Några anmärkningar rörande rättsvillfarelse

Rättsvillfarelsens betydelse i straffrättsliga sammanhang har under senare år varit föremål för utläggning eller omnämnande i denna tidskrift, dels av STRAHL genom uppsatsen »Till frågan om rättsvillfarelses betydelse i straffrätten» (1962 s. 177 ff) och dels av WALLÉN idennes artikel om sjukkassebedrägeriet (1963 s. 321 ff). Det må tilllåtas mig bidra med några reflexioner i detta mycket svåra ämne.
    Som bekant skiljes enligt hittills gängse betraktelsesätt inom straffrätten mellan faktisk och rättslig villfarelse samt, beträffande den senare företeelsen, mellan egentlig rättsvillfarelse (vilken rör själva straffbudet) och oegentlig rättsvillfarelse (vilken rör rättsregler, som i vissa avseenden kompletterar den i straffbudet nedlagda brottsbeskrivningen).
    Den sistnämnda kategoriindelningen kan emellertid, om den straffrättsliga rättsvillfarelsen ses ur en annan synvinkel, ersättas med en ny; det sätt varpå förekommande rättsvillfarelse behandlats i domstolspraxis visar, att villfarelsen, där den tillmätts relevans, antagits utgöra en subjektiv straffrihetsgrund resp. en brist i det subjektiva brottsrekvisitet.1 De ifrågavarande beteckningarna blir därvid, om man fortfarande önskar frakta dem med sig, blott etiketter att åsättade olika figurerna av rättsvillfarelse alltefter den karaktär av materiell straffbetingelse som tillagts dem av domstolarna — de uttrycker endast skenbart någon speciell egenskap hos villfarelsen (att denna skulle vara till sin natur egentlig eller oegentlig), vilken egenskap just på grund därav leder till det ena eller andra judiciella handlingssättet. — Om detta problemkomplex må i förevarande sammanhangdet nu sagda vara tillräckligt.
    Beträffande den oegentliga rättsvillfarelsen brukar det läras, att denna alltid utesluter dolus (och, om den är ursäktlig, även culpa). Om — för att anknyta till ett aktuellt exempel — den åtalade, låt vara felaktigt, trott sig berättigad till det ekonomiska understöd, vartill han påstås ha bedragit sig, skulle detta utesluta uppsåt och följaktligen ansvar för bedrägeri.
    Man kan fråga, hur rättsvillfarelsen hos gärningsmannen kan utesluta uppsåt (dolus). Om gärningsmannen tror sig vara berättigad till visst bidrag, kan han ju inte i samma ögonblick anse sig oberättigad därtill. Av den omständigheten, att ett misstag är motsatsen till en riktig kunskap, kan man inte dra någon slutsats om den straffrättsliga bedömningen av ett handlande i misstag.

 

     1 Se ELWING, Tillräckliga skäl (Lund 1960) s. 194 ff.

CARL M. ELWING 203    Jag vill ifrågasätta, om inte förklaringen är att finna i den betydelse varuti termen dolus brukats.
    Det vill synas, som om man inom rättsvillfarelseläran använder begreppet dolus ibland i ontologisk mening, alltså just i betydelsen dolus, och ibland i normativ mening, alltså i betydelsen straffbarhet eller straffansvar — nämligen sådant straffansvar som är betingat av att dolus i ontologisk bemärkelse föreligger. I framställningar över begreppet rättsvillfarelse kan man finna, att uttrycket dolus eller uppsåt i åtskilliga sammanhang kan bytas ut mot ordet straffansvar, utan att satsinnehållet fördenskull förändras.2 Det förekommer alltså en glidning mellan olika betydelser hos termen dolus — liksom i övrigt sammanblandningen av ontologiskt och normativt tänkande är en ej ovanlig företeelse inom juridiken.
    I det nyss påtalade sammanhanget har uppenbarligen ett normativt uppsåtsbegrepp kommit till användning. Att uppsåtet uteslutes betyder alltså, att uppsåtsrekvisitet ej är uppfyllt, nämligen under antagandet, att uppsåtsrekvisitet vid ifrågavarande slags bedrägeri omfattar det förhållandet, att gärningsmannen icke är berättigad till det ekonomiska understödet. »Uppsåt» är här liktydigt med »det uppsåt som fordras för att konstituera bedrägeri», och blotta termen uppsåt utsäger allt vad som i förevarande avseende är erforderligt.
    Eventuellt uppsåt förutsätter, att gärningsmannen varken tror det ena eller det andra utan är osäker samt att han skulle ha handlat även i fall av visshet. Det brukar nu sägas, att dolus eventualis —vars eventuella förekomst f. ö. aldrig kan styrkas — utesluter oegentlig rättsvillfarelse. Denna tes verkar, sammanställd med den nyssnämnda lärosatsen om den oegentliga rättsvillfarelsen såsom effektalstrare, onekligen förbryllande. Vad kan den ge därutöver — utöver konstaterandet, att oegentlig rättsvillfarelse »utesluter dolus»?
    Det sistnämnda avser, som här antagits, den oegentliga rättsvillfarelsens betydelse för straffansvaret (och inte för förekomsten av dolus). Satsen, att dolus eventualis utesluter oegentlig rättsvillfarelse, torde däremot närmast gälla förhållandet mellan begreppen dolus och villfarelse. Och den utsäger det självklara faktum, att den som handlar i dolus eventualis (må uttryckssättet tillåtas!) i förhållande till faktum x inte svävar i villfarelse om förekomsten av detta faktum — han räknar nämligen med möjligheten att faktum x föreligger, medan villfarelse härutinnan innebär en övertygelse om att faktum x icke föreligger. Såtillvida är alltså den ifrågavarande satsen utan intresse.
    Det sagda leder till frågan, om inte dolus eventualis utesluter jämväl egentlig rättsvillfarelse. Kan den som handlar i dolus eventualis samtidigt befinna sig i egentlig rättsvillfarelse? Rådande lära svarar ja. I denna situation återkommer tydligen användningen av dolustermen med normativt innehåll, alltså i betydelsen av sådan dolus eventualis som är förutsättning för straffansvar. Om den egentliga

 

     2 Se t. ex. THORNSTEDT, Om rättsvillfarelse (Sthm 1956) s. 10, 124, 132 not 13, 154, 166, 207, 230 och 274; STRAHL, anf. uppsats s. 192, 193, 201 not 55, 202 och 212.

204 ANMÄRKNINGAR RÖRANDE RÄTTSVILLFARELSErättsvillfarelsen heter det ju, att den — i motsats till den oegentliga rättsvillfarelsen — icke utesluter dolus, d. v. s. icke utesluter straffansvar (utom undantagsvis).
    Bakom detta resonemang ligger det förhållandet, att dolus eventualis beträffande faktum x icke i och för sig hindrar, att gärningsmannen kan sakna vetskap och även misstanke om faktum y (y = rättsregelns existens). Förklaringen till det märkliga påståendet, att det finns fall av rättsvillfarelse, som icke utesluter dolus — alltså föreligger samtidigt med dolus — måste vara, att man med termen dolus i detta sammanhang menar, inte dolus i ontologisk bemärkelse utan den dolus som är nödvändig och jämväl tillräcklig för straffansvar. Om ett brottsrekvisit konstrueras så, att det subjektiva rekvisitet inte inbegriper vetskap om en viss rättsregel, blir ju konsekvensen, att brottet kan begås, även om gärningsmannen saknar vetskap om denna rättsregel.
    Det underlättar onekligen penetrationen av rättsvillfarelselärans mysterier, om man betänker, att enligt förnuftets lagar vetskap om faktum x (dolus) är motsatsen till (»utesluter») ovetskap om samma faktum. Vetskap om faktum x är icke logiskt oförenlig med vare sig vetskap eller ovetskap om faktum y. Och förekomsten av dolus eventualis beträffande faktum z »utesluter» naturligtvis logiskt förekomsten av villfarelse om faktum z, vare sig villfarelsen är faktisk eller rättslig eller — i senare fallet — kallas egentlig eller oegentlig.

Carl M. Elwing