende »möjligheterna att åsätta tillgång högre värde än i närmast föregående balansräkning (uppskrivning)». Den senare tablån demonstrerar, såvitt rör sparbankslagen beträffande en kategori tillgångar och såvitt rör de båda andra lagarna beträffande flera kategorier, att ingen inskränkningsregel gäller. Därmed har jag, uttalar Lagerkvist, »tappat den viktigaste inskränkningen av alla, nämligen att uppskrivning ej får gå utöver verkliga värdet (marknadsvärdet)». Har jag då verkligen gjort mig skyldig till ett dylikt vilseledande? Tablåerna har infogats såsom en åskådlig sammanfattning av själva kommentartexten vid lagrummet i fråga, vilken spänner över mer än 25 sidor och följaktligen är synnerligen fyllig. Sedda i sitt sammanhang med kommentartexten illustrerar tablåerna dels de allmänt normerande värderingsprinciperna (tablå nr 1), dels såsom komplement härtill de förutsättningar som stipuleras för den specifika rätten till uppskrivning (tablå nr 2). Inte ens vid en helt isolerad läsning av tablåerna skulle tvekan behöva uppkomma rörande det faktum, att tablå nr 2 har till funktion att — inom den ytterram som tablå nr 1 uppdrager — anvisa huruvida uppskrivning över huvud taget må ske och i vilken mån den i så fall skall begränsas till vissa speciella nivåer. Än en gång, tablå nr 2 är alltså bara ett komplement till tablå nr 1 och kan inte studeras som en självständig översikt över värderingsnormerna. Förklaringen till att Lagerkvist kunnat missförstå innebörden av tablå nr 2 har jag emellertid så småningom tyckt mig kunna finna; ordalagen i recensionen ger faktiskt vid handen, att han betraktat tablå nr 1 såsom upptagande inte de allmängiltigt verkande värderingsregler, jag velat redovisa, utan »reglerna för värderingen anskaffningsåret». Konsekvensen har då blivit, att han tänkt sig tablå nr 2 såsom

en uttömmande upplysningskälla rörande de värderingsregler, som skall gälla för senare bokföringsår. För att inte nya missförstånd skall uppkomma må här tillfogas¹ att min tablå nr 1 givetvis i stor utsträckning har sin praktiska betydelse enbart under anskaffningsåret; ordalydelsen i de lagrum, vartill tablån hänvisar, utesluter t. o. m. delvis att reglerna skulle kunna bli tillämpade under senare år. Men vad nu sist sagts har ingenting att göra med det faktum, som här är det centrala, nämligen att tablå nr 2 inte skall begagnas såsom en uttömmande upplysningskälla rörande dessa senare bokföringsår.
    Jag begagnar tillfället att beröra ett enda av de spörsmål, där Lagerkvist vill rekommendera en annan regeltolkning än den, som kommit till uttryck i min bok; tolkningsdivergenserna i övrigt kommer jag att ägna uppmärksamhet i en eventuell ny upplaga. På tal om sparbanks befogenhet att förvärva »penningar», reglerad i 32 § sparbankslagen, har jag uttalat mig till förmån för att »penningar» uppfattas såsom inkluderande jämväl utländsk valuta (s. 231). Mot detta invänderLagerkvist; det synes föga antagligt, att ordet penningar i 32 § skulle avsetts ha annan betydelse än inländskt mynt, yttrar han. Det bör dock ha varit Lagerkvist bekant, att finansministern i remiss till lagrådetden 15 mars 1963 angående ändringar i valutalagstiftningen till möjliggörande av att bl. a. sparbank skulle få driva handel med utländsk valuta förutsatte, att 32 § sparbankslagen inte utgjorde hinder mot sådan handel. Lagrådet torde ha delat denna åsikt, oaktat det förordade att lagrummet borde »i tydlighetens intresse» angiva, att sparbankäger förvärva såväl in- som utländskt mynt samt checker dragna å in- eller utländsk penninginrättning (se prop. nr 139/1963 s. 77, jfr SFS nr 175/1963).

Peter Westerlind