ÅKE HASSLER. Svensk civilprocessrätt. En lärobok. Sthm (Lund) 1963. Nordiska Bokhandeln. 531 s. Kr. 40,00.

    Efter uppnådd emeritiålder har professor HASSLER med beundransvärd energi fortsatt att ägna sig åt författarskap. Det arbete som denna anmälan avser, en omfattande lärobok i svensk civilprocessrätt, baseras delvis på tidigare läroböcker som Hassler utgivit (Den nya rättegångsbalken. Förra delen. 1947. Civilprocessrätt. 1956.) men framstår i det väsentliga såsom ett nytt verk. Det behandlar i särskilda avdelningar domstolsväsendet, den ordinära civilprocessen (en allmän del och en del om förfarandet), bevisrätten och ett antal »särskilda ämnen» (bl. a. olika former av extraordinär process och specialprocess, summariska processer inför utsökningsmyndighet, skiljeförfarandet samt några anmärkningar om den internationella civilprocessrätten). Ytterligare ges vissa statistiska uppgifter samt lämnas en summarisk förteckning över inhemsk och utländsk litteratur (tidskriftsuppsatser dock ej omnämnda).
    Boken präglas i hög grad av att den är ämnad såsom lärobok. Det synes som om Hassler i mesta möjliga mån har velat gå den studentopinion till mötes som hävdar att juridiska läroböcker skall vara»problemfria», att böckerna framförallt skall möjliggöra snabb memorering av det för tentamen nödvändiga kunskapsstoffet. Förf. hävdar i företalet att det är »av synnerlig vikt för ett effektivt studium» att en lärobok »kan läsas för sig, så att den studerande därvid icke behöver gå till lagtexten» (jfr den rakt motsatta åsikt som helt nyligen, SvJT 1963 s. 356 f., framfördes av HALVAR G. F. SUNDBERG). Ambitionen att vilja redogöra för lagtextens innehåll — och att göra detta även i fråga om tämligen perifera detaljer — har tvingat förf. att i andra avseenden genomföra begränsningar. Härvidlag har en mycket radikal metod tillgripits. Civilprocessrätten framstår i förf:s beskrivning såsom en nästan alldeles okontroversiell materia. Inte på ett enda ställe ges ett referat av något rättsfall eller av något uttalande i doktrinen som skulle kunna ge någon antydan om vilka skäl som vid närmare påseende kunde tala för andra åsikter än dem som förf. själv nämner. Även i de mest omstridda frågor avstår förf. från hänvisningar, t. ex. när han hävdar att juristkollegier ej bör förekomma i underrätterna (s. 27 f.), när han påstår att det av rättsfallen att döma mycket sällan förekommer att part åberopar ny grund vid sidan av eller i stället för den i stämningen angivna (s. 121 f.), när han gör gällande att rätten ej får utfråga part rörande omständighet som ej införts i målet (s. 224) eller — mer härom strax härnedan — när han säger att frågan om hur stora krav som bör ställas på bevisningen »är en fråga om bevisvärdering, som måste hållas noga åtskild från spörsmålet om bevisskyldigheten» (s. 360).

    I vad mån de nu berörda omständigheterna ger anledning till kritik mot läroboken är en fråga som måste ses i sammanhang med det sätt varpå den juridiska undervisningen bedrives. Vore det så att de juris studerande under hela studietiden finge en fortlöpande muntlig undervisning på högsta intellektuella nivå, en undervisning som vore särskilt avpassad för att ge dem övning i att ställa problem under debatt och att sovra bland åsikter, vore det så, så kunde det möjligen finnas fog för den meningen att just läroböckerna borde göras problemfria. Men hur förhåller det sig i verkligheten? För det första är att märka att undervisningen vid de juridiska fakulteterna endast i mycket obetydlig mån är obligatorisk, varav följer att ingen garanti finns för att den utexaminerade skall ha något annat än boklig bildning. För det andra är det ett obestridligt faktum att även den mest nitiske studerande i praktiken får nöja sig med högst sporadiska kontakter med sina fåtaliga lärare. För att få ett mått på den aktivitet som förekommer vid seminarieövningar o. d. kanske man kan fråga hur många timmar per år som en student genomsnittligt »har ordet» under åren fram till sin examen — den examen som förutsättes skola omedelbart göra honom eller henne kapabel att tjänstgöra såsom exempelvis biträdande jurist på en advokatbyrå. Jag skulle tro att endast ett fåtal studenter sanningsenligt kunde påstå sig ha haft ordet mer än en timme per läsår! Hela denna sak är skrämmande. Våra jurister med sina ansvarsfulla uppgifter i samhället skall vara personer som har icke blott kunskaper utan även en uppövad förmåga att se saker från olika sidor och att med stor känslighet väga argument mot varandra. Denna förmåga kan inte f. n. övas upp genom personlig påverkan mellan lärare och elever. Desto viktigare är det då att de juridiska läroböckerna är så skrivna att de i möjligaste mån riktar uppmärksamheten just på de problematiska frågorna.
    Det ligger i sakens natur att en bok med sådan utformning som Hasslers inte ger mycken uppfordran till debatt rörande enskildheter. Det mesta som sägs är redigt och klart sagt och vilar på säkert underlag. På en punkt — antydd nyss härovan — skall emellertid en kort kommentar göras till förf:s resonemang. Förf. anser det klart (s. 352) »att man icke kan basera en dom på mer eller mindre lösa antaganden». »Domaren måste», förklarar han, »vara övertygad om att de fakta han dömer på verkligen föreligger. Är så ej fallet beträffande ett visst faktum, har han att gå ut ifrån, att det icke existerar. Då ingriper reglerna om bevisskyldigheten . . .» Detta yttrande bör lämpligen sammanställas med förf:s nyss härovan citerade uttalande enligt vilket frågan om hur stora krav på bevisningen som bör ställas »är en fråga om bevisvärdering, som måste hållas noga åtskild från spörsmålet om bevisskyldigheten». Till belysning av den problematik som dessa uttalanden aktualiserar kan vi tänka oss följande fall:

    I ett kravmål påstår gäldenären att han fullgjort betalning. Domaren finner att detta påstående, som bestritts av borgenären men som stöds av viss bevisning, framstår såsom antagligt men icke såsom i någon högre grad san-

nolikt. Domaren resonerar på följande sätt: »Bevisbördan för betalning åvilar gäldenären. Inom ramen för den fria bevisvärderingen har jag emellertid rätt att ta ställning till hur stort krav på bevisning som bör ställas. Och jag finner att det inte kan krävas mer än att betalningen gjorts antaglig. Alltså godtar jag gäldenärens påstående.»

    Skulle man verkligen kunna göra gällande att domarens här förda resonemang rörande beviskravet borde anses ovidkommande för bevisbördan och endast angå bevisvärderingen? Om man skulle acceptera att en domare hade full frihet att inom ramen för den fria bevisvärderingen ta ställning till vilka krav som borde ställas på bevisningen, skulle inte detta innebära att man fullständigt gåve upp tanken på att bevisbördereglerna hade några funktioner att fylla? — Att förf. inte närmare har utfört sina åsikter på dessa punkter är så mycket mera beklagligt som det för läsaren måste vara svårt attställa samman hans nyssnämnda yttranden med vad som sägs rörande partsförhör under sanningsförsäkran (s. 370, jfr s. 423) : »När parterna höres mot varandra, råkar man lätt i det läget, att uppgift står mot uppgift. Det kan då bli vanskligt för rätten att avgöra, vilken av parterna som förtjänar tilltro.» — Hur skulle en sådan vansklighet kunna uppkomma för en domare som ställde sig på den ståndpunkten att han »måste vara övertygad om att de fakta han dömer på verkligen föreligger» och att han eljest måste tillämpa regler om bevisskyldigheten? För denne domare borde det ju framstå såsom helt ovidkommande huruvida något mer tilltro borde fästas vid den ena partens utsaga än vid den andras.
    Det sist sagda har avsett ett specialproblem som ej har någon dominerande betydelse i Hasslers framställning. Vilken uppfattning man har om Hasslers bok såsom helhet måste väsentligen bli beroende av hur man ställer sig till frågan om behovet av problemfria läroböcker. Oavsett vilken åsikt man må ha om detta har man emellertid anledning att betrakta Hasslers arbete som ett värdefullt tillskott till vår processrättsliga litteratur. Arbetet ger nämligen på en mångfald punkter, och särskilt i vad avser de tidigare angivna »särskilda ämnena», utmärkta sammanfattningar rörande sådana problem som studenterna ej behöver ha ingående kunskaper om. Noteras bör också att arbetet präglas, såsom Hasslers arbeten alltid gör, av en systematik som är föredömligt klar och som i hög grad bidrar till att skapa en god överblick över civilprocessens materia.

Per Olof Bolding