Reviderat förslag till jordabalk. I egenskap av utredningsman har f. d. ledamoten i lagberedningen, justitierådet Peter Westerlind d. 15 okt. 1963 till justitieministern överlämnat betänkande med reviderat förslag till jordabalk (SOU 1963:55). Betänkandet redovisar en omarbetning av det förslag, som år 1960 framlades av lagberedningen (SOU 1960:24—26). Sistnämnda förslag presenterades på sin tid i SvJT av f. d. justitierådet Natanael Gärde (1960 s. 481 ff) och — mera detaljerat — av Westerlind (1961 s. 431 ff).
    Vid remissbehandlingen av lagberedningsförslaget mötte detta i några hänseenden skarp kritik; särskilt riktade sig kritiken mot det av lagberedningen förordade förbudet mot gemensamma inteckningar och vad därmed hörde samman. Justitieministern fann att skälen för remissinstansernas negativa hållning till ifrågavarande förbud i det väsentliga inte kunde gendrivas. Han beslöt att med bibehållande av jordabalksförslagets enhet låta överarbeta förslaget i syfte bl. a. att infoga regler till möjliggörande av gemensamma inteckningar. Den erforderliga omarbetningen anförtroddes åt Westerlind (ang. direktiven för utredningen, se SvJT 1962 s. 330).
    Frågeställningarna kring institutet gemensam panträtt har alltså betecknat det viktigaste utredningsobjektet. Utredningen har givetvis inte kunnat stanna vid att i balkförslaget införa nuvarande, i många avseenden föråldrade regler om gemensamma inteckningar. Den långtifrån lätta uppgiften har varit att å ena sidan bereda utrymme för en gemensam pantsättning, som är ekonomiskt motiverad, och att å andra sidan undvika de komplikationer, som hittilldags utgjort konsekvensen av ansvarsgemenskapen. I utredningsförslaget föreslås nu vissa åtgärder för att i möjligaste mån reservera institutet gemensam panträtt för de situationer, där det har en faktisk funktion att fylla. Därvidlag skiljes mellan anordningar, som underlättar upplösning av panträttsgemenskap, och anordningar, som förebygger uppkomsten av onödig gemenskap. I den förra delen märkes framför allt en grundlig omvandling av uppdelningsinstrumentet, d. v. s. den ordning enligt vilken en panträtt, som häftar gemensamt vid flera fastigheter, kan delas upp mellan dessa. Strävandena att skapa mera lättillgängliga upplösningsformer har emellertid delvis berört också bestämmelserna om s. k. relaxation. En nyhet här är att viss gatumark skall kunna befrias från pantansvaret utan hinder av att annars behövliga sakägarmedgivanden inte föreligger. Till motverkande av att onödig ansvarsgemenskap alls uppkommer uppställes förbud mot att gemensam panträtt grundas annat än i fastigheter uti samme ägares hand.
    Vidare har utredningsmannen försökt förebygga uppkomsten av särintressen i fastigheter, som redan häftar gemensamt för panträtt. Här lanseras en regel om att, när fastighet häftar för gemensam panträtt, i fastigheten må grundas bara panträtt vilande å den fasta egendom, som omfattas av

den gemensamma panträtten. Restriktionen i fråga, som alltså något ofullständigt kan sägas innebära förbud mot särpanträtt i samintecknade komplex, kommer självfallet att spela en väsentlig roll för att framdriva önskvärd upplösning av ansvarsgemenskap.
    Syftet att åstadkomma förenklingar i fråga om de gemensamma panträtterna har tillgodosetts också genom andra reformer än de nu nämnda. Sålunda föreslås förbud mot s. k. interregionala panträtter; gemensam panträtt skall inte få omfatta andra fastigheter än sådana som är belägna inom samma domsaga eller, vad angår stad med rådhusrätt, samma stadsområde. Vidare föreslås att differentieringen mellan t. ex. relaxation med förbehåll och relaxation utan förbehåll skall försvinna. För genomförande av en relaxation skall det alltid vara nödvändigt att förebringa de medgivanden, som f. n. erfordras för att få omnämnda förbehåll inryckt i beslutet.
    Överarbetningen av lagberedningsförslagets panträttsregler har dock inte helt inskränkts till att bereda utrymme för ett fortsatt gemensamt intecknande. Utredningsmannen har sålunda tillåtit sig att även upptaga spörsmålet om en rationalisering av panthandlingens form och utfärdande. Den revision som därvidlag åstadkommits är väsentligen av teknisk karaktär och innebär — till främjande av ordning, reda och trygghet — att pantbreven utformas enhetligt enligt ett standardmönster, som representerar en långtdriven förenkling, samt vidare att de utfärdas inte såsom f. n. och enligt beredningsförslaget av fastighetsägaren utan av inskrivningsdomaren.
    Själva standardiseringen skall bl. a. innefatta, att man använder pantbrev med fixerade valörer; utredningsmannen rekommenderar de jämna krontalen 1 000, 5 000, 10 000, 50 000 och 100 000. Av vissa skäl skall dock valfrihet få råda mellan att begagna pantbrevsformulär med i formulärtexten tryckta standardbelopp och att anlita formulär, varå önskade — fritt bestämda —belopp ifylles av inskrivningsdomaren. Vare sig pantbrevet är av den »helstandardiserade» typen eller bär ett av inskrivningsdomaren ifyllt belopp, skall pantbrevsutbyte vara obligatoriskt i samband med att pantbrevetsvalör nedskrives vid vissa inskrivningsåtgärder, t. ex. partiell dödning. Härigenom förebygges i stor omfattning sådana misstag, som föranledes av att pantbrev med inaktuella valörnoteringar florerar på lånemarknaden.
    Den yttre proceduren vid panträttens tillskapande inledes enligt utredningsförslaget genom att en av fastighetsägaren upprättad ansökningshandling ingives till inskrivningsdomaren. Ansökningen syftar då till att i fastigheten skall grundas en panträtt av viss storlek och beskaffenhet. Också beträffande ansökningshandlingen skall f. ö. standardiseringssträvandena slå igenom. Inskrivningsdomarens åtgärder för att grunda den begärda panträtten består sedan i att utfärda pantbrevet och inskriva detta i fastighetsboken. Inskrivningen, i panträttssammanhanget benämnd inteckning, är liksom enligt lagberedningsförslaget det egentligt konstitutiva moment, varigenom panträtten kommer till stånd.
    I direktiven anvisades utredningsmannen särskilt ett område utöver panträtten, där utredningen hade att söka omarbeta lagberedningens bestämmelser. Här avses regleringen av vad som skall räknas såsom industritillbehör. Gällande bestämmelser i ämnet innebär att till fabriker och andra

lokaler för industriell eller därmed jämförlig verksamhet hör motor, maskin, kärl eller liknande redskap, som för sin användning kräver och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag. Denna gränsdragning anses numera inte tillfredsställande. Framför allt riktar sig kritiken mot att avgränsningen inte skapar önskvärd klarhet. Redan mot bakgrunden härav fann lagberedningen en ny gränsdragning påkallad. Men lagberedningen ansåg ännu ett skäl motivera en omprövning av tillbehörsbestämningen. Sålunda tycktes bestämningen vara betänkligt vid och inbegripa också sådant, som inte representerade för fast egendom tillräckligt allmängiltiga och stadigvarande värden. Lagberedningens överväganden ledde fram till ett förslag, enligt vilket den nuvarande bestämningen kraftigt inskränktes. Vid remissbehandlingen av lagberedningsförslaget uttrycktes på sina håll oro inför den föreslagna inskränkningen, som ansågs skola medföra en avsevärd förträngning av de för industrien tillgängliga pantobjekten i fastegendom.
    Uti det nu framlagda betänkandet konstateras, att det allmängiltiga värdeinnehållet hos den fasta egendomen reellt betraktat är knutet enbart till grunden såsom sådan. De tillgångar, som utgöres av byggnader och andra anläggningar, representerar sålunda oundvikligt mera tids- och branschbetonade värden. Inte minst torde detta gälla — sägs det — om fastigheter, å vilka industriell verksamhet bedrives. Lagberedningen anses med hänsyn härtill inte ha gått tillräckligt långt i sovringen av tillbehörsföremål. Enligt utredningsmannen kan dock en åtskillnad mellan »typiska» och »otypiska» fastighetselement inte gärna få vara utslagsgivande vid avgränsningen av tillbehörskretsen i fråga om fastighet, varå industriell verksamhet bedrives.
    I utredningsförslaget förordas att tillbehörskretsen skall få en mycket vidsträckt räckvidd, en tanke som f. ö. diskuterats redan i samband med tidigare försök att åstadkomma en rationell bestämning. Konkret uttryckt syftas till en bestämning, vilken skulle inbegripa praktiskt taget samtliga maskiner och andra inventarier, som begagnas i den industriella verksamheten. Kravet på yttre samband, vilket i hög grad hävdas i nuvarande avgränsningsdefinition, skulle frånfallas. Av relevant betydelse skulle baravara den s. k. inre samhörigheten mellan verksamhetens ändamålsinriktning och inventarierna. En betydande enkelhet i lagstiftning och lagtillämpning påstås följa av en sådan begreppsbestämning. Den mest väsentliga vinningen sägs dock vara, att bestämningen inte splittrar vad som är en organisk enhet, vilket är av stort värde i panträttsligt avseende.
    Utöver vad som angivits i direktiven har utredningsmannen — efter underhandskontakt med justitiedepartementet — upptagit spörsmålet, om inte lagberedningsförslagets bestämmelser angående rättsinstituten ränterätt och födoråd kunde utgå. De båda instituten avsågs av lagberedningen skola utgöra moderna motsvarigheter till den nuvarande avkomsträtten i vad denna möjliggör upplåtelser av s. k. undantagsförmåner. Utredningsmannens överväganden har lett till de båda rättsinstitutens utmönstrande. I sammanhanget kan nämnas att utredningsmannen ansett sig böra utesluta även reglerna om vattenfallsrätt. Också vattenfallsrätten har ansetts varaen åtminstone numera obehövlig rättskonstruktion.

 

     10—643004. Svensk Juristtidning 1964

    Vid sidan av de områden som nu berörts — panträtt, industritillbehör, ränterätt, födoråd och vattenfallsrätt — har utredningsmannen i några få, huvudsakligen underordnade sammanhang föreslagit jämkningar av lagberedningsförslagets textutformning. Med ett undantag kan nu åsyftade korrigeringar anses alltför obetydliga för att förtjäna ett omnämnande i denna översikt. Undantaget gäller utredningsmannens befattning med reglerna i 4 kap. rörande fastighetsköpets form.
    Lagberedningsförslaget innefattade i flera hänseenden en skärpning av kraven på fastighetsköpets form. I utredningsförslaget förordas nu vissa jämkningar. För det första slopas lagberedningsförslagets krav på samtidig närvaro av båda kontrahenterna vid köpehandlingens undertecknande. Viktigast att komma till rätta med i förevarande sammanhang anses emellertid ha varit kravet att ett av vittnena vid köpehandlingens undertecknande skulle vara s. k. laga köpevittne. Lagberedningsförslaget anses inte ha givit tydliga konturer åt syftningen med institutet laga köpevittne. I en rad hänseenden framkallades tvärtom tvekan — sägs det — om vilka funktioner laga köpevittnet egentligen skulle ha. I utredningsförslaget förordas att vittnet inte tilldelas andra uppgifter än att dels — liksom ett vanligt vittne —bestyrka äktheten av avtalsparternas namnteckningar och dels därutöver till inskrivningsdomaren anmäla de överlåtelser, varmed han befattat sig. Den väsentliga uppgiften blir alltså att medverka till att lagfartsplikten fullgöres. För att ge en mera adekvat beteckning åt vittnet med dess nya, klart begränsade funktionsområde förordas, att termen lagfartsvittne får träda i stället för »laga köpevittne».

A. W.