ALF ROSS. De Forenede Nationer. Köpenhamn 1963. Nyt Nordisk Forlag. 432 s. Dkr. 56,00.

    Professor ALF ROSS i Köpenhamn har publicerat ett omfattande verk om FN. Det är en synnerligen innehållsrik volym. Förf. ger en ingående skildring av FN:s stadga, såväl av dess tillkomsthistoria som av alla viktigare principfrågor som behandlats i stadgan. Boken framstår närmast som ett juridiskt arbete men är i lika hög grad av politiskt innehåll eller sociologiskt om man så vill.

    Förf. är angelägen om att vara realistisk i sin bedömning och i sina tolkningar. Han vänder sig med stor skärpa mot illusionstänkandet i dessa frågor och söker samtidigt påvisa sammanhanget mellan den politiska problematiken under tiden före folkförbundet och FN och under den nuvarande epoken. Vid sin fräna kritik av de optimistiska utläggningar om världens omdaning som stundom kommer till uttryck i den allmänna debatten verkar han en aning cyniker. Redan inledningsvis nämner han med saknad att »den europeiska konserten» före första världskriget fick vika för idén om kollektiv säkerhet. Av engelska förarbeten till förbundsakten framgår att man i brittiska utrikesdepartementet tänkte sig ett råd, sammansatt uteslutande av stormakterna. »Dessvärre blev denna realistiska och i tradition förankrade tankegång urvattnad och undanträngd av en idé, lancerad av Wilson, idén om en ömsesidig, automatisk garantiordning, eller i korthet idén om den kollektiva säkerheten». Jag kan inte dela denna åsikt. Att de mindre staterna var representerade i folkförbundets råd var enbart nyttigt även om deras insatser inte kunde bli så betydande.
    Hos Wilson var tron på folkförbundets säkerhetssystem, anser prof. Ross, förbunden med en annan lika orealistisk föreställning: att krig uppstår därför att folket vilseledes av regenter med absolut makt, som inte står till ansvar för sina gärningar, och genom den hemliga diplomatin. Han var därför enligt Ross övertygad om att när alla folk styres demokratiskt och handlägger alla utrikespolitiska angelägenheter under öppna former, en väsentlig orsak till krig bortfaller. — Med tanke på det kejserliga Tysklands roll i förspelet till första världskriget och Hitlers roll vid andra världskrigets utbrott, förefaller det sannerligen inte orealistiskt att hysa den åsikt som tillskrives Wilson. Däremot har Ross otvivelaktigt rätt när han kritiserar presidentens tro på ett automatiskt verkande säkerhetssystem. Det planerade kollektiva trygghetssystemet har icke heller i FN:s regi förverkligats. Det har, såsom Ross anmärker, ersatts med ett nätverk av regionala säkerhetsapparater.
    På tal om trygghetssystemet framhåller förf. att uppfattningen om vetot såsom orsak till FN:s maktlöshet vilar på ett avgjort missförstånd. Det kan vara rimligt att diskutera huruvida vetot bör avskaffas när det gäller vissa mindre frågor men inte när det gäller vidtagandet av tvångsåtgärder för fredens upprätthållande. Att igångsätta sanktioner mot en stormakt eller mot en stormakts vilja är inte att trygga freden, säger förf., utan att släppa lös kriget. Stormakternas vetorätt är uttryck för stadgans nyktra erkännande av den realistiska sanningen att utan enighet mellan stormakterna är ingen ordning för vidmakthållande av fred och trygghet möjlig. Det är samma åsikt som jag har utvecklat bl. a. i en riksdagsdebatt om Koreakriget, livligt motsagd av andra talare.
    Förf. omnämner möjligheten att FN:s olika organ, bland dem församlingen, vid skiljaktiga meningar om stadgans tolkning kan begära rådgivande utlåtande av den internationella domstolen. Det har inte ofta skett, blott åtta gånger, meddelar han. Denna reserverade hållning

gentemot domstolen vill Ross återföra på huvudsakligen två motiv. Det ena hos kommunistiska stater och hos länder med ett kolonialt förflutet, vilka principiellt vägrar att erkänna domstolens auktoritet och den rättsuppfattning som den representerar. Det andra motivet är en farhåga för att domstolen, bunden av traditionella rättsprinciper, inte skall ge politiska hänsyn den vikt som är önskvärd i en organisationsom är så utpräglat politisk till sin karaktär som FN.
    Förf. påpekar att man på juridiskt håll brukar beklaga denna hållning hos FN:s organ och stämpla den som en avvikelse från den eljest i den västliga världen erkända principen om rättens primat. För egen del vill Ross dock ta avstånd från denna kritik. Han menar att det är lyckligt att lämna utrymme åt politiska hänsyn för bättre främjande av FN:s utveckling. Han väljer ett slående exempel: tolkningen av art. 2 (7) i stadgan om icke-inblandning i staters inre angelägenheter. Tolkad efter ordalydelsen och stadgans tillkomsthistoria skulle FN i stor utsträckning vara obehörig att befatta sig med internationella frågor av största vikt. I praxis har man satt sig över detta och förf. menar att detta inte varit möjligt om domstolen blivit tillfrågad om tolkningen. Jag anser att Ross väsentligen har rätt häri även om det måste göras vissa distinktioner. Man kan tänka på den sydafrikanska rasdiskrimineringen, på de algeriska och tunisiska frågorna, på Cypernfrågan. Invändning rörande inre angelägenheter har i dessa frågor framställts men ogillats av generalförsamlingen.
    Träffande är den anmärkning som göres i detta sammanhang att det är en motsägelse att upprätta en organisation som skall syssla med politiska och ekonomisk-sociala angelägenheter och samtidigt ålägga organisationen att följa principen att blott behandla frågor som är reglerade av folkrätten. Begreppet inre angelägenheter kan alltså —tvärtemot en vanlig uppfattning — icke definieras med hänvisning till folkrätten. En sådan tolkning har heller inte följts i praxis. Invändning mot FN:s kompetens har i själva verket avgjorts genom ett moraliskt-politiskt bedömande och det är i konsekvens härmed att avgörandet icke hänskjutes till domstol.
    Förf. kommer i olika sammanhang in på frågan om generalsekreterarens roll. Han framhåller den utveckling ämbetet undergått genom att Hammarskjöld vid vissa betydelsefulla avgöranden nödgades handla på eget ansvar utan täckning av säkerhetsrådet. Han uppträdde som exekutiv myndighet eftersom enighet i erforderlig utsträckning inte kunde nås inom rådet och det var nödvändigt att handla. Denna i viss mån självtagna myndighet utlöste så småningom den kända konflikten mellan Hammarskjöld och Chrustsjev. Den senare beskyllde Hammarskjöld för bristande objektivitet eller neutralitet. Med all respekt för Hammarskjölds oangripliga hederlighet och för den tradition han inkarnerar är jag, säger Ross, benägen att ge Chrustsjev rätt: neutralitet i internationella relationer är otänkbar så länge den gemensamma grundvalen för det internationella samfundet är så spröd som den är.
    Jag tror inte för min del att den ryska beskyllningen för bristande

neutralitet var den verkliga orsaken till konflikten. Denna får snarare förklaras på det sätt att generalsekreteraren alltmer genom den praxis som höll på att utveckla sig framstod som en maktfaktor inför vilken vetot inte gällde. Detta betydde en förskjutning av inflytandet som det föreföll ryssarna svårt att tolerera, så mycket hellre som förskjutningen aldrig hade förutsetts vid stadgans tillkomst. Det befanns nödvändigt att stäcka denna utveckling som skett med stöd av Hammarskjölds starka personlighet och stora prestige. Beskyllningen för bristande objektivitet var enligt min tro endast den form som anloppet mot Hammarskjölds successivt vunna position erhöll.

Östen Undén