Om skiljedomstolar i Finland
Specialdomstolar behövs för att man skall få tillgång till den yrkes- och specialkunskap, som är nödvändig för avgörandet av vissa slag av mål. En del mål kan faktiskt och juridiskt sett vara så omfattande och svåra att utreda, att de på ett oanat sätt kunde stoppa upp behandlingen av andra mål för långa tider eller fördröja handläggningen, om alla mål skulle gå till de allmänna domstolarna. I specialdomstolarna kan även möjligheten att söka ändring avskäras eller begränsas. Men detsamma kan sägas också om skiljemannaförfarandet. Och i avsaknad av en särskild handelsdomstol bör man nämna, att redan en skiljedomstol ad hoc1 men särskilt fasta skiljedomstolar, såsom Helsingfors Centralhandelskammares skiljenämnd,2 på sätt och vis är specialdomstolar av privat natur i synnerhet för slitande av handelstvister, och att rättegången vid dem är specialprocess av privat
natur.3 Av praxis finner man, att skiljemännens antal i de flesta fall är tre, ordföranden inbegripen. I större tvister angående leveranser och byggnadsentreprenader förekommer dock ofta förutom ordföranden — som då vanligen är lagfaren — fyra skiljemän, av vilka vardera parten utsett två. I Helsingfors Centralhandelskammares skiljenämnds praxis under den senaste tiden har den vanliga sammansättningen varit tvenne lagfarna medlemmar, av vilka den ena fungerat som ordförande, samt som tredje medlem en person representerande speciell sakkunskap.
Byggnadsentreprenadtvister mellan enskilda inhemska parter går nästan utan undantag till skiljedomstol i enlighet med uttryckliga klausuler i entreprenadavtalen och i de allmänna avtalsvillkoren inom byggnadsbranschen, till vilka i avtalen hänvisas. Vanligen är det fråga om stora intressen. Yrkandena på ömse sidor kan vara vittförgrenade och svåra att utreda.
Lagen om skiljemannaförfarande är fortfarande gällande i sin ursprungliga lydelse. Av specialstadganden på området kan följande nämnas.
Förutom de fall då skiljemannaförfarandet ersätter rättegång inför allmän domstol kan detsamma i vissa fall anlitas i stället för rättegång vid specialdomstol. Detta är fallet med tvistemål, som eljest ankommer på arbetsdomstolen (Lagen om arbetsdomstolen 1946, 8 §), samt vissa ersättningsfrågor enligt vattenlagstiftningen (Vattenlagen 1961 5 kap. 90 §: ersättande av flottningsskada). Dessutom ingår i den nya vattenlagen ett särskilt stadgande om obligatorisk förberedande behandling inför specialskiljedomstol (Vattenlagen 5 kap. 84—86 §§), såvitt överenskommelse ej träffats om tvistefrågans hänskjutande till allmänt skiljemannaförfarande. I Finland existerar ingen specialdomstol i expropriationsärenden — såsom fallet är i Sverige — men enligt expropriationslagen (14.7.1898) är det möjligt att överlämna tvist angående särskilda ersättningar till avgörande av skiljemän (45 §). Även i vissa av sjölagen 1939 reglerade fall avgörs en del frågor av skiljedomstol antingen såsom uteslutande (39 § 2 mom. och 40 § 1 mom.) eller konkurrerande (42 §) instans. Enligt lagen om advokater (12.12.1958, 2 §) bör i advokatföreningens stadgar uppgivas bl. a. »huru den, som icke hör till föreningen, skall beredas rätt att medelst skiljemannaförfarande slita mellan honom och föreningsmedlem uppkommen tvist, som berör eller ansluter sig till medlemmens verksamhet som advokat». I justitieministeriets beslut om fastställelse av stadgar för allmänna advokatföreningen (24.4.1959) finns närmare föreskrifter därom.4
I synnerhet tidigare kunde man i Finland märka en tveksam och försiktig inställning hos staten och dess olika inrättningar i fråga
om ingående av för staten bindande skiljeavtal och -klausuler. Detta torde främst ha berott på att man fruktade de av skiljemannaförfarandet föranledda kostnaderna och de icke på förhand bestämda skiljemannaarvodena. Numera intas det dock rätt ofta i köpekontrakt och byggnadsentreprenadavtal, som ingås för statens räkning, antingen en uttrycklig och uteslutande skiljedomsklausul eller ock en klausul, vari skiljemannaförfarandet anges som en alternativ möjlighet. Motsvarande gäller även i avseende å avtal, som ingås för kommunsräkning. Kommunens styrelse är berättigad att för kommunen sluta skiljeavtal trots att kommunallagen icke innehåller något allmänt stadgande därom.5 Även tvister mellan stat och kommun har i Finland slitits inför skiljedomstol.6 Speciellt omnämnande förtjänar förordningen om upplåtande av statligt byggnadsarbete på entreprenad (F 29.6.1961). Dess 19 § lyder: »I skriftligt entreprenadkontrakt skall intagas bestämmelse om att i entreprenadförhållandet uppkommande tvister skola hänskjutas till skiljemannarätt eller, om någondera avtalsparten det yrkar, till Helsingfors rådstuvurätt för avgörande.»
Vid slutande av ett kommersiellt huvudavtal med en utländsk handelspartner kan man nästan säga att det gäller som en allmän regel, att man överlämnar av avtalet uppkommande tvister till avgörande av skiljemän och inte, annat än i undantagsfall, medelst prorogationsavtal överenskommer om domstol i viss stat. Detta gäller även i de fall då den finska parten är en statlig inrättning (t. ex. statsjärnvägarna). Detta beror på att en dom, som domstol i ett land avkunnat i huvudsaken, enligt nu gällande stadganden och konventioner (eller till följd av att sådana saknas) i allmänhet ej alls kan verkställas i ett annat land, medan däremot en skiljedom kan verkställas relativt lätt. Sålunda är utländsk (= icke-inländsk) skiljedom verkställbar i Finland: 1) om den uppfyller kraven enligt Finlands lag om skiljemannaförfarande, 2) om Finland och vederbörande stat (eller stater) slutit en särskild bilateral (eller multilateral) överenskommelse eller 3) om Finland och medkontrahentens hemstat godkänt ett allmänt internationellt fördrag om verkställighet av skiljedom, vilket genom nationell lagstiftning bringats i kraft i Finland. Finland har i tiden anslutit sig till Genève-konventionerna (protokoll 1923 och konvention 1927) och numera även till New York-konventionen 10.6.1958, som gäller erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. Sistnämnda konvention har bringats i kraft i Finland medelst lag 5.1.1962 och förordning 2.3.1962.7
Finland har visserligen dessutom undertecknat den europeiska konventionen om skiljemannaförfarandet i internationella handels-
frågor av år 1961 (European Convention on International Commercial Arbitration), men någon nationell lagstiftning angående konventionens ikraftträdande existerar ännu icke. Finland följer som utomstående även med den verksamhet inom ramen för Europarådets rättssamarbete, som syftar till ett förenhetligande av skiljemannalagstiftningen. Speciellt de nordiska länderna har ju därvid framställt förslag om åstadkommande av överensstämmande nationella skiljemannalagar.8
Inom den internationella skiljedomsverksamheten har det förekommit skiljedomsklausuler av rätt varierande innehåll; även mindre genomtänkta och sådana som föranlett tolkningssvårigheter. För undanröjande av dessa oklarheter har man numera i rätt stor utsträckning börjat ty sig till särskilt utfärdade rekommendationer på olika kommersiella områden. Det förekommer såväl individuella detaljerade som mera allmänt hållna klausuler. Man har kunnat anlita någon ständig skiljedomstol och tillgodogöra sig dess organisation och förfarande, såsom t. ex. Internationella handelskammarens förliknings- och skiljedomsreglemente. Ofta har det dock vållat svårigheter att enas om ordförande för skiljedomstolen. Just med tanke härpå har man i skiljedomsklausulerna från början beaktat även detta t. ex. genom att i ett internationellt kommersiellt avtal som ordförande ange den person, som exempelvis ordföranden i Sveriges högsta domstol eller handelskammaren i Zürich o. s. v. utser därtill. I klausulerna anges vanligen även vilket lands rätt skiljemännen skall tillämpa. T. ex. i vissa avtal på metallindustrins område sägs, att lagstiftningen i säljarens hemland skall tillämpas (»the contract shall be governed by the law of the Vendor's country»). För det i Finland sällan tilllämpade amiable compositeur-institutet finns följande allmänna rekommendation: »If the parties expressly so agree, but not otherwise, the arbitrators shall, in giving their ruling, act as amiables compositeurs».
Vad angår Finlands gällande rätt föreligger för övrigt inget hinder för att medlem av högsta domstolen eller annan ämbetsdomare fungerar som skiljeman.9
Finlands högsta domstol har ansett, att återbrytande av skiljedom icke underlyder dess behörighet.10 I ett fall prövades ansökan om åter-
brytande ej ens på den grund, att processbedrägeri påstods ha inverkat på skiljedomens innehåll. I den juridiska litteraturen har man i allmänhet ansett, att ansökan om återbrytande icke kan bifallas på materiella grunder, men att s. k. restitution enligt lagens analogi skulle vara tillåten. I den nya lagstiftningen om extraordinärt ändringssökande ingår numera ett stadgande (RB 31:16), som eventuellt kunde åberopas som stöd för ett jakande svar på frågan om återbrytande av skiljedom: »Vad ovan i detta kapitel (= resning) stadgats om laga kraft vunnen dom, skall äga motsvarande tillämpning, då fråga är om med laga kraft vunnen dom jämställbart rättsligt avgörande».Och detta kunde väl åtminstone i många avseenden anses gälla skiljedom. Men likväl drar man sig för att här intaga en positiv ståndpunkt. Om möjligheten till återbrytande skall anses utesluten, måste man i sådana fall, då det t. ex. görs gällande, att skiljedomen åsamkat den förlorande parten skada på grund av att i förfarandet företetts falska handlingar eller vilseledande bevisning (= processbedrägeri), bereda den skadelidande möjlighet att erhålla gottgörelse genom framställande av enskilt anspråk i anledning av brottet vid domstol. — Däremot kan i Finland avgörande av specialdomstol rättas genom återbrytande (HD 1960 II 29).
Frågan därom, huruvida skiljeman bör anses vara tjänsteman i straffrättslig bemärkelse, har varit omtvistad.11 Riksdagens justitieombudsman har nyligen tagit ställning till frågan och icke ansett sig vara behörig att pröva riktigheten av skiljemäns åtgärder.12
Tauno Ellilä