STRAFFTEORIERNA I SVENSK
RÄTTSHISTORIA
AV PROFESSORN ERIK ANNERS
Straffteorierna — uppfattningarna om straffets berättigande och ändamål — är ett för den västerländska rättskulturen gemensamt tankegods. Den debatt kring dessa teorier, som möter oss i dag inom den västerländska kulturkretsen, går också tillbaka på ett gemensamt ursprung i den högmedeltida europeiska universalstaten. Den svenska rättshistorien är på detta område, liksom på så många andra, nära förbunden med den allmäneuropeiska idéhistoriska utvecklingen och kan endast förstås mot den allmäneuropeiska bakgrunden.
När en framväxande statsmakt efter hand ersatte ättesamhällets förlikningsböter med en statlig straffrättsskipning blev straffets ändamål att avskräcka och vedergälla. I ättesamhället hade blodshämnden utövat en avskräckningsfunktion. Fruktan för hämnd gav den prekära trygghet, som stod att ernå i ett sådant samhälle. Att skapa frid genom avskräckning från brott — i första hand våldsbrott — blev den statliga straffrättsskipningens primära uppgift. Den andra blev att utkräva vedergällning i den förfördelades ställe. Om människor hämnas av instinkt eller för att förebygga den fara, som hotar från den som tillfogat skada, må lämnas öppet. I vilket fall som helst hade ättesamhällets människor under oöverskådliga tider levt i en miljö, där hämnden— vedergällningen — var en nödvändighet för att någon trygghet skulle finnas. Denna miljö hade skapat ett intensivt krav på vedergällning gentemot den brottslige. Om statsmakten icke tillfredsställde detta krav, var dess uppgift att upprätthålla friden olöslig. Då hämnades människorna själva.
Uppfattningarna om det statliga straffets ändamål — avskräckning och vedergällning — följde alltså båda ur statsmaktens övertagande av uppgiften att upprätthålla friden. Upplandslagens förord säger också: »Lag skall iakttagas och hållas de fattiga till skydd, de fridsamma till frid, men de våldsamma till näpst och skräck».
Avskräcknings- och vedergällningsprinciperna blev i sin ideologiska utformning bestämda av dåtidens allomfattande ideologiska och intellektuella auktoritet — kyrkan. Gud hade slutit ett förbund med människorna; han gav nåd och hjälp på villkor att de lydde hans bud. Dessa bud lades följaktligen till grund för den statliga straffrätten. Bröt människorna mot Guds vilja var hela folket ansvarigt inför Gud. För att undgå Guds vrede och hämnd måste man förhindra brott genom avskräckning — och där brottändock begicks, var det en plikt att på Guds vägnar hämnas, att vedergälla brottet. Det gammaltestamentliga talionsstraffet — den exakta vedergällningen — hörde samman med dylika tankegångar.
Så skapades ett system, där både religiös och världslig auktoritet stod bakom avskräckningen och vedergällningen som straffets båda ändamål.
Detta tankesystem dominerade straffrättsskipningen i hela Europa fram till upplysningstiden. I dess tecken växte fram en straffrättsskipning av ytterlig hårdhet, där dödsstraffen, ofta kvalificerade genom utstuderat grymma avrättningsmetoder, spelade en förgrundsroll. Det parallella tillämpandet av avskräcknings- och vedergällningslärorna hade sannolikt en direkt betydelse för straffrättens hårdhet. Statsmakten stod länge med hopplöst otillräckliga resurser i kampen mot brottsligheten. I sin avskräckningspolitik måste den ersätta kvantitet i fråga om antalet lagförda brottslingar med kvalitet i straffutmätning och straffverkställighet i de fall, där en brottsling verkligen kunde gripas. Då statuerade man ett exempel. Men dessa exempel — särskilt de kvalificerade dödsstraffen — måste påverka människornas föreställningar om den rättvisa proportionen mellan brott och straff. Eftersom vedergällningsprincipens tillämpning just utgick från dessa proportionsföreställningar, torde allt hårdare straff ha uppfattats som rättvisa. Här har vi troligen en orsak till att avskräckningspolitikens extrema metoder efterhand utbreddes inom hela straffrättsskipningen.
Förhållandena därvidlag var emellertid olika i olika europeiska länder. I Sverige var straffrättsskipningen från medeltiden och fram till upplysningstiden på det hela taget mildare än i många andra länder, t. ex. i Tyskland, Frankrike och England — sannolikt bl. a. beroende på gynnsammare sociala förhållanden. Vi hade inte något mera talrikt stadsproletariat och våra bönder var inte livegna.
Det är också anmärkningsvärt att den straffteori, som vid sidan av avskräcknings- och vedergällningslärorna skulle komma att spela den största rollen i nya tidens straffrättsdebatt nämligen förbättringstanken, särskilt tidigt kommer till uttryck i Sverige. I Olaus Petris berömda domarregler sägs ju i den 25 bl. a. att »allt straff bör vara till förbättring, och straffet bör vara sådant, om möjligt är, att det inte förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig». Uttalandet har dock en begränsad räckvidd. Olaus Petri vände sig nämligen i fortsättningen av citatet mot stympnings- och skamstraffen, vilkas ödesdigra effekt han skildrar. Det är inte fråga om en vård eller behandling, som skall återföra brottslingen till ett laglydigt leverne, utan om att förhindra att han genom straffets utformning betages denna möjlighet.
Den brottsliges förbättring genom behandling var däremot programmet för det tukthusstraff, som infördes i Amsterdam i slutet av 1500-talet, och som därifrån utbredde sig framförallt i Tyskland. Så småningom nådde det också Sverige. Målsättningen för detta förbättringsstraff var emellertid begränsad till att genom tuktan (castigatio) i form av hårt och enformigt arbete bryta den brottsliges onda vilja — hans trots mot Gud. Med tiden trädde merkantilistiska nyttosynpunkter i förgrunden vid tilllämpandet av denna strafform.
Trots att förbättringstanken i Sverige också kom till uttryck inom 1600-talets naturrättsdoktrin, t. ex. hos Grotius och Pufendorf — författare, som vi här i Sverige har nationaliserat — torde den länge ha spelat en underordnad roll för lagstiftning och praxis. 1734 års lag präglas sålunda tydligt av avskräcknings- och vedergällningslärorna — bevis härför ser man ofta både i förarbetena och i lagtexten. Förbättringstanken möter visserligen också i några sammanhang, men dess betydelse kan icke jämföras med hänsynen till de av ålder förhärskande uppfattningarna om straffets ändamål. Vad praxis under 1500- och 1600-talen beträffar kan man visserligen här och var spåra ett uttryckligt hänsynstagande till förbättringstanken — men i allmänhet är detta av negativ art. Det förekommer sålunda att återfallsförbrytare döms till döden just med motiveringen att av honom är ingen bättring att vänta.
Å andra sidan kan det mycket väl tänkas, ja, det är sannolikt att man vid straffutmätningen understundom tagit hänsyn till Olaus Petris krav i den 25 domarregeln utan att detta syns i pro-
tokollet. Domarreglerna — liksom rättsordspråk överhuvud taget — hade stor betydelse för praxis före tillkomsten av 1734 års lag; särskilt under 1600-talet var de medeltida lands- och stadslagarna alldeles otillräckliga som rättskällor. Lägger man därtill att den stora auktoriteten inom svensk 1700-tals doktrin, nämligen David Nehrman (Ehrenstråle), energiskt hävdade förbättringen som ett av straffets primära ändamål, är det inte oberättigat att säga att vi i Sverige på detta område utvecklat en tidig inhemsk tradition.
Nehrmans naturrättsligt grundade förbättringsprogram är i själva verket avancerat för tidens förhållanden. I sitt år 1756 utkomna arbete Inledning till den svenska jurisprudentiam criminalem säger han att »den borgerliga säkerheten ernås då brottslingarna efter utståndet straff antingen icke kunna eller icke vilja skada andra och överträda lagen. I det förra fallet mista de livet eller förvisas riket; i det senare väntar lagen bättring av dem, läs 25 domarregeln — så att de varda goda och lydiga undersåtar».
Denna inhemska idétradition skulle emellertid komma att träda i bakgrunden för någon tid under intryck av upplysningsfilosofiens straffteorier.
Upplysningsrörelsens inflytande på den europeiska straffrättsdebatten och straffrättsskipningen framstår tydligare om man håller för ögonen att dess kritik och reformförslag ursprungligen framför allt präglades av strävandena att göra avskräckningsmetoderna effektivare. Gemensamt för författare som Montesquieu, Beccaria och Voltaire — som jag vill kalla den äldre reformskolan — är att de helt förkastade vedergällningsprincipen och inriktade sig på att avhjälpa den urartade avskräckningspolitikens brister.
Beccaria, som utövade det största inflytandet på debatten och reformerna, förkastade dödsstraffet inte av humanitära skäl utan därför att det dels stred mot hans tolkning av samhällsfördraget, dels var underlägset frihetsstraffet som avskräckningsmetod. Huvudtanken i hans förordande av frihetsstraffet är att avrättningsscenen är för kort för att ge tillräcklig avskräckningseffekt; den väcker snarare medlidande med brottslingen. Straffången i sina kedjor och i sin bur finns däremot under lång tid inför allmänhetens ögon. Det humanitära problemet om straffångens lidande som medel för samhällsnyttan lö-
ser han med iskall rationalism — fången blir snart känslolös av sitt lidande, han lider inte så mycket som åskådaren tror.
Voltaires argumentation är lika rationalistisk. Döda tjuvar är inte till nytta för någon, deras straffarbete kan däremot vara staten till nytta, är en grundtanke i hans kritik av det bestående systemet. Varken Montesquieu, Beccaria eller Voltaire ägnade förbättringstanken någon nämnvärd uppmärksamhet. Straffets väsentliga ändamål och berättigande var att förebygga brott genom en realistiskt utformad avskräckningspolitik. Vad som därvidlag var nödvändigt, det var också rättvist och följaktligen humanitärt godtagbart — så knöt man samman det rationalistiska effektivitetskravet och humanitetens bud.
Hos en yngre skola inom upplysningsrörelsen, vars främsta namn var Filangieri, fördes emellertid åter förbättringen fram som ett av straffets viktigaste ändamål. Här — på 1780-talet — möter för första gången i den europeiska straffrättens idéhistoria ett från religiösa betraktelsesätt frigjort krav på att straffet skall utformas så att fången genom en moralisk uppfostran återbördas till samhället. Skillnaden mellan t. ex. Beccarias och Filangieris straffrättsteorier framträder slående i deras helt olika syn på deportationsstraffet. Beccaria förkastade det, därigenom fördes ju fången ur medborgarnas åsyn och kunde alltså icke längre fullgöra sin uppgift som avskräckande exempel. Filangieri däremot rekommenderade livligt deportationsstraffet. Dels saknades det arbetskraft i kolonier, och dels var »en ny himmel, en ny jord», utomordentligt ägnade att av förbrytaren åter göra en god medborgare.
Det blev nu av avgörande betydelse för inriktningen av Gustav III:s strafflagsreform av år 1779 att den tillkom under inflytande från den äldre reformskolan.
En utgångspunkt för denna strafflagsreform var att många straffstadganden i 1734 års lag — i sina straffrättsliga delar föråldrad redan vid sin tillkomst — hade blivit obsoleta genom utvecklingen i praxis. Genom leuteration och benådningar kom lagstadgade dödsstraff att bortfalla eller inskränkas beträffande många brott.
På ett viktigt område — barnamordsbrottet — utvecklade Justitierevisionen till och med en praxis, som stod i direkt strid med lagens både anda och bokstav. I M. B. 16:1 om barnamord hade det stadgats att kvinna, som blivit havande av olovlig beblandelse,
ej uppenbarade detta före födseln, sökte enslighet vid födseln och lade fostret å lönn, skulle mista livet, även om hon föregav att fostret varit dödfött eller ofullgånget. Bevisbördan för dessa påståenden föll alltså på kvinnan. Denna ur 1500-talets rättsbildning härstammande presumtion mot kvinnan bröts av Justitierevisionen. Den uppställde krav på full bevisning om uppsåt hos kvinnan att mörda barnet.
Praxis under perioden 1736—1778 visar överhuvud taget att domarnas förstånd och känsla ofta uppreste sig mot de hårda avskräcknings- och vedergällningsstadgandena såväl i 1734 års lag som i de speciella straffrättsliga förordningar, varmed lagen under perioden kompletterades.
Gustav III nöjde sig emellertid inte med att försöka genomdriva en överensstämmelse mellan strafflag och praxis. Han var en varm anhängare av upplysningsfilosofien, vars kritik mot dödsstraffet hade gjort starkt intryck på honom. Därom finns ett talande vittnesbörd av hans egen hand i en promemoria där han på ett både självständigt och kritiskt sätt tillämpade den äldre reformskolans straffteori på barnamordsbrottet. Han försökte utvidga en aktion för avskaffandet av dödsstraffet för barnamord till ett vittgående program för dödsstraffets inskränkande överhuvud taget. Men han vann endast en halv framgång. Väl avskaffades dödsstraffet i ett 10-tal av de 64 stadganden, där det tidigare funnits. Men de reformförslag, vilkas genomförande skulle ha inneburit ett genombrott för upplysningsrörelsens straffteori, strandade på motståndet från de tre högre stånden. Särskilt prästerna och juristerna voro starkt bundna till den äldre åskådningen.
Av särskilt idéhistoriskt intresse är det också att förbättringstanken endast kom till svagt uttryck i den livliga debatten. Uppmärksamheten var fångad av en argumentation för och emot den äldre upplysningsskolans straffteori.
Förbättringstanken kom emellertid åter till heders vid 1786 års riksdag, då Gustav III gjorde ett nytt misslyckat försök att avskaffa dödsstraffet för barnamord. Lagutskottet uttalade nämligen i sitt av ständerna följda utlåtande att »endast varnagel och den brottsliges förbättring äro det allmänna ändamålet förstraff». Så långt överensstämde utskottets syn på straffets ändamål med den yngre upplysningsskolans ståndpunkt. Utskottet anslöt sig emellertid i fortsättningen av sitt utlåtande också till
vedergällningsprincipen i expressiva ordalag. Vid barnamord vore »samhället skyldigt att utkräva hämnd med det eftertryck att straffet svarade mot våldet».
Eftersom Gustav III:s reformförsök fick så begränsade resultat blev det snart nödvändigt att ånyo taga upp frågan om en strafflagsreform. Under lagkommitténs arbete i början av 1800-talet hade emellertid den europeiska straffrättsdebatten kommit i ett nytt och ytterst komplicerat läge. Samtidigt som de amerikanska Auburn- och Philadelphiasystemen syntes erbjuda nya möjligheter att verkligen realisera den yngre upplysningsskolans humanitära förbättringstanke, fick Kants lära om straffets nödvändighet som en rättvis vedergällning av brottet och Feuerbachs lära om strafflagens psykologiska tvångsverkan allt vidare utbredning. Men dessa straffteorier var svåra att förena. För Kants anhängare var straffets ändamål att realisera rättvisans idé genom straff som stod i rättvis proportion till brottet. För Feuerbachs anhängare var straffhotet i lagen det väsentliga — det antogs skapa ett tryck på den förnuftige medborgaren att avstå från brott. Vidare: varken Kants sekulariserade vedergällningslära eller Feuerbachs förfinade avskräckningslära tog hänsyn till möjligheten att brottslingen kunde förbättras genom lämpligt utformade straff. Hänsynen till en sådan möjlighet, — ja, frågorna kring straffverkställigheten överhuvud taget — låg helt enkelt utanför blickfältet i dessa båda tankesystem.
När lagkommittén, som hade att utgå från en fast inhemsk rättstradition, skulle utarbeta en ny strafflag stod den alltså inför en mycket svår uppgift. Behovet av en genomgripande reform var stort. Från utlandet fanns möjligheter till vägledning både i form av nya straffteorier och i form av nya verkställighetsmetoder, som anknöt till förbättringstanken. Men vilka vägar skulle man beträda?
Det är inte för mycket sagt att lagkommittén — där Johan Gabriel Richert ju spelade en ledande roll — löste sin uppgift med stor skicklighet. Man skapade ett lagförslag, som byggde på en väl avvägd kompromiss mellan den inhemska straffrättstraditionen och de utländska impulserna. Lagkommitténs straffteoretiska programförklaring i 1832 års förslag till allmän kriminallag är så viktig att den förtjänar att här citeras: »Ehuru skiljaktiga de av vetenskapsmän i senare tider uppställda teorier för straffrätten än äro, kan dock den positiva lagstiftningen
med säkerhet antaga den i förnuftet djupt grundade föreställning, att lagen hotar förbrytare med straff, i det huvudsakliga ändamål att genom sådan varning förekomma brott. De för detta ändamål mest verksamma straff böra således väljas. »(Så långt följde man alltså Feuerbach.)» Men då lagstiftaren omöjligen kan påräkna att genom själva straffhotet tillvägabringa allmän laglydnad och utrota varje brott så att all tillämpning av strafflagarna utav sig själv förfölle, måste den tillika vid valet av straff synnerligen avse förbättringen av sådana brottslingar, som, genom straffets verkställighet å någon tid skilde från samhället, efter straffets undergående åter däri inträda. Brottslingars förbättring är alltså ett annat viktigt ändamål, som lagstiftningen bör genom straffet befordra.»
Denna programförklaring innefattade alltså ett kritiskt upptagande av Feuerbachs lära kombinerad med en humanitärt inspirerad bekännelse till förbättringstanken. Men man upptog också Kants föreställning om straffets vedergällningsfunktion, när man föreslog ett latitudsystem, där det skulle tillkomma domaren att utdöma ett straff, som stod i rättvis proportion till brottet.
I konsekvens med denna åskådning föreslog kommittén enmångfald reformer, som bedömda i sin helhet innebar en vittgående mildring av strafflagen.
Det är betecknande för läget inom den straffteoretiska idédebatten i Sverige vid denna tid att lagkommitténs moderata kompromisslinje uppväckte skarp kritik från ett antal juris och filosofie professorer i Uppsala. De polemiserade i sitt yttrande i tämligen beskyddande ordalag mot lagkommitténs relativa straffteori, som »inför den djupare forskningens domstol svårligen kunde erkännas för fullt tillfredsställande. Den höll sig i sin förklaring av straffrätten blott på sakens yta utan att intränga i dess inre väsende». Professorerna hävdade som goda anhängare av Kant och Hegel att straffets grund var den inre förnuftsenligheten och nödvändigheten av straffet, såsom ett återställande av den genom brottet rubbade rätten.
Lagkommittén genmälde att »långt innan professorerna i Uppsala avgåvo det ifrågavarande betänkandet var det kommittén ganska väl bekant, att de som med mer eller mindre sannskyldig kallelse konstituerat sig till vetenskapens målsmän, tid efter annan betraktat denna allmänna straffrätt ur olika synpunkter.
Kommittén instämde — inte utan ironi — med professorerna att »man tvivelsutan angivit den absoluta straffteorins hela betydelse för den positiva lagstiftningen om man säger att därigenom erhåller man en säker grund för statens rätt att straffa och en insikt i själva straffets rättmätighet».
Att kommittén vid bedömandet av straffens kvantitet och kvalitet vid olika brott haft rättvisan till högsta ledstjärna sade sig kommittén ha funnit så självklart att den inte ansett det nödvändigt att utbreda sig däröver.
Kommitténs lagförslag kom efter lagberedningens bearbetning att ligga till grund för 1864 års strafflag. Under bearbetningens gång synes den rättvisa vedergällningens princip ha vunnit ökad betydelse för lagförslagets slutgiltiga utformning. Detta skedde dock icke utan inre slitningar inom lagberedningen. Kammarrådet Theorell kritiserade i en reservation till lagberedningens förslag till straffbalk lagens latitudsystem. Han förklarade att »straffens noga avmätning efter brotten är en spekulationens nyhet, som ännu aldrig i erfarenheten lärer ha förekommit. Att finna en regel för jämlikhet mellan brott och straff är att finna en gemensam mätare för storheter av olika slag».
Theorell pekade här med rätta på en svårighet i den metod för straffutmätning, som var en konsekvens av den absoluta straffrättsteorin. Men han förbisåg att föreställningarna om de rättvisa proportionerna mellan brott och straff hade formats genom århundradens straffrättsskipning och att de i dåtidens statiska svenska agrarsamhälle bör ha varit tämligen konforma. Detta förhållande gjorde det överhuvud taget möjligt att tillämpa en straffutmätningsmetod, som i realiteten innebar att lagstiftare och domare genom introspektion i de egna rättviseföreställningarna skulle fastställa vilket straff som stod i rättvis proportion till ett visst brott.
Man kan också uttrycka saken så att 1864 års strafflag — slutpunkten i det gamla svenska agrarsamhällets straffrättsutveckling — kunde ge tillräcklig allmänprevention just därför att de rättviseföreställningar man stödde sig på var formade genom en urgammal — låt vara efterhand mildrad — avskräckningspolitik.
Genom industrialiseringsprocessen under 1800-talets senare del omdanades det europeiska agrarsamhället, nya sociala gruppmiljöer skapades, den ekonomiska intressekampen blev allt hår-
dare. Över hela Europa blev brottsligheten allt svårare. Det stereotypa frihetsstraff, som man under starka förhoppningar infört under 1800-talets förra del, visade sig alldeles otillräckligt både ur allmän- och individualpreventiv synpunkt. Särskilt korttidsstraffen tedde sig förfelade. Ett nytt skede i kampen mot brottsligheten började — ett skede som innebar att brottslingen själv och brottslighetens orsaker började träda i förgrunden inom straffrättsdebatten. Straffrätten utvecklades till kriminalvetenskap.
Det nya skedets problematik gav upphov till en mångfald straffteorier. Att ens antydningsvis beröra alla som direkt eller indirekt varit av betydelse för den svenska straffrättsutvecklingen eller åtminstone den svenska straffrättsdebatten skulle alldeles spränga ramen för denna framställning. Det är nödvändigt att begränsa framställningen till de straffteorier, som haft det största inflytandet i vårt land.
Den ovanskliga äran att ha gått i spetsen för den straffrättsskola, som beredde väg för en fördjupad syn på brottslighetsproblemet tillkommer som bekant Franz von Liszt — den moderna kriminalpolitikens portalgestalt. Han uppställde forskningsprogrammet: »Es gilt soweit das empirischer Beobachtung möglich ist, die ganze Wirklichkeit abzukosten, die das Phänomen 'Verbrechen' biologisch und soziologisch bedeutet». Hans egna studier ledde honom till en straffteori, som han uttryckte i teserna: »Besserung der besserungsfähigen und besserungsbedürftigen Verbrecher, Abschreckung der nicht besserungsbedürftigen Verbrecher, Unschädlichmachung der nicht besserungsfähigen Verbrecher». Dessa tankar var i och för sig icke helt nya — men förankrade i von Liszts allmänna åskådning framstod de som nya och revolutionerande. Med utgångspunkt i dessa krav, till vilka han fogade bevarandet av rättssäkerheten, utvecklade von Liszt en reformpolitik, som byggde på en kombination av straff och skyddsåtgärder. Genom Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft, utgiven från år 1881, och genom grundandet år 1889 av »Die internationale kriminalistische Vereinigung» blev von Liszt ledare för en reformrörelse, som sträckte sina verkningar över stora delar av Europa och inte minst vann inflytande i Sverige.
Den man, som framför andra förmedlade detta inflytande och som genom sina insatser lade själva grunden till de senaste de-
cenniernas genomgripande kriminalpolitiska reformarbete i Sverige, var Johan Thyrén. I sitt mäktiga arbete från åren 1910— 1914 om principerna för en strafflagsreform och sina förberedande utkast till strafflag från åren 1916 till 1933 utvecklade han både ett teoretiskt och ett praktiskt underlag för reformarbetet. Han representerar förvisso ett av de stora namnen i svensk rättshistoria. Till sin betydelse kan han i tiden närmast jämföras med den jurist, som hade det största personliga inflytandet inom 1800-talets svenska lagreformarbete, nämligen Johan Gabriel Richert.
Det förtjänar att sägas att båda dessa gestalter har ett personligt drag gemensamt — den klara rationalismen och realismen i argumentationen. Beträffande Richert har detta sin naturliga förklaring — hans åskådning hade sina rötter i upplysningstidens tankevärld. Thyrén gör på läsaren inte sällan ett intryck av upplysningstänkare, t. ex. när han diskuterar frågan om viljans frihet och dess straffteoretiska betydelse. Han säger: »Huru sant det än är att straffet (såsom förbättrande eller avskräckande) vore meningslöst, om brottslingens vilja icke läte påverka sig av orsaker, så är det lika säkert att straffet mycket ofta vore hopplöst, om brottslingen icke själv trodde och kände sig fri, om han t. ex. icke vore i stånd att känna ånger och därmed tro sig hava kunnat handla annorlunda än han handlade, överhuvud om han, såsom konsekvent fatalist, ansåge sina handlingar såväl i det förflutna som i framtiden absolut förutbestämda. M. a. o. rättsordningen måste utgå från de båda förutsättningarna att människan tror sig fri och dock är orsaksbestämd. I själva verket förefinnas städse dessa skenbart oförenliga förutsättningar, tack vare sagda psykologiska illusion, vilken är nödvändig för straffets genomförande».
Thyrén var som sagt en lärjunge till von Liszt, men ingalunda en osjälvständig sådan. Han tillgodogjorde sig det centrala i von Liszts tankegångar på ett i hög grad självständigt och kritiskt sätt, som i själva verket innebar att han försökte anpassa dennes idéer till inhemsk tradition. von Liszts tanke att brottslingens person måste ställas i blickpunkten vid diskussionen av straffets ändamål och utformning förde Thyrén ett steg vidare. Straffrätten måste rikta sig mot den i själva gärningen manifesterade samhällsfarligheten hos brottslingen. Samhället måste med bevarad allmänprevention och rättssäkerhet försöka neutralisera
denna samhällsfarlighet genom både ett straffsystem och ett system av rikt differentierade skyddsåtgärder. Till ledning för utformandet av dessa system uppställde Thyrén en lära om typisk resp. atypisk samhällsfarlighet hos brottslingarna.
Genom Thyréns och hans efterföljares insatser har vedergällningsprincipen — åtminstone tillsvidare — försvunnit som rättesnöre för svensk straffrätt. I stället har ett inflytande från individualpreventiva skolor — Ferris positiva skola från 1920-talet: skuld och straff skall ersättas av social ansvarighet och sanktioner, och den nya rörelsen för Défense sociale med dess betonande av brottslingens mäniskovärde — gjort sig gällande i reformarbetet. Särskilt har naturligtvis detta inflytande varit av betydelse för straffverkställighetens och skyddsåtgärdernas praktiska utformning. Men icke heller här har det varit fråga om en okritisk reception. Thyréns självständighet och den ledande politiske straffrättsreformatorn Karl Schlyters praktiska inriktning har förmodligen starkt bidragit till att både våra partiella lagreformer under de senaste decennierna och vår nu antagna och snart ikraftträdande brottsbalk på ett avgörande sätt präglas av inhemsk rättstradition. Brottsbalken representerar ett försök att i svensk miljö, sådan den är i dag, finna en balans mellan generalprevention och specialprevention. Huruvida de har rätt som hävdar att man därvid offrat för mycket av generalpreventionen och därmed de laglydiga medborgarnas rättssäkerhet får framtiden utvisa. I vart fall är det inför den frågan dags för rättshistorikern att överlämna ordet till straffrättsjuristen, kriminologen och läkaren!
I stället har rättshistorikern anledning att försöka göra ett sammanfattande bedömande av straffteoriernas roll i den svenska rättshistorien. Det ligger då nära till hands att erinra om utgångspunkten för denna framställning: straffteoriernas karaktär av allmäneuropeiskt idégods. Den frågan inställer sig därvid osökt: hur har relationen varit mellan impulserna utifrån och den inhemska straffrättsutvecklingen? Den nödvändigtvis starkt schematiska översikt, som jag här givit, torde ha visat att vi i Sverige förmått anpassa de allmäneuropeiska idéerna till våra särskilda miljöförhållanden och vår egen idétradition. En överblick över straffteoriernas betydelse i den svenska rättshistorien är ägnad att visa hur fast, kontinuerlig och i grunden självständig vår svenska straffrättstradition verkligen är.
Det är samtidigt tydligt att vi i Sverige varit lyhörda för nya tankar inom den allmäneuropeiska straffrättsteorin — eller numera kriminalvetenskapen. Förklaringen till att Sverige på det hela taget legat väl framme i sin straffrättsliga reformpolitik jämfört med den allmänna västerländska utvecklingen ligger förmodligen i den lyckliga kombination av inhemsk tradition och utländska impulser, som vi från tid till annan lyckats åstadkomma. Men skall vi kunna föra detta hedrande arv vidare måste två förutsättningar uppfyllas.
För det första måste vi utveckla den kriminologiska forskning, som är nödvändig för att teorierna skall kunna göras fruktbara. Särskilt måste vi anstränga oss att med forskningens hjälp finna effektiva terapimetoder.
För det andra måste vi göra de ekonomiska och personella investeringar i kriminalvården — ordet tages i vidaste mening — utan vilka aldrig så välmenande reformlagar endast blir Potemkinkulisser.