Efterskrift
    Ovanstående artikel, som redaktionen låtit mig taga del av före publiceringen, må föranleda ett par förtydliganden från min sida.
    Enligt min mening är det uppenbart, att jämförbarhet föreligger mellan 84 § SpL och 120 § BL vad angår styrelsens skyldighet i visst läge att företaga särskild undersökning av företagets ställning med eventuell tvångslikvidation som följd, oavsett att förutsättningarna för likvidationens inträde är olika för sparbanker och för affärsbanker. Bestämmelsen i SpL är en nyhet och torde ha tillkommit efter förebilden i BL. Den som läst ifrågavarande ställe å s. 172 i kommentaren men ej observerat bestämmelsen i 84 § SpL skulle utan tvekan få den uppfattningen, att någon extra undersökningsskyldighet i avsett läge ej förelåge för styrelsen i sparbank. Med hänsyn härtill har jag betecknat framställningen i sagda avsnitt som missvisande.
    Vad angår tablåerna över värderingsreglerna avvisar förf. mitt tolkningsförsök, att med tablå nr 1 över »de allmänna värderingsreglerna» egentligen skulle avses reglerna för värderingen anskaffningsåret. Flera av de regler han anför beträffande tillgångar för stadigvarande bruk

¹ Närmast i anledning av Lagerkvists efterskrift vilken jag studerat i korrektur.

är emellertid endast tillämpliga vid värderingen sistnämnda år. Detta gäller såväl texten »Verkliga värdet eller anskaffningsvärdet, om detta är högre» — i två fall — som texten »Ej över anskaffningsvärdet (däremot ej hinder att överskrida verkliga värdet)» — likaledes i två fall. Är sistnämnda värde det lägre av de två måste varje följande år bokföringsvärdet planmässigt sänkas allt längre under anskaffningskostnaden tills det kommit i nivå med det verkliga värdet. Förhållandet framgår av den avskrivningsskyldighet som är oskiljaktigt förbunden med värderingsregeln i fråga — och som därför ej som skett i tablån får förbigås, f. ö. ej ens om fråga vore blott om anskaffningsåret, då det torde anses att skyldigheten redan då kan inträda (t. ex. i fråga om bil som köpts i början av året och flitigt utnyttjats). Att ovan citerade högsta gränsvärden blott avser anskaffningsåret är även direktutsagt i 48 § 4. SpL. Vidare märkes att bokföringslagens allmänna värderingsregel — »Den bokföringsskyldiges tillgångar må ej upptagas över sina verkliga värden» — vilken bestämmelse i princip fast med nyss diskuterat villkorligt undantag gäller även för tillgångar för stadigvarande bruk, torde förhindra att de sistnämnda får uppskrivas över verkliga värdet. Skulle man nu, såsom förf. vill, tolka tablå nr 2 inom ramen av tablå nr 1 kommer man till det märkliga resultatet att anläggningstillgångar skulle enligt bokföringslagen i versionen tablå nr 1 kunna uppskrivas till anskaffningsvärdet under tidigare år, t. o. m. om detta låge högt över det verkliga värdet. Beteckningen »ingen inskränkningsregel» i tablå nr 2 måste därför anses missvisande och detta även mot bakgrunden av det förhållandet, att på andra ställen i samma tablå riktigt angivits inskränkningar till högst egendomens bestående värde eller högst verkliga värdet. Vid upprättandet av tablåer för sammanfattning och förklaring av en skriftlig framställning är det givetvis avvikt att precisa rubriker och texter i tablåerna väljes, ej minst med hänsyn till de mindre initierade läsare, som främst i tablåerna söker hjälp för problemens klarläggande.

    I övrigt har jag intet att tillägga utan får hänvisa den intresserade läsaren till vad jag uttalat i min anmälan av förevarande lagkommentar.

E. Lagerkvist