Åke Hassler 70 år. När professor emeritus Åke Hassler den 27 februari 1963 ingår i sitt åttonde decennium, kan han blicka tillbaka på en sällsynt lång och synnerligen gagnerik verksamhet som akademisk lärare och forskare. Då Nils Alexanderson år 1922 lämnade professuren i processrätt och internationell privaträtt vid Stockholms högskola för att inträda i Högsta domstolen, blev Hassler — sedan ett par år docent i processrätt vid Lunds universitet — förordnad att upprätthålla professuren. År 1924 utnämndes han vid 31 års ålder till dess ordinarie innehavare. Lärostolen i processrätt, från vilken den internationella privaträtten skildes år 1938, kom Hassler att, fram till sitt inträde i pensionsåldern år 1960, inneha under närmare fyra decennier. Hans bana har härvidlag troligen endast få motsvarigheter såväl bland juris professorer som bland företrädare för andra fakulteter. Av de i dag yrkesverksamma juristerna i vårt land ha omkring 3 000 fått sin utbildning i processrätt under Hasslers ledning. De kunna omvittna en uppskattad lärargärning, präglad av skepsis mot teoretiska konstruktioner och av nära kontakt med detpraktiska rättslivets realiteter. Den relativt sett höga siffran av sex under Hasslers professorstid ventilerade doktorsavhandlingar i processrätt vid Stockholms högskola belyser också hans intresse för den högre undervisningen och förmåga att stimulera och handleda yngre forskare. Med sin uppsats i 1938

års årgång av denna tidskrift »Rättsvetenskapen i nöd» har Hassler f. ö. givit ett kraftigt incitament till förbättring av den juridiska forskningens villkor.
    Hasslers vetenskapliga produktion är omfattande och mångsidig. Efter gradualavhandlingen »Om ställföreträdarskap i rättegång enligt svensk rätt» (1920) inriktades hans intresse närmast på straffprocessen, där skrifterna »Förfarandet i brottmål före domsförhandling» (1923), »Häktningsfrågan i underrätts slutliga utslag» (1926) och »Föreläsningar över den svenska kriminalprocessen I» (1930) varit av stor betydelse icke minst för utarbetandet av 1933 års lagstiftning om tvångsmedel i brottmål, vari f. ö. Hassler själv tog verksam del.
    Den kanske största rättsvetenskapliga insatsen har Hassler gjort inom utsökningsrätten. Hans omfattande systematiska framställning »Utsökningsrätt» (1952, andra uppl. 1960, föregången av det i två häften åren 1938—1940 utgivna arbetet »Svensk exekutionsrätt») utgör ett för praktikern oumbärligt standardverk, av Stjernquist i SvJT:s recension av dess första upplaga karakteriserat som »en ypperlig framställning av det nuvarande rättsläget på utsökningsrättens område».
    Det är icke möjligt att här mer än antyda några av huvudpunkterna inom Hasslers författarskap, representerat bl. a. av en mångfald tidskriftsuppsatser. En fullständig redovisning är f. ö. desto mindre påkallad som Hasslers författargärning av allt att döma är långt ifrån avslutad. Ehuru han självi förordet till sin lärobok »Civilprocessrätt I» (1956, föregången av »Den nyarättegångsbalken I», 1947) ansett sig sakna möjlighet att föra arbetet vidare, lär sålunda en fortsättning nu vara att förvänta.
    Hasslers effektivitet och arbetsförmåga ha möjliggjort för honom att vid sidan av sin gärning som lärare och forskare i stor utsträckning ägna sig åt andra offentliga värv. Inom lagstiftningen har han anlitats för en rad betydelsefulla uppdrag. Starkt kyrkligt intresserad har han i många olika sammanhang gjort betydande insatser i vårt lands kyrkliga liv. Inom politiken har han under lång tid intagit en framskjuten position såsom förste vice ordförande i Stockholms stadsfullmäktige. En symbolisk förening av intressesfärerna vetenskap och politik representerar en av Hasslers sista åtgärder som stadsfullmäktig, innan han med ålderns rätt nyligen drog sig tillbaka från uppdraget, nämligen framläggandet av en motion om inrättande av en professur i kommunalvetenskap vid Stockholms universitet.
    Åke Hasslers rättframma väsen, humor och klokhet ha förvärvat honom tillgivenhet av många, som till 70-årsdagen bringa honom sin hyllning. I denna hyllning ha alla Sveriges jurister anledning att deltaga.

Lars Welamson