Prejudikat rörande sjukkassebedrägerier?
Genom dom nr Br 37, given den 14/11 1963, har HD för första gången upptagit till prövning ett mål rörande sjukkassebedrägeri (i ett tidigare fall, NJA 1962 B 5, prövade HD endast straffmätningen). Jag har tidigare kommenterat underinstansernas domar i detta mål.1 Omständigheterna var i korthet följande.
P var sjukskriven för psychoneuros som helt arbetsoförmögen 13/10—30/11 1959. Han var ordinerad vila och läkarvård. Läkarintyg av detta innehåll ingav P till sjukkassan den 19/10 och den 31/11 (eller kort därefter). P uppbar hel sjukpenning för tiden 19/10—20/11. Samtidigt hade han heltidsarbete som försäljare på provisionsbasis. HR frikände P under motivering, att han var vad jag kallat medicinskt arbetsoförmögen, d. v. s. han var för botande av sin sjukdom ordinerad att avhålla sig från arbete.2 Hans arbetsoförmåga påverkades inte av att han arbetade och han var därför berättigad till sjukpenning. Att P arbetat kunde visserligen tänkas ha lett till att han förverkat sin rätt till sjukpenning, men detta behövde HR inte ta ställning till, eftersom den fann att P inte varit pliktig att upplysa sjukkassan om sitt arbete (tydligen emedan han inte avkrävts s. k. medlemsintyg). HovR fann, att P ej varit arbetsoförmögen. Genom
att inge läkarintygen till sjukkassan hade P bibragt denna den oriktiga föreställningen, att han på grund av arbetsoförmåga var berättigad till sjukpenning. HovR vägrade således, ehuru utan motivering, att godta HR:ns uppfattning, att P var (medicinskt) arbetsoförmögen, samt fann, att P:s arbete visade, att han ej heller varit (faktiskt) arbetsoförmögen. Följaktligen fälldes P för bedrägeri.
HD kommer till samma slut som HovR ehuru på andra grunder. Enligt HD:s uppfattning har läkarintygen inneburit, »att P för botande av sjukdomen skulle helt avhålla sig från arbete under angivna tider». P har haft heltidsarbete. HD konkluderar: »Med hänsyn härtill var P icke berättigad till sjukpenning.» Därmed är den prejudiciella frågan om P:s rätt till sjukpenning avgjord.
HD övergår därefter till bedrägerikonstruktionen och uttalar: »Genom att åberopa läkarintygen har P ingivit sjukkassan den föreställningen, att han ämnade avhålla sig från arbete i enlighet med vad som sagts i intygen. Detta kan P icke hava undgått att inse. Omständigheterna giva emellertid vid handen, att P redan då han ingav det första läkarintyget hade för avsikt att utföra försäljningsarbetet. P har följaktligen medelst vilseledande föranlett, att sjukpenning oriktigt utbetalats till honom. Han är på grund härav skyldig till bedrägeri i två fall.»
Vad först beträffar den prejudiciella frågan, så är det inte så lätt att av HD-domen utläsa, varför P ej var berättigad till sjukpenning. Klart är visserligen, att det är P:s arbete, som gjort honom icke berättigad till sjukpenning, men därmed är inte sagt, på vad sätt arbetet påverkat hans rätt till sjukpenning. En möjlighet är, att P:s arbete anses bevisa, att han ej varit (faktiskt) arbetsoförmögen (jfr HovR:s dom). Han har då aldrig haft rätt till sjukpenning (resonemanget synes förutsätta, att P ej är medicinskt arbetsoförmögen). En annan möjlighet är, att P såsom medicinskt arbetsoförmögen varit berättigad till sjukpenning men enligt SFL § 27 b) förverkat sin rätt genom att arbeta i strid med läkarens ordination. RÅ, som avgivit yttrande i målet, har utvecklat en tredje möjlighet (yttrandet återgivet i RÅ:s cirkulärskrivelse nr 128/1963). Enligt RÅ:s uppfattning skulle rätten till sjukpenning vid medicinsk arbetsoförmåga vara så utformad, att den förutsatte dels, att vederbörande enligt läkares föreskrift för sjukdomens botande borde avhålla sig från arbete, dels att vederbörande verkligen avhöll sig från arbete. Sistnämnda begränsning i rätten till sjukpenning finns visserligen inte angiven i SFL (liksom den saknas i lagen om allmän försäkring), men, säger RÅ, det »måste . . . nämligen antagas ha varit lagstiftarens mening». Stöd för detta antagande anser sig RÅ finna i lagförarbetena. Mot denna av RÅ uppställda begränsning i rätten till sjukpenning måste, så praktisk den än kan te sig, flera invändningar kunna göras. Hur förhåller sig denna »begränsning» till den nyss angivna förverkanderegeln i SFL § 27 b)? Är inte »begränsningen» (vars effekt i realiteten blir den, att arbete i strid med läkares ordination blir en automatisk förverkandegrund) ett resultat av att frågan om rätten till
sjukpenning, ett socialrättsligt problem, tolkats utifrån utpräglat åtalsteknisk synpunkt?
I sin cirkulärskrivelse uttalar RÅ, att HD i sin dom godtagit RÅ:s synpunkter på rätten till sjukpenning vid medicinsk arbetsoförmåga. Detta är mycket möjligt men kan knappast utläsas ur HD:s domsmotivering. Där sägs ju helt kort, att P arbetat på heltid och att han med hänsyn härtill icke var berättigad till sjukpenning. Däri måste även rymmas möjligheten, att P jämlikt SFL § 27 b) förverkat sin rätt till sjukpenning. Visserligen ville åklagaren inte i HD göra gällande, att P förverkat sin rätt till sjukpenning jämlikt sagda lagrum, men detta torde sakna betydelse, då gärningsbeskrivningen innehåller alla rekvisit för ett sådant förverkande.
I fråga om bedrägerikonstruktionen i HD-domen kan intet tvivel råda. HD ser P:s förfarande att lämna in läkarintygen till sjukkassan, samtidigt som han har för avsikt att i strid med ordinationen utföra arbetet på heltid, som ett positivt vilseledande. Ingivandet av läkarintygen tolkas som ett tyst påstående om att P ämnar följa ordinationen, ett påstående, som blir vilseledande emedan P inte ämnar följa ordinationen. Som tidigare framhävts,3 har i praxis ingivandet av läkarintyg tolkats som ett påstående om (faktisk) arbetsoförmåga jämte en begäran om utfående av sjukpenning (jfr HovR:s dom i det här behandlade målet), vilket är mycket rimligt. HD går emellertid ett steg längre och ser i P:s ingivande av läkarintygen ett påstående om att P ämnar följa den i intyget givna ordinationen. Detta är förvisso ett rationellt sätt att resonera, varigenom man undviker alla svårigheter med upplysningsplikt och underlåtenhet att upplysa.
Hur man än tolkar HD:s avgörande, kvarstår likväl frågan, hur saken skulle bedömts, om P kommit på idén att arbeta först efter ingivande av läkarintyg. I så fall hade P vid ingivandet saknat bedrägligt uppsåt och ej vilselett sjukkassan vid denna tidpunkt. Då måste frågan om en eventuell upplysningsplikt komma upp. Hur HD skulle ställa sig i ett sådant fall kan inte förutses. Det är frestande att sluta dessa rader med ett praeterea censeo, nämligen att »sjukkassebedrägerier», bl. a. med hänsyn till de svårigheter de även i framtiden kan komma att vålla domstolarna, bör kriminaliseras genom en särskild paragraf i lagen om allmän försäkring.
Per-Edwin Wallén