Räntan å inteckningsreverser

I en artikel under ovanstående rubrik i denna tidskrift (1963 s. 462) kritiserar prof. OLIVECRONA gällande rättspraxis, som medger innehavare av omslagsrevers, för vilken inteckning är pantförskriven, att på inteckningsreversens ränta taga ut sin fordran även i den mån densamma inte utgöres av just ränta å omslagsreversen. Olivecrona säger sålunda att hitintills ingen ännu har utvecklat hur det överhuvudtaget kan förklaras och försvaras att borgenären får taga ut något annat än omslagsreversens ränta på inteckningsreversens ränta.
    I det av Olivecrona angivna rättsfallet från HD (NJA 1887 s. 196) motiverar HD domslutet att innehavaren av omslagsreversen ägde i avräkning å sin fordran vid köpeskillingsfördelningen för den exekutivt försålda intecknade fastigheten erhålla »ej blott inteckningsreversens kapitalbelopp utan även däri föreskriven ränta» — vilket i rättsfallet innebar att ränta å inteckningsreversen fick tagas i anspråk till täckande av kapital å omslagsreversen — med att det intecknade skuldebrevet »så till kapital som därå föreskriven ränta» utgjort pant för borgenärens fordran.
    Att intecknat skuldebrev, såsom HD konstaterat, såväl till kapital som ränta utgör pant för borgenärens fordran är väl i och för sig således ovedersägligt. Vad frågan här gäller är en annan, nämligen denna: Utgör inteckningens ränta pant för — förutom omslagsreversens ränta — även dennas kapitalbelopp? Det synes självklart att denna fråga bör besvaras jakande och det är väl också så HD:s dom är att förstå, då domstolen nämligen direkt ur konstaterandet att intecknade reversen till såväl kapital som ränta utgör pant för omslagsreversen kommer till det slutet, att inteckningens ränta kan tagas i anspråk till täckande av omslagsreversens kapitalbelopp. Redan detta att i omslagsreversen inteckningen pantförskrives till säkerhet för »denna revers» eller att, med andra ord uttryckt, vid pantförskrivningen inte någon åtskillnad göres mellan huvudfordringens huvudstol och ränta måste innebära att panten — kapitalet och räntan å inteckningen — pantsatts för huvudfordringen i sin helhet, alltså såväl för kapitalet som för räntan å densamma. Men det är ju även mycket vanligt att inteckningens pantförskrivning i omslagsreversen sker till säkerhet för »denna revers till såväl kapital som ränta». Låntagaren-pantsättaren har då direkt utsagt, att inteckningen utan någon åtskillnad mellan kapital och ränta å inteckningen skall utgöra säkerhet för huvudfordringen utan någon åtskillnad mellan kapital och ränta å huvudfordringen. Även om omslagsreversen icke innehåller de citerade orden eller något motsvarande uttryck kan näppeligen någon tvekan råda därom att parterna avsett att omslagsreversen skall

126 RÄNTAN Å INTECKNINGSREVERSERläsas som om den innehållit de citerade orden eller något motsvarande uttryck.
    Skulle inteckningens ränta endast få tagas i anspråk för omslagsreversens ränta, så borde, såvitt jag förstår, inteckningens kapital endast få tagas i anspråk för omslagsreversens kapital. Det synes nämligen helt uteslutet att man skulle kunna göra gällande att parterna —utan att ett ord därom yttrats i pantförskrivningshandlingen — väl avsett att räntan å inteckningen endast skulle svara för räntan å omslagsreversen men att däremot kapitalet å inteckningen skulle svara för både kapital och ränta å omslagsreversen. Att kapitalet å inteckningsreversen får tagas i anspråk till täckande av inte endast kapitalet utan även räntan å omslagsreversen torde för övrigt icke av någon bestridas och även i konsekvens härmed måste det alltså betecknas som helt riktigt, att räntan å inteckningsreversen får tagas i anspråk till täckande av inte allenast räntan utan även kapitalet å omslagsreversen.
    Olivecrona åberopar vid sin kritik av gällande praxis, att omslagsreversen inte behöver företes vid köpeskillingens fördelning och att borgenären därför har faktisk möjlighet att helt enkelt uppträda som innehavare av inteckningen och bevaka »räntan» i den mån han finner för gott, t. ex. för att täcka en växelfordran, ehuru inteckningen icke pantförskrivits för denna. Enligt Olivecrona bemötes bevakanden sällan med någon invändning och den som skulle framställa någon dylik har ringa utsikt till framgång eftersom inteckningen är ett löpande papper.
    Då läget enligt Olivecrona är det, att inteckningshavarens bevakning godkännes utan att han behöver förete omslagsrevers eller eljest styrka sin bevakning — detta är en faktisk men ej en rättslig situation — har han möjlighet att tillskansa sig orättmätig utdelning ur icke endast inteckningens ränta utan även dess kapital. Ur resonemanget kan därför omöjligen härledas något stöd för den uppfattningen, att endast ränta å omslagsreversen — som inte företes eller behöver företes — skulle få uttagas ur inteckningens ränta. I den av Olivecrona skildrade situationen har pant- och omslagsreversen skilts åt och de problem, som därvid uppkommer, är inte specifika för pantsättning av just inteckningar och bör därför lika litet som det förhållandet att, som Olivecrona även åberopar, påstående om god tro kan missbrukas medföra, att man i avtalet om pantsättning av inteckning söker lägga in en begränsning, varför intet stöd kan utvinnas ur avtalets lydelse.
    Olivecronas kritik av gällande rättspraxis synes mig sålunda icke hållbar.

Gunnar Molin